T.I.N.A.

3 minuters läsning

There is no alternative (T.I.N.A.). Med detta slagkraftiga uttryck avfärdade premiärminister Margaret Thatcher all opposition. I dag framför ledande socialdemokratiska opinionsbildare samma resonemang när de uttalar sitt stöd för Hillary Clinton som demokraternas kandidat inför höstens presidentval i USA. Aftonbladets Karin Pettersson menar att Clinton är det enda alternativet för realistiska vänstersinnade (»Vänsterns skägg har fel om Hillary«). Clinton vill göra det bättre för folk här och nu, »inte bara prata och drömma«, docerar Pettersson.

Detta samtidigt som journalister i USA granskar Clintons många kopplingar till näringslivet. Inte minst hennes lukrativa engagemang som talare för olika företag. Vid ett par av hennes entimmeslånga engagemang för investmentbanken Goldman Sachs fakturerade hon fyra gånger årsinkomsten för en genomsnittlig amerikansk familj. Hon ska ha försäkrat de närvarande att hon inte har för avsikt att reglera bort deras frihet att skära guld med täljkniv. Exakt vad hon sa till församlade chefer och investerare har hon dock inte velat berätta.

Men för Aftonbladets ledarskribent är Clinton likväl det realistiska alternativet för vänstern. Däremot avfärdar Karin Pettersson hennes motståndare, Bernie Sanders, som en utopisk drömmare. Precis som Petterssons kollega Katrine Marçal i fjol avfärdade den nyvalde Labourledaren Jeremy Corbyn. Sanders vill bland annat införa en offentligt finansierad allmän sjukförsäkring i USA. Att det uppfattas som helt uppåt väggarna och ogenomförbart bland svenska socialdemokrater är måhända en signal till svenska väljare. Pettersson har emellertid flera tunga projektiler i sitt artilleri:

Funderar man på ledarskapskvaliteter är det inte ens match. Hillary Clinton vinner på walk over.

Jag vet inte hur Pettersson har kommit fram till denna slutsats, men ledarskap förefaller mig vara ett kodord för just det faktum att Clinton har näringslivet i ryggen och därmed skulle få det lättare att regera USA. Varför en socialdemokrat anser det vara ett tungt vägande argument till hennes fördel är däremot oklart.

De S-märkta debattörer och ledande socialdemokrater som ivrigt fördömer och förlöjligar potentiella allierade som Corbyn och Sanders har länge förbryllat och irriterat mig. Varför vill sossegarnityret till varje pris sänka dem som vill bedriva klassiskt socialdemokratisk politik?

En möjlig förklaring är att Karin Pettersson och Katrine Marçal — precis som socialdemokratiska politiker som Niklas Nordström och Mikael Damberg — har gjort sitt bästa för att visa näringsliv och borgerlighet att de är användbara och formbara; att de svarar på incitament och inte låter arkaiska idéer om jämlikhet och rättvisa tjudra dem vid vänsterpålen i åsiktshagen. Kort sagt att de är moderna entreprenörer som oupphörligen är redo att återskapa sig själva i respons på marknadens signaler. Medelålders män som Sanders och Corbyn är till skillnad från dessa fräscha flexibla sossar inte redo att kompromissa bort alla principer för ett par silverpenningar. Det måste svida i skinnet på dem som likt Damberg, Nordström, Marçal och Pettersson som har gjort anpassning till prismekanismen på den politiska marknaden till deras Unique Selling Point.

Exempelvis har Marçals ledartexter om Corbyn och Sanders innehållit en kanonad av illvilja och försåtliga resonemang. Tidigare har hon sänt upp testballonger om nationalism och »god kapitalism«. Resonemang som snarare för tanken till konservativ retorik. Men att flörta med nationalism i dessa dagar är dock lite väl magstarkt och inte särdeles opportunt för en ansvarstagande vänster. Däremot leder »god kapitalism« garanterat till fortsatt hög avkastning på åsiktsmarknaden.

Det faktum att Sanders och Corbyn inte direkt säljer sig till högstbjudande förklarar kanske varför de är outhärdliga för karriärsossar. De påminner dem om vad de själva hade kunnat stå för.

Fotnot: Jo, undertecknad är medelålders vit man. Dock utan skägg.