IS och kriget mot terrorismen

11 minuters läsning

Omkring 130 människor förlorade livet i de vedervärdiga terrordåden i Paris fredagen den 13 november. Responsen lät inte vänta på sig. President Hollande aviserade hårda tag mot barbariet och Frankrike började släppa bomber över Raqqa i Syrien. Några dagar senare kom uppgifter från rysk säkerhetstjänst att en bomb hade orsakat flygkraschen över Sinai i slutet av oktober då 224 passagerare dog. President Putin utlovade än fler bomber över terroristerna. Sedan tidigare är omkring ett dussin länders flygvapen engagerade i kampen mot det islamistiska terrornätverket.

Omvärlden behöver onekligen bekämpa Islamiska statens terrorvälde i Irak och Syrien. Men det så kallade kriget mot terrorismen är ingen lösning utan blott en tröstlös evighetsmaskin som varken gör världen säkrare eller minskar nyrekryteringen till IS och andra fanatiska organisationer.

Våldsnivån har stigit kraftigt sedan president George W Bush lanserade sin globala kampanj mot terrorism för ett och ett halvt decennium sedan. 2014 föll över 32 000 offer för terrorism världen över, enligt Institute for Economics & Peace. Den största registrerade årliga ökningen någonsin (klicka här för grafik).

Terrorn är geografiskt koncentrerad till fem länder: Afghanistan, Irak, Nigeria, Pakistan och Syrien. USA invaderade två av dessa länder — Afghanistan och Irak — under George W Bushs presidentskap. Då med det uttalade syftet att utrota terrorismen och sprida demokrati. Pakistan är i sin tur skådeplats för USA:s krigföring med drönare som hittills har skördat tusentals dödsoffer, varav åtskilliga hundratals civila. Syrien är efter flera års inbördeskrig och kaos en smältdegel för jihadister. I Nigeria härjar Boko Haram.

Försöken att krossa terrorismen med vapenmakt har varit ett katastrofalt misslyckande. Likaså ambitionen att sprida demokrati i Mellanöstern genom att utradera den befintliga irakiska staten och ersätta den med en ny uppsättning kleptokrater och underblåsa sekterism. Eller försöken att bygga ett fungerande samhälle i Afghanistan via en massiv militär insats, hemliga fängelser och allianser med blodtörstiga krigsherrar.

Malik1Ändå är det många som kämpar med näbbar och klor för att inte behöva se några samband. Morgonen efter attentaten i Paris skrev författaren och radiojournalisten Kenan Malik på Twitter att vi måste göra oss av med idén att dåden hade något med Syrien eller utrikespolitik att skaffa. Anledningen var, som Malik förklarade i följande inlägg, enkel: Terroristerna attackerade inte den franska statens institutioner, utan platser där antirasistiska ungdomar rörde sig.

DahlbergExpressens ledarskribent Anna Dahlberg ville inte vara sämre utan kvittrade några timmar senare samma tankefigur.

Detta är ondskans ideologi. Alla försök att lägga ansvaret någon annanstans — på västvärlden, utanförskap eller något annat — leder fel.

På måndagen efter dåden i Paris kunde Sydsvenska Dagbladets läsare ta del av filosofen Bernard-Henri Lévys (BHL) analys. »Kriget är här« förklarade han och uppmanade alla att tala klarspråk. Naturligtvis hade han rätt i det, för innan var kriget »där« och då var det inte någon större angelägenhet för oss i »den upplysta civiliserade« delen av världen.

Men kärnan i BHL:s text var snarare dess kompromisslöshet; en spegelbild av terroristernas manikeiska tankevärld. Avsaknaden av förklaringar och sammanhang är central. BHL förklarade:

Det är inte »terrorism«.

Det är inte »ensamvargar« eller »vettvillingar«.

Och när det gäller den eviga ursäktskulturen, som beskriver dessa dödsskvadroner som förödmjukade existenser som drivits till bristningsgränsen av ett orättfärdigt samhälle, som på grund av misär tvingats ta livet av unga människor vars enda brott var att älska rock, fotboll, en höstkväll på en kaféterrass, så är den en kränkning av dem som dödats – och av misären.

Nej.

Dessa män som avskyr livsglädjen och den frihet som storstäder erbjuder, dessa män som hatar städernas väsen, som hatar lagar, rättvisa och den självständighet som fria individer får njuta, borde om det inte vore dem så främmande, tvingas lyssna till Victor Hugos vackra ord från september 1870, efter massakern under Pariskommunen: Att angripa Paris är mer än att angripa Frankrike, det är att förstöra världen.

Dessa män kan kallas fascister.

Ännu hellre: fascislamister.

Men trots brösttonerna och den pompösa självrättfärdigheten hos en intellektuell posör som BHL — som har gjort de billiga poänger som följer ur bristande analys till sitt varumärke — erbjuder han inga insikter, ingen väg framåt utan blott en återvändsgränd där vi uppmanas att vara lika aggressiva och omedgörliga som de terrorister han säger sig vilja motarbeta.

För de som forskar om radikalisering och rekryteringen till islamistiska terrorgrupper är frågan mer komplex. Ideologi och religion är inte i första hand vad som motiverar dessa ofta unga män till att bli extremister, utan sociala faktorer. I själva verket är deras drivkraft sällan drömmen om ett kalifat. Efter att ha intervjuat flera IS-krigare i irakiska fängelser kunde Lydia Wilson, forskare vid universitetet i Oxford, konstatera att de var bedrövligt okunniga om islam, inte kunde svara på frågor om sharialagar eller ens det kalifat de säger sig strida för. Samma okunskap förekommer även bland europeiska rekryter.

… detaljerad, eller ens ytlig, kunskap om islam är inte nödvändigtvis relevant för idealet att strida för en islamsk stat, som vi har sett med beställningen av Islam for Dummies på Amazon av en brittisk krigare på väg till IS. [Min översättning]

BHL:s bedömning att terroristerna avskyr »livsglädjen och den frihet som storstäder erbjuder« verkar inte heller ge några ledtrådar till varför somliga radikaliseras till att bli massmördare och självmordsbombare. I själva verket ägde två av de misstänkta för terrordådet en bar i Bryssel. Brödraparet sålde baren — där det enligt Washington Post ofta var stökigt och förekom droghandel — sex veckor innan blodsutgjutelsen i Paris ägde rum. Det låter inte som några rättrogna och fromma muslimer.

Exemplen på den hårdnackade oviljan att försöka sätta saker i sitt sammanhang kan mångfaldigas. Men låt mig begränsa mig till ytterligare en svensk variant på temat: Det vettlösa våldet möts av det tanklösa tänkandet. I Aftonbladet skrev Johan Hakelius följande:

Efter ett par dagar består svensk offentlighet till stor del av psykologiserande, ­politiserande, sociologiserande, postkolonialiserande, relativiserande resonemang. Det kallas förklaring, men är i själva verket en mystifiering av massmördarna.

Men det är inget mystiskt med radikal islamism. Det är en dödskult som hatar västvärlden. Dess anhängare är våra fiender. De kan inte talas eller analyseras till rätta.

Hakelius sammanfattar förtjänstfullt kvintessensen av de ovan citerade resonemangen från Malik, Dahlberg och BHL: Analysera inte, ta till vapen, NU! Trots att han vill framställa sig själv som förnuftets röst gentemot de som mystifierar är i själva verket hans resonemang en mystifiering av modern islamistisk terrorism till irrationellt och ondskefullt hat mot västvärlden. Om vi skulle följa Hakelius modell när det gäller andra extremister skulle vi i stället för att försöka förmå nazister att lämna rörelsen ha fullt inbördeskrig i Sverige. På samma vis skulle vårt samhälle omöjligen kunna påverka nyrekryteringen till nazismen eftersom en del av befolkningen, enligt detta sätt att resonera, alltid — oavsett sociala förhållanden — kommer att vara fyllda av irrationellt hat mot omgivningen. Hakelius och hans likar kan omöjligen förklara, än mindre förstå, några våldsamma fenomen i det moderna samhället överhuvudtaget. Men det är inte heller deras avsikt. De vill vara principfasta och handlingskraftiga män som drar ut i strid mot ondskan; kolumnisternas motsvarighet till riddare på vita springare.

Med Islam for Dummies på ena sidan och ignorans i form av BHL, Hakelius och deras anhang på den andra förefaller det som om världen famlar i totalt mörker när det gäller terrorism och terrorismbekämpning.

Historien upprepar sig. Samma reflexmässiga avfärdande av varje försök att placera in terrorn i ett politiskt sammanhang, eller försöka förstå vad som driver ett litet fåtal individer att fullkomligt släppa alla spärrar och mörda sina medmänniskor, följer i kölvattnet av varje våldsdåd i Västvärlden. Samma sak inträffade efter terrordåden den 11 september. Georg W Bush förklarade att al-Qaida:

hatar våra friheter: vår religionsfrihet, vår yttrandefrihet, vår frihet att rösta och samlas och vara oeniga med varandra. [Min översättning]

Återigen var det viktigt att till varje pris undvika alla kopplingar mellan decennier av amerikanska interventioner på den internationella arenan och hur deras potentiella återverkningar tog konkret form då flygplanen störtade in i World Trade Center. I stället berättade opinionsbildare och förståsigpåare en saga som framhöll det obegripliga; den rena råa ondskan. USA hade blivit attackerat av människor som hatade friheten och vår moderna livsstil så till den milda grad att de kände ett obetvingligt behov av att utmäta en fruktansvärd tribut i blod som straff.

Kenan Malik, Anna Dahlberg, Bernard-Henri Lévy, Johan Hakelius och deras likar skyr samband som pesten och prenumererar på vad författaren Michael Parenti träffande kallade för en stokastisk historieuppfattning, föreställningen att saker och ting bara händer. Följaktligen blir deras recept en cocktail av hög moralisk svansföring, västerländska värden och dådkraft förmedlad via sofistikerade vapensystem. Men hur kan man bekämpa våldsam religiös fanatism med irrationell mysticism? Storskaliga hämndaktioner med än fler civila dödsoffer och kaos till följd göder bara Islamiska staten. På hemmaplan leder stigmatisering av muslimer och fortsatt segregering till att vi aktivt utplånar den »gråzon« av civiliserad samvaro och pluralism i våra samhällen som underminerar terroristernas svartvita logik. Men det är just den vägen som de ståndaktiga försvararna av västerländska värden riskerar att leda oss vidare på.

Abu Bakr al-Baghdadi och kärnan i hans rörelse är blodtörstiga fanatiker som behöver besegras militärt. Men Islamiska staten har också lockat många anhängare i Irak och Syrien som inte nödvändigtvis motiveras av vettlöst religiöst hat och »dödskult«. Då forskaren Lydia Wilson efter en intervju med en av rörelsens anhängare, fängslad i irakiska Kurdistan, avslutningsvis frågade den unge mannen om han hade några frågor till henne och hennes team, vände han sig mot en före detta amerikansk general i rummet:

Amerikanerna kom. De tog bort Saddam, men de tog också bort vår säkerhet. Jag gillade inte Saddam, vi svalt då, men vi hade åtminstone inte krig. När ni kom hit startade inbördeskriget.

Generalen Doug Stone kände igen resonemanget. Han hade hört exakt samma visa av alla de unga fångar som han hade mött under sin tid i Irak. När Wilson beskriver sina möten med IS-krigare framträder även ett annat mönster: Flera av dem blev berövade inte bara manliga förebilder — deras fäder mördades, torterades eller krigade mot ockupationsmakten — utan sina tonår, sin värdighet och sin känsla av tillhörighet. Som Wilson skriver:

Det här är inte radikalisering till IS livsstil, utan löftet om en väg bort från deras osäkra och ovärdiga liv; löftet om att få leva i stolthet som irakiska sunniter, som inte bara är en religiös identitet utan kulturell, stam och territoriebaserad också.

The Independents korrespondent Patrick Cockburn har bevakat regionen i decennier och ger en tydlig bild av hur den irakiska statens kollaps lade grunden för IS föregångare och hur det syriska inbördeskriget därefter främjade organisationens explosionsartade tillväxt. En ung sunnitisk man förklarar för honom att IS är det enda hoppet för sunniter i Syrien, då de är de enda som är framgångsrika på slagfältet. Inte heller han verkar primärt vara motiverad av religiösa övertygelser. Han gick med i IS sedan det inledningsvis fredliga upproret mot president Bashar al-Assad hade kollapsat och förvandlats till jihad på grund av inblandning från monarkierna på den Arabiska halvön. De mellan sex till åtta miljoner som lever på det territorium som Islamiska staten kontrollerar är numera gisslan för en välorganiserad militär organisation som frodas i det kaos som råder.

När Sovjet invaderade Afghanistan 1979 och USA, Pakistan och Saudiarabien finansierade och organiserade motståndet gav det upphov till al-Qaida och sedermera talibanerna. På liknande vis har instabilitet och krig i Mellanöstern sedan 11 september 2001 fungerat som drivhus för nya grupper av radikala islamister. Det borde vid det här laget stå klart att konsekvenserna av USA:s illegala krig och västvärldens undfallenhet gentemot Saudiarabiens spridning fundamentalistiska läror, är viktiga faktorer bakom den våg av terrorism som nu sköljer över världen.

De groteska terrordåd som IS har utfört är inte heller utan logik. Alla dessa attentat är riktade mot IS fiender på marken i det pågående kriget i Syrien. Kurderna har länge gjort effektivt motstånd mot islamisternas expansion — IS bombar en kurdisk fredsdemonstration i Turkiet. Den shiitiska milisen Hizbollah i Libanon är allierade med Assads regim och Iran — IS bombar ett shiitiskt bostadsområde i Beirut. Ryssland ger sig in i konflikten — IS spränger ett passagerarplan med ryska turister. Frankrike deltar i flygkriget — IS utför flera terrorattacker i Paris.

Men i stället för att uppmärksamma dessa samband och samtidigt försöka förstå varför unga européer lockas till en brutal mördarmaskin som IS fylls tidningssidorna av föreställningar om civilisation mot barbari; goda mot onda; kristendom mot islam. Om vi ska ta dylika förklaringsmodeller på allvar måste vi i sådana fall rimligtvis betrakta vit fosfor över en storstad som Falluja, Abu Ghraib och Guantánamo som tecken på civilisation. Men hela idén om »civilisationernas kamp« är, för att citera Patrick Cockburn: »Fantastic rubbish«. Som jag har försökt skissa här ovan finns det mer plausibla förklaringar till vad som sker.

Det tål dock att tänkas på varför varianter på temat »civilisationernas kamp« förefaller vara så lockande. Jag tror att det finns flera faktorer som förklarar dess attraktion. För det första är det en enkel förklaringsmodell som främjar en reflexmässig reaktion: Vi i den civiliserade världen måste stå upp mot barbarerna! För det andra avfärdar detta synsätt alla historiska och politiska förklaringsmodeller, vilket friskriver västvärlden från allt ansvar för den uppkomna situationen. För det tredje prioriterar kampen handling framför eftertanke och spelar därmed på föreställningar om maskulinitet. Män löser problem, män agerar, och då gärna kraftfullt. I motsats därtill framstår varje ambition att förstå och förklara som tecken på svaghet, en feminin och undfallande hållning gentemot verklig fara. Exempelvis avfärdar Hakelius föraktfullt det som »kallas förklaring«. George W Bush talade på sin tid i binära termer: Antingen är du med oss eller mot oss. Vem, vad, varför och hur var fullkomligt irrelevant. De är onda, vi är goda. Punkt. I fråga om kompromisslöshet finner civilisationens banérförare blott sina övermän i Islamiska staten.

De som torgför den hårda linjen har också en fäbless för att blanda samman ambitionen att förklara företeelser och försöka förstå varför människor agerar som de gör, med att sympatisera eller urskulda deras beteende. Denna form av antiintellektualism basuneras tyvärr ut dagligen via medierna. Givetvis ska vi fördöma IS och dess ideologer, men om vi tror att det är en bisarr längtan efter att få praktisera ren och skär ondska som motiverar unga män att ansluta sig till deras krigsmaskin spelar vi de radikala islamisterna i händerna. Dessutom legitimerar dylika resonemang en politisk ovilja att ta itu med segregation och sociala problem på hemmaplan.

Det finns inget moraliskt smakfullt sätt att besegra IS på. Men om vi lämnar civilisationskrigarnas fantasivärld och i stället vänder blickarna mot den ofullkomliga verklighetens gråskalor förefaller det mig som att omvärlden måste välja vad de ska prioritera i första hand. Antingen störta Assads regim och därmed med största sannolikhet låta IS, Jabat al-Nusra (al-Qaida i Syrien) och Erövringens armé (Army of Conquest, en koalition av islamister där Jabat al-Nusra ingår) fylla tomrummet, och därmed starta ett nytt drivhus för än fler islamistiska krigare. Eller försöka besegra IS först och därefter ta itu med frågan om Syriens framtida styrelseskick. Hittills har västvärlden försökt att både störta Assads regim och besegra IS samtidigt med fortsatt inbördeskrig och kaos till följd. En strategi som säkerställer en fortsatt hög våldsnivå i regionen. Precis det bränsle IS behöver.