Förtjänst

5 minuters läsning

Sagan Zlatan handlar om den ensamma och starka individen som trots dåliga odds tar sig fram genom livets snårskog för att till slut nå sina mål. Det är drömmen om en rättvis värld där en stor talang faktiskt uppnår den framgång som bör tillkomma en sådan begåvning. Drömmen om en ordnad värld. Drömmen om en begriplig värld.

Det är inte en värld där förslagna finansmän skär guld med täljkniv; där lättingar lever gott på bidrag; där konspirerande eliter plundrar det hårt arbetande folket eller där korruption är vägen till framgång. I stället är det en ideal värld där var och en får det hon eller han förtjänar. En värld som förvisso kan te sig hård, men som är rättvis.

Varumärket Zlatan är, som Lars Berge uppmärksammar i en krönika i Svenska Dagbladet, byggt kring en hjältesaga som i dess senaste kommersiella inkarnation lyfter fram konservativa markörer.

I Volvos reklamfilmer är det folktomt. Rosengård ligger öde när Zlatan i »Epilog« visar sina söner platsen där han växte upp. Istället för människorna handlar det om hans kärlek till nationen, flaggan och kärnfamiljen.

Denna triad betecknar delaktighet i gemenskaper som antar en behaglig konkretion. Till skillnad från svåröverskådliga och abstrakta koncept som »mänskligheten«, »medborgarskap« och »mänskliga rättigheter« är nation och familj begrepp som var och en av oss intuitivt kan relatera och hänvisa till utan att för den skull behöva referera till olika filosofiska skolbildningar eller komplicerade juridiska avvägningar för att göra oss förstådda. Utan vidare reflektion kallar jag mig för svensk. Givetvis är saker och ting mer komplicerade då nationsbegreppet i allra högsta grad är en omstridd abstrakt konstruktion, vilket Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har aktualiserat, men till vardags behövs inte någon expertkunskap för att förstå vad Sverige är eller för att kunna kalla sig för svensk.

Hänvisningarna till »nationen, flaggan och kärnfamiljen« till trots skriver Berge apropå bilreklamen:

Monologen handlar om individualism. Zlatan säger: »Gå din egen väg. Men glöm inte varifrån du kommer.«

Zlatan är både förankrad i det lilla och intima (kärnfamiljen) och en del av något större (nationalstaten Sverige) som han under många år representerade som landslagsspelare iförd den blågula matchtröjan. Samtidigt är han en självständig individ som går sin »egen väg« (eller kanske snarare kör sin egen väg i en sponsrad bil?). Men handlar monologen om individualism? Speglar den inte snarare en konservativ tankefigur som inordnar den självständiga individen i en nästlad struktur av harmoniska hierarkier där idén om förtjänst utgör en av grundpelarna för placeringen? En ordning där individualismen är inbäddad i kollektiva storheter som nation och familj. I sin roll som egensinnig hjälte i en lagsport personifierar Zlatan just denna sammansmältning av individualism och kollektiv. Han är både virtuos, ledargestalt och del i en större helhet.

När jag i våras gick igenom tal och promemorior i den konservative journalisten Arvid Fredborgs privatarkiv slog det mig hur obehindrat han rörde sig mellan att vurma för monarki, nation och elitstyre — individens inordning i hierarkiska strukturer — och en lika stark övertygelse om vikten av oberoende individer som, likt Zlatan, går sin egen väg. Som nyliberal aktivist (Fredborg var en av de första svenskarna att engagera sig i den nyliberala rörelsen, läs mer här) återkom han ständigt till spänningsfältet mellan till synes motstridiga ideal. Nationalism och fri företagsamhet respektive kungahus och individuell frihet var för honom emellertid inte en uppsättning paradoxer utan sammansvetsade helheter förutan vilka samhället hade förlorat såväl stadga som konturer.

När jag under de senaste åren har satt mig in i konservatismen som ideologi (inte som apolitisk attityd) har jag noterat hur påfallande ofta fraser som just »det genuina«, »det äkta« och »det sanna« återkommer hos konservativa tänkare och skriftställare som exempelvis Fredborg. Få människor vill bli dominerade eller dompterade av krafter som de upplever som illegitima, exempelvis formalistiska byråkrater, korrupta politiker eller omoraliska finansvalpar. Men genuina ledare, äkta gemenskaper och sanna värden tenderar däremot att passera genom det kritiska nålsögat. Det är som om de konservativa ständigt är på jakt efter och, inte sällan, anser sig ha funnit nyckeln som öppnar upp porten till de eviga värden som bör genomsyra en ideal värld där fast mark har ersatt den förhatliga relativismens och de motstridiga intressenas gungfly; de krafter som Moderaternas föregångare, Allmänna valmansförbundet, ansåg försökte så split i samhällsgemenskapen. I denna bemärkelse är konservatismen en folklig ideologi. Den appellerar till vår intuitiva känsla för, och längtan efter, det genuina, äkta och sanna.

Zlatan anno 2016 exemplifierar dessa epitet. Zlatan är en genuin karaktär som har tagit sig från botten, från ghettot, för egen maskin. Zlatan är en äkta ledargestalt som med sin naturliga auktoritet fyller rollen som ledare och förebild. Zlatan är en sann hjälte som har förtjänat sin status som stjärna genom att under en lång karriär ha levererat ett pärlband av fantastiska prestationer. Zlatan är med andra ord någon som har förtjänat sin plats på toppen. Han skiljer sig därmed från dem inom samhällets etablerade eliter som, enligt populistisk retorik, har uppnått sina positioner tack vare antingen familjeband och nepotism eller korruption och insmickrande karriärism.

Ur ett konservativt perspektiv — som syftar till att bevara samhällets förment naturliga hierarkier — utgör ett depraverat och självgott etablissemang i själva verket ett hot mot den etablerade ordningen. Tvärtemot nidbilden innebär inte konservativ ideologi ett oreserverat försvar för samhällets privilegierade. Som statsvetaren Corey Robin framhåller i The Reactionary Mind har konservativa från Edmund Burkes (1729-1797) dagar och framåt ofta gått till hårt angrepp på den härskande eliten när de har upplevt att denna — på grund av sin förnöjsamhet, bekvämlighet och inkompetens — har underminerat den struktur de är satta att upprätthålla.

Till skillnad från liberalismen, med dess fäbless för klassresor enligt meritokratiska kriterier, förespråkar konservatismen en ståndscirkulation där de dugligaste tar sig fram i kamp mot andra. Förmågan att gå segrande ur striden kräver något extraordinärt. Det är inte meritpoäng eller examina som avgör huruvida någon har vad som krävs för att få tillhöra den högsta kasten, utan den praktiska erfarenheten av framgång. De egenskaper som konservativa efterfrågar av presumtiva medlemmar i samhällets elit går inte att reducera till liberalismens mätbara värden och väl inrutade scheman för normala karriärvägar (studier och anpassning). Men det finns heller inget normalt med Zlatan. Han är extraordinär. Zlatan har trotsat fattiga förhållande, usla förutsättningar och omgivningens fördomar för att till slut gå segrande ur striden och vinna det svenska folkets hjärtan.

Utbölingen som av egen kraft tar sig in i gemenskapen är för övrigt en återkommande figur i konservatismens historia. Flera av idétraditionens främsta företrädare har varit just outsiders som inte har försvarat sina egna privilegier i första hand, utan idén att samhället bör styras av en legitim och rättmätig elit. Den irländske katoliken Burke är bara ett exempel.

Volvoreklamens konservativa budskap och symbolik är kongenialt med dess huvudperson: Zlatan, the self-made man, som övervann alla hinder och tog sig ändå upp till toppen. Det är på något vis följdriktigt att reklammakarna spelar på dylika strängar i dessa tider när växande klyftor och bristande tillit skänker extra mycket romantiskt skimmer åt drömmen om en rättvis, ordnad och begriplig värld. För högerpopulister är det inte avståndet mellan de välsituerade och de maktlösa som är problemet, utan det bekymmersamma kommer sig snarare ur föreställningen att befintliga politiska och ekonomiska eliter är korrupta och har myglat sig till sina positioner och därmed inte förtjänar att härska. I stället närs drömmen om en legitim överhet som har kämpat sig upp från botten. Likt Zlatan.

Brexit II

3 minuters läsning

Nej, det här handlar inte om ekonomi eller om handelspolitik, eller om gränsöverskridande samarbete, säger de flesta britter jag har träffat den sista tiden. Det handlar om att vi inte litar på politikerna. Inte alls. Jag förstår det. Det finns faktiskt en förening för oss som är besvikna på politikerna. Vi kallar oss ”mänskligheten” och vi har regelbundna möten – efter varje arbetsdag, i alla barer, i alla länder.

Så inleder Johan Norberg sin krönika om Brexit i Godmorgon, världen! i Sveriges Radio. I Expressen gör Johan Hakelius följande analys:

Storbritannien är splittrat. […] Men den allra viktigaste klyftan är den som växer ur föraktet för besvärliga medborgare. Det främsta hotet mot EU är inte britterna, franska Nationella fronten, eller stökiga östeuropéer. Det främsta hotet mot EU är den maktelit som inte vill bli störd av medborgarna i sitt EU-projekt.

Folket mot eliten. Med konservativa förtecken. Detta är högerpopulism i sin prydno, men av en annan karaktär än den som företräds av UKIP:s Nigel Farage och EU-motståndare inom tories som Boris Johnson och Michael Gove. Många ifrågasätter säkerligen etiketten högerpopulist på den konservative kolumnisten Johan Hakelius och »marknadsliberalen« Johan Norberg, men det är, hävdar jag, att använda en alltför snäv definition av högerpopulism. Den populistiska retoriken är tämligen övertydlig i citaten här ovan. Dessutom är personer som utropar sig till förespråkare för en fri marknad inget annat än ohöljda populister då marknaden per definition inte är fri, aldrig har varit fri och aldrig kommer att bli fri. Den moderna kapitalistiska marknadsekonomin är en institution konstruerad och garanterad av nationalstater. Trots sin tydliga högerprofil förefaller emellertid Norberg, förbryllande nog, ha en hel del följare som räknar sig själva som progressiva. Men det är just det jag vill poängtera i detta blogginlägg: Högerns imponerande spännvidd.

Brexit belyser hur konservatismen förmår upprätthålla en full spectrum dominance över det politiska fältet (mycket tack vare den intellektuella svagheten hos övriga politiska inriktningar) och därigenom täcka in de flesta praktiskt genomförbara alternativ.

EU:s inre marknad har sedan barnsben varit högerns bebis. Det var därför som majoriteten av Storbritanniens konservativa elit ville stanna kvar i EU. Det och unionens demokratiska underskott appellerade till dem som ända sedan den allmänna rösträttens införande har betraktat majoritetsstyre som ett spektakel. Premiärminister David Cameron spelade högt på att folket skulle följa sina ledare. Men även Brexit-förespråkarnas nationalism och rasism är ett högerprojekt. Således fanns det starka reaktionära intressen på båda sidor inför omröstningen; både bland de som ville lämna EU och de som ville stanna kvar fanns det betydande grupperingar med rötter i en elitistisk respektive populistisk variant av konservatism. Resonemangen om ett ståndaktigt folk som tar strid mot en korrupt och självcentrerad politisk härskarklass, som herrarna Hakelius och Norberg framför i sina krönikor, är också en form av högerpopulism. I Norbergs fall skulle allt vara frid och fröjd om bara den fria marknaden slapp ingrepp från korrupta politiker, eller, för den delen, inte blev hämmad av sociala hänsyn. Men ack, EU:s politiker har vandrat vilse från den smala vägen och gett sig in på andra områden än frihandel och fria marknader. Grundproblemet för en nyliberal debattör som Norberg (mer om denna missförstådda politiska filosofi här) är emellertid inte korruption och elitism utan just politik. Demokratiska beslut får inte sätta fälleben för den fria marknaden. Det är kärnan i nyliberalismens samhällsanalys.

Gemensamt för alla varianter av högerpopulism är dess misstro, för att inte säga fientlighet, mot demokrati, välfärd och mänskliga rättigheter som går bortom politiska fri- och rättigheter. Med andra ord, jämlikhet och demokratisk maktutövning är den lede fi. Vad »marknadsliberala« högerpopulister argumenterar för är, för att parafrasera titeln på en pamflett från tidigare Timbromedarbetaren Mattias Svensson: Mer demokrati — mindre politik. Tankegången i Svenssons skrift är att just marknaden är demokratisk (en populistisk idé som jag får återkomma till i kommande inlägg) medan demokratisk politik däremot är liktydigt med korruption och övergrepp på individen.

När konservativa elitister som Hakelius och Norberg talar sig varma för ett folkligt sunt förnuft gentemot en elit av världsfrånvända politiker blir det tokroligt — eller kanske bara tragiskt, med tanke på att retoriken går hem i stugorna. Men än mer tragiskt är i sådana fall det faktum att konservatismen i dagsläget totalt dominerar den offentliga debatten. Visst är det en form av valfrihet att få välja mellan antingen stängda gränser och rasism, eller total, antidemokratisk, marknadsdisciplin, men det är en tämligen begränsad form av valfrihet. Av debatten att döma framstår de förment realistiska politiska alternativen som ett val mellan pest eller kolera.

Brexit

3 minuters läsning

Brexit-cirkusen är nu inne i en ny fas. Till hösten ska Storbritannien påbörja skilsmässan från EU efter en valkampanj genomsyrad av bisarra påståenden och invandringsfientlig retorik. Väljarna följde lockropen från UKIP och andra EU-motståndare. I helgen publicerade Dagens Nyheter en genomgång av några av högerpopulisternas mest befängda utspel signerad författaren Joris Luyendijk.

Lämna-kampanjen gav prov på smaklös och hatfylld retorik, men det som Luyendijk skjuter in sig på i sin text är ointresset för sakliga argument; oviljan att ta hänsyn till fakta och expertkunskap. Denna arroganta attityd appellerade till högerpopulister i andra länder som Marine Le Pen och Geert Wilders, samt, inte minst, vår tids Bondskurk: Vladimir Putin. Underförstått är saklighet något som skiljer goda demokrater från populister och auktoritära ledare.

Detta är kärnan i post-sannings-politiken: friheten att uttrycka sina åsikter har blivit friheten att välja sina egna fakta.

Den beska läxan från Brexit är, enligt Luyendijk, att vi numera har trätt in i en tidsålder där rationella argument inte förslår längre. I stället grasserar känsloargument, överdrifter och rena lögner. Visst ligger det något i dessa iakttagelser. Men hur nytt är detta fenomen? Och varför får farhågorna kring framgångar för irrationella, antiintellektuella och populistiska argument sådant genomslag just i detta sammanhang?

Politik som skådespel, politik som PR-kampanjer och politik som en ständig tävling i förtroende mellan olika partier och deras affischnamn har fått ökat genomslag i takt med att det politiska i allt större utsträckning betraktas som en marknadsplats där det mest säljande budskapet vinner. Är det då förvånande om kampanjmakare och ideologer satsar alla kort på att framföra slagkraftiga (om än falska och felaktiga) påståenden? Går det verkligen att dra en skarp linje mellan populister och pajasar respektive seriösa aktörer på den politiska arenan?

Postdemokratin — för att använda Colin Crouchs begrepp — är en arena för manipulation som lämpar sig ytterligt väl för marknadsföringens tekniker. Följaktligen blir det offentliga samtalet präglat av utspel och slagkraftiga fraser. På en sådan marknadsplats är saklig argumentation och reflektion komparativa nackdelar i kampen om röster.

I svensk debatt kommer jag direkt att tänka på Kristdemokraternas tidigare partiledare Göran Hägglund — självutnämnd representant för »verklighetens folk«™ — som tillsammans med sina Allianskollegor avskaffade Apotekets monopol med hänvisning till att Sverige annars skulle fortsätta att göra sällskap med Nordkorea och Kuba. Som sakargument betraktat var det i paritet med många av det nu kritiserade Brexitgängets dumheter. Bil Sweden presenterade ett liknande grepp för att legitimera Förbifart Stockholm med hänvisning till att Stockholm var den enda huvudstaden i Europa utöver Tirana i Albanien som saknade förbifart eller ringled. Ett argument som Sveriges Byggindustrier och Byggnads plockade upp i en gemensam debattartikel, och som även framfördes av Investors ordförande Jacob Wallenberg.

Oviljan att befatta sig med fakta och bemöta välunderbyggd kritik med sakargument återkommer ständigt i det politiska spelet. Högerpopulism är en synnerligen obehaglig form av denna typ av argumentation som är grundad i ett retoriskt underifrånperspektiv, och anspelar på ett befintligt ressentiment hos breda folklager. Men det irrationella, manipulativa och osakliga är varken förbehållet UKIP och Sverigedemokrater, eller för den delen Donald Trump och Vladimir Putin. Det kan kanske vara bekvämt att inbilla sig det, men det är en falsk trygghet.

Annonsboskap

3 minuters läsning
Mediehusen försöker disciplinera annonsboskapen.
Mediehusen måste disciplinera annonsboskapen för att inte förlora slaget mot Facebook och Google.

En redaktionell utvecklingschef iförd virtuell verklighets-glasögon. En visionär vd för en »elitavdelning«. En chefredaktör med siktet inställt på att »bygga en digital lojalitet hos publiken«. Det är några axplock ur Journalistens granskning av de svenska mediehusens kamp för överlevnad i en framtid där jättar som Facebook och Google lägger beslag på en allt större andel av annonskakan (Journalisten 16 juni-17augusti).

Tyngdpunkten i reportaget ligger på strateger som flyger kors och tvärs över jordklotet i jakt på de senaste trenderna, och grubblande företagsledningar som utifrån dessa trendspaningar försöker navigera på framtidens okända hav. Och rikliga mängder svengelska. Och ledarskap.
Hur ska mediebolagen öka sina intäkter? Det är frågan. Ligger framtiden i att vara en »content provider« eller en »platform player«, som vd:n för Schibsteds »elitavdelning« uttrycker saken?

Men oavsett vad svaret är på denna fråga framgår det klart och tydligt i Journalistens granskning att läsarnas och tittarnas uppmärksamhet alltjämt är »produkten« som mediebolagen tillhandahåller, även om läsarna benämns med förskönande omskrivningar som »användarna« och »publiken«. Oavsett ordval är de långt ifrån kunder, köpare, eller ens konsumenter. I det mediala »ekosystem« som växer fram i det digitala landskapet befinner sig de så kallade mediekonsumenterna fortfarande längst ner i näringskedjan. Det är deras personliga information, deras användardata, som mediebolagen vill åt för att sälja vidare till annonsörerna.

Linda Johansson, på NTM-koncernen, förklarar:

Vi är inte riktigt där än, men vi ska i stort sett kunna få fram samma uppgifter som Facebook och Google har om sina användare så att vi kan rikta annonserna på samma sätt.

Egentligen är ingenting nytt under solen. Kommersiella mediebolag har i över ett sekel huvudsakligen finansierat sin verksamhet genom att sälja läsarnas uppmärksamhet till hugade spekulanter. Enligt reportaget har annonsintäkter traditionellt sett stått för 80 procent av Dagens Nyheters intäkter.

Det intressanta — och nygamla — som framkommer i texten är emellertid att Dagens Nyheters chefredaktör, Peter Wolodarski, inte tror att det är möjligt att förlita sig på annonsintäkter i lika stor utsträckning framöver. I stället behöver tidningen fler betalande läsare. Därav behovet av att skapa en »digital lojalitet«. Men det är inte fråga om någon återgång till forna tider innan den annonsfinansierade pressen slog igenom som massmedium. Snarare höjda betalningskrav på annonsboskapen (läsarna) för privilegiet att få bli behandlade som produkter på mediemarknaden. För produkter är de, och annonsörerna kommer även framgent att utgöra fundamentet för pressens ekonomi. Ingenting i reportaget antyder något annat.

Hur mycket är då läsarna beredda att betala för extramaterial och exklusivt innehåll? Och hur många läsare kan medieföretagen förlora på betalväggar — med alla uteblivna annonsintäkter det innebär — innan de återigen kryper till korset och släpper in annonsboskapen i sitt slutna »ekosystem«; sin exklusiva digitala hage?

Kommersiell och huvudsakligen annonsfinansierad journalistik kommer troligen alltid att vara i händerna på annonsmarknadens utveckling (läs Facebook och Google), oavsett hur spännande visioner strategerna än målar upp, vilka tekniska lösningar som framtiden än bär i sitt sköte eller hur virtuella glasögon redaktionsledningen än bär. Framför allt är läsarna inte deras kunder, utan deras produkter. Med allt vad det innebär för journalistikens form och innehåll.

Kanske är det sistnämnda ett förhållande som »mediekonsumenter«, journalister och redaktörer borde lägga mer energi på att diskutera. Även om det måhända inte är lika sexigt som virtuell verklighet, digitala plattformar eller visionära moguler från Silicon Valley.

Ner i guldfiskskålen

2 minuters läsning

Lite sent, men bättre sent än aldrig …

I början på juni var Fredrik Reinfeldt på tapeten då han återlanserade sin arbetslinje som universallösning för ett krisande Europa. Den tidigare statsministern fick lägga ut texten i Dagens Nyheter utan tillstymmelse till kritiska motfrågor (vilket naturligtvis hade varit ofint mot en tidigare statsman). Även i P1:s samhällsmagasin Studio Ett (3 juni) fick han berätta om sitt nya liv som problemlösare. Sociologen Roland Paulsen har som en av få röster i media kritiserat Reinfeldts nyfunna mission.

Då jag själv har skrivit en hel bok om Fredrik Reinfeldts politiska gärning och konservatismens återkomst i svensk politik vill jag uppmärksamma ytterligare några aspekter som mina journalistkollegor kunde ha bemödat sig om att lyfta fram.

  • För det första att de ”nya” jobb som Reinfeldts Alliansregering skapade var enormt dyrköpta. Över en miljon kronor per jobb. Vilket med råge överstiger den totala lönekostnaden per arbetstillfälle. De slösade helt enkelt bort skattemedel på ineffektiva och meningslösa åtgärder när de i stället hade kunnat använda pengarna i en krisande offentlig sektor.
  • För det andra är det oklart hur högre pensionsålder hjälper ungdomar in på arbetsmarknaden.
  • För det tredje är bristen på meningsfull sysselsättning för stora skaror människor inte en konsekvens av lättja, brist på utbildning eller för höga trösklar, utan ett strukturellt problem i stora delar av Västvärlden.

Avslutningsvis var det direkt plågsamt att lyssna till intervjun i Studio Ett där reportrarna nästan slog knut på sig själva för att framställa den tidigare statsministern som en storsint och vis man. Dessutom var bristen på grundläggande faktakoll löjeväckande. Droppen kom när Reinfeldt oemotsagd fick göra reklam för sin andra bok som han höll på att skriva klart. Andra bok? Hans tredje bok snarare. Eller rent av hans femte om vi inkluderar de två alster där han var medförfattare.

Innan Halvvägs kom ut förra året hade Fredrik Reinfeldt hunnit skriva Det sovande folket (1993), Stenen i handen på den starke (1995), Nostalgitrippen (1995). De två sistnämnda som medförfattare. Kanske hade det inte varit för mycket begärt att rutinerade politiska reportrar åtminstone skulle ha ett hum om vilka alster Moderaternas genom tiderna mest framgångsrike partiledare har publicerat.

Rapporteringen över lag hade förmodligen tjänat på om fler journalister åtminstone hade bemödat sig om att läsa Reinfeldts böcker. De är inte avskräckande tjocka och svårtillgängliga. Tvärtom. Rent av både underhållande och lärorika på ett besynnerligt vis … Men den aktuella rapporteringen var snarare som att dyka ner i guldfiskskålen; ett besök i den kollektiva minnesförlustens eviga nu.