»Humankapital«

Tidigare hette det personal och personalavdelning. Numera är anställda human resources och rekrytering, organisering, motivering och fortbildning av desamma, samt ombesörjande av både trivsel och vantrivsel i arbetslivet, hanteras professionellt av en avdelning för human resource management. Potentiellt är vi alla vandrande resursknippen av varierande kvalitet varur HR-avdelningar utvinner arbetskraft och söker maximera dess produktivitet, till arbetsköparnas fromma.

Just human resource-jargongen avhumaniserar oss och tar ifrån oss vår värdighet som tänkande och kännande varelser. Dess teknokratiska och ekonomistiska perspektiv reducerar oss till föga mer än en resurs bland många andra. Malm, timmer, pappersmassa, petroleum, kärnkraft, spannmål, mineraler och … människor. Allt ska utnyttjas så effektivt som möjligt för att ge högsta möjliga avkastning på investerat kapital. Men i denna nya sköna värld köper kapitalet inte bara in råvaror och maskiner till produktionen av varor och tjänster, det köper även in en annan form av just kapital till produktionsprocessen: humankapital. Det är denna form av »kapital« som HR-avdelningar hanterar.

I kapitalistiskt nyspråk är vi människor humankapital. Du och jag är inte potentiella medarbetare eller ens arbetskraft längre, utan vi är, i oss själva, kapital. Vilket ju gör oss till kapitalister. Vilket innebär att det, till skillnad från svunna tider, inte ens i teorin längre finns någon konflikt mellan arbete och kapital. Ägarna till en verksamhet — tillverkning av bilar; utveckling av digitala tjänster; produktion av leksaker eller odling av biobränsle — är förvisso, precis som i gamla tider, kapitalägare, men numera är även de anställda i produktionen, de mänskliga resurserna, kapitalägare eftersom de i egenskap av »ägare« till sina egna kroppar äger just humankapital.

Upphovsmannen till detta nyspråk var nyliberalen Gary Becker. Med denna språkliga rockad lyckades han desarmera den centrala konfliktlinjen i en kapitalistisk marknadsekonomi: Den mellan arbete och kapital. För om vi alla i grund och botten är kapitalägare och därmed kapitalister, finns det ju bara gradskillnader mellan oss som individer. En del förvaltar sitt pund väl, andra mindre väl, men vi är alla till syvende og sidst kapitalister.

Ju mer vi identifierar oss som kapitalister och internaliserar vår roll som humankapital i marknadsekonomin desto svårare blir det för oss att analysera och förstå hur det ekonomiska systemet fungerar. Vår lojalitet med kapitalets logik köps till priset av vår ignorans. Konceptet humankapital och hela tankeverket bakom är en mästerlig rökridå då den ställer innebörden av etablerade begrepp på huvudet.

Som ekonomen Branko Milanovic har konstaterat är humankapital inte en form av kapital i den traditionella bemärkelsen. Anledningen är enkel. Oavsett hur mycket humankapital en person än besitter måste hon eller han likväl arbeta för att få en inkomst, medan ägare till fabriker eller aktier eller innehavare av patent inte behöver göra det för att få avkastning på sitt kapital. Andra människor arbetar för deras räkning.

Alla är helt enkelt inte kapitalister i dagens värld, hur gärna några mindre nogräknade ideologer än försöker ge sken av att så skulle vara fallet. Idén om humankapital förvirrar mer än den förklarar.

Eller som Milanovic formulerar saken:

In short, the concept of human capital brought nothing new to economics. It just relabeled something that was known since the dawn of political economy. But it managed to do serious damage to our ability to understand capitalist societies. It fancifully transformed poor wage workers into capitalists, and it identified the society based on labor with the one based on incomes from wealth.

Arbete och kapital är två fundamentala och väsensskilda kategorier i vårt ekonomiska system. Detta gäller oavsett storleken på inkomsterna. Även en relativt fattig kapitalägare och en högutbildad lönearbetare har helt olika roller även om de i slutänden skulle disponera exakt samma summa pengar. Den förstnämnde behöver inte arbeta för att få avkastning på sitt kapital. Den sistnämnde kan inte leva av sitt »humankapital« utan att arbeta. Milanovics poäng är helt enkelt att fördelningen mellan arbete och kapital alltjämt är en källa till oenighet om fördelningen av samhällets resurser. En konfliktlinje som begreppet humankapital gör sitt bästa för att dölja.

Det är först med den kraftiga högersvängen under de senaste decennierna som det har uppstått förvirring kring vilka som egentligen är kapitalister och vilka som inte är det, och därmed en uppsjö missuppfattningar om den kapitalistiska marknadsekonomins funktionssätt.

Återvinn din mänsklighet och ditt förnuft — vägra betrakta dig själv eller dina medmänniskor som »humankapital«.