Kärnvapen

3 minuters läsning

DN:s säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström har på sistone skrivit en räcka artiklar om det ryska kärnvapenhotet. I anslutning till »Rysk retorik tvingar fram kärnvapendebatt« finns en grafik över hur många kärnvapenstridsspetsar som stormakterna förfogar över. Enligt den har Ryssland en betydligt större arsenal än något Natoland. Till och med fler än USA, Frankrike och Storbritannien tillsammans. 3648 mot 2038 + 280 + 120 = 2438, vilket innebär att Ryssland har 50 procent fler kärnvapen än hela Nato och nästan 80 procent fler än supermakten USA.

Siffrorna kommer enligt källhänvisningen från The International Institute for Strategic Studies (IISS). Tyvärr har jag inte kunnat hitta de uppgifter som Holmström refererar till på deras hemsida. Siffrorna i DN:s grafik avviker dock kraftigt från de som andra seriösa institutioner redovisar.

Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) anger i sin senaste årsbok fördelningen av världens nukleära massförstörelsevapen. Nato och Ryssland har tillsammans merparten av alla kärnvapen, sammanlagt strax under 15000 (varav Ryssland 7290 och USA 7000). Enligt SIPRI:s bedömning är drygt 4000 av dessa utplacerade och stridsklara: USA 1930; Frankrike 280; Storbritannien 120 och Ryssland 1790. Det vill säga 2330 versus 1790 i Natos favör. En helt annan bild än den som Holmström presenterar i DN.

Under kommande decennium avser USA satsa $348 miljarder på att underhålla och uppdatera sin kärnvapenarsenal. Det är i runda slängar en tredjedel av Sveriges statsbudget varje år i tio års tid. Enbart på kärnvapen. Över de kommande trettio åren landar summan på närmare ofattbara 9 biljoner svenska kronor.

Ryssarna satsar också på nukleära massförstörelsevapen. Men enligt Bulletin of the Atomic Scientists kommer Ryssland inte kunna hålla jämna steg med världens enda supermakt.

DN:s rapportering ger således ett helt annat intryck av styrkeförhållandena än SIPRI och Bulletin of the Atomic Scientists.

Holmström skriver också:

USA:s president Barack Obama fick 2009 fick [sic] Nobels fredspris och strävar efter en kärnvapenfri värld. Vid Natos toppmöte i Lissabon 2010 slog alliansen fast att de har en avskräckande roll men att »det är extremt avlägset att ens överväga varje användning av kärnvapen«.

Givet USA:s omfattande investeringar verkar en kärnvapenfri värld mest vara en from förhoppning. Men det är värre än så. Tidigare i år kritiserade högt uppsatta amerikanska generaler, rådgivare och vetenskapsmän Obamas program för att modernisera USA:s kärnvapen. Uppgraderade vapen med mindre laddningar och högre precision gör det i teorin möjligt att begränsa det radioaktiva nedfallet, vilket i sin tur riskerar att öka beredvilligheten hos militära befälhavare att faktiskt använda kärnvapen i krig. Det otänkbara skulle bli tänkbart. Till saken hör att både USA och Ryssland förbehåller sig rätten att vara först med att använda kärnvapen.

Var och en får själv bedöma om Holmström ger sina läsare en rimlig lägesbeskrivning, eller om han på putinskt manér ägnar sig åt »desinformation« när han ger sken av att den försvarsallians som är militärt överlägsen alla andra aktörer i världen — och vars ledande medlem planerar en massiv och destabiliserande uppdatering av sin kärnvapenarsenal — spelar i division två.

Återigen verkar kalla krigets logik råda bland säkerhetspolitiska reportrar. Holmströms texter är ett bra exempel på den form av krigsjournalistik som plägar underblåsa konfrontation och militarism snarare än att kritiskt granska stormakternas vapenskrammel.

Mjukisen

4 minuters läsning

Lördag 9 juli 2016. Moderaternas dag i Almedalen. DN gör ett massivt reportage om »De nya hårda moderaterna« (emfas i original) och i SVT funderar statsvetaren Johan Hinnfors kring hur partiet under Anna Kinberg Batras ledning står inför ett vägval mellan »socialliberalism« och konservatism. Tillsammans med programledaren tröskar han och DN:s politiska reporter Ewa Stenberg motsatsförhållandet mellan dagens moderater och det romantiska skimmer som omgärdar de tidigare öppna era hjärtan-moderaterna anförda av Fredrik Reinfeldt.

Berättelsen om hur borgerlighetens största parti mjuknade för att sedan hårdna igen har blivit en trop som journalister aldrig tröttnar på, och som statsvetare beredvilligt ställer upp på och förmedlar till alla som vill lyssna.

Dagens moderater står i kontrast till mjuka och medkännande Fredrik. Han som lät piskan smeka riksdagsgruppen till lydnad. Han som med den politiska motsvarigheten till kamratfostran fick den unge riksdagsledamoten Karl Sigfrid att ge upp sitt hårdnackade motstånd mot FRA-lagen. Han som under sin tid som ordförande för MUF förklarade att politiker inte var att lita på. Han som beskrev välfärdsstaten som värre än Aids. Han som därefter sökte och fick mandat att leda ett land av »mentalt handikappade« och »hjärntvättade« medborgare. Han som ledde en regering som utförsäkrade cancersjuka för deras eget bästa. Han som sänkte skatterna för dem med arbete och förmögenhet samtidigt som han drog åt svångremmen för samhällets svagare grupper för att ge rätt signaler till svenska folket. Han som lät öka segregeringen inom vård och skola i syfte att öka valfriheten. Han som ville ge fler möjligheten till låg lön. Han som satsade enorma summor på att disciplinera delar av arbetskraften genom att skapa låtsasjobb inom fas3 och lågavlönade serviceyrken med Rut. Han som såg till att öka klyftorna eftersom människor är olika. Han som styrde över ett parti av tvångsanslutna monarkister. Han som lät Per Schlingmann få en helt ny tjänst som propagandaminister. Just han: Fredrik Reinfeldt, »socialliberalen«.

»Öppna era hjärtan«-talet under valrörelsen 2014 har gett upphov till en märkvärdig mytologi om Reinfeldt som barmhärtig samarit och socialliberal mjukis. Hur detta gick till är en modernt mysterium inom svensk politisk rapportering.

Enligt kommentatorerna var talet om öppenhet en indikation på Reinfeldts liberalism då han ju inte hade någonting emot invandrare och främmande kulturer. Därmed var han mer socialiberal än konservativ. Men denna tolkning är besynnerlig. Reinfeldts uttalade ambition var att skapa fler låglönejobb, minska offentliga sociala åtaganden och ersätta välfärdsstaten med ett apolitiskt civilsamhälle. En vision fullt i linje med hans konservativa övertygelser. Även hans »generösa« flykting- och invandringspolitik passade in i detta mönster.

I »Öppna era hjärtan«-talet var Reinfeldt explicit: Antingen en kostsam flyktingmottagning eller reformer. Däremot var det aldrig fråga om en samhällelig omfördelning av resurser för att betala för en generös mottagning. Med andra ord var inga skattesänkningar i farozonen. I stället skulle de som var mest beroende av statliga försäkringar och bidrag dra det tyngsta lasset för Reinfeldts medkännande konservatism. De skulle öppna sina hjärtan. Mig veterligen var emellertid frikostiga statsrådspensioner eller riksdagsarvoden aldrig föremål för kärvare tider. Reinfeldt sa aldrig: Jag ska öppna mitt hjärta för flyktingar.

Talet riktade sig främst till de grupper som hade tjänat mest på Alliansens politik: Ni kommer inte att få några nya köttben under kommande år. Samtidigt var det underliggande budskapet att de välmående efter år av skattesänkningar inte bara hade råd med solidaritet (som mest bestod i att avstå från fortsatta skattesänkningar, avdrag och billigare servicepersonal) utan dessutom på lite längre sikt stod att tjäna på utvecklingen. Ett större utbud av billig nyanländ arbetskraft skulle naturligt nog pressa ner lönenivåerna för enklare arbeten och därigenom öka den så kallade lönespridningen i Sverige. De välbeställda skulle därmed få förmånen av en förstärkt position i samhället. Samtidigt skulle stora mängder flyktingar en gång för alla visa hur ohållbart ett samhälle med höga ersättningsnivåer och omfattande social service var i en modern globaliserad värld. Just idén om den generella välfärdsstaten som en ohållbar, eller med Reinfeldts ord »omöjlig konstruktion«, har präglat Moderaterna och deras föregångares samhällsanalys sedan den moderna demokratins begynnelse. Ett bekvämt och tryggt liv var blott en saga för det stora flertalet. I stället skulle de tvingas konkurrera med varandra och de nyanlända i jakt på framgång och förmåner. Kamp var och är mottot för de lägre skikten i konservatismens samhällsbygge. Privilegier är i sin tur ett privilegium som tillkommer de privilegierade.

Reinfeldt har aldrig varit någon socialliberal mjukis. Föreställningen att Moderaterna bröt med sitt förflutna under hans ledarskap för att nu återgå till sin gamla konservativa ideologi under Kinberg Batra är en klen analys som blandar ihop mål och medel; vision och retorik. De som tvivlar kan ägna några minuter åt att begrunda det faktum att Reinfeldt aldrig har tagit avstånd från den beskrivning av välfärdsstaten som en farsot och dess invånare som flegmatiska dönickar som han nedteckande under sin tid som ordförande för MUF. Hans milda framtoning och lugna resonerande ton har emellertid slagit blå dunster i ögonen på politiska analytiker besatta av det politiska spelet, men oförmögna att analysera de stora linjerna och det ideologiska innehållet i hans tämligen konsekventa politiska gärning.

Endast utifrån den mediala snackisens horisont kan Reinfeldt framstå som en mjukis.

Krigsoffer

3 minuters läsning

Den officiella brittiska utredningen om invasionen av Irak, under ledning av John Chilcot, bekräftar tidigare kritik av dåvarande premiärminister Tony Blair. Tillsammans med sin vapenbroder George W Bush startade Blair ett förödande och blodigt anfallskrig baserat på falska grunder. Anfallskrig är, vilket tål att upprepas om och om igen, den främsta av alla krigsförbrytelser, det ursprungliga brott som utgör förutsättningen för alla andra brott mot mänskligheten som begås under en väpnad konflikt.

Hur många var det då som fick sätta livet till i George W Blairs religiöst färgade kamp mot ondskan?

Svenska Dagbladet skriver i en faktaruta:

Enligt det oberoende projektet Iraq Body Count dog 2003—2011 över 160 000 irakier, varav cirka 80 procent beräknas vara civila. Andra hävdar att över 1 miljon civila irakier dödades under perioden.

Dagens Nyheter avslutar sin nyhetsartikel om Chilcot-rapporten med följande stycke:

Enligt det oberoende projektet Iraq body count dog under åren 2003–2011 över 160 000 irakier, varav cirka 80 procent beräknas ha varit civila. Andra beräkningar menar att över en miljon civila irakier dödades under samma period.

Passagerna är nästintill identiska. Troligtvis har de hämtats ur byråmaterial från TT, Reuters eller AFP. Iraq body count, som startade som ett projekt av fredsaktivister som opponerade sig mot kriget, har sedan länge haft status som oberoende och trovärdig källa i fråga om civila dödsoffer. Organisationens sammanställning utgår från rapportering i engelskspråkig press och statistik från bårhus i Irak. Metoden har konsekvent lett till lägre dödstal än vetenskapliga forskningsprojekt som har försökt beräkna antalet offer.

2006 publicerade The Lancet en studie som uppskattade invasionens pris i människoliv till omkring 650 000. Vid tidpunkten fick Storbritanniens regering rådet av sina egna experter att inte offentligt attackera The Lancets studie då metoden var väl beprövad i konfliktzoner och dess resultat ansågs vara robusta. Samma metod låg exempelvis till grund för dödssiffrorna i Darfur där Sudans regering anklagades för folkmord.

I DN presenterade emellertid reportern Michael Winiarski undersökningen på följande vis:

Rapporten bygger inte på faktiskt räknade döda. Siffran grundas i stället, liksom en tidigare mycket omstridd undersökning som trycktes i samma tidskrift 2004, på intervjuer och uppskattningar över förhöjda dödstal jämfört med förväntad dödlighet i fredstid.

I samma artikel redogjorde han även för IBC:s beräkning.

 Exempelvis talar den oberoende brittiska databasen Iraq Body Count om nära 50.000 civila döda på tre och ett halvt år.

Således en »omstridd undersökning« kontra en »oberoende databas«. Winiarski avslutade sin artikel med följande iakttagelse.

Debatten lär bli hård om denna metod kommer den verkliga siffran över dödsfall närmare än de konstaterade dödsfallen på Iraks sjukhus och bårhus.

Möjligtvis var officiell statistik från sjukhus och bårhus i ett sönderbombat Irak där vitala samhällsfuktioner mer eller mindre hade kollapsat inte den säkraste av källor. I synnerhet inte som sekteristiskt våld härjade landet. Undersökningen i The Lancet utgick däremot från en vedertagen metod för att bedöma situationen i krigshärjade områden där officiell statistik inte är tillförlitlig. Forskarna försökte helt enkelt beräkna förhöjd dödlighet i kölvattnet av den militära invasionen. Med andra ord tog deras siffror hänsyn till konsekvenserna av raserad infrastruktur, laglöshet och kaos, inte enbart offer för direkt våld som bomber och skottlossning.

Ett senare forskningsprojekt kom fram till att Bush och Blairs »äventyr« i Irak (det är så SvD:s ledarsida anno 2016 beskriver kriget) kostade 450 000 människoliv. En lägre siffra än den som The Lancet redovisade. Enligt huvudförfattaren till den senare rapporten hade de troligen underskattat de faktiska dödstalen. I båda dessa studier var emellertid dödstalen till följd av George W Blairs invasion betydligt högre än vad IBC redovisade.

Ändå är det IBC:s uppgift om 160 000 döda varav 80 procent civila, det vill säga 128 000 civila dödsoffer, som såväl SvD som DN i första hand hänvisar till när de skriver om Irakkriget. Pliktskyldigt redovisar de att det finns betydligt högre bedömningar, men då med formuleringar som att »andra hävdar« och »andra beräkningar menar« följt av »över en miljon civila«. Allt utan källhänvisningar. Vilket gör att den högre siffran inte ger ett särdeles trovärdigt intryck. Varken de två vetenskapliga studierna eller deras slutsatser om mellan 450 000 till 650 000 irakiska dödsoffer nämns trots att fackgranskade analyser borde förtjäna mer uppmärksamhet än rapporter från ett gäng aktivister i London.

I vanliga fall brukar journalistkåren vara tämligen auktoritetstroende och hellre referera till vetenskapliga analyser än uppgifter som kommer från engagerade amatörer. Så inte i detta fall. Bush och Blair avfärdade på sin tid de högre siffrorna som osannolika och de får fortfarande hjälp från etablerade tidningar med att både hyfsa till statistiken för 2000-talets hittills blodigaste anfallskrig och bättra på sina skamfilade rykten. Samtidigt fortsätter George W Blairs draksådd i Irak att skörda ständigt nya civila dödsoffer.

Hyckleri

4 minuters läsning

Lena Adelsohn Liljeroth var 58 år gammal när hon efter valet 2014 avgick som kulturminister. Sedan dess har hon kvitterat ut närmare en och en halv miljon kronor i statsrådspension. Men hon har haft svårt att hitta ett nytt jobb.

Många har frågat mig om jag har fått många erbjudanden efter det. Men nej det har jag faktiskt inte fått. En del frågor om att arbeta ideellt, men inte särskilt många jobb som jag skulle kunna försörja mig på. Jag har mer fritid än jag skulle önska.

När lämpliga erbjudanden uteblir återstår uppenbarligen inte många alternativ för en ex-minister annat än att avvakta utvecklingen. Givetvis med drygt 60 000 kronor i avvaktandeersättning. Eller statsrådspension.

Adelsohn Liljeroth avskaffade under sin tid som kulturminister de statliga konstnärslönerna. Hon ansåg att det var bättre för poeter och kompositörer att söka ett annat jobb när marknaden inte efterfrågade deras tjänster i tillräckligt hög utsträckning än att gå och dra i väntan på bättre tider. Jag tar inte ställning i frågan om konstnärslönernas vara eller icke vara. Däremot verkar det här vara ett lämpligt tillfälle att ställa frågor om hyckleri. För visst kan det förefalla bestickande och skenheligt att förespråka marknadsdisciplin för andra och samtidigt själv åtnjuta en väl tilltagen ekonomisk trygghet.

Först måste jag ju framhålla att Adelsohn Liljeroth är långt ifrån ensam om att kvittera ut en rejäl ersättning som kompensation för att lida av, som hon uttryckte saken, »mer fritid än jag skulle önska«. Hennes tidigare chef, Fredrik Reinfeldt, passade efter uppdraget som statsminister på att förverkliga sig själv genom att skriva en bok om sin egen gärning. I samma veva lyckades han mura en solid grund till sin nystartade näringsverksamhet med skattemedel. Men listan är lång på före detta politiker, från vänster till höger, som inom lagens råmärken har utnyttjat möjligheten till en behaglig omställningsperiod. Göran Persson och Ulrika Messing är några exempel från Socialdemokraterna. Företrädare för detta parti som inte lever som de lär har tidigare råkat i blåsväder. Mona Sahlins väska av märket Louis Vuitton orsakade visst rabalder. Likaså Laila Freivalds lägenhetsaffär som ledde till hennes avgång från posten som justitieminister.

Varken i fallet med Fredrik Reinfeldt eller Lena Adelsohn Liljeroth lär avslöjandena om deras statsrådspensioner få några större återverkningar för deras politiska eftermäle, eller för Moderaterna som parti för den delen. Det är åtminstone min gissning. För till skillnad från sina kollegor på vänsterflanken har de aldrig utgett sig för att sträva efter ett jämlikt samhälle utan privilegier. Tvärtom. Möjligtvis skulle kriminalitet eller kontraktsbrott kunna se illa ut i CV:t för representanter från ett politiskt parti som har hög svansföring när det gäller lag och ordning. Å andra sidan åstadkom inte ens korruptionen i samband med privatiseringen av vårdcentralen Serafen i Stockholm, samt de skandalösa turerna i samband med bygget av Nya Karolinska, mer än en skråma i den borgerliga lacken. Väljarna belönade politikerna i Stockholms läns landsting med fortsatt förtroende.

Förmågan att, som i det nu aktuella fallet med vår tidigare kulturminister, predika återhållsamhet och »att rätta mun efter matsäcken« för andra och samtidigt rätta matsäcken efter sin egen aptit på en privilegierad position, må framstå som hyckleri. Men jag tror att det är en felaktig analys.

Hyckleri förutsätter en egalitär idé om att alla människor har rätt till samma förutsättningar, samma rättigheter och bör behandlas lika. Oavsett maktposition och status. Konservativa lider inte av dylika föreställningar. Hierarki är kärnan i konservatismen, som Hans L. Zetterberg en gång påpekade. Det är en lära präglad av elitism och ett försvar av de privilegier som med rätta bör tillkomma toppskiktet i samhällshierarkin. Privilegier må således vara ett problem för vänstersinnade. Det är de inte för högern.

Exakt vilka i samhället som rättmätigt har gjort sig förtjänta av en privilegierad position tillhör emellertid kategorin esoterisk visdom. Det är en hemlighet väl förborgad i den konservativa ryggmärgen. Inte något för de oinitierade. Men för dem som har kommit till insikt och anammat ett konservativt perspektiv på samhället framstår den naturliga ordningen som det naturligaste i världen.

Såväl Fredrik Reinfeldt som Lena Adelsohn Liljeroth skiljer sig från alla andra som antingen aktivt står till arbetsmarknadens förfogande, eller som enligt gällande regelverk borde göra det. Det skulle helt enkelt inte se bra ut om de tvingades leva efter samma principer som de föreskriver för det stora flertalet. Det innebär dock inte att de är hycklare. De lever som de lär, vem skulle kunna invända mot det på moraliska grunder?

Epitet som hycklare kan vi med gott samvete reservera för Göran Persson och hans efterföljare inom Socialdemokraterna och deras stödpartier. De predikar en sak och gör en annan. Det är hyckleri.