Förnuft & känsla

2 minuters läsning

Den holländske humanisten Hugo Grotius, ”folkrättens fader”, inledde sin bana som rättsteoretiker med att försvara sjöröveri. Uppdraget fick han av sina landsmän i det Ostindiska kompaniet efter att de hade bordat ett portugisiskt skepp och lagt beslag på dess värdefulla last, som Portugal i sin tur hade extraherat från sina koloniala besittningar. Episoden resulterade i Grotius försvarstal för piratverksamheten i Mare Liberum 1603.

Filosofen John Locke formulerade i Second Treatise of Government ett principiellt argument för engelska kolonisters expropriation av mark som i förlängningen skulle legitimera den vite mannens kontroll av den nordamerikanska kontinenten, och den nästintill totala utplåningen av dess ursprungliga invånare. I samma veva rättfärdigade han med hänvisning till naturrätten den framväxande slavekonomin. Locke råkade personligen vara beroende av människohandeln som investerare i Royal African Company (som hade monopol på Englands transatlantiska slavhandel fram till 1688) och som ämbetsman inom Englands koloniala administration.

Politikern John C. Calhoun försvarade slaveriet i den amerikanska södern ända fram till inbördeskrigets utbrott med hänvisning till privat äganderätt och frihet från överhetens förtryck. Det intellektuella arvet från Englands ”ärorika” revolution 1688 fick därmed återigen legitimera terror över erövrade och förslavade människor.

Nazisterna i Tredje riket utvecklade komplicerade juridiska argument för att systematiskt förtrycka och utesluta judar ur samhällsgemenskapen. Under Wannsee-konferensen, då ett par dussin nazikoryféer beslutade om utformningen av den slutgiltiga lösningen, diskuterades rättsstatens krav på legalitet i relation till det planerade folkmordet. Förintelsen var inte en kriminell handling i förövarnas ögon, utan baserad på rättsprinciper och statlig sanktion.

Exemplen är många genom historien på eliter som agerat med självsvåld och yttersta brutalitet övertygade om att deras handlingar inte bara var i framstegets, nationens och civilisationens intresse utan att de därutöver var fullt legala och i linje med de förnuftigaste av rättsprinciper. Paradoxalt nog finns det ett ord för när icke-eliter går överstyr: pöbelvälde; men inget motsvarande – eller för den delen lika kraftigt nedvärderande – begrepp för när eliter i suveränt självsvåld begår de grymmaste av övergrepp.

Trots hela den koloniala historien, trots slaveri, trots imperialism, trots anfallskrig, trots folkmord, trots tortyr, trots övervakning och bestraffning i syfte att upprätthålla ett vertikalt skiktat samhälle där parnassen är vederbörligen avskuren från gyttret nedanför, trots de otaliga exempel som historien erbjuder den läskunnige är det likväl den oregerliga folkmassan, de outbildade, de arbetslösa, de karaktärssvaga och de lättsinniga som anses utgöra det överlägset största hotet mot samhällets ordning. Varför är det så?