Goda tider för vapenindustrin

3 minuters läsning

Samtidigt som frivilliga hjälper migranter på järnvägsstationer och banderoller med »Refugees Welcome« vecklas ut på fotbollsarenor rapporterar affärsmagasinet Fortune om flyktingkrisens framsida:

As hundreds of thousands of refugees clamor to get in, mounting anxiety over Europe’s porous borders has generated a lucrative opportunity for companies clever at keeping people out.

Krav på ökad säkerhet längs de yttre gränserna kan bli räddningen för Europas vapentillverkare. Militärteknologi som satelliter och drönare kan anpassas för övervakning. Enligt en rapport från det italienska bolaget Finmeccanica har den stigande efterfrågan på utrustning för gränsövervakning kompenserat för EU-ländernas minskade inköp från den traditionella repertoaren. »Fästning Europa« gynnar både flyktingsmugglare och de som försöker stoppa dem.

Shejk Hamads tre kilometer breda tag i Abu Dhabis sand.
Shejk Hamads tre kilometer breda och delvis vattenfyllda tag i Abu Dhabis sand syns från rymden.

Trots de affärsmöjligheter som öppnar sig längs EU:s gräns är det ändå instabiliteten i Mellanöstern som verkligen sätter snurr på vapenindustrins hjul. Persiska vikens potentater — som ständigt hittar excentriska sätt att spendera sina oljepengar — satsar kopiösa summor på inre och yttre säkerhet. Enligt den brittiska tankesmedjan IISS (Internationella institutet för strategiska studier) övertrumfar Saudiarabien med sina 80 miljarder dollar numera Ryssland. Näst efter USA och Kina hade kungadömet världens tredje största militärbudget 2014. Förenade Arabemiraten, rymdgrafittishejken Hamads hemland (se bild), lägger i runda slängar 20 miljarder dollar på militärutgifter och sultanatet Oman har under senare år mer än dubblerat sina inköp av krigsmateriel. Men trots sina ambitiösa grannar är ändå Saudiarabien — ett land med knappt 30 miljoner invånare — i en klass för sig som en av de absolut största vapenimportörerna. Landet satsar överlägset mest i världen på militärutgifter per invånare. Räknat som andel av BNP lägger de mångfaldigt mer än andra militära stormakter, drygt 10 procent (se figur).

Milex_per_capita1Gigantiska bolag som Lockheed Martin, Boeing med flera drar naturligtvis fördel av den maniska upprustningen på Arabiska halvön. Attackflygplan, fregatter, missiler och lätta pansarfordon för tiotals miljarder dollar är på väg till Saudiarabien och de omgivande monarkierna. Under fredspristagaren Barack Obamas första fem år vid makten slöts vapenaffärer för åtskilligt större belopp än under hela George W Bushs presidentskap. Även europeisk vapenindustri (Bofors och Hägglunds ingår numera i brittiska BAE Systems) kan räkna hem saftiga kontrakt för stridsflygplan med mera. Spelet kring saudiavtalet illustrerade hur ivriga Saab och Ericsson var, och förmodligen fortfarande är, att få stoppa ner fingrarna i den saudiska syltburken.

Med flera repressiva monarkier rustade till tänderna, och en vapenindustri som tjänstvilligt tillfredsställer efterfrågan på denna växande marknad, verkar förutsättningarna inte vara de bästa för fredlig konfliktlösning i Mellanöstern. Saudiarabiens intervention i Jemen visar också att kungadömet vill vara en aktiv spelare i regionen.

Frågan är vad som skulle hända om Gulfstaterna — som redan stödjer flera av de mest reaktionära fraktionerna i Syriens inbördeskrig — skulle blanda sig i leken på allvar? Saudiskt flygunderstöd till islamistiska grupper i Syrien har nyligen föreslagits av en tidigare rådgivare till Saudiarabiens före detta USA-ambassadör Turki al Faisal. Om utvecklingen skulle gå så illa förefaller åtminstone några saker tämligen säkra: Fortsatt mänskligt lidande; fortsatt flyktingkris och fortsatt goda tider för vapenindustrin.


FAKTA MILITARISM & VAPENHANDEL

  • Världens samlade militärutgifter är i dag 50 procent högre än innan president George W Bush lanserade »kriget mot terrorismen« efter terrordåden 11 september 2001.
  • Natoländerna står för över hälften av världens totala militärbudget och, inte minst, för en överväldigande majoritet av världens största vapenproducenter.
  • Enligt fredsforskningsinstitutet SIPRI har över två tredjedelar av de 100 största vapentillverkarna sitt säte i USA eller Västeuropa. Tillsammans står de för 85 procent av topp 100-listans försäljning av krigsmateriel.

Otack är världens lön

5 minuters läsning

Bloggerskan Katrin Zytomierska har varit i blåsväder igen efter att ha uttalat sig föraktfullt om överviktiga människor i Malou efter tio på TV4. Hennes uttalanden är inget jag tänker kommentera. Men detta var inte första gången som Zytomierska har varit i blåsväder för kontroversiella utspel.

Under arbetet med min bok Konservativ revansch skrev jag en stycke om när Zytomierska i slutet av 2011 ondgjorde sig över familjens förrymda barnflicka. Passagen kom inte med i slutversionen, men ingick i ett kapitel med arbetsnamnet »Elitens triumf«. Här publicerar jag utkastet med fotnoter och allt.

Passagen tar avstamp i en uppmärksammad statusuppdatering signerad Fredrik Reinfeldts dåvarande pressekreterare, Zytomierska kommer in i historien några stycken längre ner. God läsning!


Vintern 2010 uttryckte Reinfeldts dåvarande pressekreterare Edvard Unsgaard i en uppmärksammad statusuppdatering på Facebook sin uppskattning för arbetslinjens konsekvenser:

tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där…). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb! [1]

Avföring i trapphuset var således en självklar uppgift för en städerska från Östeuropa, och hennes snabba insats på en helgdag en seger för arbetslinjen. Invandrare med låg social status och position fick tack vare den aktiva politiken för att skapa fler lågavlönade arbetstillfällen äntligen komma till sin rätt som eftertraktad och uppskattad servicepersonal till de mer välbeställda segmenten av majoritetsbefolkningen.

Några år senare ägnade sig tevekändisen Laila Bagge åt ilskna utfall över en hemlös man med mobiltelefon eftersom han genom att inneha denna ägodel »förstör för dom som verkligen behöver hjälp«.

Om man har råd att ha en mobiltelefon så känns det inte direkt trovärdigt att sitta med knäppta händer och be om pengar på sina bara knän med en skylt där det står hemlös! Och vem var den andra personen som han pratade med? Uppenbarligen så hade den personen också en telefon, det verkar vara ganska välbärgade »hemlösa« som vi har här i Sverige … [2]

De fattigas fattigdom och underordning var inte längre ett tillstånd utan hade successivt blivit en del av deras karaktär. När de inte passade in i mallen som fullkomligt utblottade i varje avseende betraktade privilegierade det som en nästintill personlig förolämpning, en spricka i deras uppfattning om en mer eller mindre given hierarki där vattentäta skott inte bara skiljer utan bör skilja människor åt. En hemlös man med mobiltelefon signalerade ett ambivalent tillstånd där verklighetens tydliga sociala struktur föreföll vara stadd i upplösningstillstånd.

Ett mer extremt exempel på ett antiegalitärt förhållningssätt till andra människor kom i dagen när Katrin Zytomierska (en av de bloggare som Moderaterna avlönade inför valet 2010 [3]) strax före jul 2011 ondgjorde sig över familjens polska barnflicka som hade »rymt« under en resa till USA. Zytomierska hängde ut henne med för- och efternamn på sin blogg. Samtidigt förklarade hon att allt egentligen var hennes eget fel då hon hade varit »för snäll« mot en »enkel bondjänta« från Polen som »inte har haft det lättaste livet precis«. Detta trots att »folk som ›kan‹ polska bönder hela tiden sa till mig att jag måste vara hård och proffsig mot henne«. Likväl framkom det tydligt vilken vrede hon kände över barnflickans avhopp i USA:

Jag skriver det här inlägget för att folk ska få veta vilket svin den här människan är. Jag litade på henne och hon svek mig. Jag hoppas att hennes chef på kinakrogen tar tillbaka henne och att hon resten av sitt liv kommer att servera yakiniku för 1500 kronor i månaden. Jag önskar henne allt ont och jag kommer aldrig tillåta henne ett liv i Sverige. Hör jag att hon kommit till Sverige för jobb så kommer jag att sätta stopp för det. Jag har gjort det förr och jag gör det med lätthet igen. [4]

Hennes förhållningssätt till barnflickan avslöjar en känsla av total kontroll och dominans över en annan människas liv som skiljer sig från de maktrelationer som normalt sett råder mellan köpare och säljare av arbetskraft på arbetsmarknaden. Snarare rör det sig om samma form av sorg och vrede som vi alla kan känna när en intim relation tar slut och vi känner oss svikna. Historien handlar därför inte blott om ett kontraktsbrott mellan två formellt sett jämlika parter, utan om hur en känsla av rättmätig makt över en annan människa plötsligt och, ur den privilegierades perspektiv, ofrivilligt upphör. Blogginläggets språkbruk avslöjar den självklarhet med vilken en överordnad tar sig rätten att styra över sin underordnades liv samtidigt som det visar hur privilegierade kan uppleva insubordination som ett personligt angrepp. Relationen mellan de båda ter sig som en modern version av herrskap och tjänstefolk. Den polska barnflickans liv definieras av hennes fullkomliga beroende av sin överordnade. Hon framställs som en omogen varelse utan andra ambitioner i livet än att lyda och eventuellt åtnjuta sin överordnades välvilja. Zytomierska förklarade också i sitt blogginlägg hur hon såg på den polska unga kvinnans framtid:

Jag hade kunnat ge henne ett bra liv i Sverige. Jag hade planer på att skaffa en lägenhet till henne i Stockholm. Fixa städjobb och svenska eller engelskakurs till henne.

Efter »sveket« framhöll hon däremot inte bara hur hon var i position att »sätta stopp« för barnflickans eventuella framtida liv i Sverige, utan också hur hon såg det som sin rätt att faktiskt använda sin makt i detta syfte. Poängen här är inte huruvida Zytomierska behandlade barnflickan väl eller inte, poängen är att dylika former av över- och underordning överhuvudtaget inte är förenliga med principen om alla människors lika värde. Total underkastelse innebär inte bara ofrihet för den enskilda individen, utan är också ett uttryck för ett specifikt förhållningssätt mellan människor som i sig representerar den definitiva formen av hierarki och antidemokrati.

De tre exemplen här ovan illustrerar hur privilegier och ojämlika maktförhållanden har en tendens att bli självförstärkande. För dem med status och position i samhället framstår de underprivilegierade nästan som en annan sorts människor som varken får, förtjänar eller har rätt till samma behandling som personer som tillhör samma sociala grupp som en själv.


Fotnoter:

  1. Journalisten Martin Gelin skärmdumpade Edvard Unsgaards Facebookstatus. Se även Riksdagskandidat i blåsväder på nätet, Svenska Dagbladet den 11 januari 2010 (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/riksdagskandidat-i-blasvader-pa-natet_4069071.svd citerad 28 november 2012)
  2. Uteliggare???, blogginlägg av Laila Wahlgren Bagge på Mama den 15 januari 2013 (http://blogg.mama.nu/lailas-blogg/2013/01/15/uteliggare/ citerad 23 januari 2013)
  3. Köpta — av Moderaterna, Resumé den 16 september 2010 (http://www.resume.se/nyheter/reklam/2010/09/16/moderaterna-koper-kanda-bl/ citerad den 23 september 2013)
  4. NN [barnflickans namn] svek Ringo, Katrin Zytomierskas blogg på finest.se den 9 december 2011 (http://www.finest.se/userBlog/entry.php?uid=28711&beid=1947386 citerad 10 december 2011)

Grekiska myter lever alltjämt

5 minuters läsning

Inför den grekiska folkomröstningen sommaren 2015 florerade återigen falska uppgifter om grekisk arbetsmoral från såväl politiker som i etablerade medier. Aftonbladet publicerade till slut en artikel där de avfärdade en del av dessa osmakliga myter.

Fem år tidigare — när finansminister Anders Borg (M) anförde kören som fördömde de ”lata” grekerna — skrev jag om dessa grundlösa påståenden. Statistik från OECD och Eurostat visade snabbt att ryktena var felaktiga. I samband med det intervjuade jag nationalekonomen Stefan de Vylder.

Artikeln, daterad den 12 juni 2010, blev dock aldrig publicerad annat än på min dåvarande blogg. Tyvärr är den fortfarande aktuell då somliga debattörer och opinionsbildare alltjämt sprider dessa grekiska myter. Läs hela artikeln här nedan!


»Grekland är en idealisk syndabock«

I samband med eurokrisen har grekerna fått löpa gatlopp för slösaktighet och orimliga pensionsvillkor. Men problemen inom eurozonen har djupare orsaker. Det menar nationalekonomen Stefan de Vylder.

Det dröjde inte länge innan beskyllningarna började dyka upp. Inte minst har vår finansminister Anders Borg uttalat sig om slösaktiga greker: »Svenska skattebetalare, och andra skattebetalare, ska inte betala för att greker väljer att gå i pension vid 40-årsåldern. Det är oacceptabelt«, sa han i SVT:s Rapport den 9 maj.

Stefan de Vylder, nationalekonom.
Stefan de Vylder, nationalekonom.

— Det var ett gräsligt uttalande av Anders Borg, säger Stefan de Vylder, nationalekonom och författare till boken Världens springnota som handlar om finanskrisen och dess efterverkningar.

— Det är olustigt att se hur europeiska politiker på det hånfulla sättet pekar finger åt varandra.

Men hur ser siffrorna ut? Stämmer bilden av greker som går i pension vid 40? Enligt statistik från OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development) är anklagelserna överdrivna. Grekerna går i genomsnitt i pension vid 61 års ålder. Inte 40. Såväl fransmän och italienare som polacker och ungrare går i pension tidigare.

Det betyder dock inte att Grekland saknar problem. Under flera år har landet ljugit om sina finanser, anställnings- och pensionsvillkor för statsanställda har varit generösa i överkant. Därmed har landet också blivit en idealisk syndabock, menar Stefan de Vylder:

— Visst har grekerna gjort fel. Men problemen är strukturella och gäller hela eurozonen. Något som man nu försöker dölja genom att bara skylla på Grekland.

Krisens huvudsakliga orsak är, enligt honom, de orimligt stora skillnaderna i konkurrenskraft som finns mellan euroländerna. Tyskland har ett stort överskott i sin utrikeshandel, det vill säga exporterar mycket mer än de importerar, medan länderna kring Medelhavet kämpar med underskott.

Samtidigt har euron, den gemensamma valutan, tvingat in hela denna spretiga grupp länder i samma penningpolitiska kostym. Vilket gjorde att bland andra Grekland, Spanien, Portugal och Italien under de goda åren före finanskrisen 2008 hade en alldeles för låg ränta, en räntenivå som var anpassad till Tysklands behov.

Billiga pengar lade grunden för lånekalaset.

— Vad vi fick var bubblor som växte väldigt snabbt. I Medelhavsländerna och naturligtvis i Irland fick vi fastighetsbubblor som gynnades av den låga räntan, den goda konjunkturen och av alla banker som ville låna ut, säger Stefan de Vylder.

Pengarna som flödade in användes till konsumtion. Priserna och lönenivåerna steg. Så länge som de goda tiderna höll i sig njöt invånarna i krisländerna av alla bekvämligheter, men det var en standardhöjning med lånade pengar.

Vems var då skulden?

— När ett land är för hårt skuldsatt finns det två som är skyldiga: De som lånade pengar och de som lånade ut pengar. Här skulle jag vilja säga att man bara skyller på låntagarna i dag – det vill säga Grekland och Portugal. Men man säger ingenting om bankernas ansvar.

Som så ofta förr var det få som ville förstöra en pågående fest med att tänka på baksmällan. Lånekarusellen fortsatte. Inte ens EU:s institutioner eller europeiska centralbanken slog larm i tid. I slutänden har som sagt Grekland och andra sydeuropeiska länder fått klä skott för eländet. Samtidigt har det strukturella problemet med stora skillnader i euroländernas bytesbalans sluppit undan strålkastarljuset.

— Det har varit en blindhet från EU:s ledare att bortse från det största problemet inom eurozonen: Den långsiktiga undermineringen av ett antal länders internationella konkurrenskraft. Det talade man inte om.

När krisen väl var ett faktum stod politikerna inför ett dilemma. En väl fungerande finansmarknad är nödvändig och därför kunde världens regeringar inte låta systemet kollapsa. Men å andra sidan sänder de omfattande räddningspaketen en signal till bankerna om att deras höga risktagande och oansvariga utlåning inte får några konsekvenser för dem. Brister deras kalkyler kommer det offentliga och betalar notan.

— För mig är det ett extremt osunt system, säger Stefan de Vylder.

Befolkningarna i de drabbade länderna får däremot ta smällen för de goda årens excesser på finansmarknaderna. Budgetunderskotten måste minska och statsskulderna betalas.

Men sparpaketen har redan lett till protester i såväl Grekland som Spanien och Portugal.
— Man sitter i en rävsax: Man måste få ner budgetunderskotten, det håller jag med om, men jag tror inte att det rätta sättet är att strypa länderna.

Han menar att krisländerna i första hand behöver tillväxt och förbättrad konkurrenskraft. Den nu förda politiken riskerar däremot att förvärra lågkonjunkturen.

Han återkommer hela tiden till att stora delar av världen har fört en procyklisk politik, det vill säga har vidtagit åtgärder som förstärker konjunktursvängningar i stället för att jämna ut dem. Före finanskrisen eldade finans- och penningpolitiken på redan överhettade ekonomier. Det gav upphov till bubblor.

Nu när krisen har slagit ut i full blom drar regeringarna åt svångremmen, vilket leder till stora sociala spänningar och att ekonomin går i stå.

— Nu ser vi att krisländerna går in i en deflationistisk spiral . Man pressar ner kostnader och löner och de kommer att få en ganska djup lågkonjunktur med växande arbetslöshet.

Receptet med hårda offentliga sparpaket är detsamma som Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken förespråkade för länder i Asien och Latinamerika under 80- och 90-talen, ofta med förskräckande resultat.

Sociala protester kommer i fotspåren på de tuffa åtgärderna. I förlängningen är Stefan de Vylder rädd för att nationalism, protektionism och ökad främlingsfientlighet ska få fotfäste. Ja, rent av fascistiska rörelser.

Eurosamarbetet då? Stefan de Vylders prognos är dyster. Eftersom länderna runt Medelhavet alltjämt saknar tillräckligt konkurrenskraft på den internationella marknaden – samtidigt som Tyskland har en stark och avancerad industriproduktion – kommer eurofasaden att spricka.

Men, enligt honom, blir det inte Grekland som lämnar samarbetet.

— Vi kommer att få se upprepade räddningsaktioner i land efter land. Det kommer att sluta med att Tyskland säger: »Nej, hur länge ska vi hålla på och betala andras notor? Vi lämnar eurozonen«. Det är min prognos.

Enda sättet att undvika en sådan händelseutveckling är, enligt Stefan de Vylder, att Tyskland helt enkelt medvetet försämrar sin konkurrenskraft. Måhända en medicin som kan bli svår att sälja till det tyska folket.

Joakim Bröms, 12 juni 2010

Boktips till höstmörkret

5 minuters läsning

Nya spännande infallsvinklar, nya insikter dolda bland redan välkända fakta och nya sätt att se på det förflutna öppnar sig från boksidorna. Idéhistorisk och historisk forskning kastar ständigt nytt ljus över oss själva och vår samtid. Det gäller i allra högsta grad för de tre böcker jag tipsar om här nedan.

Fanaticism av Alberto Toscano, Liberty before Liberalism av Quentin Skinner och Wages of Destruction av Adam Tooze är tre böcker som vid första påseende inte har något gemensamt. Fanatism, frihet och Tredje rikets ekonomi är en tämligen spretig bukett ämnen. Men ändå har de ett gemensamt tema i hur idéer och ideologier påverkar och begränsar hur vi förstår vår omgivning och därmed sätter ramar för hur vi förmår agera i den fysiska verkligheten. Givetvis sätter samhällets materiella förhållandena upp rent konkreta avgränsningar för våra handlingar, men för att spetsa till poängen: Inom den politiska sfären sätter tanken upp ramarna för vad som är genomförbart. Och i dessa tre böcker rör vi oss på det politiska slagfältet; idéer och ideologiers kraft att forma vår världsbild.

De abstrakta idéernas fanatism

I Fanaticism — On the Uses of an Idea fördjupar sig kulturkritikern Alberto Toscano i fanatismens idéhistoria. I dag är fanatism framför allt en anklagelse utslungad mot religiösa extremister. För filosofen Friedrich Hegel var fanatism en ”entusiasm för det abstrakta”. Toscano ger i sin bok en fascinerande inblick i hur beskyllningar om ”fanatism” historiskt sett även har använts för att bringa radikala politiska idéer i vanrykte.

Under 1700-talet framstod upplysningens företrädare som fanatiker med deras abstrakta idéer om universella rättigheter och alla människors lika värde. Frigörelse från förtryck och strävan efter jämlikhet var extrema politiska ambitioner. De radikala tänkarnas kompromisslöshet var en form av fanatism.

Men samtidigt är det svårt att tänka sig en universell tankegång som är öppen för kompromisser. Om exempelvis alla människor ska ha samma rättigheter går det inte att förhandla bort just dessa rättigheter för enskilda individer eller grupper utan att begå våld på den universella principen.

Fanaticism är en tankeväckande bok som dock lider av att några kapitel är svårlästa och snurrar in sig in i en tämligen snäv diskussion. Trots det visar den på ett förtjänstfullt sätt att politiska framsteg alltid har framstått som fanatiska för de som önskat bevara den rådande ordningen. Mycket av det vi tar för givet i dag har en gång avfärdats som ”fanatikers” galna abstraktioner.

Olika sätt att se på frihet

Idéhistorikern Quentin Skinner är en av de mest intressanta utforskarna av hur politiska begrepp har förändrats genom historiens gång. Med sina klartänkta analyser visar han hur begrepp sällan har enkla och entydiga definitioner. Det till synes självklara gömmer lager av dolda premisser och föreställningar.

I Liberty before Liberalism återvänder Skinner till frågan om politisk frihet. Vad innebär frihet egentligen och hur ska vi förstå de resonemang som ligger bakom våra föreställningar om detta centrala värde? Konkurrerande traditioner har ständigt varit i luven på varandra om vilken tolkning som är rimligast. I dagsläget är det dock den liberala idén om frihet som dominerar. Det vill säga föreställningen att frihet kan reduceras till avsaknaden av yttre tvång och hot, så kallad negativ frihet.

Men Skinner vill inte stanna därvid utan lyfter fram en äldre romersk/republikansk tradition. Enligt denna är självständighet och oberoende av andra människors godtycke grundvalen för frihet. Utgångspunkten för detta resonemang är skillnaden mellan en fri medborgare och en slav, där den senare är ofri just på grund av underordningen i förhållande till sin ägare. Tvång, hot och våld (som inskränker vår frihet enligt den liberala tolkningen) är inte nödvändiga så länge som det ojämlika maktförhållandet består. En slav är alltid en slav, även om slavägaren råkar vara ”godhjärtad”.

Liberty before Liberalism är en kärnfull och välskriven liten bok där Skinner sammanfattar och förtydligar sin kritik av den liberala traditionens begränsningar. Framför allt visar han hur frihet och jämlikhet inte nödvändigtvis måste vara en fråga om att hitta rätt balans mellan två motstridiga ambitioner, utan hur dessa två värden i väsentliga avseenden kompletterar varandra.

Det rationellt irrationella

Nazityskland är ständigt ett lika lockande ämne för kvällspress och populärhistoriska tidskrifter där vi med jämna mellanrum kan läsa nya spektakulära historier om naziguld, bödlar, ockultism och planer på att invadera Sverige. Hitler är av förklarliga skäl en symbol för irrationell ondska. Detta bortser emellertid från hur nazismen byggde vidare på föreställningar med djupa rötter i europeisk historia, som idéer om överlägsna kulturer, den starkes rätt och rasbiologi. Samband som historikern och ekonomen Adam Tooze drar fram i ljuset.

Wages of Destruction är en detaljerad studie av hur Hitlertyskland under 1930-talet organiserade produktionen inför det kommande kriget. Men historien om Tredje rikets ekonomi är också berättelsen om hur nazismen rymde rationella element och en delvis rationell implementering av en irrationell världsbild. Tooze lyckas göra nazismens vansinne begripligt. Därmed berättar han en historia som skrämmer långt mer än fotografier på en vilt gestikulerande Hitler inför masspublik.

Nazitysklands folkmord på judar, invasionen av Polen och raskriget mot Sovjetunionen var en sista uppflammande låga av europeisk kolonialism; en utväxt av århundraden av vit makt över koloniserade folk över hela jordklotet. Führerns drömmar om lebensraum hämtade inte minst inspiration från Storbritannien och USA. Både det brittiska imperiets enorma kolonier och utrotningen av ursprungsbefolkningen i Nordamerika visade vilka rättigheter som härskarfolk kunde ta sig. Varför skulle inte tyskarna vara förtjänt av samma välstånd som sina europeiska grannfolk?

Expansionen österut, inte minst till Ukrainas bördiga slätter, skulle bli en del av ett framtida tyskt imperium. Förintelsen var inte det enda folkmord som nazisterna tänkte genomföra. De hade utförliga planer på att avfolka ett enormt territorium i Sovjetunionen genom att svälta ut dess invånare och därefter låta tyskar kolonisera området. Hitlers regim räknade iskallt med att 20 miljoner slaviska ”undermänniskor” skulle få sätta livet till i Generalplan Ost.

Trots över 800 sidor — med gott om tabeller över kol- och stålproduktion — är Wages of Destruction en välskriven och oerhört tankeväckande bok som reder ut de drivkrafter och det tankegods som gav bränsle till nazismens härjningar i Europa under 1930- och 1940-talen. Den europeiska kolonialismens blodiga dödsryckning.