Spel med höga insatser i Syrien

4 minuters läsning

Det är många märkliga turer kring kriget i Syrien just nu. I veckan började Ryssland flygbomba i landet för att bekämpa Islamiska staten, andra terrorgrupper och naturligtvis för att ge understöd till sin hårt pressade allierade i regionen: President Bashar al-Assad.

Alla är rimligen överens om vilken farsot IS utgör. Men meningarna går isär om hur omvärlden ska agera. Tidigare har dock väldigt många förespråkat just militära insatser: bomba; skicka vapen till IS motståndare. De ständigt återkommande ropen på »att göra något« går att översätta till önskemål om att det internationella samfundet — vilket i dessa sammanhang ofta är en synonym för Västvärlden — på ett eller annat sätt borde använda vapenmakt för att ställa saker och ting till rätta.

När nu Putins Ryssland onekligen »gör något« åt Islamiska staten — självfallet av egenintresse eftersom stormakter inte agerar på den internationella arenan av altruistiska skäl — har många av de tidigare advokaterna för hårda tag plötsligt fått kalla fötter. Diskussionen om det kloka i att bomba sönder ett redan sönderbombat land och orsaka än mer förödelse och lidande kan vi lämna därhän för tillfället. Argumentet är snarare att Putin inte attackerar Islamiska staten utan de så kallade »moderata« rebeller (»moderate rebels«) som USA understödjer i kampen mot diktatorn Assad. Svenska Dagbladet citerar senator John McCain som säger att Ryssland bombar deras allierade:

Jag kan med säkerhet bekräfta att anfallen riktade sig mot våra allierade i Fria syriska armén som har beväpnats och utbildats av CIA.

Grafik från New York Times 25 mars 2013.
Vapenleveranser till rebellerna i Syrien. Grafik från New York Times 25 mars 2013.

Åtminstone sedan 2012 har CIA hjälpt till att beväpna Fria syriska armén. Införseln av vapen till olika rebellgrupper har skett via den turkiska gränsen och med finansiellt och logistiskt stöd från diktaturerna Saudiarabien och Qatar.

I fjol, efter IS uppmärksammade intåg på den syriska scenen, sjösatte dessutom president Obama en plan för att sätta ihop en »ny« militärstyrka i striden mot den extrema terrorgruppen. Under loppet av fem år skulle 15.000 syrier rekryteras. Men resultatet har varit magert. I september berättade General Lloyd J. Austin III för ett senatsutskott att programmet, som beräknas kosta runt fyra miljarder kronor, hittills hade lyckats uppbåda en styrka om fyra eller fem man. Inte fyra eller fem hundra man, utan fyra eller fem individer. Planerna på marktrupper under mer direkt amerikansk kontroll går onekligen långsamt framåt.

Men har då västmakterna lämnat över initiativet till Putin? I själva verket har USA och deras allierade gjort en hel del. Från augusti i fjol till augusti i år släppte den USA-ledda koalitionen fler bomber över Syrien och Irak för att bekämpa IS än under de senaste fem årens krig mot talibanerna i Afghanistan, skriver Washington Post. En militärinsats till den nätta summan av 30 miljarder kronor. I samma artikel rapporterar tidningen att hälften av syrierna är emot fortsatta flygbombningar, en ståndpunkt som torde inkludera den nyligen inledda ryska bomboffensiven. En majoritet anser dessutom att situationen i landet bara förvärras för var dag.

Utöver USA och Ryssland har Storbritannien, Kanada, Australien, Frankrike, Turkiet, Israel, Förenade Arabemiraten och Jordanien bombat Syrien. Likväl är det just mer bomber som både Putin och Obama förordar. Men inte bara de. Exempelvis har svenska FN-förbundet drivit kravet på en flygförbudszon sedan 2012. En flygförbudszon må låta som en lockande lösning för att omedelbart sätta stopp för regimens flygattacker, förhindra fortsatt blodspillan och rädda oskyldiga människoliv. Ryssland och Kina har dock hittills lagt in sitt veto mot dylika resolutioner i FN:s säkerhetsråd. Skälet till det är den Natoledda interventionen i Libyen 2011 som snabbt gick från en flygförbudszon i syfte att skydda civila till en operation för att genomföra regimskifte. Ryssland vill definitivt inte ha ett regimskifte i Syrien då det skulle äventyra deras militärbaser i regionen. Men även om det hade funnits en FN-resolution skulle en flygförbudszon likväl innebära att bombkriget eskalerar eftersom en koalition skulle behöva upprätta totalt luftherravälde över Syrien. Med andra ord, slå ut Syriens flygvapen, luftvärn och ledningscentraler. Upprättandet av flygförbudszonen över Libyen 2011 visade för övrigt hur »ledningscentraler« inte bara betyder försvarshögkvarter och militärbaser, utan ofta byggnader mitt inne i tätbefolkade områden. Och vad händer sedan? Om inte regimen packar sina väskor och flyr landet är situationen i grunden oförändrad. Flygförbudszoner är betydligt mer aggressiva operationer än vad det passiva begreppet gör gällande.

I brist på en genomtänkt gemensam strategi från omvärlden eskalerar konflikten i Syrien. Assads regim understödd av Ryssland, Hizbollah, shiitisk milis från Irak och trupp från Iran på den ena sidan, USA och deras koalition samt Turkiet, Saudiarabien, Qatar, Förenade Arabemiraten och rebeller, varav flera radikala islamistiska grupperingar, på den andra. Utvecklingen ger varken förhoppningar om en fredlig konfliktlösning eller ens andrum för Syriens hårt prövade befolkning. Vad som om möjligt är än värre: Numera står länder som tillsammans förfogar över långt över hälften av världens totala militärbudget på motsatta sidor i ett »inbördeskrig«. Det låter som ett recept för än mer blodsutgjutelse. Potentiellt en storkonflikt med fruktansvärda konsekvenser långt utanför Syriens gränser.