Marxister på villovägar

8 minuters läsning

Återpublicering från en tidigare blogg

Påfallande många av de etablerade åsiktsmakarna i svensk press lyssnade en gång i tiden till den radikala vänsterns lockrop. På rak arm kommer jag att tänka på Göran Skytte, Johan Lundberg och Per Gudmundsson. Alla enligt egen utsago kommunister eller anarkister i unga år.

Egentligen är det inte så konstigt. För vad är kommunism annat än en tämligen sympatisk idé om att alla människor förtjänar ett gott liv och att vi alla bör hjälpas åt för att förverkliga den idén. Att ”bygga något tillsammans som ingen jävel förstör”, som Nationalteatern formulerade det. Sedan kan vi diskutera huruvida tanken är naiv och verklighetsfrånvänd, eller rent av riskerar att slå över i sin raka motsats.

Jag har all förståelse för dem som trollbinds av den kommunistiska utopin, precis som jag har förståelse för dem som tappar sugen och ger upp. Men när de sistnämnda lämnar rörelsen för att gå över till The Dark Side, då blir jag förbryllad. Hur och varför förvandlas testuggande världsförbättrare till Åsa-Nietzsche i Kapitalisthult? Misstanken gnager om att de nykonservativa ex-revolutionärerna egentligen bara var posörer hela tiden; opportunister som levde rövare i ”borgarsmeten” tills Svenskt Näringsliv öppnade plånboken och erbjöd en sinekur på någon marknadsliberal tankesmedja där de kunde författa fyrsidiga rapporter med försättsblad.

Kanske är deras radikala fas i själva verket en initiationsrit till ett konservativt vuxenliv; en pubertal karneval som Noppe, Pompe och Peje kan skratta åt medan de skålar på en innekrog över sitt senaste fiffiga utspel till försvar för ohämmat utnyttjande av det desperata prekariat som befolkar arbetsmarknadens allt ymnigare undervegetation.

80-talets renegater

En som har försökt förstå fenomenet med svenska renegater, det vill säga personer som har lämnat den kommunistiska rörelsen, är bibliotekarien David Brolin. I boken Omprövningar — Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal (Celanders förlag, 2015) tar han sig an en handfull framstående personer som alla har prövat sina vänstervingar för att sedermera landa betydligt längre högerut. Utan att berätta hela historien — läs boken, det är den väl värd — kan jag avslöja att ren och skär opportunism är en alltför enkel förklaring.

Brolin tar sig inte an några simpla kappvändare som fått kalla fötter, utan politiskt aktiva människor som en gång i tiden investerade både energi och tankekraft i sina röda övertygelser. Här figurerar exempelvis författaren Göran Rosenberg som under sent 60-tal guppar fram i Clarté-jollen i svallvågorna efter den store rorsmannen. Vid ett tillfälle får han till och med i uppdrag att agera ”politisk kommissarie”, men är inte tillräckligt kommissarieaktig och får kicken som benknäckare för revolutionen. Några år senare lämnar han ordförande Maos sällskap. Under 80- och 90-tal finner han sanningen och ljuset i USA:s konstitution, flörtar med kommunitarismen (en konservativ ”kom igen nu så hugger vi i”-ideologi tänkt att ersätta välfärdsstaten med en förvuxen bygemenskap), innan han till slut finner sig till rätta i en mer ljummen socialliberalism (ljummen låter trevligt i detta sammanhang).

En annan fallstudie som säkerligen kan intressera alla de tusentals svenskar som precis som jag har plöjt igenom läroboken Vår ekonomi är den över tidigare chefsekonomen på SEB, Klas Eklund. Innan han vandrar in i Socialdemokraterna är han en radikal ekonomstudent som bland annat författar verket Är Sovjetunionen kapitalistiskt? tillsammans med en kamrat. Denna trotskistiska uppgörelse med maoistiska föreställningar om det sovjetiska systemet som en form av statskapitalism finns att ladda ner och läsa som nattlektyr tack vare sajten marxistarkiv.se. Men visst grämer det mig att jag var för ung för att vara på Handelshögskolan då i mitten av 70-talet när Klas lägger fram sina teser inför en publik bestående av

 vilda trotskister och stalinister förutom de vanliga blazerrutiga moderaterna

Jag kan föreställa mig att den tillställningen var något av en intellektuell föregångare till det SM i lavemang som Robert Aschberg (före detta maoist som klätt om till moderat) arrangerade på TV3 i början av 90-talet.

Från illröd till mörkblå

Det finns många ”Nä men vad fan, skrev han så?”-ögonblick i Omprövningar (jo, samtliga renegater i boken är män), men det är ändå Svante Nordins resa från hårdför marxist-leninist till galjonsfigur för nationalistisk offerkofte-höger som främst väcker min nyfikenhet.

Svante Nordin.
Svante Nordin.

Under mitt sista år vid Lunds universitet hade jag professor Nordin som lärare i idé- och lärdomshistoria. Jag uppskattade honom väldigt mycket som föreläsare, entusiasmerande och spränglärd. Ett par år senare upptäckte jag en smula besvärat att den engagerande idéhistorikern med den smackande skånskan författade reaktionära texter i Samtidsmagasinet Salt. De stundtals extrema åsikter som publikationen torgförde skrämde emellertid bort annonsörer och läsare, och tidskriften fick lägga ner. Numera skriver professorn för mer salongsfähigt konservativa Axess Magasin.

Men tillbaka till 70-talet. I ”röda Lund” finner Svante Nordin marxismen. Han knyts vid mitten av decenniet till redaktionen för den marxistisk-leninistiska tidskriften Zenit och går med i Vänsterpartiet kommunisterna (vpk). I denna miljö intar han en kompromisslös kommunistisk linje. När kamrater hävdar att socialism utan demokrati skulle vara ett bakslag för den svenska arbetarklassen avfärdar han resonemanget som ”verklighetsfrämmande” och ”sentimentalt”. För en spjutspets i de revolutionära chocktrupperna hägrar viktigare mål i en fjärran framtid, mål som kräver stora offer.

Den revolutionära process som pågår i världen och som kan kasta detta system [kapitalismen] över ända äger inte rum utan lidande eller ens utan brott och oförståelig grymhet. Men den utgör vårt hopp.

Så där håller han på. Jag ångrar genast att jag hade velat vara med på Klas seminarium, åtminstone om jag därmed skulle riskera att oförhappandes springa in i 70-tals-Svante på krigsstigen, redo att utdela ”oförståelig grymhet” för den goda sakens skull. Men revolutionären är inte bara beredd till stora offer, han har segervittring också och förutspår socialismens seger över hela världen inom femtio år. Vilket, om mina beräkningar stämmer, innebär att jag om drygt tio år kan säga adjö till alla usla och överbetalda chefer som kantar färden genom arbetslivet.

Fast det är just i det här läget som saker börjar skita sig på allvar. Forna kamrater lämnar rörelsen i en strid ström och Svante anträder den smala vägen mot kontrarevolutionär frälsning. Vilket innebär att han först förklarar att den borgerliga demokratin är en ”oskattbar klenod” (1980) och därefter gör upp med den marxistiska traditionen (1981).

Weltschmerz

I ett bokslut över sina kommunistiska äventyr skriver Svante Nordin följande:

Oförnuftet och orättvisan är besvärliga motståndare, hala och svåra att få korn på. Men förnuftet och rättvisan är långt mera fruktansvärda, kompromisslösa i sin intolerans, hänsynslösa i sin fanatism, oblidkeliga fiender till livet, som aldrig lyder deras bud.

Livet är orättvist, människan ofullkomlig och drömmen om en bättre värld liktydig med förberedelse till folkmord. Förnuft och rättvisa var falska gudar. När den forne revolutionären tappat tron på de gamla sanningarna irrar han olycksaligt kring anfäktad av weltschmerz.

Samtidigt känner han sig bekymrad: Hur ska folket klara av att navigera på tillvarons stormiga hav nu när deras kära ledarskikt har lämnat dem vind för våg? De saknar ju den fostran och bildning som krävs av en härskarklass. Svante vankar av och an likt professor Balthazar innan han drar i spaken och vips, där har vi det! Elitstyre. För vilka har både erfarenhet av att härska och tillräckligt med stålar för att unna sig en klassisk bildning om inte de som redan styr? Världsrevolutionen ersätts av världsreaktionen. Men glöden är densamma, likaså förvissningen om att meningsmotståndarna på ett fundamentalt sätt har fel och därför måste bekämpas till varje pris. Numera utgörs de dock inte av borgerligheten, utan av dem som predikar genusvetenskap och mångkultur.

Spöket från förr

Under läsningen av Omprövningar får jag en känsla av att Svante Nordin — likt flera av de andra före detta revolutionärerna — har tittat i samhällets backspegel och sett en fasansfull vålnad blicka tillbaka, utan att känna igen sina egna anletsdrag. Det är som om han fruktar sitt eget tänkande. Men i stället för att inse sina egna tillkortakommanden som radikal teoretiker riktar han kritiken utåt och slungar en våldsam förkastelsedom över de sammanhang där dessa tankemönster först tog form: den radikala vänsterrörelsen.

För honom blir grundproblemet till syvende og sidst inte den grandiosa fantasin som han själv prenumererade på — att ett självutnämnt avantgarde ska leda mänskligheten till ett framtida lyckorike — utan själva idéerna om jämlikhet och demokrati.

Under 70-talet tog sig idén om en intellektuell förtrupp uttryck i hans beredvillighet att offra andra människor på revolutionens altare. Numera visar den sig i hans övertygelse att endast en bildningsaristokrati — i vars tjänst han själv står — kan rädda civilisationen undan förfall och barbari. ”Etisk imperialism” och ”västerländska värderingar” ersätter proletariatets diktatur. Trots all ideologisk barlast han kastar över bord under sin intellektuella odyssé behåller han sitt aristokratiska ovanifrånperspektiv.

Allt fast förflyktigas

Somliga av de gamla marxisterna landar hos Socialdemokraterna, andra i socialliberalismen och ytterligare andra tar steget fullt ut till konservatismen. Och visst ja, en del är kvar i rörelsen. I vilket fall är spridningen för stor för att kunna reduceras till den infantila föreställningen att yttersta vänstern och yttersta högern egentligen är av samma skrot och korn (”les extremes se touchent”), och att överlöparna därmed bara har bytt en extrem position mot en annan. En förklaringsmodell som dock är extra populär hos en viss sorts förnumstiga liberaler och liberalkonservativa. Kanske för att den är tillräckligt banal för att en praktikant på DN:s ledarsida med lätthet ska kunna sammanfatta den vid behov.

Däremot verkar det finnas en del drag hos renegaterna som är bestående över decennierna. Ett sådant motiv — eller ”fogyta” som David Brolin kallar dem — är elitism. Motivet är explicit hos Svante Nordin. Steget från partielit till bildningselit är betydligt kortare än sträckan från kommunism till kapitalism.

Men här finns också något annat: Drömmen om en ofelbar modell över hur samhället fungerar och den totala besvikelsen när marxismen inte håller måttet. Det är något barnsligt över reaktionen. Som om någon i färd med att slå i en spik träffar tummen och omedelbart drar slutsatsen att samtliga hammare är djävulens redskap som inte har någon annan funktion än att förorsaka blånaglar, slungar hammaren ut i skogen, startar gerillakrig mot alla grannar som äger en hammare och slutligen bestämmer sig för att det enda rätta är att målmedvetet sträva efter att utplåna själva företeelsen ”hammare” ur världshistorien.

Självfallet är alla teorier om samhället ofullkomliga och bristfälliga, det ligger i sakens natur. Lika självklart är det en illusion att människan innerst inne är god och solidarisk. Ändå vill renegaterna, som tidigare slukade denna förenklade världsbild med hull och hår, sälja in sig själva som nyfrälsta predikanter mot förenklade lösningar. Det blir lite svårköpt.

Som George W Bush formulerade saken:

Fool me once, shame on… shame on you. Fool me… you can’t get fooled again.

Det är inte helt klart vad USA:s före detta president menar egentligen, men för en gångs skull kanske han är något viktigt på spåren.

Prisa enfalden

4 minuters läsning

Återpublicering från en tidigare blogg

På 1990-talet betraktades en ökad mediekoncentration som ett problem. Men inte nu längre. Nu är det räddningen för en sargad bransch. Det är budskapet från kulturjournalisten Anders Mildner i en kommentar till det aviserade samgåendet mellan Schibsted och Mittmedia tidigare i maj.

Det har hänt något intressant med den svenska mediedebatten. För 20 år sedan betraktades ägarkoncentrationen som det stora hotet mot demokratin. Idag är det tvärtom.

Numera jublar alla, enligt Mildner, över varje sammanslagning som de hoppas ska kunna rädda några utrotningshotade arbetstillfällen. Journalister och fackförbund står sida vid sida med sina koncernledningar. En sorts kapitalistisk enhetsfront mot en ogin verklighet.

En av dem som bejakar utvecklingen är Lisa Irenius, kulturchef på Svenska Dagbladet.

[…] framsynta publicister har inget annat val än att se till att teknik — publiceringsverktyg såväl som robotar och algoritmer — stärker journalistiken. Den nya koncern som Schibsted och Mittmedia nu planerar kan ge bättre förutsättningar för detta.

Räddningen för oberoende och granskande journalistik i framtiden stavas följaktligen ägarkoncentration och robotar. Allt under ledning av ”framsynta publicister”. Vilka är då dessa publicister? Jo, bland andra de som betalar Irenius lön: Schibsted.

I Irenius värld betyder publicister inte bara författare, journalister, chefredaktörer och förläggare, utan även alla de som äger medieföretag. En romantisk bild av en värld där mediekoncerner och tidningshus står sida vid sida med skribenter till försvar för det fria ordet. DN:s kulturchef, Björn Wiman, påstår dock att Schibsted inte är några riktiga publicister (kanske räknar han däremot Bonnierfamiljen till denna illustra skara).

Men det gillar inte Irenius:

Med tanke på att Schibsted äger och driver ett antal tidningar och har sina rötter i förlagsbranschen, då Christian Schibsted 1839 startade ett boktryckeri i Oslo, är det ett märkligt påstående. Det vittnar dessutom om en väl trångsynt syn på publicistik.

En gång publicist, alltid publicist, tycks hon mena. Wiman må vara trångsynt, men Irenius är naiv om hon tror att moderna vinstdrivande företag i första hand ser sig själva som bärare av ett samhällsuppdrag. Medieföretagen, där Schibsteds, Stampens och Bonniers olika dotterbolag ingår, är trots allt en branschorganisation under Svenskt Näringslivs paraply, inte en publicistklubb.

Robotarna gör jobbet

Smarta algoritmer som söker igenom digitaliserad information i jakt på notismaterial är det senaste i branschens rastlösa strävan efter effektivare organisationer. Här ligger Schibsteds nya partner Mittmedia i framkant. Väder, sportresultat, trafikinformation och rent av kommunala beslut kan bli föremål för robotarnas framfart, enligt Mittmedias affärsutvecklare Robin Govik.

Irenius sammanfattar:

Robotar och journalister är inte fiender, lika lite som datorer och journalister är det.

I stället är robotarna våra vänner som erbjuder mervärde för läsarna samtidigt som de frigör resurser för riktig journalistik. Den illvillige och lömske herr Wiman antyder däremot ett samband mellan robotjournalistik och redaktionella neddragningar. Ett samband som han, enligt Irenius, försåtligt nog försöker ”framställa”.

Uppenbarligen är det en merit på SvD:s kulturredaktion att visa upp ”funktionell dumhet”, annars kan jag inte förstå hur hon med sådan troskyldighet kan avfärda Wimans högst realistiska farhågor. Med tanke på dagstidningarnas minskade annons- och prenumerationsintäkter behöver de naturligtvis anpassa kostymen. Men det verkar Irenius i det närmaste betrakta som en konspirationsteori.

Satsningar på robotjournalistik är dock att skjuta sig i foten. I det korta loppet må det erbjuda läsarna ett ökat ”värde” till en lägre kostnad för medieföretagen, men i det långa loppet är det varken något som ökar betalningsviljan hos prenumeranter eller lockar nya och trogna läsare (som i sin tur skulle kunna bättra på annonsintäkterna). Allt som automatiseras minskar successivt i värde på marknaden. Detta går visserligen stick i stäv med den magiska realismen hos gängse ekonomisk visdom — som envist hävdar att det är den individuella konsumentens nytta på marginalen, och inte arbetsinsats, som avgör vad människor är beredda att betala för en produkt — men likväl blir allt som produceras av robotar bara billigare och billigare samtidigt som hantverk och arbetsintensiva varor och tjänster relativt sett ökar i pris. Anledningen till detta förhållande — att arbete skapar värde — är emellertid numera en väl förborgad hemlighet hos en liten grupp marxister.

För journalistikens framtid är signalerna oroväckande. Folk tappar uppenbarligen intresset för traditionella medier, ändå är lösningen enligt förståsigpåarna att försämra produkterna än mer och urholka det lilla värde som återstår. Med den strategin kommer mediesufflén fortsätta att sjunka ihop oavsett hur mycket PR mediebranschen än pumpar in i sina drömmar om en digitaliserad och automatiserad värld fylld av smarta lösningar.

Publicist eller språkrör?

Som kulturchef på SvD kan Lisa Irenius med rätta kallas för publicist, ändå framstår hon mer som ett språkrör för Schibsted. I ”Robotar och journalister är inte fiender” gör hon dygd av nödvändigheten. I sammanhanget är det olyckligt när etablerade personer i Mediesverige som Irenius och Mildner sällar sig till bolagens hallelujakör i stället för att kritiskt granska oligopolmarknaden och de mer fantastiska fantasier för framtiden som koncernstrateger och affärsutvecklare lanserar.

Jag kräver inte att de ska axla manteln efter kulturminister Marita Ulvskog (S) — som blåste till strid mot ägarkoncentration åren kring millennieskiftet — men jag är ändå förbluffad över hur lättvindigt de avfärdar alla risker med koncentrerad mediemakt, samt hur troskyldigt de anammar industrins talepunkter.

Kultursidor borde rimligtvis vara ett forum för kritiskt tänkande och därmed också en plats för sund skepsis till marknadens flåshurtiga visionärer. Men år 2015, i skuggan av en bister arbetsmarknad är det måhända för mycket begärt. Självständighet och oberoende kräver ändå något som blir alltmer sällsynt inom mediebranschen: en trygg position och en fast inkomst. För de som befinner sig innanför är ambitiösa men arbetslösa konkurrenter på utsidan ett ständigt hot.

I det läget är det måhända klokare för såväl kulturchefer som kulturjournalister att kvittra ut ägarnas glada budskap, omfamna branschens amsagor och prisa enfalden.