Kameleonten

7 minuters läsning

Stig Fredrikson, tidigare utrikeskommentator på SVT & Rysslandskännare, intervjuades i Sveriges radios nyhetsmagasin Godmorgon, Världen! 23 oktober apropå hans nya bok om Boris Jeltsin. Fredrikson förklarade i programmet att han ville förändra bilden av Rysslands forne president.

Enligt Fredrikson motiverades Jeltsin av en önskan att förbättra ryssarnas levnadsstandard. För att uppnå detta avskaffade han planekonomin & släppte lös folkets kreativitet genom att införa marknadsekonomi & demokratiska reformer. Men det fanns en orm i det nyliberala paradis som Ryssland var under 1990-talet.

Jeltsin utsåg naivt nog Vladimir Putin till sin kronprins då han felaktigt trodde att Putin stod bakom hans demokratiska reformprogram. Visserligen, medgav Fredrikson, var Jeltsin inte någon demokrat själv, men ändå.

Hur kunde då ickedemokraten d. ä. bli grundlurad av ickedemokraten d. y.? Jo, under sin KGB-utbildning hade Putin tränat ihärdigt för att bli en »kameleont« som med oerhörd skicklighet kunde lura i andra personer att han höll med dem fastän han egentligen tyckte något helt annat i lönndom. Det låter i mina öron inte i första hand som en skicklig underrättelseofficer, utan som en durkdriven karriärist. Men kameleont låter naturligtvis mer spektakulärt & fantasieggande.

Fredrikson förklarade i programmet hur det hela kunde ha gått till:

Det är många som har vittnat om att Putin under sin KGB-officersutbildning tränades i att bli en kameleont: Förställa sig; föreställa olika personer beroende på vem han har framför sig. Jag tror att Putin insåg, för han är väldigt skärpt, att: ”Det är det här jag ska säga till Jeltsin för att han ska tro att jag är en god demokrat & ska fortsätta hans reformväg”. Så sa han det & så blev Jeltsin övertygad.

Jeltsin, som enligt Fredrikson hade utomordentligt luddiga idéer om vad demokrati ens innebar & inte var särdeles förtjust i idén med fria val, satsade likväl allt på att införa just demokrati. Resonemanget känns inte helt övertygande, men låt gå. Tack vare sin förslagenhet lurade dock kameleonten Putin skjortan av Jeltsin & struntade i fortsatta demokratiska reformer. För närvarande styrs Kreml således av en hårdför förställningskonstnär. En korsning mellan Zelig & en maffiaboss.

Fredrikson lanserade därmed en kittlande teori om hur Putin med satanisk list manövrerade sig fram till makten. Hans bok har därmed alla förutsättningar att bli en storsäljare i den kalla krigs-paranoia som för närvarande breder ut sig över norra halvklotet.

Under intervjun avslöjade Fredrikson även att Michail Gorbatjov var en marxist-leninist som ville bevara sovjetsystemet. Uppgiften om Gorbatjov som testuggande dogmatiker förvånade mig, men det lät onekligen intressant. Jag sökte på Google efter »mikhail gorbachev marxist leninist« & fick bland annat fram en artikel från sommaren 1991 som citerade ett anförande som han hade hållit inför kommunistpartiets centralkommitté. Enligt referatet hade han uppmanat sina partikamrater att överge marxismens »förstockade dogmer« [ossified dogmas]. I stället för kommunism ville Gorbatjov att partiet skulle bedriva socialdemokratisk politik & verka för marknadsekonomi. Vilket bland annat illustrerades med följande belysande citat:

Socialism and the market are not just compatible–they are inseparable.

Detta enligt den förhärdade marxist-leninisten Gorbatjov. Den artikel jag har hämtat dessa uppgifter ifrån publicerades i Los Angeles Times

Åter till Jeltsin. Hans vision om högre levnadsstandard för Rysslands befolkning stötte, för att uttrycka det milt, omgående på problem. De hastiga marknadsreformerna ledde inte till någon ny skön värld. I stället för demokrati & goda tider fick de forna sovjetmedborgarna se en klass superrika oligarker ersätta den gamla nomenklaturan samtidigt som de själva fick nöja sig med sänkt livskvalitet. Under de första åren av Jeltsins era vid makten sjönk medellivslängden drastiskt. Stress och alkoholism härjade i kölvattnet av det brutala marknadsliberala experimentet & dessa båda faktorer verkar ha varit avgörande för den kraftigt ökade dödligheten hos den ryska befolkningen.

Hur var det då med Jeltsins agenda för demokratiska reformer? Även om Fredrikson i radiointervjun vidgick att Jeltsin inte var någon demokrat i västerländskt hänseende insisterade han likväl på att Putin, vilket har framgått här ovan, var den som slutgiltigt styrde kosan bort från den demokratiska stig som Jeltsin hade anträtt. Fredrikson talade här alltså om den ryska president som under krisen 1993 lät stridsvagnar beskjuta parlamentet. Samma president som vann valet 1996 tack vare omfattande valfusk, som bland annat yttrade sig i att en överväldigande majoritet av de tjetjener — som han nyligen hade bombat sönder & samman i det första Tjetjenienkriget (Putin inledde senare det andra blodiga Tjetjenienkriget) — plötsligt gick man ur huse för att lägga sina röster på angriparen. Samma president som omgav sig med oligarker som knappast dolde sitt förakt för en demokratisk ordning med fri åsiktsbildning.

Under Jeltsins mindre än tio år vid makten mördades 31 journalister på grund av sitt arbete. Därefter har ytterligare 25 fått sätta livet till. Åtminstone enligt The Committee to Protect Journalists. Granskande journalistik är således inte bara en riskabel sysselsättning i Putins Ryssland, utan var det i minst lika hög grad under reformatorn Jeltsin.

Vad jag vill antyda med jämförelserna här ovan är att Putin inte är någon avvikelse från ett förment demokratiskt & öppet Ryssland under hans föregångare. Snarare är han den logiska följden av den auktoritära & antidemokratiska bana som de nyliberala reformatörerna under Jeltsin hade anträtt (för en grundläggande definition & beskrivning av nyliberalismen, se kapitel 2 i min kandidatuppsats i historia). Putin var inledningsvis, som Mark Ames, grundare av den Moskvabaserade tidskriften The Exiled, formulerade saken, deras efterlängtade Pinochet; någon som kunde skydda deras elitistiska & kleptokratiska skapelse & styra massorna med fast hand. Det var först senare när han alienerade delar av Jeltsins »liberaler« & började bedriva en egen nationalistisk linje på kollisionskurs med västerländska intressen som han på allvar blev mörkrets furste i västs ögon.

Men Putin är varken någon ny Hitler eller Stalin utan en auktoritär konservativ ledare som i mångt & mycket fortsätter på en väl upptrampad stig av låga skatter & marknadsekonomi kombinerad med hårda nypor, nationalistisk retorik & populistiska utfall mot marginaliserade grupper, som exempelvis HBTQ-rörelsen. Under Putins första år som president 2001 införde Ryssland en platt inkomstskatt om 13 procent. En rysk & radikal variant av borgerlig skattesänkarpolitik. Vidare har han flera år i rad talat sig varm för entreprenörsskap, individuella initiativ & småföretagande. Nu senast i ett tal inför Duman hösten 2016. I den mån den korrupta ryska byråkratin inte lever upp till dessa ambitioner är det möjligtvis en indikation på att Putin inte besitter absolut makt över statsapparaten.

Men han har ju nationaliserat stora delar av energisektorn, bevisar inte det att han egentligen är kommunist eller fascist? Inte nödvändigtvis. Allmänna valmansförbundet, Moderaternas föregångare, nationaliserade vattenkraften i Sverige i början av 1900-talet & under flera decennier var den europeiska högern långt ifrån främmande för att ställa delar av energisektorn & basindustrin under statlig kontroll. Det första stora brottet med denna trend, som jag har skrivit om tidigare, kom under Mussolini i Italien & Hitler i Tyskland. Säkerligen en chockerande uppgift för många som förknippar extremhögern med raka motsatsen, eller för dem som tror att privatiseringar är lika med frihet & självbestämmande.

Med tanke på att Putin delvis står för samma ideologiska agenda som den auktoritära högern (inklusive dess nyliberala falang) brukar hylla i exempelvis Latinamerika är det vid första påseende förvånande att han inte har fler anhängare inom den konservativa delen av svensk borgerlighet. Möjligtvis har deras aversion mot Putin mer att göra med geopolitiska förhållanden än någon ideologisk klyfta. Nato-länderna behöver Putin som Bondskurk för att motivera sina överdimensionerade militärbudgetar & då ligger det nära till hands för svenskar att orientera sig mot den kulturellt närliggande anglosaxiska sfären. Därutöver är högerns transatlantiska band starka, inte minst då USA länge har varit det mytologiska föregångslandet för kapitalism & marknadsekonomi. En annan möjlig förklaring till aversionen är att det är en sak att förespråka auktoritära regimer för andra, men svårare att fördraga samma öde själv. De som inte tillhör den inre kretsen får snarare uthärda dominans än utöva densamma under en regim av Putins snitt. Men oavsett vilken kombination av faktorer som kan ligga bakom de semiofficiella & mediedrivna skräckhistorierna om ett nära förestående invasionshot från Putins onda imperium — historier som den svenska högern verkar ha en sådan förkärlek för — är det ett faktum att den etablerade borgerligheten ser Ryssland & Putin som en omedelbar fara för Sveriges säkerhet. Hans främsta anhängare återfinns i stället inom den rasistiska extremhögern. Möjligtvis för att Putin passar in i deras älskade konspirationsteorier om en global elit som motarbetar ståndaktiga nationalister.

Till skillnad från sin efterträdare på presidentposten har inte Jeltsin samma grundmurat dåliga rykte. I viss mån råder det ett skimmer över Jeltsin: Reformatorn, demokratiförsvaren & marknadsliberalen som gjorde processen kort med det sovjetiska arvet. Han var, som DN uttryckte det efter hans död 2007, en »kamratlig motpart« för omvärlden & under hans tid hade Ryssland »ett mänskligt ansikte«.

Många av oss som var vuxna under 1990-talet minns mest den sorgliga alkoholiserade clownen som raglade omkring som ett fån i olika officiella sammanhang. Denna negativa bild i kombination med Putins historieskrivning »där hela 1990-talet svartmålas« — måhända inte ett jättesvårt PR-projekt givet det stålbad som ryssarna faktiskt genomled — har motiverat Stig Fredrikson att skriva sin bok. Han vill att Jeltsin ska bli ihågkommen för de ekonomiska liberaliseringarna & för att han som ledare, för första gången i rysk historia enligt Fredrikson, litade tillräckligt mycket på det ryska folket för att ge dem friheten att forma sina egna liv. En frihet som emellertid inte innefattade demokratiska rättigheter i någon större omfattning. Jeltsinerans uppenbara brister (korruptionen, det auktoritära styret, oligarkerna) beskrev dock Fredrikson i Godmorgon, världen! som »underlåtenhetssynder«, det vill säga något som inte följer ur politiskt medvetna & ideologiskt motiverade beslut, utan snarare är följden av bristande ledarskap.

Men när nyliberalismen får genomslag som dominerande ideologi i ett samhälle tenderar auktoritära & fundamentalt antidemokratiska krafter att få vind i seglen. Oligarki & korruption följer ofta i kölvattnet av radikala marknadsreformer som främjar privat makt på bekostnad av demokratisk offentlig maktutövning. Frågan är om det är rimligt att beskriva en dylik utveckling som följden av »underlåtenhetssynder«.

Svenska korrespondenter i Östeuropa verkar ha en sällsam fäbless för nyliberalismen & dess galjonsfigurer. Så även Fredrikson. Han har förmodligen författat en välskriven partsinlaga för att återupprätta Boris Jeltsins eftermäle & jag ska nog låna boken på biblioteket när den finns tillgänglig. Men efter intervjun i Godmorgon, världen! känner jag inte något trängande behov av att införskaffa ett eget exemplar av hans alster.

Krigsförbrytelser

3 minuters läsning

Rysslands flygbombningar av östra Aleppo i Syrien kan utgöra brott mot krigets lagar, enligt Frankrikes president François Hollande. Därför menar han att de ansvariga borde ställas till svars för krigsbrott vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Men varken Ryssland eller Syrien är medlemmar av domstolen. Däri ligger problemet. 

Endast stater som har ratificerat Romstadgan faller under domstolens jurisdiktion, såvida de inte frivilligt skulle välja att acceptera dess rättskipning. Det verkar emellertid högst osannolikt att Ryssland eller Syrien skulle låta sina befälhavare & politiker löpa risken att dömas till fängelse för handlingar som deras regeringar anser vara legitima. 

Den enda möjligheten som återstår är att FN:s säkerhetsråd hänför misstänkta brott till domstolens åklagarkontor. Men Ryssland har som en av fem permanenta medlemmar veto i säkerhetsrådet. Allt detta vet Hollande. 

Förbrytare från mäktiga stater åtnjuter således i praktiken immunitet. Brottmålsdomstolen har hitintills enbart utrett & åtalat personer från förhållandevis maktlösa stater i Afrika. Med andra ord är det lätt att få intryck av att vita aldrig begår övergrepp i krig eller gör sig skyldiga till brott mot mänskligheten.

Anfallskrig är inte ens med i brottskatalogen. Tidigast 2017 kan makthavare riskera åtal för brott mot freden, det grövsta av alla internationella brott, förutsatt att tillräckligt många stater ratificerar tillägget om aggression. Sverige har, till skillnad från Finland, Palestina, Tyskland, Uruguay & ytterligare ett par dussin länder, inte ratificerat detta tillägg ännu. Däremot är vi en av domstolens över 120 medlemsstater

Vilka stater står då utanför Internationella brottmålsdomstolen? Nordkorea, Kina, Saudiarabien, Libyen, Irak & Qatar skrev aldrig under regelverket från första början. Andra skrev på men har sedan dess aldrig ratificerat regelverket, vilket i praktiken innebär att de inte har accepterat brottmålsdomstolens jurisdiktion. I denna kategori återfinns, utöver Ryssland & Syrien, länder som Kuwait, Iran & Zimbabwe. 

Andra skrev först under Romstadgan i syfte att bli medlemsstater för att senare ändra sig & dra sig undan sina förpliktelser. Här återfinner vi Sudan, Israel & USA. Alla tre skulle med största sannolikt ha fått skicka medborgare till Haag om de hade varit medlemsstater. I maj 2002, endast några veckor innan domstolen trädde i kraft, meddelade USA att de inte hade för avsikt att ansluta sig till regelverket. Mindre än ett år senare inledde George W Bushs administration invasionen av Irak. Abu Ghraib, vit fosfor, utarmat uran, belägringen av Falluja & klusterbomber. De hade goda anledningar att avböja medlemskap. Precis som Sudan & Israel. 

Sudans president Omar al-Bashir blev ändå föremål för domstolens uppmärksamhet tack vare FN:s säkerhetsråd. Ingen permanent medlem var beredd att skydda honom. Likväl är han fortfarande på fri fot

De ansvariga för invasionen av Irak har däremot inget att oroa sig för. USA:s veto skyddar dem. Ryssar & kineser åtnjuter samma krigsförbrytarprivilegium. Samma gäller för alla andra med mäktiga vänner på den internationella arenan. 

François Hollande efterfrågar en världsordning där förbrytare måste stå till svars för sina handlingar, tyvärr ser det inte ut så i dag. Internationell rätt har i stället blivit ett retoriskt slagträ mellan globala & regionala stormakter. Omsorg om offren verkar mer hycklad indignation när det passar staters intressen än en uppriktig vilja att upprätthålla en internationell ordning där lagen gäller lika för alla, inklusive befälhavare, politiker & statschefer från mäktiga nationer. Annars hade troligen al-Bashir, Bush, Blair, Putin, Assad med flera fått skaka galler sida vid sida. 

Några av Hollandes landsmän hade kanske fått göra dem sällskap, såvida inte det franska flygvapnet enbart fäller tårar över Mellanöstern. 

Presidentvalet

3 minuters läsning

Efter den närmare två timmar långa tredje tv-debatten mellan Hillary Clinton & Donald Trump är jag helt utpumpad. Det tar på krafterna att titta på denna besynnerliga dans. Trump ljög lika obesvärat som han brukar spy ut rasistisk & misogyn galla. I jämförelse framstod Hillary Clinton som trovärdig & balanserad. Hela tillställningen var dock mest show & spektakel. Passande nog ägde den rum i Las Vegas.

Vad som slog mig mest av allt var dock hur väl Trump passar in i det republikanska partiet. I sakfrågorna är han ingen avvikelse, sin vidriga retorik till trots. Några av de ståndpunkter han försvarade i debatten var:

  • Rätten att bära vapen utan vidare inskränkningar (2:a författningstillägget)
  • Abortmotstånd
  • Fler konservativa domare i Högsta domstolen
  • Hårdare gränskontroller & en mur mot Mexico.
  • »Lag & ordning« i form av mer repression
  • Kraftiga skattesänkningar för både privatpersoner & företag
  • Mer »frihandel«
  • Avskaffa Obamacare

Den absoluta majoriteten av punkterna här ovan är i linje med klassisk republikansk politik.

Inte ens Trumps rasism är något nytt påfund som gör honom unik i partiets moderna historia. Barry Goldwater & Richard Nixon använde The Southern Strategy på 1960-talet för att vinna över vita demokrater i sydstaterna. Medborgarrättsrörelsen var deras gemensamma fiende & rasism metoden för de republikanska valstrategerna. I förbigående är det värt att lägga på minnet att Goldwater var libertarian & således en av de frihetsälskande rasisternas främsta förespråkare. Kopplingen mellan frihetslängtan & rasism är historiskt sett dock inte så motsägelsefull som den kan verka om vi betänker att USA grundades av slavägare som ville vara fria från förtryck.

Trump är således inte i första hand en avvikelse utan en god representant för sitt parti; en sammanslutning av de mest reaktionära elementen i amerikansk politik där homofobi, rasism, misogyni & elitistiskt förakt smälter samman till en riktig häxbrygd.

Utrikespolitiskt är dock Trumps inställning alltjämt ett mysterium. I debatten framförde han om & om igen att han ville vara »smartare« än Hillary Clinton, exempelvis genom att få allierade länder att betala mer för USA:s militära beskydd. Han ville samarbeta med Ryssland om det kunde gagna USA. Han ville stärka USA:s position i Mellanöstern & var emot Obamas överenskommelse med Iran. Han ville stärka militären & rusta upp. Som grädde på moset påstod han att han var emot Irakkriget (som han var för när det begav sig).

Hillary Clinton är i sin tur inte mycket att hurra för, men när alternativet är Trump verkar nästan allt annat vara bättre. Problemet med Clinton är att hon som president (jo, hon kommer att vinna), att döma av hennes tidigare utspel, lär förespråka en tämligen hårdför utrikespolitik. Hennes fäbless för militära medel bådar inte gott för framtiden. En flygförbudszon över Syrien låter kanske lockande, men är ett galet projekt som kommer att eskalera konfliktnivån & leda till än mer krig & förstörelse. Men denna gång med två kärnvapenmakter öga mot öga.

Kärnvapen var dock inte på tapeten under den avslutande debatten annat än som slagträ i en pajkastning om vem som vore mest lämpad att hålla fingret på knappen. Ingenting om avspänning, nedrustning eller säkerheten kring befintlig arsenal. Inget om klimathotet heller. Men det hade kanske lagt sordin på stämningen. Vem vill förstöra »bra« underhållning med allvar?

Vad gäller kandidaternas inrikespolitiska agenda avslutar jag med ett citat:

There is only one party in the United States, the Property Party … and it has two right wings: Republican and Democrat. Republicans are a bit stupider, more rigid, more doctrinaire in their laissez-faire capitalism than the Democrats, who are cuter, prettier, a bit more corrupt — until recently … and more willing than the Republicans to make small adjustments when the poor, the black, the anti-imperialists get out of hand. But, essentially, there is no difference between the two parties.

Gore Vidal