I moralismens trygga famn

4 minuters läsning

Tidigare Timbromedarbetaren och bloggaren Dick Erixon deltog nyligen i en »debatt« med journalisten Kajsa Ekis Ekman i Studio Ett om huruvida Grekland ska acceptera långivarnas krav eller inte. Erixon drev i radioinslaget en märkvärdig och verklighetsfrånvänd tes: Nämligen att grekernas största problem var att de ännu inte hade förstått att de hade ansvar för sin statsskuld. Ur denna brist på moralisk insikt följde alla negativa konsekvenser av krisen.

Dick Erixon.
Dick Erixon.

Det är oklart för mig varför Studio Ett hade valt att bjuda in Dick Erixon till denna debatt. Visserligen har han skrivit om Grekland och eurokrisen på sin blogg I hjärtat rebell, men hans inlägg består till största delen av en räcka omhuldade myter om lata och bortskämda greker.

Exempelvis skrev han följande på sin blogg så sent som den 30 juni i år:

Man vill naturligtvis fortsätta bli försörjd av Nordeuropas skattebetalare. Så kan det inte fortsätta. Grekland måste ta sitt ansvar. Man måste höja pensionsåldern från 42 år till 67.

Det är häpnadsväckande oseriöst av Dick Erixon att publicera sådant strunt sommaren 2015. Lika oseriöst är det av Sveriges Radio att bjuda in honom till ett av sina prestigeprogram för att debattera Greklandskrisen.

För drygt fem år sedan, när dåvarande finansminister Anders Borg (M) skamlöst spred liknande dumheter, tog jag mig för att granska hans påstående med hjälp av OECD:s statistik. I samband med det intervjuade jag även ekonomen Stefan de Vylder (artikeln återpublicerad här). Enligt de då tillgängliga siffrorna, juni 2010, var den genomsnittliga pensionsåldern för greker 61 år. Inte 40-årsåldern som Anders Borg påstod. Inte 42 år som Dick Erixon fortfarande hävdar i dag, fem år senare.

Hans motståndare i debatten, Kajsa Ekis Ekman, har varit i Grekland under flera längre perioder för att följa skuldkrisen på plats. Hennes granskning resulterade i boken Skulden – Eurokrisen sedd från Aten (2013) som kom i en uppdaterad pocketutgåva 2014. Till skillnad från sin motdebattör var hon påläst i Studio Ett. Men fakta biter inte på en populistisk demagog som Erixon. Inte heller på programledare som hellre vill ha en uppfriskande debatt än att förmedla relevant information till sina lyssnare.

Följaktligen kunde Erixon oemotsagd hävda att nödlånen gick till bortklemade greker som inte hade förstått sitt eget ansvar. En påstående som inte blir mindre bisarrt i ljuset av det faktum att landets regeringar på fem år har slaktat statsbudgeten med över 20 procent. En svångremspolitik som har lett till skyhög arbetslöshet och en kraftig ökning av antalet självmord. Dessutom går varje euro i nödlån tillbaka till IMF, ECB och Eurogruppen i form av räntor och avbetalningar på Greklands skuldbörda. Inte till grekernas konsumtion, som Erixon felaktigt påstod.

Men den sedelärande sagan om hur det grekiska folket nu får sitt rättmätiga straff för att de har levt i sus och dus för lånade pengar har en sensmoral som uppenbarligen appellerar till medielogiken. Högerdebattörer som Dick Erixon tar därför naturligtvis tillfället i akt att förmedla moralkakor. Mer komplexa redogörelser för krisen faller i skugga eftersom de saknar den centrala moraliska dimensionen som pekar ut oss nordbor som flitiga och ansvarstagande, medan sydeuropéerna är slarviga och lättjefulla.

Och Dick Erixon är i gott sällskap. Svenska medier har ända sedan krisen började, om och om igen, begåvat oss med samma sedelärande berättelse. Senaste framförd av två profilerade krönikörer i kvällspressen.

Staffan Heimerson i Aftonbladet:

I Tyskland, som står för stålarna, handlar det om ekonomi. För grekerna är frågan politisk. I demokratiskt hållen folkomröstning sa invånarna, att det är schysst att bluffa sig fri från skulderna. Båda har fel. Frågan handlar om moral. [Krisen är inte ekonomisk – bara moralisk 11 juli 2015]

Dagen efter lanserade Leif GW Persson följande förklaring i Expressen:

Landet styrs sedan flera decennier tillbaka av politiker som kräver att europeiska skattebetalare med hjälp av sina surt förvärvade sparmedel skall betala grekernas konsumtion. [Leif GW Persson – »Ett dåligt skämt« 12 juli 2015]

Moralism har något bekvämt över sig. Läsarna uppmanas helt enkelt att strunta i fakta och ekonomiska strukturer eftersom den riktiga sanningen (moralen) gömmer sig bakom verklighetens spektakel. Erixon, Persson och Heimerson är en trojka lika halsstarrig och obehaglig som de i EU:s maktcentrum som offrar ett land för att statuera exempel.

Att euron är en hopplös konstruktion full av motsägelser; att Greklands eliter fuskade sig in i samarbetet; att långivarna vägrar att ta konsekvenserna av sin ansvarslösa utlåning; att den grekiska statens underskott delvis är en följd av landets försök att understödja sina egna, icke konkurrenskraftiga, företag; att överklassen inte har betalat sin beskärda del av skattebördan. Alla dessa faktorer är starkt bidragande till Greklands kris.

Men de riktar ljuset mot strukturer och system av ekonomisk och politisk art, inte brist på dygd och moral. Dessutom faller en betydande del av skulden på »fel« segment i samhället: De samhällsklasser som äger politisk och ekonomisk makt. Bättre då att spä på fördomar och odla chauvinistiska myter. Allt för att rädda den ekonomiska strukturen — och de eliter som frodas i dess mitt — undan kritik.