På stenåldern

1 minuts läsning
Så här: 

På stenåldern sprang kvinnorna omkring i snäckskalsskört
och männen i björnskinn,
de åt musslor och ostron
och hade det allmänt finfint!
Sedan kom moderniteten med skatter och sådan skit.

På stenåldern fanns det inga jävla myndigheter
och företag och annat mög. Då var alla entreprenörer!
Ville man ha ett hjul, ja då fick man
ta mig fan uppfinna det själv.
Inte springa och gråta till Pappa Staten.

På stenåldern gällde det att jaga
utav bara helvete för att överleva.
Då var alla hungriga och hungriga vargar jagar bäst!
Men nu är ju folk mätta och sådan skit. Bort med det.
(Klart ingenting blir gjort)

På stenåldern slog man varandra på käften,
som riktiga karlar.
Den som vann fick bli ledare!
Så då var det verkligen de bästa som styrde,
inte bortklemade jävla yrkespolitiker.

På stenåldern fanns det ingen normupplösning.
Då höll man sig i skinnet
annars jävlar åkte man ut!
Ut ur stenåldern alltså,
och in i någon annan jävla ålder ...

P.S.
Förlåt, ”stenåldern”.

Mål och medel

3 minuters läsningTitt som tätt ser jag debattinlägg i tidningar och inspel på sociala medier där personer som lutar åt vänster beskriver borgerliga partiers politik som misslyckad då den tenderar att leda till växande klyftor. Andra försöker ställa Allianspartierna mot väggen genom att kräva svar på hur de tänker göra för att minska ojämlikheten i samhället. Dessa återkommande ritualer bygger på idén att det skulle finnas en uppsättning goda värden som alla i grunden strävar mot. Inget kunde vara mer fel. 

Här nedan följer i lätt redigerad form några stycken ur Konservativ revansch (2014) som tar upp just avpolitiseringen av politiken.

Föreställningen att det skulle råda konsensus kring vissa värden är en naiv föreställning som underminerar det demokratiska samtalet eftersom det implicerar att politik i grund och botten är ett värdeneutralt hantverk – en genuint konservativ position – som olika partier kan vara mer eller mindre bra på att utföra.

I själva verket är varken ökade klyftor, minskad trygghet för arbetslösa eller färre kommunanställda några oförutsedda konsekvenser, eller tecken på att Alliansens politik är missriktad och ogenomtänkt, utan effekterna av högst medvetna beslut som prioriterar ekonomisk frihet och eget ansvar framför jämlikhet och generell välfärd. När olika värden står på spel är det troligare att ideologiska övertygelser och politiska visioner fäller avgörandet till fördel för det ena värdet i stället för det andra, inte inkompetens och dumhet. Den politiska viljans motsvarighet till ändamålen helgar medlen förklarar varför politiker går vidare med reformer trots en motsträvig folkopinion eller kritik från experter och forskarsamhälle. Politiker är sällan halsstarriga utan mycket goda skäl. Om åtgärder får oavsiktliga konsekvenser, sett utifrån deras egna övertygelser, vore det ytterst märkligt av dem att fortsätta på den inslagna vägen. När de vägrar att ompröva sina beslut tyder det snarare på att effekterna inte alls – oavsett vad somliga debattörer vill tro – går stick i stäv med deras intentioner, eller åtminstone att de positiva konsekvenserna överskuggar de negativa. Med andra ord: Bara för att vi ogillar en viss politik betyder det inte att den är misslyckad, dum eller inkompetent.

Den politik som Alliansen med Moderaterna i spetsen har genomfört i Sverige sedan 2006 är ur ett konservativt perspektiv i flera avseenden en succé. Äntligen har den konservativa rörelsen i någon mån fått upprättelse för den räcka av nederlag som 1900-talets demokratiska genombrott och strävan efter jämlikhet har inneburit. En senkommen, men hett eftertraktad revansch. Detta innebär emellertid inte att vi nu skulle befinna oss i ett konservativt drömsamhälle. Men grunden är lagd för fortsatta förändringar i samma riktning. Förändringspotentialen är dessutom alltjämt stor. För trots privatiseringar, ökade sociala och ekonomiska skillnader mellan människor och ett växande utrymme för ideella initiativ inom det civila samhället är Sverige alltjämt ett land med en internationellt sett hög skattekvot, relativt stor jämlikhet och en omfattande offentlig välfärd. Ambitionen att förändra dessa förhållanden är dock ett långsiktigt projekt som av nödvändighet sträcker sig över en betydligt längre tidsperiod än två mandatperioder om sammanlagt åtta år, eller ens ett par decennier. Men inriktningen är klar. Ur detta perspektiv är föreställningen att alla partier i grund och botten vill samma sak och bara tävlar om hur skickliga de är på att förvalta ett gemensamt arv en politisk illusion. I stället för att underhålla denna illusion borde vi lyfta fram de grundläggande värden och visioner som särskiljer politiska alternativ från varandra. Ideologierna är inte döda.

Konservatismen har sin givna plats i samtida svensk politik. Den är långt ifrån något fossil från det förflutna, utan en dynamisk och i allra högsta grad levande rörelse med radikala idéer för framtiden. Konservatismen vill inte förvalta och bevara, den vill förändra.

Ur Konservativ revansch, s. 276-278.

Tillväxtens evangelister

4 minuters läsning

EU-kommissionen har en plan för en klimatneutral och konkurrenskraftig ekonomi.

Nyligen lade EU-kommissionen fram sin klimatneutrala framtidsvision ”A Clean Planet for all”. Förslaget drar upp riktlinjerna för en framtid som likt ett gigantiskt kinderägg innehåller välstånd (choklad), konkurrenskraft (leksak) och där hela klabbet dessutom är klimatneutralt (en överraskning).

I samband med klimatstrategin publicerade kommissionen en uppsättning faktablad (se länk ovan) som presenterar visionen med hjälp av färgglad grafik. Där hävdar de djärvt att Europa har förmått bryta relationen mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp av växthusgaser eftersom BNP ökade med 58 procent 1990-2017 samtidigt som mängden CO2-utsläpp minskade med 22 procent under samma period. En uppgift som bland andra DN återgav i sin nyhetsrapportering. Med andra ord har EU redan uppnått absolut frikoppling med avseende på klimatet. Ekonomisk tillväxt leder således inte längre nödvändigtvis till ökade utsläpp, utan tvärtom kan ökad produktion och konsumtion ge upphov till lägre utsläpp.

Illustration ur faktabladet ”Our vision for A Clean Planet for all”.

Detta glada budskap beror delvis på att utsläpp av växthusgaser bokförs där de har sitt ursprung och således belastar klimatbudgeten för det land som tillverkar en viss produkt i stället för det land där slutkonsumenten bor. På detta vis går röda siffror att trolla bort genom import. Exempelvis kan svensk exportindustri vara energieffektiv och miljövänlig (vilket ger en låg belastning på klimatkontot) samtidigt som svenskarna importerar och förbrukar varor tillverkade i kinesiska fabriker drivna med kolkraft (vilket belastar Kinas klimatkonto) utan att det sistnämnda syns i den svenska statistiken.

Det går emellertid att vända på steken och försöka räkna på utsläpp med utgångspunkt i konsumtion. 2013 författade Naturvårdsverket en rapport där de gjorde just det. Omkring hälften av alla utsläpp av växthusgaser till följd av svensk konsumtion skedde utomlands år 2000 medan andelen hade ökat till närmare 60 procent år 2008. De totala utsläppen ökade också över samma period. Men ur ett strikt svenskt perspektiv (utsläpp i Sverige) blev det bättre och bättre dag för dag.

Naturskyddsföreningen försöker regelbundet uppmärksamma svenska folket på detta siffertrixande. För trenden fortsätter. Klimatkostnaden för en betydande del av vår konsumtion – inklusive internationell flygtrafik och sjöfart – faller utanför den officiella statistiken. Vilket får surrealistiska effekter.

Just nu får vi bättre utsläppsstatistik om vi flyger till New York än om vi väljer att resa med buss i Sverige.

Det finns ett nästan poetiskt klasshat över detta sätt att räkna. Utlandsresor för medel- och överklass belastar inte officiell statistik, medan de som inte har råd att ge sig utanför landets gränser utan tar långfärdsbussen för att semestra på hemmaplan får ta på sig en oförtjänt stor del av klimatskulden.

Med dessa förhållanden i bakhuvudet verkar det således finnas anledning att förhålla sig skeptiskt till EU-kommissionens siffror. Samtidigt är det ur deras perspektiv en nödvändig skönmålning. Det övergripande budskapet i ”A Clean Planet for all” är trots allt – i linje med den nyliberala katekesen – att fortsatt hög tillväxt, entreprenörskap och nya marknadslösningar är vägen framåt.

De områden för utveckling som strategidokumentet lyfter fram – förnybar energi, smartare infrastruktur, elbilar, cirkulär ekonomi och så vidare – kräver alla långsiktiga investeringar av massiva proportioner. De erbjuder också nya lukrativa affärsmöjligheter. För det är just det det handlar om: Hur ska EU kunna slå mynt av katastrofen, bli mer konkurrenskraftigt och hamna i en starkare förhandlingsposition inför framtiden?

EU-kommissionen
lägger fram sin
klimatstrategi
Somliga
ser sköna
möjligheter …
… där andra
blott ser
problem
previous arrow
next arrow
Slider

 

Just varianter på ordet möjlighet genomsyrar såväl ”A Clean Planet for all” som de tillhörande faktabladen. I själva verket får jag som läsare en känsla av att ledamöterna i EU-kommissionen kollektivt har går en kurs i positivt tänkande där de har lärt att sig att se möjligheter där andra ser problem.

Stora omställningar ger möjlighet till stora vinster och växande marknader. Som ett exempel förutspår de att marknaden för batterier kommer att växa 4 till 10 gånger fram till 2025, det vill säga dubbleras flera gånger om inom loppet av 7 år. Detta är nödvändigt för en hög ”e-mobilitet”. Möjligheterna förefaller som sagt vara oändliga.

För att finanssektorn ska vilja bidra till mänsklighetens överlevnad lockar kommissionen med reformer som ska göra det mödan värt att investera i omställningen. Återigen, här finns det pengar att tjäna. Genom att vara först ut med hållbarhet på stor skala kan såväl europeiska företag som europeiska finansiella institutioner kapa åt sig rejäla marknadsandelar inom blivande tillväxtsektorer.

Samtidigt som EU ska utveckla nya industrisektorer och tillverka ständigt fler fysiska produkter så ska miljöpåverkan hela tiden minska. Råvaror till produktionen verkar inte utgöra något bekymmer. EU-kommissionen slår helt enkelt fast att i framtiden blir det mer av skogar och gröna fält (så kallade kolsänkor) i Europa och mindre av gruvdrift och extraktion. Rättvisa handelsregler ska i sin tur säkerställa tillgången på kritiska råvaror. De nämner inga specifika råvaror men det framgår mellan raderna att de bland annat syftar på de sällsynta mineraler och metaller som är nödvändiga för elektronik, batterier och produktionen av grön energi. Jag tänker direkt på Demokratiska Republiken Kongo. Vad de har för rätt att bestämma över sina naturresurser framgår dock inte. Hur som helst tänker EU se till att EU får tillgång till det som EU behöver.

En halv miljard invånare ska således inom loppet av några få decennier gå från glupska resursförbrukare till en driftig armé av MacGyver-kloner som förmår skapa de mest fantastiska uppfinningar av återvinningsmaterial i en teknikintensiv cirkulär ekonomi. Nära nog en överstatlig evighetsmaskin. Det är en imponerande optimistisk vision.

Tillväxtkritiker

5 minuters läsningSenaste IPCC-rapporten retade upp högern. Exempelvis varnade Nicolas Loris vid den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation i Washington Post för att FN:s klimatpanel var ute efter att störta kapitalismen i gruset. Jag tror att han blev upprörd i onödan. Det finns ingenting som tyder på att det skulle finns någon politisk vilja att avskaffa kapitalismen och montera ner den ”fria” marknaden. Inte ens tillväxtparadigmet lever farligt. Det framgår i nyhetsbevakningen av rapporten.

Här några exempel från DN: ”IPCC: ’Historiskt skifte krävs för att hejda uppvärmningen’”; ”Margot Wallström: ’Det finns inget antingen eller när planetens klimat står på spel’”; ”’Obegripligt att flera länder vägrar prata om satsningar’”. De har alla den egenheten att de inte överhuvud taget nämner det ekonomiska systemet, än mindre marknad och/eller kapitalism. Bilden är övertydlig. Eventuell och högst marginell kritik av tillväxt och kapitalism är, som brukligt, förpassad till kultursidor och debattartiklar. Om den alls förekommer.

Trots det har Loris på sätt och vis faktiskt rätt: De insatser som IPCC hävdar är nödvändiga skulle slå hårt mot tillväxten och förstöra världsekonomin såsom vi känner den.

De få ekonomer som predikar minskad eller nolltillväxt framstår ofta som verklighetsfrånvända excentriker. De förespråkar ju något otänkbart. För hur skulle en värld utan tillväxt kunna te sig? En som har försökt svara på den frågan är utvecklingsekonomen Tim Jackson vars hyllade Välfärd utan tillväxt kom ut 2009. Jag var en av alla som köpte boken. Nyligen bläddrade jag igenom den igen för att se om där fanns något i den som skulle kunna ge Heritage Foundation, Cato Institute och Timbro anledning till oro. Men den lämnade mig återigen tom och besviken. Dess slutsatser framstår mer som önsketänkande än skarp ekonomisk analys.

I princip predikar Jackson marknadsekonomi och kapitalism, fast utan tillväxt. Trots bokens optimistiska anslag har jag svårt att se de lösningar han presenterar som genomförbara inom ramarna för just en kapitalistisk marknadsekonomi. I avsnittet ”Slutet för kapitalismen?” reder han ut hur tillväxtkritiken förhåller sig till rådande system.

För en del människor hör tillväxt och kapitalism ihop […] Och av det skälet betraktas idén om att klara sig utan tillväxt som liktydig med att avskaffa kapitalismen.

Det låter som en rimlig slutsats. Men i nästföljande stycke avfärdar han snabbt dylika föreställningar.

Vi har faktiskt redan sett att detta antagande på det hela taget är falskt.

Vad bygger han detta djärva och, i mina ögon, kontraintuitiva påstående på? I slutet på stycket finns en fotnot. Där hänvisar han bland annat till ett diagram i ett tidigare kapitel som visar att tillväxt och kapitalism inte med nödvändighet måste hänga ihop (se nedan).

BNP per capita (x-axeln) och förväntad livslängd (y-axeln) för några utvalda ekonomier. Ur boken Välfärd utan tillväxt av Tim Jackson.

Men så vitt jag kan se i figuren är det bara det oerhört ojämlika Sydafrika, ett land med sjunkande livslängd, de återkommande krisernas Argentina och Ryssland under 1990-talets ekonomiska kollaps som har ”klarat sig” utan tillväxt några längre perioder. Som argument för nolltillväxt fyller de inte mig med tillförsikt. Sjunkande medellivslängd och armod lär knappast locka nya anhängare till drömmen om en värld med en miljömässigt hållbar kapitalism. I själva verket förefaller hela konceptet vara en illusion.

Efter bostadsmarknadens genomklappning i USA och den efterföljande globala ekonomiska krisen 2008-2009 fick många människor gå från hus och hem. Folk sov på trottoarer och refuger, eller slog upp tältläger på någon grön plätt. Arbetslösheten rakade i höjden. När skuldkrisen spred sig över världen sjönk produktionen som en sten i många ekonomier. De så kallade GIIPS-ländernas (Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanien) statsskulder var ohållbara och de blev ålagda drakoniska sparpaket för att ”rädda” EU:s finansiella stabilitet. Konsekvenserna blev fruktansvärda. I Grekland slog åtstramningarna slog hårt mot grundläggande service och självmordsfrekvensen ökade kraftigt.

Samtidigt minskade utsläppen av växthusgaser. Ur ett miljöperspektiv var således den värsta ekonomiska katastrofen sedan 1930-talets depression en positiv tilldragelse.

Ett diagram från nätpublikationen Our World in Data från Oxfords universitet visar i samband med krisen 2008-2009 en liten knix i den brant stigande kurvan över utsläpp av växthusgaser¹.

Med andra ord verkar det som om den enda riktigt effektiva klimatåtgärden är en ekonomisk kris. Antingen värmedöd eller armod och nöd. Knappas ett lockande val. Ändå insisterar Jackson och hans likar på att kapitalismen kan leverera en dräglig levnadsstandard även utan tillväxt.

föregående
nästa
Slider

Bildserien ovan visar tillväxten i nio länder: Sverige, USA, Storbritannien, Tyskland, Grekland, Italien, Irland, Portugal och Spanien. De sista fem är GIIPS-länderna. Graferna har jag hämtat via Google (källmaterialet är från Världsbanken) och redovisar den årliga tillväxten i procent fram till 2017. (Här finns en lista över tillväxten 2013-2017 för världens alla länder.)

Samtliga länder hade negativ tillväxt krisåret 2009. Sedan dess har en del av dem, som Grekland, gått fortsatt kräftgång medan andra har klarat sig hyfsat bra. Däribland Sverige. Återhämtningen har dock varit förhållandevis trög och kraftlös i flera av de stora ekonomierna med tillväxtsiffror på runt 2 procent i Storbritannien, Tyskland och USA. Vilket knappast föranleder något jubel. Men även relativt modesta 2 procent skulle över tid innebär en fördubbling av BNP inom loppet av 35 år. Sverige ligger under den senaste femårsperioden på närmare 3 procent. I den takten fördubblas ekonomin på 25 år.

Om vi nu måste begränsa såväl resursförbrukning som utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser till hållbara nivåer borde det vara uppenbart att även 2-3 procents tillväxt är alldeles för högt. Miljöpåverkan måste minska drastiskt från dagens nivåer, inte fördubblas vart tredje decennium. Men samtidigt finns det ju inget önskvärt över situationen i Grekland eller andra stagnerade ekonomier.

Nu tänker säkert en del att tillväxt ju kan vara klimatneutral om ny teknik minskar utsläppen. En av de främsta förtjänsterna med Jacksons bok är att han avfärdar dylika scenarier som högst osannolika. Absolut frikoppling är en myt. Inte ens det senaste seklets rasande teknikutveckling har förmått kompensera för människans miljöpåverkan till följd av ökad befolkning och högre välståndsnivå. Än mindre minskat den. I stället har tillväxten gått hand i hand med ökade utsläpp i absoluta tal.

En annan möjlighet är att framtidens miljöneutrala tillväxt främst ska bestå av ökad konsumtion av tjänster. Därmed skulle den inte få lika negativa effekter. Men det förutsätter att vi byter tjänster med varandra i allt högre grad utan att falla för frestelsen att växla in våra surt förvärvade slantar i prylar och kapitalvaror. Tjänstesektorn dominerar ekonomin redan i dag. Likväl är det få kiropraktorer, telefonförsäljare och PR-makare som väljer att använda lejonparten av sina inkomster till att köpa tjänster av andra kiropraktorer, telefonförsäljare och PR-makare. De flesta köper nog hellre ny bil, nytt hus och ny köksutrusning, eller ökar sin resursförbrukning på annat sätt, om de har råd. Kanske en växthusgasalstrande utlandssemester?

Ekvationen går inte ihop. Världens länder befinner sig i ett dilemma. För låg tillväxt leder till antingen stagnation, recession eller depression. Motsatsen leder till fortsatt miljöförstöring och global uppvärmning med katastrofala följder.

Just på grund av detta dilemma kan kapitalismen omöjligen, såvitt jag kan se, vara en del av lösningen. Tillväxten är inbyggd i dess funktionssätt. Hur vi än vänder och vrider på saken är kapitalismen en tillväxtknarkare och det finns inget tolvstegsprogram som förmår bryta missbruket. Därför behöver vi utveckla nya och radikalt annorlunda sätt att organisera våra ekonomiska förehavanden och inte – som uppmärksammade tillväxtkritiker tenderar att göra – utlova verklighetsfrånvända visioner om klimatmässigt hållbar kapitalism.

I värsta fall kanske en genomgripande systemförändring visar sig vara ett omöjligt uppdrag. Men innan vi har uttömt alla alternativ vore det vansinne att ge upp. Defaitism är ingen framgångsstrategi.


¹ Hannah Ritchie and Max Roser (2018), ”CO₂ and other Greenhouse Gas Emissions” (https://ourworldindata.org/co2-and-other-greenhouse-gas-emissions).

Handlingsförlamning

6 minuters läsning

Jorden blir varmare och isarna smälter på grund av våra utsläpp av växthusgaser. Foto: CC0 Public Domain

När jag studerade engelska vid Lunds universitet hösten 1991 läste vi Brundtlandkommissionens rapport på en av delkurserna. Det var en ögonöppnare för mig. Miljöförstöring och resursutarmning pågick i stor skala över klotet och hela världen stod inför en enorm utmaning. Det var första gången jag hörde talas om begreppet hållbar utveckling.

Flera år senare gick jag en sommarkurs i geologi för att komplettera min examen. Under en föreläsning anmärkte en av professorerna nonchalant att det här med växthuseffekten kanske inte var så pjåkigt ändå med tanke på att den nuvarande interglacialen (mellanistiden) troligen led mot sitt slut. Global uppvärmning kunde ge mänskligheten respit från inlandsisens härjningar.

I slutet av 1990-talet var de massiva miljöproblemen omöjliga att förneka. Sociala rörelser som Attac kopplade globala orättvisor, råvaruplundring och nedsmutsning till ”finanskapitalism” och global frihandel. Organisationen tappade dock kraft och dog ut. Nätverket Attac Sverige upphörde 2016.

Mer utpräglade miljörörelser har under de senaste decennierna anpassat både sina strategier och sin retorik efter marknadens behov. Notabel är Miljöpartiets förvandling från att ha varit en hemvist för radikala kritiker av masskonsumtion och resursslöseri till en förtrupp för teknikoptimism och marknadslösningar. Före detta språkröret Maria Wetterstrand var tidigt ute med att se tillväxtpotentialen i gröna lösningar. Miljömedvetenhet kunde bli en lukrativ bransch. Hon var aktiv i förskjutningen av partiet till höger vilket följaktligen gjorde henne populär även inom nyliberala kretsar.

Massrörelsernas kollaps har färgat samhällsklimatet. I deras ställe har Corporate Social Responsibility (CSR) och marknadsbaserade icke-lösningar i stil med utsläppshandel vuxit fram. Radikal kritik av rådande system har ersatts med ”business as usual”.

Samtidigt kommer larmrapporter med jämna mellanrum. Budskapet är alltid detsamma: Tiden rinner ut; vi måste göra något omgående; radikala förändringar är nödvändiga. Därefter … ingenting. I samtal med släkt och vänner varvas bekymrade reflektioner över skogsbränder, värmevågor, torka och orkaner – den ena naturkatastrofen efter den andra – med bekymmerslöst småprat om den senaste trippen till andra sidan jordklotet. Eller den där sköna helgresan till Sydeuropa.

Givetvis är det de högutbildade och upplysta som reser mest.* Om inte den välförtjänta semesterresan går till fjärran land så behöver de tid efter annan av nödvändighet resa till någon världsmetropol på andra sidan klotet för att konferera med sina likar om hur de ska kunna rädda världen. Vi andra, vi dönickar, sitter bara hemma och hoppas att de ska flyga tillräckligt långt och länge för att finna en lösning på de ökande nivåerna av växthusgaser i atmosfären. Deras uppoffringar påminner mig för övrigt om poeten som gentilt erbjöd sig att fika sig igenom livet – för vår skull.

Digitaliseringens löften om minskad miljöpåverkan har kommit på skam. Det papperslösa kontoret blev inte papperslöst och videokonferenser ersatte inte personliga möten i någon större utsträckning. I stället har mängden fysiska persontransporter ökat i tandem med energiåtgången för den omfattande globala infrastrukturen för nättjänster. Likväl är barnatron på att utfallet av nästa teknikhopp ska bli annorlunda orubbad.

Det är som om vi människor har oerhört svårt att förstå att naturens krafter faktiskt skiter högaktningsfullt i våra meningsskiljaktigheter och våra politiska preferenser. Det går inte att slå fysiska processer på fingrarna och vinna debatten. Det är inte så att jordklotets stigande medeltemperatur plötsligt hejdar sig i steget, kliar sig i skägget och utbrister: ”Det där var en bra invändning!”, vänder på klacken och drar sig tillbaka.

Det är inte någon annan som måste ändra på sig. Det är vi. Det är vi som måste ändra vårt leverne. Inte var och en för sig, utan som kollektiv. Ingen nämnd, ingen glömd.

Det strider dock mot den förhärskande metodologiska individualismen. Det vill säga föreställningen att vi kan förstå och förändra samhället med hjälp av individuella incitamentsstrukturer och individuella beslut. Det ska löna sig att vara miljövänlig. Det är som om mänskligheten håller en pistol mot tinningen och trotsigt hotar: ”Ge oss en bättre deal annars tar vi kollektivt självmord!” Men ingen lyssnar.

När jag läste i Lund hörde jag ibland mina vänner sociologerna förklara för alla som ville lyssna att ”helheten är större än summan av delarna”. Jag har alltid retat mig på just den där metaforen eftersom den antyder att vi talar om samma enhet där 1 + 1 paradoxalt nog blir > 2. Ett påstående som har en vag doft av magisk realism. Om samhällsvetenskapen nödvändigtvis måste begagna matematiska metaforer vore det lämpligare att säga att en individ och ett samhälle helt enkelt är inkommensurabla storheter. För givetvis är vare sig en grupp, ett samhälle eller mänskligheten samma sak som många enskilda individer.

Vi kan inte studera samhället genom att addera individer till en summa. Men det är precis vad metodologiska individualister plägar göra. Om individen är den relevanta enheten gäller det att lista ut hur enskilda kommer att bete sig beroende på hur incitamenten är utformade. Alla så kallade marknadslösningar bygger på denna tankegång. Återigen, det måste bli lönsamt att vara miljömedveten. Samhället måste därför sätta korrekta priser på koldioxidutsläppen så att de individuella konsumenterna får rätt signaler på marknaden. Enligt denna logik är människor i princip simpla stimuli-responsautomater som saknar förmåga att resonera, värdera och ta hänsyn till annat än sin egen snöda vinning.

Uppenbarligen är människor mer komplexa än så och förmögna att handla såväl med största omtanke som med största grymhet. Människor är vare sig onda eller goda i sig, men om man behandlar dem som tanklösa idioter så tenderar de att agera som tanklösa idioter. Marknadslösningar är dömda att misslyckas. De kräver att vi förlitar oss blint på prismekanismen i stället för att till fullo utnyttja den egenskap som skiljer oss från djuren, nämligen vår förmåga att tänka, resonera och planera. Tillsammans, som kollektiv.

När vi ”klimatkompenserar” vår flygresa planerar vi inte för framtiden, vi sätter fingret mot avtryckaren. Om än med lätt hand. Samtidigt är det fullkomligt meningslöst att individualisera problemen genom att hylla ”medvetna” konsumenter och fördöma ”medvetslösa” konsumenter. De massiva utmaningar världen står inför handlar inte om privatmoral. Om vi inte förändrar det ekonomiska systemet spelar det egentligen ingen roll hur många medvetna konsumenter som vandrar i gångarna på världens alla shoppinggallerior eller flyger kors och tvärs med miljöprofilerade bolag. Ständig tillväxt är helt enkelt oförenlig med mänsklighetens överlevnad.

Miljöproblem och klimatförändringar kräver kollektiva lösningar på global nivå med avseende på organisering och styrning av produktion, utbyte och konsumtion. Marknadsekonomin med dess krav på ständigt ökad tillväxt för att undvika kriser är inte en del av lösningen utan en del av problemet. Ett nytt sätt att organisera ekonomin är emellertid en enorm omställning. I dagsläget finns det ingenting som tyder på att världens länder ägnar ens en bråkdel av de resurser som går åt till att forska om palliativ vård i form av marknadslösningar till att i stället fundera över hur vi skulle kunna ta oss an denna utmaning genom att organisera ekonomin enligt andra principer. Politisk ovilja att stöta sig med mäktiga affärsintressen och de väljarskaror som hittills har åtnjutit marknadens frukter leder till handlingsförlamning.

Som individer gör vi ogärna avkall på någonting. Som samhällsmedborgare har vi – hoppas jag – förnuft nog att inse att vårt eget bästa i det långa loppet inte är liktydigt med det för stunden smartaste köpet. Men då kan vi inte fortsätta att betrakta politik som en plånboksfråga eller globala utmaningar som en fråga om ”rätt” pris.

Ingen enskild kan lyfta sig själv i håret, men tillsammans kan vi försätta berg.


* De senaste 20 åren har jag flugit utomlands ett halvt dussin gånger. Det är ett medvetet val att inte flyga så ofta, men samtidigt så är det ett val som säkerligen har underlättats av att jag inte har behövt flyga i jobbet och periodvis helt enkelt inte har haft råd. Poängen är inte att jag är en bättre eller sämre människa än någon annan, utan att det är hart när omöjligt att leva hållbart i vårt land under rådande ekonomiskt system och de sociala krav som omger oss.