‘Såssar’

Stefan Löfven håller sig i mitten. (Foto: News Øresund, Johan Wessman)

Kanske en aning småsint, men jag använder den aristokratiska och nedlåtande varianten ‘såssar’ för att beteckna dagens socialdemokrater. Jag är irriterad och brydd. Tongivande såssar gör återigen allt för att skjuta sig själva och sin rörelse i foten. Detta spektakel börjar bli oerhört tröttsamt. 

Göran Greider noterade nyligen i en debattartikel att Socialdemokraterna snarast verkade besvärade, om inte rent av besvikna, över framgångarna för systerpartiet Labour i det brittiska valet. S-märkta debattörer har länge varit sällsamt fientliga mot kandidater i andra länder som har framfört klassiskt socialdemokratisk politik. Jag har tidigare skrivit om de bisarra och insinuanta påhoppen som Karin Pettersson och Katrin Marçal har ägnat sig åt visavi Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyn i Storbritannien. Hela partiledningen har tagit en kraftig högersväng under de senaste decennierna, vilket Daniel Suhonen dokumenterade i Partiledaren som kom in från kylan, och partiet liknar nu mest en förvirrad kusinen från landet-variant av krigsherren Tony Blairs New Labour. 

I samband med den senaste partiledardebatten i Sveriges riksdag verkar förvandlingen av Socialdemokraterna till ännu ett potentiellt borgerligt samarbetsparti vara genomförd. Statsminister Stefan Löfven var tydlig. 

S står i mitten i svensk politik. Vi är beredda till mittensamarbete

Därmed har Sverige enligt gängse språkbruk fyra partier i mitten: Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. Personligen skulle jag dock hellre placera det nyliberala och libertarianskt anfäktade Centerpartiet ute på högerflanken. Hur som helst har åtminstone tre partier i denna kvartett en tydlig dragning åt det borgerliga hållet. Miljöpartiet har förvisso radikala rötter, men är numera knappast något annat än ‘Moderater med cykelhjälm’, som en bekant uttryckte det. Nu har de fått sällskap på sin ökenvandring högerut av Socialdemokraterna. 

Ute på den konservativa flanken återfinns en kompromisslös trio: Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kvar till vänster på det politiska spektrumet finner vi ett ensamt alternativ: Vänsterpartiet. Det enda parti, för övrigt, som verkade glädja sig åt Labours överraskande valresultat och som betraktar den internationella vänsterns framgångar som något värt att bygga vidare på

Givetvis är borgerligheten motståndare till progressiv vänsterpolitik. Men när nu även stora delar av ‘vänstern’ tar avstånd från traditionell vänsterpolitik leder det till att spektrat för tänkbar och genomförbar politik smalnar av betydligt. I slutänden riskerar ‘demokratin’ att reduceras till en mekanism varigenom folket får ratificera vad en alltmer homogen klunga av partitoppar har bestämt sig för är förnuftig, ansvarsfull och realistisk politik. 

Om dessutom allt som avviker från en borgerlig konsensus framstår som extremt och orimligt lär det också effektivt tysta ner dem som inte håller med. Oppositionen mot konservativ och nyliberal hegemoni sugs ner i tystnadsspiralens virvlar. För vem orkar streta emot i ensamt majestät när såväl en överväldigande majoritet av riksdagspartiernas ledargarnityr som en nästintill homogen kör av tongivande ledarskribenter och opinionsbildare ständigt basunerar ut att solidaritet, rättvisa och gemensamma lösningar på gemensamma problem både är verklighetsfrånvänt och en form av extremism? 

I slutänden är tanken att vi som medborgare ska rösta på dem vi tycker verkar trevligast och har bäst ‘ledaregenskaper’™. Politikens sakinnehåll ska vi ge fan i, för det har vi tydligen inte med att göra.