Avkastning

4 minuters läsning

Företagen måste våga nysatsa. Det är budskapet när Dagens Nyheters ekonomikrönikör Johan Schück skriver från World Economic Forum i Davos.

Världen står inför en ny maskinålder, en fjärde industriell revolution, där robotar och digitalisering kommer att förändra hela samhället i grunden. Men för att ställa om till denna nya ekonomi (kanske minns några fortfarande de löften om en ny digital utopi som växte fram under åren fram till millenieskiftet, lämpligt nog under namnet den nya ekonomin) behöver företagen satsa på ny teknik. Det gör de emellertid inte i tillräcklig utsträckning. Sedan recessionen har investeringar i produktion och ny teknik varit eftersatta i hela västvärlden.

Forskaren Erik Brynjolfsson vid Massachussetts Institute of Technology (MIT) tror att investeringar i ny teknik kan skapa lika många nya jobb som de som försvinner med fortsatt automatisering. Företagen behöver bara ta vara på de nya affärsmöjligheter som öppnar sig med fortsatt digitalisering. Politikerna har i sin tur att anpassa vårt utbildningsväsende för framtidens arbetsmarknad. Trots intelligenta robotar finns det även framgent uppgifter som kräver humankapital.

Mänskliga egenskaper som kreativitet, fantasi och empati behövs även i framtiden

skriver Schück. Hur resonemanget går den dag »mänskliga egenskaper« inte behövs vill jag inte tänka på.

Men nu var det ju det här med investeringar. Företagen måste, enligt Schück, våga investera. Utan nysatsningar blir det inget av alla de nya arbetstillfällen och affärsmöjligheter som hägrar i framtiden. Men han är hoppfull. Beslutsfattare världen över kommer förhoppningsvis ta till sig den nya maskinålderns evangelium och slanta upp det kapital som krävs för att ställa om ekonomin.

Chansen är hyggligt stor, eftersom det är en auktoritet som yttrar sig. Tillsammans med en annan MIT-forskare, Andrew McAfee, är Erik Brynjolfsson författare av de [sic] senaste årens mest uppmärksammade böcker i ämnet, ”The second machine age”.

Som jag uppfattar Schück kan tillståndet i världsekonomin sammanfattas i följande analys:

Ibland avhåller sig företag från att investera för att de drabbas av någon form av vankelmod och plötsligt inte vågar längre, vid dessa tillfällen kan en auktoritet råda bot på deras avhållsamhet genom att påpeka att nysatsningar vore bra för samhället.

Åtminstone borde företagen, om de tar sitt förnuft till fånga, inse att detta är rätt väg att gå. Men det är där skon klämmer.

Erik Brynjolfssons budskap är övertygande, men inte så lätt att omsätta i praktiken. Företag är ofta kortsiktigt inriktade, särskilt när deras affärer inte går bra.

Ytterligare ett par pusselbitar fogas till Schücks analys och han har därmed identifierat flera orsaker till varför nödvändiga investeringar i ny teknik hittills har uteblivit: vankelmod, kortsiktighet och en förutvarande brist på auktoriteter med nyskrivna böcker. Alla dessa förklaringar kan sorteras in under kategorin dåligt ledarskap. Företagsledningar vågar inte ta rätt beslut, lyssnar inte på kloka forskare utan tänker kortsiktigt.

Schücks artikel handlar egentligen mer om psykologi än ekonomi. Bortsett från citatet ovan om affärer som »inte går bra« är resonemanget nästintill kliniskt befriat från hänvisningar till den huvudsakliga drivkraften i en kapitalistisk marknadsekonomi: profit. Men tanken att företagen kanske inte nysatsar på grund av affärsmässiga överväganden verkar inte föresväva Schück. En smula märkligt kan tyckas då företag i grund och botten har ett enda syfte och det är att generera vinst till sina ägare.

Aktiebolagslagen är tydlig: syftet med verksamheten är att ge vinst till aktieägarna. Inte att följa »övertygande« budskap från gurus eller att främja en måhända önskvärd teknikutveckling. Nej, inte ens att skapa en bättre värld.

Om massiva investeringar i robotar och digitalisering inte förväntas ge tillräckligt hög avkastning på satsat kapital kommer de inte att bli av. Företag satsar bara på forskning och utveckling eller ny utrustning om de ger goda utsikter till framtida vinster. Den globala ekonomin lider inte brist på pengar, däremot verkar det råda brist på lukrativa prospekt. När vinstmarginalerna är låga i produktion av varor och tjänster slussar företagen hellre in sitt kapital på marknaden för värdepapper och fastigheter. Spekulationsbubblor världen över talar sitt tydliga språk.

Om världens kapitalägare ska lockas till nya investeringar i tillverkning och tjänsteproduktion, i stället för i exempelvis fastigheter, måste dessa sektorer bli lönsammare. Med andra ord måste löner pressas tillbaka, förmåner slaktas, arbetsvillkor försämras och trygghetssystem monteras ner. Detta är också den linje som den politiska högern driver. Inte nödvändigtvis av illvilja, utan just för att de instinktivt vet hur kapitalismen fungerar och är fast beslutna att rädda sin ögonsten undan förfall.

Kanske vore det inte för mycket begärt att en erfaren ekonomikrönikör på landets största dagstidning åtminstone skulle ha ett hum om vad som driver ett kapitalistiskt marknadssystem framåt. Men av någon anledning verkar det vara tabu för ekonomijournalister (i synnerhet liberaler som Schück) att tala klarspråk om hur kapitalismens fungerar. Så länge de vid tillfälle kan parafrasera Adam Smith och referera till hur marknaden som genom ett trollslag omvandlar egenintresse till allmänintresse är allt gott och väl, men så fort de måste börja hantera verkliga förhållanden föredrar de obskurantism. Då är det vankelmod, förtroende, auktoritet och ledarskap för hela slanten. Som om bolagsledningar världen över på allvar skulle avstå från lönsamma investeringar för att de inte vågar.

Fattigdom

5 minuters läsning

Oxfams senaste rapport om klyftorna mellan fattiga och rika i världen visar att 62 multimiljardärer äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning. Återigen en upprörande illustration av svindlande global ojämlikhet.

Försöken att tona ner betydelsen av dessa siffror kom emellertid som ett brev på posten. I sin kolumn i Metro ifrågasätter Johan Norberg Oxfams studie.

Men något är konstigt. Min dotter har en förmögenhet på ungefär hundra kronor i sin spargris. Det är nästan ingenting, men jag ser i Oxfams tabeller att hon därmed har mer pengar än de fattigaste två miljarderna har tillsammans!

Detta förefaller undergräva rapportens trovärdighet. Och underligheterna stannar inte därvid.

… Oxfam räknar väldigt märkligt. De räknar förmögenhet minus skulder, så västerlänningar med stora studieskulder räknas som djupt fattiga, även om de har hög lön.

Aha, ja det låter ju helt befängt. Skulle akademiker i Europa och Nordamerika vara bland jordens fattigaste? Tack vare Norbergs avslöjanden kan vi alla pusta ut och gå vidare. Fattigdom må fortfarande vara ett problem globalt sett, men definitivt inte av så dramatiska proportioner som Oxfam vill få oss att tro. Till de välbeställda svenskar som kände ett styng av dåligt samvete när nyheten först kablades ut avslutar Norberg med en förtröstansfull blinkning:

Innan du går på Oxfams siffertrixande nästa gång, kom ihåg att du själv — om du har en total förmögenhet på en hundralapp — kan räknas som en del av den globala eliten.

Vad innebär nu detta, är Oxfam ute på djupt vatten? Försöker de med fula trick måla upp en falsk bild av fattigdomen i världen?

Till att börja med är Norberg inte ensam i sin kritik. Exemplet med den högavlönade akademikern med stora studieskulder är nästintill identiskt med det som Financial Times ekonomiredaktör Chris Giles tar upp på sin blogg (en kritisk genomgång av hans invändningar finns här).

Men även Oxfam tar upp detta i metodavsnittet till sin rapport. De är väl medvetna om att just nyutexaminerade med hög lön bosatta i den rika delen av världen enligt deras sätt att räkna gör sällskap med den fattigaste tiondelen av jordens befolkning, de som enbart har negativa tillgångar (skulder). Men detta påverkar inte i nämnvärd grad rapportens övergripande slutsats. När författarna exkluderar den fattigaste decilens skulder ur beräkningen får det endast en marginell effekt. I stället för 50,1 procent av världens tillgångar äger den rikaste procenten 49,8 procent. För Norberg, Giles och deras likar utgör säkerligen nybakade akademiker i väst tacksam retorisk ammunition i syfte att skjuta Oxfams statistik i sank, men dylika anekdoter förändrar inte det faktum att de globala klyftorna mellan fattiga och rika är enorma.

Men hur var det nu med Norbergs dotter — hon med 100 kronor i spargrisen — tillhör hon enligt Oxfam den globala eliten? Givetvis inte. Jag vet faktiskt inte vad Norberg har fått detta påstående ifrån, men i rapporten framgår det inte någonstans att drygt $10, eller 100 kronor, skulle lyfta upp henne till plutokraternas parnass.

Däremot är det sant att varje person som har några som helst tillgångar hamnar över de fattigaste 10 procenten. Vilket inte är så konstigt eftersom Oxfams rapport handlar om just fördelningen av rikedomar, inte fördelningen av inkomst eller konsumtion.

Branko Milanovic, ekonom specialiserad på studiet av ojämlikhet (tidigare vid Världsbanken), försökte i januari 2015, då Oxfam släppte föregående upplaga, reda ut vad rapporten visar och vad den inte visar. Hans inlägg är pedagogiskt och har den talande titeln »Repeat after me: Wealth is not income and income is not consumption«. Även då, i fjol, försökte debattörer som ogillade slutsatserna ifrågasätta resultaten. Ofta med hänvisning till att förekomsten av fattiga i rika delar av världen som Europa och Nordamerika gjorde rapporten irrelevant eller meningslös. Underförstått, om en svensk eller britt är fattig, då pratar vi inte längre om riktig fattigdom, sådan som finns i Afrika söder om Sahara eller på soptipparna runt Manila i Filippinerna. Men som Milanovic påpekar: Rikedom är inte inkomst och inkomst är inte konsumtion. Exempelvis är det fullt möjligt för en person i den rika västvärlden att sakna tillgångar och ändå ha en hög inkomst, eller ha en låg inkomst och, tack vare lån, konsumera på en hög nivå.

Den globala fördelningen av rikedomar är likväl ett relevant mått eftersom ekonomiska tillgångar inte bara innebär en hög levnadsstandard utan också köper makt och inflytande i samhället. Det är inte de med höga kreditkortsskulder som just nu sitter på World Economic Forum i Davos och kan påverka den politiska utvecklingen i världen.

Men bortom Johan Norbergs raljanta försök att förlöjliga Oxfams rapport uppfattar jag ändå att hans centrala budskap är att vi pratar om fel saker.

Problemet är inte att min dotter har hundra kronor, utan att två miljarder inte har någonting. Problemet är inte ojämlikhet, utan fattigdom.

Om vi bara minskar antalet fattiga är nivån på ojämlikheten irrelevant. Detta resonemang framför högern ad nauseam närhelst växande klyftor kommer på tal eftersom det ger sken av att problemet med fattigdom är väsensskilt från frågor om fördelning. Denna argumentation är både märklig och ologisk.

Fattigdom och rikedom är relativa begrepp och därmed två sidor av samma mynt. I den mån jag är rik är jag rik i förhållanden till någon annan. På motsvarande sätt är jag fattig relativt någon som har mer tillgångar än vad jag har. Om samtliga människor skulle besitta exakt lika stora tillgångar vore det fullkomligt meningslöst att beskriva jordens befolkning som vare sig rik eller fattig. I förhållande till vem/vilka? Om däremot 62 individer äger lika mycket som 3,6 miljarder tillsammans (den fördelning som Oxfams rapport beskriver) innehåller världen både utfattiga och superrika. Det är den fördelningen som Norberg försvarar när han skriver att problemet inte är ojämlikhet.

Men är jag inte orättvis? Han vill ju ändå lyfta de fattiga ur deras misär och göra det möjligt för dem att också bli rika. Med ökad tillväxt skulle alla kunna få det bättre. Det låter väl bra.

För det första är det oklart varför framtida tillväxt skulle fördelas i samma proportioner som existerande rikedomar (allt annat skulle antingen öka eller minska ojämlikheten). För det andra visar Oxfams rapport att klyftorna har växt kraftigt de senaste decennierna. Sedan 1988 har den fattigaste hälften av jordens befolkning fått knappt 10 procent av välståndsökningen medan den rikaste procenten har lagt beslag på nästan 12 procent (2011 års siffror). 10 procent till 50 procent och 12 till 1 procent således. De fattigas andel av tillgångarna har minskat, tillväxten till trots. Ändå känner sig Norberg nödgad att utropa: »Problemet är inte ojämlikhet«. För vem är det inte ett problem? För de rika uppenbarligen. De har ju blivit rikare.

Norbergs hållning må framstå som en smula pervers, men givet hans politiska hemvist är den inte förvånande. I svensk samhällsdebatt är han en profilerad »klassisk liberal«, men nyliberal torde vara en mer korrekt beteckning. Som medarbetare vid The Cato Institute, styrelsemedlem i Mont Pelerin Society samt vinnare av Hayekstiftelsens medalj är han en vältalig representant för den radikala högern. Statsvetaren Corey Robin har träffande kallat de ideologiska kretsar som Norberg tillhör för den fria marknadens kontrarevolutionärer. De är konservativa rebeller som alltid drar sin lans till försvar för samhällets ekonomiska elit och den ojämlikhet som är förutsättningen för deras existens.

Så kom ihåg: Innan du går på Johan Norbergs vilseledande argumentation nästa gång, betänk att du själv — om du inte tillhör miljardärerna skara eller deras kadrer av vältaliga försvarsadvokater — kan komma att räknas till förlorarna när klyftorna växer.

Raskrigaren

1 minuts läsning

Julklappsboken Raskrigaren står i bokhyllan igen efter att ha tagit med mig på en omtumlande och obehaglig resa. Den svenske seriemördaren Peter Mangs spred skräck i Malmö under flera år. När han väl åkte dit hamnade han, sitt blodiga värv till trots, i skuggan från den norske massmördaren Anders Behring Breivik. Men inte längre.

Religionshistorikern Mattias Gardell har skrivit en utmärkt bok om detta mörka kapitel i svensk nutidshistoria. Raskrigaren är välskriven och rappt berättad, men stannar inte därvid. Dess främsta förtjänst är att Gardell i stället för att reducera Mangs till en ensam galning tar hans rasteorier och nazistiska ideologi på allvar, något han är väl skickad att göra med sina gedigna kunskaper om vit makt-miljön. Fram träder bilden av en medveten och övertygad soldat i den vita rasens tjänst.

Berättelsen om Mangs, raskrigaren, är obehagligare och mer drabbande för mig som läsare än om Gardell hade låtit mig leva kvar i föreställningen att allt egentligen står rätt till i Sverige; att hotet från rasismen är överdrivet; att seriemördaren Mangs bara är en ensam galning avskild från den högerextremism som frodas i samhällets undervegetation. Men Gardell levererar inte tröst. I stället gör han en nödvändig djupdykning ner i en vit makt-värld där grupperingar på ömse sidor Atlanten inspirerar varandra, utvecklar strategier och taktiker för den stora sammandrabbningen mellan civilisationer. Raskriget.

Kulturrelativism

22 minuters läsning

»Kulturrelativism«, fnyser försvararna av västerländska värden när några feminister försöker lyfta fram att kvinnor faktiskt förnedras och utsätts för övergrepp även av vita män i vår civiliserade del av världen. I det mediala efterspelet till övergreppen i Köln under nyårsnatten finns inte utrymme för andra förklarande faktorer än etnicitet och kultur enligt de debattörer som hävdar att de tar våld mot kvinnor på allvar.

En av de påstådda »kulturrelativisterna« är Hanna Fahl som i Dagens Nyheter skrev om det vidare sammanhanget kring mäns övergrepp på kvinnor; den systematik som knyter ihop konkreta yttringar till en helhet. Med exempel ur sin egen uppväxt berättade hon om hur tjejer i unga år internaliserar de maktförhållande mellan könen där killars övergrepp utgör en del av den naturliga ordningen.

Så börjar det. Det fortsätter när vi är vuxna. En hand mellan låren på en fest. En främmande man som blev så sur när jag inte ville prata med honom att han brände mig på armen med sin cigarett. En grupp unga män i en tunnelbanevagn som stack ned handen i min väska och tog om mina axlar – jag skrek åt dem att dra åt helvete och gick av tåget, allt gick bra, har knappt tänkt på det sedan dess, men egentligen, »bra«? Allt gick bra för att jag hade turen att inte bli slagen eller våldtagen eller rånad? Är det vad bra är?

Fahl lyfte i sin krönika fram att det för många kvinnor »inte är förvåning utan igenkänning« som är den första reaktionen på nyheten om mäns sexuella övergrepp och trakasserier mot kvinnor i Köln. Hon stötte direkt på patrull.

Författaren Ann Heberlein gick till attack i ett långt inlägg på Facebook som sedermera Expressen publicerade i kortat format. Därefter var det dags för »debatt« i Studio Ett. Det hela spårade snabbt ur. Vad var det då som hade gjort Ann Heberlein så förargad och vilka argument framförde hon mot dem hon kritiserade?

Jag är bestört över den flodvåg av texter som nu massproduceras av Sveriges mest profilerade feminister i akt och mening att relativisera sexuella övergrepp på kvinnor — och ursäkta en kvinnosyn som hör hemma i ett annat årtusende.

skrev Heberlein indignerat i sitt debattinlägg och hävdade att just Fahl hade producerat en av dessa häpnadsväckande texter som syftade till att relativisera mäns våld mot kvinnor.

Fahl menar alltså att främmande händer på hennes axlar i tunnelbanan är jämförbart med ett okänt finger som hårdhänt körs upp i hennes anus medan, låt säga, två andra män håller fast henne? Att en hand som smygs ner mellan hennes lår på en fest är att jämföra med en fullbordad våldtäkt?

Med stigande förvåning läser jag hennes inlägg. Hur kan en doktor i etik skriva en så intellektuellt ohederlig text som i så hög grad bygger på att hon tillskriver Fahl åsikter som hon faktiskt inte ger uttryck för i sin krönika? Exempelvis skriver inte Fahl att tafsande är »jämförbart« med våldtäkt. Vilket Heberlein snabbt hade upptäckt om hon inte varit fullt upptagen med att driva sin tes om icke-europeiska kulturer som den »minsta gemensamma nämnaren« för övergreppen i Köln.

Fahl framför i stället följande resonemang:

Mäns våld mot kvinnor finns i vardagen, på en glidande skala från sådant som vi nästan inte längre orkar registrera till våldtäkter, misshandel, massöverfall. Som det i Köln på nyårsafton, där runt 100 kvinnor ska ha utsatts för övergrepp. Det är en fasansfull händelse, ofattbar, och också så… bekant. Principen, inte skalan.

Men det hindrade inte Heberlein från att fortsätta på krigsstigen. Utan tillstymmelse till tvekan klippte och klistrade hon i citatet ovan och fick fram följande mening:

Hanna Fahls bisarra påstående att »mäns våld mot kvinnor finns i vardagen så att vi knappt längre orkar registrera våldtäkter, misshandel, massöverfall« är tack och lov felaktigt.

I sanning ett bisarrt påstående. Men det är ett påstående signerat Ann Heberlein. Med oseriös citatteknik försökte hon få »profilerade feminister« att framstå som självförnekande galningar som inte bara urskuldar mäns våld mot kvinnor, utan rent av har resignerat inför våldtäkter och misshandel.

De slängiga utfallen i hennes artikel går inte sällan stick i stäv med hennes egna argument. Sålunda levererar hon följande avfärdande rekapitulation av Fahls centrala tes om igenkänning:

Fahl hävdar nämligen, på fullt allvar, att många kvinnors första reaktion på de fasansfulla händelserna i Köln ”inte är förvåning utan igenkänning”.

Underförstått är detta ett helt befängt påstående. Ett par stycken längre ner skriver Heberlein emellertid:

Det är inte det att jag inte känner igen mig. Jag har sedan späd ålder blivit kallad både hora och fitta av pojkar och män, jag har blivit tafsad på och trakasserad, jag har också blivit våldtagen.

Förskräckande erfarenheter som hon dessutom säger sig dela »med nästan alla mina kvinnliga vänner«.

Paradoxalt nog är det faktum att Fahl — och många feminister med henne — inte vill betrakta olika former av våld mot kvinnor som väsensskilda företeelser som får Heberlein att påstå att de vill »relativisera sexuella övergrepp på kvinnor och ursäkta en vidrig syn på kvinnan«. I själva verket är det Heberlein som relativiserar. Det är hon som vill beskriva mäns övergrepp i en europeisk kulturell kontext som av en annan karaktär än övergrepp utförda av män från Nordafrika och Mellanöstern. På annat sätt går det inte att förstå hennes resonemang. Såvida hon inte menar att alla de övergrepp hon och hennes kvinnliga vänner har blivit utsatta för har utförts av män från Nordafrika eller Mellanöstern. Något hon dock inte påstår någonstans i sin text.

I stället för mäns våld mot kvinnor är det »patriarkal moral« med ursprung utanför Europas gränser som är det huvudsakliga problemet. Kultur, inte kön, förklarar övergreppen. Det är inte heller kvinnor i allmänhet som är offer för mäns våld, utan den »västerländska kvinnan«.

Heberleins slutsats är att vi måste kunna kritisera andra kulturer utan att avfärdas som »rasister«.

Andra kulturer har andra värderingar och normer angående manligt och kvinnligt, angående sexualitet. Detta måste diskuteras, på riktigt, inte trivialiseras och relativiseras.

Jag kan verkligen hålla med Ann Heberlein om att vi bör diskutera olika kulturers värderingar och normer utan att trivialisera och relativisera. Men det är inte det hon gör. Tvärtom försöker hon relativisera och gradera våld mot kvinnor utifrån gärningsmännens kultur och etnicitet. För varför vill hon annars göra en tydlig åtskillnad mellan övergrepp utförda av män med ursprung ifrån Nordafrika och Mellanöstern och övergrepp utförda av etniska svenskar? Varken »Kapten Klänning« eller »Hagamannen« är mig veterligen uppvuxna i Nordafrika eller frukten av stam- eller klansamhällen (såvida inte förhållandena i Umeå och Uppsala är sällsamt gynnsamma för atavismer).

Heberleins inlägg är varken ett principiellt eller universellt fördömande av patriarkala strukturer, inte heller ett konsekvent stridsrop mot manligt våld, utan ett försök att relativisera övergrepp och könsförtryck. Men relativism har alltid varit en usel metod för att slå vakt om universella rättigheter och värden. Oavsett om den har framförts av förment vänsterinriktade postmodernister eller av reaktionära kulturkrigare.

De som fantiserar om en Clash of Civilizations behöver måhända den »västerländska kvinnan« för att legitimera sitt projekt, men jag är tämligen säker på att kulturkrigarna gör kvinnor i gemen en björntjänst. Då är feminister betydligt bättre allierade för dem som önskar jämställdhet och lika värdighet för alla oavsett kön och sexuell läggning.


Avslutningsvis återpublicerar jag nedan ett genomtänkt och fortfarande relevant inlägg i diskussionen om mäns våld mot kvinnor; kvinnors underordning och könsförtryck: Gudrun Schymans kloka »Talibantal« från Vänsterpartiets kongress 2002. Jag har för enkelhets skull fetat de passager som Schyman explicit ägnar åt kvinnoförtryck. Dessa delar bör alla läsa. I synnerhet i tider som dessa …

Kongressdeltagare,

Att leva tillsammans, i ett samhälle, är inte konfliktfritt. Varje dag uppstår nya konflikter och gamla odlas. Mellan män och kvinnor, mellan kapitalismens cynism och våra egna krav på inflytande, mellan västvärldens ekonomiska intressen och tredje världens allt mer desperata behov, mellan industrialismens rovdrift och naturens villkor.

Konflikter i sig är inte av ondo. De är nödvändiga för vår gemensamma utveckling. Genom politiken kan vi synliggöra konflikter och ta ställning.

Det är den förändringskraften som ett politiskt parti i sina bästa stunder kan vara ett uttryck för.

Kongressens paroll är UPPDRAG RÄTTVISA. I varje situation där människor förtrycks växer en stor förändringskraft. Och det är kraven på förändringar som ger oss uppdraget. Det är det som är själva syftet med ett politiskt parti: Att vara ett redskap för den kraft som växer när vi går samman kring gemensamma problem och idéer. Partiet ska uttrycka en levande vilja och kreativ lust. Om vi inte förmår det blir partiet meningslöst och dött.

Vilka förändringskrafter kan vi då se i vårt samhälle i dag?

Över en miljard människor lever idag i absolut fattigdom, det vill säga med mindre än tio kronor om dagen. Detta är ett förtryck av stora proportioner. Och det skapar en fruktansvärt stark förändringskraft hos de som ser vad som pågår.Men det är inte alltid som den kraften tar sig positiva uttryck. Attackerna mot New York den 11 september förra året var avskyvärda brott som inte för en sekund kan legitimeras av ett aldrig så stort förtryck och västlig stormaktsdominans. Lika lite som USA:s bombningar av Afghanistan, som troligen drabbat fler oskyldiga, kan legitimeras av sorgen och vreden från den 11 september.

Visst var det bra att talibanerna förlorade makten. Och visst vore det bra om de ansvariga för terroratackerna kunde ställas inför rätta. Men jag är övertygad om, att med det massiva stöd som fanns, så hade det varit möjligt att åstadkomma förändringar på ett fredligare sätt, även om det hade tagit lite längre tid.

Nödvändigheten av att föra en debatt om FN-stadgan och folkrätten har tydligt visat sig. Och nu kan knappast USA:s självförsvarsrätt gälla längre. Bomber kan aldrig vara någon uthållig lösning när det gäller att bekämpa terrorismen. Och än tydligare skulle det bli om kriget utsträcks till nya länder, som Irak och Somalia. Den huvudväg man valt för att bekämpa terrorismen är kontraproduktiv. Klyftan mellan den
västerländska världen och islam hotar att öka. Vad som nu krävs är fredsfrämjande insatser, politisk dialog och rättvisa villkor. Det vill säga motsatsen till militärdomstolar och undfallande länder som i ilfart överger de mest elementära kraven på rättssäkerhet, i en blind jakt på terrorister.

Den svenska regeringen vill värna folkrätten. Det som då krävs är att man ser till att hela frågan återförs till FN:s säkerhetsråd, för diskussion och beslut. Då skulle FN:s roll stärkas och kampen mot den internationella terrorismen skulle kunna föras med oomstridd legitimitet.

Inte heller i Palestina och i Israel legitmerar det ena våldet det andra. De avskyvärda terrorhandlingarna mot oskyldiga israeler rättfärdigas inte av att Israel sedan decennier olagligt ockuperar palestiniernas mark och att hundratusentals palestinier fördrivs till permanentade flyktingläger i Gaza och på Västbanken. Israels stridsvagnar mot stenkastande barn och beskjutningen av palestinska myndigheter, väcker inte de döda och torkar inte de anhörigas tårar. Inte heller förhindrar det att nya självmordsbombare stiger fram.

I debatten om terrorattentaten den 11 september har man sagt att terrorn är blind och obegriplig. Försöken att förklara har till och med likställts med att försvara. Men det är inte förrän vi förstår varför människor väljer att mörda sig själva och andra som vi kan stoppa det.

Den ojämna fördelningen av makt och resurser mellan västvärlden och den tredje världen är en viktig förklaring. USA:s historia av maktspel, övergrepp och krigshandlingar i Mellanöstern är en annan. Bakom terrorismen finns känslan av att vara dödligt kränkt, att inte få sina mänskliga rättigheter respekterade.

Förtryck och kränkningar kan vara grogrund för terrorism — men de är inte tillräckliga orsaker. I världen finns det betydligt fler kvinnor än män som är fattiga. Kvinnor som dagligen blir kränkta och stundligen blir utsatta för respektlösa övergrepp. Trots detta är kvinnliga terrorister ytterst sällsynta. Jag menar orsaken också finns i den manlighetsmyt som fortfarande lever.

Det är nästan bara män som kan få för sig att de genom terror och våld kan återupprätta sin värdighet. För de här männen handlar det om att återta den förlorade respekten genom att bli fruktade och ge igen. Vedergällningen upphöjd till norm.

Riktig trygghet och säkerhet får vi inte i världen förrän manssamhället överger normerna om konfrontation och seger, dominans, kontroll och styrka.

I Göteborg, i somras, under EU-toppmötet demonstrerade flera tiotals tusen männsikor för ett annat Europa än det supermaktsbygge som nu pågår. Vi demonstrerade för en värld där demokrati, solidaritet och ekologiskt hållbar utveckling är styrande i stället för de transnationella företagens globaliserade cynism.

Men några hundra aktivister lyckades förflytta fokus, från protesternas politiska innehåll, till meningslös stenkastning och urskillningslös vandalisering, som bara väckte berättigad avsky hos allmänheten.

Samtidigt har den svenska polisen och rättssväsendet — liksom deras italienska motsvarigheter i Genua — på flera punkter agerat så att grundläggande demokratiska rättigheter och rättssäkerhetsprinciper satts ur spel.

Vänsterpartiet har här en dubbel strategisk roll att spela: som en av de starkaste organiserade krafterna inom vänstern, den globaliseringskritiska rörelsen och EU-motståndet, tar vi fullständigt avstånd från och motverkar allt våld från demonstranter och aktivister. Samtidigt, måste vi hela tiden vara vaksamma mot tendenser till inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna. Polisen måste göra sitt arbete utan att själva begå lagbrott. Människor som vill protestera fredligt mot en orättvis värlsdordning ska aldrig behöva frukta att bli hotade, slagna eller hånade av polisen.

Därför är det med stor förvåning som vi nu kan konstatera att inte en enda polis, har gjort ett enda fel som kan leda till åtal.

Nu har jag tagit upp tre exempel där samhällsmotsättningar tagit sig uttryck i våldshandlingar, terror och krig. Det krävs inte mycket för att se att våld inte är lösningen. Bomber skapar varken trygghet, fred eller demokrati. Devisen öga för öga riskerar att göra en hel värld blind.

Men att ta avstånd från våld betyder aldrig att stå utan åsikt.

Vi är tydliga i kritiken mot den orättvisa världsordningen och USA:s stormaktsdominans. Vi är tydliga i kritiken mot Israels ockupation av palestinsk mark. Och vi är tydliga i kritiken mot det europeiska supermaktsbygget på kapitalägarnas villkor.

När en liten global maktelit äger och styr stora delar av det ekonomiska livet är vi många som inte kan vara delaktiga i besluten som rör våra liv. Privatiseringar, avregleringar och utförsäljningar gör att makt förskjuts från arbete till kapital och demokratins möjligheter begränsas. Få får mer och fler får mindre.

Men i orättvisan skapas också nya förändringskrafter. En global proteströrelse växer fram. En rörelse som hävdar att en annan värld är möjlig. En rörelse av vanliga människor, med studiecirklar och banderoller, mot koncernchefer med bolagsstämmor och kvartalsrapporter.

Makt och ägande är en av många viktiga frågor som vi kommer att behandla under de kommande kongressdagarna. Andra finns i valplattformen: Arbetslösheten, arbetstidsförförkortningen, rättvis fördelning, rättvist miljöutrymme, regional och global rättvisa. Uppdraget är alltså rättvisa.

Kravet på förändringar och förbättringar finns alltså på många områden. Men just nu tänker jag uppehålla mig en stund vid det krav på förändring som växer ur det mest universella förtrycket av dem alla. Det förtryck som går djupare in i kropp och identitet än något annat; det som är äldre än klassamhället och som bestått över klassamhällenas konvulsioner, det förtryck som format och präglat varje klassamhälle och anpassat det till sina villkor: kvinnoförtrycket.

Det tar sig många uttryck. Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.

Säger jag »Kvinna i Afghanistan« — så ser vi alla bilden framför oss:

Hon är ett ljusblått tält vars blick vi inte kan möta, instängd bakom ett galler av tyg. Osynliggörandet av henne och hennes rättigheter är till och med rent fysiskt. Under den gångna hösten har den osynliggjorda afghanska kvinnan använts som ett argument för att bomba det land där hon bor.

I debatten har det till och med låtit som att kvinnoförtryck är ett skäl för bomber.

Med tanke på hur kvinnoförtrycket ser ut i världen ser ut skulle vi kanske behöva förbereda oss på ett världskrig?!

Världen över ser det likadant ut. Kvinnor blir brutalt mördade. Kvinnokroppar blir ohämmat exploaterade i prostitution och porrindustri. Misshandlade kvinnor flyr undan sina förövare. Kvinnor svälter sig, till och med till döds. Kvinnor diskrimineras i lagar, i arbetsliv och i lönevillkor. Det är en fråga om styrkeförhållanden, om makt och maktlöshet.

Den största delen av det våld som kvinnor och barn utsätts för sker i familjen. Under hösten provocerade jag till debatt om just det här under rubriken »Död åt familjen«. Orden »död åt familjen« tycks konstigt nog uppröra mer än den verkliga döden i familjen. Vi vet att det statistiskt sett är farligare för en kvinna att var hemma, än på krogen, en fredagskväll. Vi måste våga se och diskutera allt det våld som finns, i just den traditionella kärnfamilj som man från borgerligt håll så liderligt försvarar.

Dagens familjeliv bygger fortfarande på kvinnors underordning och mäns överordning. Ansvaret för hem och barn ligger i all huvudsak på oss kvinnor. Det är vi som utför den absolut största delen av det obetalda hemarbetet. Och samma ordning präglar arbetslivet. Löneskillnaderna är ett uttryck för just detta.

Fortfarande tjänar kvinnor bara 82 procent av mäns löner. Eller, för att inte alltid låta männen utgöra alltings måttstock: män tjänar motsvarande 122 procent av kvinnors löner. Och klyftan ökar om man jämför med i början av 1990-talet!

Vi har en jämställdhetslag. Men lagstiftningen kommer inte åt den helt avgörande orsaken till löneskillnaderna: skillnaden mellan de branscher och sektorer som kvinnor respektive män arbetar i. Omsorg om människor värderas lågt medan omsorg om maskiner, varor, information och pengar värderas högt.

Ungefär 80 procent av de anställda inom skolan, vården och omsorgen är kvinnor. Genom de senaste tio årens skattesänkningar, kombinerade med nedskärningar, har hundratusentals kvinnor avskedats, lönerna har stått stilla och stressen har ökat. Frustrationen över att inte kunna ge barn, elever, sjuka och gamla nödvändig omsorg skapar en formlig epidemi av utbrändhet och långtidssjukskrivningar.

Alltså: omsorgsansvaret — det betalda och det obetalda — ligger på oss kvinnor. Och det är konsekvent nedvärderat. Samtidigt som vi vet att omsorg och kärlek är den bas som hela samhället vilar på. Där vi hämtar vår näring som människor. Ändå säger man att skogs- och gruvindustrin är basindustrier och man kallar den privata sektorn för näringslivet.

Också inom vänsterns teoretiska diskussioner styr den manliga normen.

En grundtanke inom marxism är att samhällsanalysen ska utgå från den materiella basen, hur produktionen ser ut och vilka klassrelationer den ger upphov till. Problemet är att det som kallas bas bara är en del av basen. Omsorg, kärlek och sexualitet är minst lika basalt som produktionen av saker, bostäder, verktyg och kläder.

Skapandet av oss själva, återskapandet av människan, saknar plats i den politiska analysen. Det handlar om kärlek till barn, omsorg om gamla, sjuka och varandra likväl som sexualitet i vid bemärkelse. Allt det här är livsnödvändiga sociala handlingar som utgör en bas för ideologi, kultur och sociala motsättningar på samma sätt som produktionsförhållandena.

Statsvetaren Anna G. Jónasdóttir som är feministisk teoretiker och verksam vid Örebro universitet, kallar allt det här för kärlek. Hon menar att precis som den samhälleliga organisationen av arbete, utgör den materiella basen för klasskonflikten så utgör organisationen av kärlek, den materiella basen för könskonflikten.

Mer konkret betyder det alltså att män som grupp systematiskt exploaterar kvinnors kärlekskraft. Män får mer än de ger. Kvinnor ger mer än de får. Ett intressant resonemang som kan hjälpa oss att förstå kvinnoförtrycket på samma dynamiska sätt som vi redan förstår klasskonflikten.

Jag ska prata mer om kärlek. För det gäller att sätta ord på det som verkligen är viktigt i livet och i samhället.

Den ojämna fördelningen, och den usla värderingen, av kärleken och omsorgen är grunden för den rådande könsmaktordningen. Vi kvinnor ska ha omsorg om någon annan — och vara till för någon annan — medan mansrollen innehåller en självklar egocentrering — att vara till för sin egen skull. Vill vi, och vågar vi, så ser vi det här överallt; på jobbet, i hemmet, i sängkammaren och djupt inne i våra könsformade identiteter.

Som feminist är jag övertygad om att det här går att ändra på. Det är ju vi själva som skapar könsidentiter och könsmaktordning, alltså kan vi också förändra dem — om vi vill. Jag säger inte att det är lätt eller att det inte kommer att ta tid. Men för en verklig förändring krävs att vi kvinnor tillsammans revolterar mot den rådande ordningen. Och att ni män ger avkall på era privilegier och också revolterar mot den rådande ordningen genom att vägra den utarmade och stereotypa könsroll, som det traditionella samhället erbjuder.

Feminism är en förändringskraft som inte bara sprider sig som politiskt begrepp utan den växer också hos oss, bland oss och inom oss. Det är inte bara vänsterpartiets politik som gror i kraft av förändring utan också vi själva. Vi ser att kvinnors underordning och mäns överordning inte bara existerar i samhället i stort utan vi ser att samma maktordning naturligtvis också finns inom vårt parti. Kvinnor blir kränkta på grund av sitt kön, även hos oss.

Jag vet att det finns spänningar på många håll i landet, både kring feminismens ställning och kring kvinnors krav på politiskt utrymme. Det här ska vi inte blunda för utan hantera på ett klokt och ansvarsfullt sätt. Vi ska lyssna på kvinnors upplevelser och tillsammans ge röst åt den förändringskraft som de bjuder. Vi ska erkänna könskonflikten och se att vi alla är bärare av den maktordning som vi egentligen vill avskaffa. Det är därför det är så svårt. Det är därför vi måste utrusta oss med både varsamhet och tålamod.

Kön är politiskt! Det är med politik vi kan förändra!

Här som på många andra punkter skiljer vi oss från högern som säger att de folkvalda, politikerna inte ska bestämma. Högern säger att politiken inte ska lägga sig i. Att du själv kan och att du själv ska bestämma din väg genom livet. Som kund och konsument. Din uppgift är att välja. Och att välja rätt!

Det låter lockande: Du ska bestämma själv! Visst vill jag det, också, men inom rimliga gränser. Jag vill inte träffa val som utestänger andra människor från att göra sina val.

Jag vill inte kunna välja en »bra« skola till mina barn om jag vet att det för med sig att andras barn får gå i en sämre. Jag vill inte att min rätt till bostad ska föra med sig att andra saknar tak över huvudet. Det finns ett värde för mig, som människa, att veta att jag lever på ett sådant sätt att också andra har det bra. Det finns ett värde för mig att slippa kliva över lik på vägen till jobbet. Det finns ett värde för mig att slippa se människor som rotar i papperskorgar eller sover på parkbänkar. Det finns ett värde för mig att veta att människor, så långt jag kan överblicka, lever väl.

Rättvisa är vårt uppdrag och rättvisa är möjlig. Fyllda av självförtroende ska vi möta de människor som tror att vårt uppdrag är omöjligt. Vi vet nämligen att de som säger att det är omöjligt så ofta har haft fel. Vi vet det bland annat genom de erfarenheter vi gjort de senaste åren.

Vi fördubblade våra röstsiffror i förra valet — vem trodde att det var möjligt?

Vi var minst i riksdagen, nu är vi det tredje största partiet — vem trodde att det var möjligt?

Förr hade vi litet inflytande, nu påverkar vi statsbudgeten varje år — vem trodde att det var möjligt?

Jag trodde att det var möjligt, många av oss trodde det. Det var därför det blev så och vi kan göra det igen.

20 procent.

En regering som bedriver en socialistisk och feministisk politik.

En rättvis ekonomisk världsordning.

Det tror jag är möjligt. Det tror vi är möjligt.

Och det är den övertygelsen vi måste bygga vår valrörelse på:

Att det omöjliga är möjligt!

Härmed förklarar jag vänsterpartiets kongress 2002 för
öppnad.

———

Fördjupa debatten om könsmaktordningen!

Är alla svenska män lika förtryckande som talibanerna i Afghanistan?
Är kvinnokampen viktigare än klasskampen?
Ska politiker uttala sig om hur mycket kärlek män och kvinnor ger och får?

Reaktionerna på det tal jag höll på vänsterpartiets kongress i början av januari har varit starka, och diskussionens vågor har gått höga på många håll. Jag välkomnar debatten och är glad om mitt tal kan medverka till en fördjupad diskussion om maktförhållandena mellan män och kvinnor.

Många — både kvinnor och män — har hört av sig med positiva kommentarer. Det är uppenbart att det finns ett stort och uppdämt behov av att diskutera de frågor jag tog upp i talet.

Andra som reagerat har varit arga och känt sig kränkta av det jag sagt, eller av det de tror att jag sagt. (Hela talet finns tillgängligt i skriftlig form för den som vill ta del av det.) Jag tror att ett samtal om maktförhållandena mellan könen med nödvändighet kommer att uppröra, eftersom vi alla berörs. Det handlar inte om »någon annan« eller »de andra«. Det handlar om oss, var och en som deltar i samtalet.

Kärnan i det jag sade handlar om kvinnorörelsens och feminismens enkla, men upprörande, påstående: kvinnor är systematiskt underordnade män. Så ser det ut, i Sverige och i resten av världen.

Fadime Sahindal, som mördades av sin far för att hon krävde att själv få makten över sitt eget liv, var inte ett offer för den kurdiska kulturen. Hon föll offer för en ordning där män förtrycker kvinnor. Den ordningen finns i alla nu existerande samhällen. Skillnaderna är givetvis väldiga: i talibanernas Afghanistan avrättades kvinnor inför publik om de haft utomäktenskapliga förbindelser; i Sverige har vi en jämställdhetslag, men nästan varannan kvinna har utsatts för våld av en man.

Det är olika, men ändå lika i den meningen att män är överordnade kvinnor. Vi kan välja att se olikheterna, och vi kan välja att se likheterna. Jag tror att båda perspektiven är nödvändiga. Men jag vänder mig mot föreställningen att vi i Sverige lever i ett jämställt samhälle, eller att de orättvisor som finns här ska accepteras därför att kvinnor har det värre någon annanstans. Även i Sverige våldtas och mördas kvinnor, även i Sverige berövas kvinnor sitt människovärde på grund av att de är kvinnor.

Att påstå att män förtrycker kvinnor, betyder inte att alla män förtrycker alla kvinnor. Inget uttalande om ”män” kan vara sant för varje man, men det måste vara möjligt att tala om män och kvinnor som grupper. Det börjar finnas en förståelse av att män tjänar mer än kvinnor (vilket inte betyder att varje man tjänar mer än varje kvinna). På samma sätt måste vi nu kunna prata om att män har mer makt än kvinnor (vilket inte betyder att varje man har mer makt än varje kvinna). För att se vad som behöver göras politiskt måste vi beskriva mönster i samhället som är giltiga för de flesta.

Det finns många underbara undantag från dessa påståenden. Undantagen visar att det går att förändra, att vi inte är biologiskt eller genetiskt dömda till den över- och underordning som nu dominerar i samhället.

Att tala om maktrelationer mellan män och kvinnor utmanar de gamla politiska skiljelinjerna. Könsmaktsordningen går på tvärs med motsättningarna mellan höger och vänster. Men att säga att män förtrycker kvinnor är inte att påstå att alla andra maktrelationer är irrelevanta eller att klasskampen har upphört. Hela det politiska samtalet under 1800- och 1900-talen har dominerats av män och av motsättningen mellan arbete och kapital. Feminismen ger en ny dimension åt den debatten.

För mig är det uppenbart att arbetarklassens kvinnor är de som hamnar längst ner på båda skalorna, och en politik som tar fasta på den gruppens intressen måste vara både socialistisk och feministisk för att kunna lyckas.

Mina uttalanden om att män får mer kärlek än de ger har också väckt debatt. Vänsterns analys utgår traditionellt från att villkoren i arbetsliv och produktion är avgörande för politiken. I organiseringen av arbetet uppstår klassamhället och klasskampen. Detta är ett fruktbart angreppssätt, men stora delar av samhällslivet lämnas utanför på ett missvisande sätt. Omsorg och kärlek är livsnödvändiga sociala verksamheter som också utgör en materiell bas för politik och ideologi.

Hur är då kärleken och omsorgen — det som brukar kallas reproduktionen — organiserad? I statistiken över ekonomi och arbetsliv är det tydligt att det framför allt är kvinnor som har arbeten som går ut på att ge omsorg, vård och utbildning åt andra människor: barn, sjuka och gamla såväl som friska vuxna. För detta får vi betalt, men sällan med en lön som kommer i närheten av motsvarande arbeten som går ut på att hantera varor, information och pengar.

Samtidigt är en stor del av kärleken och omsorgen något som utförs obetalt. Kvinnor utför 82 procent av allt obetalt hemarbete, en siffra som antyder det många kvinnor vet genom levd erfarenhet: även i våra personliga relationer är det oftast vi kvinnor som står för merparten av omsorgen om barn, gamla, funktionshindrade och sjuka.

Också i det vardagliga samspelet mellan kvinnor och män, både i parrelationer och på arbetsplatser, tror jag att det vanligaste (men inte enda) mönstret är att kvinnor ger mer omsorg och kärlek än de får. Vem ringer till sjuka gamla mamma, vem köper en kaffekrans till fikarasten på jobbet, vem ser till att barnen har med sig det de behöver till skola och dagis, vem planerar familjeutflykten och packar matsäcken?

Sammantaget: den ojämna fördelningen och den usla värderingen av omsorgen och kärleken är lika viktig för den som vill förstå kvinnors underordning, som arbete och produktion är, för den som vill förstå klassamhället.

Det finns inget skäl att tro att dessa förhållanden baseras på någon naturlag, eller att våra gener eller hormoner tvingar oss till denna ojämlikhet. Alla kvinnor och alla män avviker på något sätt från de könsnormer som dominerar. Kvinnor har ingen särskild förmåga att ge omsorg och kärlek som inte män besitter. I detta ligger tron på förändring: eftersom könsidentiteter och könsmaktsordning är skapade av människor så kan kan vi som människor också förändra dem. Min vision är ett samhälle där en människas kön överhuvudtaget inte spelar någon roll för hur han eller hon bemöts. Alltså: ett samhälle som i praktiken respekterar varje människas lika värde.

Debatten efter mitt kongresstal visar tydligt att många fortfarande vill upprätthålla en knivskarp gräns mellan det personliga och det politiska. Kvinnorörelsen på 1960-talet och 1970-talet avfärdades av den etablerade politiken med argumentet att deras krav handlade om det personliga, inte det politiska. Ur den debatten växte kvinnorörelsens paroll: »Det personliga är politiskt!« Barnomsorg och sexualiserat våld mot kvinnor blev i kvinnorörelsen legitima frågor för politisk debatt och kamp, istället för som tidigare, förvisade till hemmets och familjens domän.

Min slutsats av den pågående debatten är att feminismen måste fortsätta att utmana politikens gränser. Personliga maktrelationer mellan kvinnor och män är en del av samma könsmaktsordning som gör att kvinnor missgynnas i arbetsliv och ekonomi. Det innebär också att vi som deltar i debatten själva måste fundera över vår egen roll i könsmaktsordningen. Både kvinnor och män är delaktiga i att återskapa och upprätthålla ordningen.

Men att det personliga är politiskt innebär inte bara att vi måste kunna föra en politisk debatt om personliga maktrelationer. Den kanske viktigaste slutsatsen av resonemanget om kärlek och omsorg är att lönerna i de kvinnodominerade vård- och omsorgsyrkena måste höjas radikalt. Med en rättvis lön kan vi eliminera den rent ekonomiska exploatering som nu pågår av kvinnor. För att det ska ske krävs politiska beslut om ökade resurser till kommuner och landsting, vars anställda till 80 procent är kvinnor.

Jag är glad att även LO ser behovet av ökade statsbidrag till kommuner och landsting (DN Debatt 23/1) för att höja kvinnolönerna. LO ger ett massivt stöd åt socialdemokraterna i valrörelsen i form av stora penningbidrag. Samtidigt har socialdemokraterna nu också beslutat att kalla sig feminister, vilket jag välkomnar. Det vore alltså ett dubbelt svek om socialdemokraterna inte snarast ansluter sig till uppfattningen att det krävs politiska beslut om mer resurser till kommuner och landsting för att möjliggöra rättvisa löner för kvinnor.

Länge var feminist ett ord som få i den etablerade politiska debatten tog i sin mun. Vänsterpartiets beslut 1996 att benämna oss som feminister har nu fått flera efterföljare. Debatten efter mitt tal på vänsterpartiets kongress visar dock att feminismen bara verkar vara opportun och rumsren så länge den inte irriterar och utmanar. Det blir ett himla liv så fort man börjar prata om feminismens konkreta innehåll: att män förtrycker kvinnor och vad vi ska göra åt det.

 

Jämställdhet

5 minuters läsning

När jag var liten pratade man om pojkflickor. Det gör vi fortfarande. Pojkflickor är flickor som inte passar in i mallen för hur riktiga flickor bör bete sig, som inte odlar de intressen och attityder som anses lämpliga för dem.

För de som inte är marinerade i jämställdism (den näringslivsfinansierade debattören Pär Ströms projekt för att skjuta feminismen i sank) torde det vara tämligen uppenbart att flickor och kvinnor trots alla framsteg alltjämt i många avseenden befinner sig i en underordnad och begränsande position. Även i Sverige, ett av världens mest jämställda länder.

Det betyder givetvis inte att pojkar får göra precis hur de vill utan att omgivningen rynkar på näsan. Men de positioner och sysselsättningar som förknippas med status, makt och auktoritet är sällan, om någonsin, exklusivt reserverade för kvinnor. Pojkar får inte höra att något är opassande för dem just för att det innebär otillbörligt hög status. Snarare är vissa beteenden och sysselsättningar ovärdiga en man. Ofta med tillägget, ovärdiga en riktig man eftersom det trots allt kan förekomma könsförrädare som inte förstår att upprätthålla den hävdvunna uppdelningen mellan kvinnor och män.

För flickor är det däremot vanligt att de tidigt får lära sig att vissa yrken, företeelser och attityder är traditionellt manliga domäner och därmed ligger bortom det territorium som är vigt för kvinnor. Potentiella inkräktare på dessa arenor får bereda sig på hårt motstånd.

När jag under en kort period arbetade som musiklärare på en högstadieskola fick jag direkt se effekterna av dessa osynliga gränser mellan vad som anses vara lämligt för tjejer respektive killar. I yngre tonåren har tjejer som regel bättre motorik än pojkar. Följaktligen kunde tjejerna i min åttondeklass spela en vanlig fyrtakt på trumsetet utan större besvär efter några korta instruktioner från min sida. Killarna var med ett undantag oförmögna att utföra samma bedrift. De kompenserade däremot sina tillkortakommanden med enveten aggression och visade att de åtminstone kunde slå förbannat hårt och mycket på virvelkagge, pukor och symbaler (inget fel i det, jag har verkligen ingenting emot kaotiskt bankande på trumset, vi har alla olika ingångar till musikens underbara värld). Det slående var däremot hur tjejerna visserligen tyckte det var roligt, men snabbt avfärdade trummor som instrument, medan killarna däremot direkt började drömma om att lira trummor, starta ett band, bli rockhjältar etcetera. En av tjejerna ville dock spela trummor. Hon var helt klart bäst av alla i klassen, hade både talang och vilja, men efter lektionen förklarade hon för mig att hon visserligen skulle kunna ha ett trumset i källaren på familjens villa, men att hennes föräldrar var emot att hon skulle spela trummor då de ansåg det vara opassande för tjejer. Som vikarie försökte jag uppmuntra min elevs musikaliska ambitioner och skickade en hälsning till hennes föräldrar att det, enligt »magistern«, var en utomordentligt god idé att låta dottern spela trummor. Hur det hela avlöpte vet jag inte då jag slutade mitt lärarvik efter en termin.

Ett par år senare arbetade jag på ett telekomföretag i Limhamn. Då jag hade arbetat i några veckor kom chefen en dag in på kontoret för litet male bonding. Möjligtvis såg han det som ett sätt att knyta tätare manliga band oss emellan efter en något avig inledning där han under anställningsintervjun uttryckte oro för att min ring i örat var ett tecken på homosexualitet, eller än värre, att jag tillhörde samhällets »subversiva element«. Nu var det dock annat ljud i skällan. I avslappnad ton och med förbindliga leenden förklarade direktören att han ju hade försökt att anställa kvinnor, men att de aldrig höll måttet. De dög mest till att koka kaffe och se söta ut. Receptionen var deras naturlig plats i företagsvärlden, i synnerhet om de hade fyllig byst och därmed kunde få affärspartners på gott humör. Samtalet var obekvämt. Men hade jag funnit mig i intervjuns spärreld av snokande och förolämpande insinuationer tänkte jag inte äventyra min anställning i detta sammanhang. Ett visst mått av desperation efter år av korta anställningar och arbetslöshet främjade inställsamhet från min sida.

Båda episoderna inträffade för omkring 15 år sedan. I dag är det väl annorlunda?

Jo, nog har saker och ting förändrats. Att döma av reklamen är utbudet av könskodade leksaker och kläder alltjämt ymnigare än när jag växte upp. Kanske även mer vanligt förekommande än för 15 år sedan. Lego lanserade exempelvis sin princessvariant i rosa och purpur år 2012. Flödet i sociala medier antyder i sin tur en polarisering kring feminism som bygger på motståndarnas effektiva men tröttsamma strategi att i möjligaste mån missförstå feminism som liktydigt med manshat. Vi kan kalla denna beprövade hållning för år 0-strategin. Var gång feminister försöker ta ytterligare något steg i mer jämställd riktning väcker det reaktionärernas kamplust. De mobiliserar snabbt sina kadrer (kvinnor som män) till att ifrågasätta jämställdhet i sig: ”Vill vi verkligen vara jämställda?”; ”Får vi kvinnor inte älska våra barn längre?”; ”Vågar jag som man ens köpa verktyg på Clas Ohlson när feministerna tar makten?”. Och avslutningsvis: ”Vi vill inte tvingas bli stympade och könlösa individer!”. Strategin är effektiv eftersom den tvingar tillbaka varje offentligt samtal till år 0. Inga politiska landvinningar kan tas för givna, inga fakta kan tas för givna, inga välgrundade vetenskapliga analyser av maktförhållanden i samhället kan tas för givna. Plötsligt är frågan inte hur män och kvinnor kan slippa ifrån hämmande normer, fördomar och förtryckande strukturer, utan om avsaknaden av diskriminering i själva verket är ett långt värre hot mot personlig frihet och oberoende än patriarkala strukturer. Tillbaka på ruta ett.

Kristiina Poska dirigerar Kungliga filharmonikerna i Stockholms Konserthus. Foto: Jan-Olav Wedin
Kristiina Poska dirigerar Kungliga filharmonikerna i Stockholms Konserthus.
Foto: Jan-Olav Wedin

För blott några dagar sedan tittade en liten flicka storögt på mig och frågade om kvinnor verkligen fick spela instrument i en orkester. Hon hade redan lärt sig en läxa som förfärande många flickor lär sig varje dag i världens mest jämställda land: män är aktiva och utåtriktade, kvinnor passiva. Det är tankemönster som sipprar ut ur porerna på samhällskroppen och in i oskyldiga barn. Djupt liggande kulturella föreställningar som inga enskilda föräldrar förmår motverka på egen hand oavsett hur jämställda och progressiva de än är.

De som likväl inte vill förstå varför dessa könade normer är problematiska, de som suckar tungt och hävdar att det är fåfängt att kämpa mot biologiska ”fakta”, unnar jag all lycka i naturtillståndet. Långt från alla förhatliga sociala konstruktioner, som exempelvis orkestermusik.