Diamanter och vatten

3 minuters läsning

Paradoxen med dyra diamanter och billigt vatten uppmärksammades av Adam Smith på 1700-talet. Hur kunde något livsnödvändigt som vatten vara så billigt när diamanter, som varken är livsnödvändiga eller särdeles nyttiga, var så dyra?

Diamant i brijantslipning. Foto: Mario Sarto/Wikimedia
Diamanter i brijantslipning.
Foto: Mario Sarto/Wikimedia

Ett drygt sekel efter Adam Smiths funderingar skulle den ekonomiska teorin om marginalnytta presentera en förklaring till denna paradox med hänvisning till skillnader i utbud. Vatten finns i överflöd i världen medan tillgången på diamanter är betydligt mer begränsad. Diamanter har helt enkelt högre marginalnytta än vatten.

Vad innebär då påståendet ”nyttigare på marginalen”? Om en vara betingar ett högt pris på marknaden har den följaktligen hög marginalnytta eftersom köparen är beredd att försaka stora mängder alternativ konsumtion för att komma i åtnjutande av sagda vara. Hur vet vi då att varan har en hög marginalnytta? För att den betingar ett högt pris. Varför betingar den ett högt pris? För att den har en hög marginalnytta.

Marginalnytteteorins ”lösning” verkar begränsa sig till att ha skapat en vetenskaplig begreppsapparat för att hantera avsaknaden av plausibla förklaringar till paradoxen med diamanter och vatten. Hänvisningen till subjektiva upplevelser av nytta gör oss inte mycket klokare. Det är oklart vad för kunskaper om ekonomiska förhållanden eller insikter om mänskligt beteende teorin tillför.

Vare sig en godsherre, adelsdam eller ens en monark överlever utan vatten. När de väl har tillfredsställt sina grundläggande behov har de emellertid kvar betydande tillgångar som de kan spendera på diamanter. Det höga priset återspeglar överklassens enorma rikedomar. Påståendet att diamanter har en betydligt högre marginalnytta än vatten förefaller vara föga mer än en omskrivning för stora ekonomiska klyftor i samhället. Genom att hänvisa till ”nytta” ger dock marginalnytteteorin de mer excentriska formerna av konsumtion som ofattbart rika människor tenderar att ägna sig åt ett bedrägligt sken av rationalitet. Lyxkonsumtion framstår som en form av behovstillfredsställelse bland många.

För de välsituerade fyller exklusiv lyx, exempelvis i form av ädelstenar, deras behov av att markera sin status relativt andra. Därför har både producenter och konsumenter av diamanter ett gemensamt intresse av att hålla uppe priset. Blir de för billiga fyller de inte längre sin funktion som statusmarkörer och förlorar därmed sitt värde som symboler för en privilegierad livsstil. Som Torstein Veblen konstaterade i sin klassiska analys The Theory of the Leisure Class är överklassens konsumtion en iögonfallande demonstration av deras position på toppen av samhällshierarkin. Vad kan vara mer iögonfallande än diamanter? Det habegär som diamanter väcker hos människor är emellertid inte en fråga där ekonomisk vetenskap kan bidra med särskilt mycket. Varför många av oss, undertecknad inkluderad, likt skator lockas av blänkande och gnistrande ting är snarare en fråga för psykologin.

Men förklarar inkomstskillnader och behov av att markera status fullt ut varför diamanter är så dyra jämfört med vatten? Andra reella förhållanden påverkar rimligtvis också det spann inom vilket priser varierar på grund av utbud och efterfrågan.

Diamanter var inte bara en sällsynt lyx på 1700-talet i Adam Smiths hemtrakter i Edinburgh. De var också en långväga handelsvara. Det var den stora skillnaden mellan diamanter och vatten. Vid tiden för Smiths reflektioner importerade Europa diamanter från Indien och Brasilien. En person bosatt i Edinburgh kunde således inte kila iväg och förse sig med ett par diamanter från en plats i närheten, utan var tvungen att köpa dem av en diamanthandlare. Hela kedjan från diamantfyndigheterna på andra sidan världshaven till köpmannen i Edinburgh involverade betydande mängder arbete och kapital. Dessa förhållanden i kombination med begränsad tillgång (utbud), ojämlik resursfördelning och de besuttnas behov av statusmarkörer förklarar varför diamanter betingade ett betydligt högre pris än vatten i Skottland på 1700-talet.

Marginalnyttigheter

1 minuts läsning

Shejk Hamad bin Hamdan Al Nahyan tillhör kungafamiljen i Förenade Arabemiraten. Han är en av världens rikaste. Han upplever en enorm mängd nytta, på marginalen (se Diamanter och vatten).

Hamad kallas för Regnbågsshejken tack vare sin uppsättning av Mercedesbilar i regnbågens alla färger. Hans imponerade samling fordon inkluderar bland annat en Dodge Power Wagon i åtta gånger normal storlek.

Här är ett kort inslag där shejken berättar om några av sina marginalnyttigheter.

Både värdelöst och värdefullt

3 minuters läsning

Sedan Stiftelsen för Strategisk Forskning presenterade ett par rapporter om hur många jobb som har försvunnit och kommer att försvinna på grund av automatisering har ledarskribenter och debattörer försökt sia om vad det innebär för jobben och tillväxten i framtiden. Teknikutvecklingen med ständigt mer avancerade robotar och datorsystem reser även frågor kring vad som egentligen skapar ekonomiskt värde.

Under 2015 har diskussionen om automatiseringens konsekvenser också varit ett hett ämne internationellt. Ekonomen Dean Baker skrev tidigare i år, apropå det mediala intresset för robotarnas inverkan på ekonomi och arbetsmarknad, att fler robotar vore positivt för tillväxten:

… if technology were rapidly displacing workers then productivity growth — the rate of increase in the value of goods and services produced in an hour of work — should be very high, because machines are more efficient.

Automatisering ökar således mängden värde per ”arbetad timme” eftersom maskiner, enligt Baker, är mer effektiva än människor. Jag sätter ”arbetad timme” inom citattecken då jag anser det vara högst tveksamt om maskiner faktiskt arbetar i något meningsfullt avseende.

Men låt oss för diskussionens skull anta att maskiner faktiskt arbetar och dessutom är synnerligen effektiva. Rimligtvis kommer marknaden då att kompensera dessa robotar för deras arbetsinsatser. De har ju trots allt också familjer att försörja; små chip och mjukvaror att ta hand om och ett liv utanför fabriken med alla de omkostnader det medför … Nej, givetvis är det inte så. Robotar, hur användbara och nyttiga de än må vara, är inte människor och har följaktligen inte mänskliga behov. Inte heller går de att exploatera och de skapar inte — oavsett hur effektiva de än är — något nytt värde i ekonomisk bemärkelse. Robotar utför uppgifter; blott människor arbetar.

Ekonomi handlar, vill jag påstå, om mellanmänskliga affärer. Utan mänskliga arbetsinsatser inga ekonomiska transaktioner. Utan människor ingen ekonomi att tala om. Det torde vara uppenbart att ekonomi till syvende og sidst handlar om sociala relationer människor emellan. Vi betalar för mänskligt arbete, men aldrig för andra former av energiomvandlingar. Vi betalar för tillgång till mänskligt kontrollerade resurser, men aldrig för åtkomst till resurser som inte skyddas av någon form av äganderätt. Naturen får däremot ingen kompensation för de grödor vi skördar, robotar får ingen lön och inte ens de smartaste mjukvarorna får någon bonus till jul.

Ett trivialt exempel får illustrera. I höstas plockade jag lingon på tomten i sommarstugan. Lingonen betalade jag ingenting för. Att jag plockade dem på min egen tomt spelar i sammanhanget ingen roll eftersom jag inte hade utfört något arbete för att odla lingon eller på annat sätt aktivt försökt påverka mängden lingon. För övrigt kunde jag lika gärna ha utnyttjat allemansrätten och plockat dem i skogen i stället. Mig veterligen betalar inte bärplockare naturen för så kallade ekosystemtjänster. Men det betyder inte att gemene man är gemen och stjäl från naturen. Däremot indikerar det att naturen inte producerar ekonomiskt värde och följaktligen inte heller ingår i det kretslopp av bytesvärden (pengar) som reglerar människors ekonomiska relationer.

Visst skapar både naturliga processer och industrirobotar oändligt mycket nyttigheter som vi människor har användning för; värdefulla resurser som våra moderna samhällen är beroende utav. De tillför emellertid i sig inte något ekonomiskt värde i egentlig bemärkelse (det vill säga bytesvärde).

Likväl verkar många föreställa sig att ekonomiska utbyten också inkluderar ickemänskliga aktörer som ekosystemtjänster och naturresurser. Men när vi försöker sätta ett pris på dessa är det för att avskräcka andra från att förstöra dem, inte för att ”betala” naturen för att den har sin gång. Det ekonomiska värdet av ekosystemtjänster och råvaror är helt avhängigt den mänskliga arbetsinsats som krävs för att föra dem till marknadsplatsen (exempelvis inom gruvindustri och transportsektor), eller kringtjänster som marknadsföring, juridik, administration och dylikt. I sig är emellertid ekosystemtjänster och råvaror lika värdelösa i ekonomiskt hänseende som de är nyttiga och oundgängliga för vår överlevnad.

Donald Trump

2 minuters läsning

Alla älskar att förfasa sig över Donald Trumps bisarra utspel. På DN:s ledarsida (13 december 2015) målar Peter Wolodarski upp ett scenario där Trump, Le Pen, Putin och Orbán regerar på ömse sidor Atlanten. De två sistnämnda auktoritära högerpopulisterna sitter redan vid makten. Trump vid rodret i USA skulle onekligen förvärra situationen.

En passage i Wolodarskis text där han refererar till kontrafaktisk historieskrivning i Philip Roths bok ”Konspirationen mot Amerika” — där en fascistisk regim tar makten i USA 1940 via ett demokratiskt val — fångade min uppmärksamhet. Wolodarski skriver:

Men skulle det skräckscenario som romanen målar upp kunna besannas? För tio år sedan avfärdades frågan som orealistisk; en fascistiskt anstruken person kan inte bli vald till det högsta ämbetet i en demokrati. Hösten 2015 är läget mer komplicerat, både i USA och i Europa.

Donald Trump och hans likar utgör den mörka fond mot vilken de legitima demokratiska krafterna avtecknar sig i den offentliga retoriken. Trump är en grotesk avart; en person som definierar den bortre gränsen för det acceptabla. Däri ligger hans funktion i det offentliga samtalet.  Det är anledningen till mediernas besatthet, i såväl USA som i Sverige, med hans kandidatur för Republikanerna. I jämförelse med honom framstår de andra kandidater till presidentposten (oförtjänt i flera fall) som balanserade och rimliga. Men, som citatet ovan antyder, även samtidshistorien antar en ny lyster i återskenet från Trumps galenskaper.

För tio år sedan svor George W Bush presidenteden för andra gången. Bush lanserade ”kriget mot terrorismen”, inledde en massiv kollektiv bestraffning av det afghanska folket och startade på falska premisser ett illegalt anfallskrig mot Irak. Hans presidentskap institutionaliserade tortyr som förhörsmetod och påbörjade utbyggnaden av USA:s övervakningsapparat till den koloss som Edward Snowdens läcka sedermera avslöjade för omvärlden. Anklagelser om oegentligheter, bland annat manipulerade röstlängder, förekom vid valet 2000. Väl vid makten utnyttjade Bush och hans vicepresident, Dick Cheney, hänsynslöst sina positioner till att gynna sig själva och sina vänner i näringslivet. Tack vare så kallade ”cost plus”-kontrakt i Irak efter invasionen — där privata entreprenörer var garanterade en rejäl vinstmarginal oavsett hur de skötte sina uppdrag — kunde bolag med kontakter i Vita huset lägga beslag på skattemedel i en omfattning som får korrupta kommunpampar att blekna i jämförelse.

I ljuset av Donald Trumps magstarka framträdanden faller emellertid allt detta i en behaglig glömska. Med ”fascism” som måttstock faller anfallskrig, tortyr och korruption inom ramarna för en tämligen inkluderande normalitet. Underförstått var Bushs regeringstid en förhållandevis normal period i USA:s moderna historia. 

Men en sådan omskrivning av historien är missvisande. Dylik relativisering av faktiska och väldokumenterade illdåd med hänvisning till munväder från en rasistisk clown skrämmer det mig mer än clownen själv.