Propaganda

8 minuters läsning

En febrig iver att motverka rysk propaganda & fejkade nyheter förefaller ha fått etablerade redaktioner att gripa efter halmstrån i högre grad. Konspirationsteorier & vilda spekulationer har i vissa fall ersatt nykter rapportering. Den senaste episoden i jakten på Putins undflyende lakejer tar en dubiös rapport från en skugglik organisation till hjälp.

I fredags slog DN på stora trumman med en nyhetsartikel & en kulturartikel om hur Ryssland påverkade USA:s presidentval tack vare en välorkestrerad desinformationskampanj. Via ett nätverk av nyhetssajter & bloggar spred Kreml både falska nyheter & information ägnad att underminera landets demokrati. DN:s rapportering byggde på en artikel i Washington Post, Russian propaganda effort helped spread ‘fake news’ during election, experts say, som gav intryck av att det hade framkommit trovärdiga belägg för det informationskrig som Putins regim anses ha bedrivit mot västvärlden under de senaste åren & i synnerhet i samband med USA:s presidentval.

DN:s reporter Anders Bolling skrev om Washington Posts avslöjande.

Flera oberoende experter har spårat masspridningen av falska och manipulerade nyheter under den amerikanska valkampanjen till ryska källor, skriver Washington Post. Tidningen hänvisar till två team av fristående forskare, som kommit fram till att en alltmer sofistikerad rysk propagandaapparat utnyttjat amerikanska nätinnovationer för att bland annat förstärka budskap från högerextrema sajter och ”attackera den amerikanska demokratin vid en särskilt känslig tidpunkt”.

Han berättade vidare att rysk desinformation nådde fler än 15 miljoner amerikaner & fick mer än 213 miljoner sidvisningar. Under valrörelsen hade 200 amerikanska sajter ’rutinmässigt ”langat” rysk propaganda’.

Med internet som verktyg lyckades således den ryska regimen underminera demokratin i världens enda supermakt, sprida lögner över hela västvärlden & därigenom stärka sin egen position som stormakt. Det är en synnerligen oroväckande utveckling. Dessutom är det en konspirationsteori av rang som, om den är sann, verkligen bör bekymra alla medborgare i Nordamerika & Europa. Tanken på att våra demokratiska system är så bräckliga att Kreml med hjälp av nättroll & datavirus kan välta allt över ända är sannerligen alarmerande. Liksom Rysslands påstådda omnipotens.

Det är bara tre år sedan visselblåsaren Edward Snowden kunde dokumentera världens överlägset mest omfattande system för digital övervakning. USA hade till & med avlyssnat telefonen hos Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Men likväl, inför rysk förslagenhet stod de handfallna.

Vilka källor låg då bakom dessa sensationella påståenden? Den ena expertgruppen är knuten till den konservativa tankesmedjan Foreign Policy Research Institute, som aktivt söker piska fram en mer konfrontativ linje mot Ryssland. En av organisationens rådgivare är Robert D Kaplan som tidigare har talat sig varm för imperialism som en god kraft i världen. En av författarna till analysen av rysk informationskrigföring är i sin tur grundare & enda medarbetare till den antipalestinska operationen Internet Haganah. Till skillnad från vad DN påstod är de inte några ”oberoende experter” utan en samling aktivister som vill främja Nato:s & USA:s geopolitiska intressen. Vilket de givetvis har all rätt att göra. Problemet i det aktuella sammanhanget var att DN inte öppet redovisade dessa relevanta bakgrundsfakta utan lät läsarna leva i villfarelsen att experterna själva inte hade någon politisk agenda, utan blott ville värna demokrati, öppenhet & sanningsenlig nyhetsrapportering.

Men det fanns förstås ytterligare en källa till avslöjandet. Var den andra forskargruppen måhända mer vederhäftig & opartisk?

Personerna bakom PropOrNot (en förkortning av Is It Propaganda or Not?) är anonyma. Trots att den undersökande nyhetssajten The Intercept kontaktade dem ville de varken avslöja medlemmarnas identiteter, eventuella kopplingar till andra grupper eller hur de hade kommit fram till sina sensationella slutsatser. Deras metod förblev således höljd i dunkel, inklusive hur de hade kommit fram till siffran 213 miljoner för antalet sidvisningar av rysk propaganda under valrörelsen.

PropOrNot:s rapport ”Black Friday Report: On Russian Propaganda Network Mapping” publicerades, titeln till trots, officiellt lördag 26 november & inleds med följande deklaration angående finansieringen:

 

Thanks to the Generous Sponsorship of: Nobody

(Funding? Hah!)

Jag vet inte vad andra har för källkritisk standard, men för mig signalerar språkbruket snarare grabbighet än seriös forskning. Tydligen är tilltalet emellertid vederhäftigt nog för DN:s reporter (förutsatt att han gjorde en självständig bedömning av den information som han förde vidare).

Enligt rapporten hade en uppsjö sajter, från konspirationsstollar på den extrema högerkanten som Alex Jones via libertarianska grupper som Antiwar till en hyllad sajt om finanser som Naked Capitalism, medvetet eller omedvetet ingått i Rysslands massiva propagandaoperation. Även vänsterorienterade nyhetssidor som Truthout, Counterpunch & Consortium News fanns med på svarta listan. PropOrNot hade således lyckats fånga lite av varje i sitt vidsträckta nät. Det är svårt att se något egentligt mönster i deras analys när det enda som förenar denna disparata samling sajter är att de publicerar texter som personerna bakom PropOrNot ogillar.

Deras kriterier för om en blogg eller ett nätmagasin är suspekt förefaller också vara minst sagt en smula märkliga. Några exempel:

  • Citerar regelbundet officiella ryska källor.
  • Sprider uppgifter som stödjer den ryska ”linjen” & främjar Rysslands intressen.
  • Kritiserar EU.
  • Är för Brexit.
  • Är emot GMO.
  • Förespråkar en återgång till guldmyntfot.
  • Opponerar sig mot dem som kämpar mot Assad i Syrien.
  • Opponerar sig mot dem som kämpar mot Rysslands inblandning i Ukraina.
  • Förvirrar USA:s befolkning & locka dem bort från riktig journalistik genom att läcka uppgifter som är känsliga för USA:s regering.

Uppenbarligen fångar denna håv in väldigt mycket. Allt från ren propaganda för Rysslands linje till fullt legitim journalistik. Enligt listan här ovan skulle exempelvis kritik av al-Qaida & IS vara misstänkt eftersom båda strider mot Assads regim. Likaså kritik av Azovbataljonen i Ukraina eller Högra sektorn & andra nazistiska grupperingar som betraktar sig själva som en nationalistisk försvarslinje mot Ryssland. De som sprider vidare information från Wikileaks löper också risk att betraktas som femtekolonnare. Varför en negativ inställning till GMO & förvirrade drömmar om guldmyntfot i sin tur skulle vara tecken på just ryskt inflytande övergår mitt förstånd.

Oavsett skälen till dessa kriterier kvarstår det faktum att PropOrNot i sin rapport misstänkliggör en hel del journalistik. Operationen liknar mer mccarthyism än ett seriöst försök att kartlägga inflytande från främmande makt. De attackerar urskiljningslöst allt från certifierade tokstollar & rasistiska sajter till journalistiska publikationer vars gemensamma nämnare förefaller vara deras kritiska hållning till USA:s utrikespolitik. Alla buntas ihop utan urskiljning & beskrivs som soldater i Putins nätarmé. Rapportförfattarna kallar dem för ”nyttiga idioter”. Än märkligare är att dessa grova anklagelser kommer från en hemlig grupp som själv vägrar redovisa vilka de är & hur de har kommit fram till sina resultat. Men det hindrade inte DN från att okritiskt vidarebefordra anrättningen med hänvisning till den semiofficiösa Washington Post.

Låter allt detta bekymmersamt för all form av seriös journalistik? Det är det också. Men historien blir än märkligare.

När jag skulle läsa om DN:s kulturartikel om den ryska propagandakampanjen på nätet i helgen var den plötsligt försvunnen. Ingen förklaring, ingen hänvisning. Bara ett ”Oj. Någonting gick fel.”

Hit leder länken http://www.dn.se/kultur-noje/ryskt-propagandamaskineri-bakom-falska-nyheter-under-usa-valet/

 

Nyhetsartikeln är dock alltjämt kvar. Men jag skulle ha förståelse om den försågs med en klargörande text om hur de motiverar sin publicering & på vilka grunder de har bedömt uppgifterna som trovärdiga. I synnerhet som det visar sig att gänget bakom PropOrNot är en tvivelaktig nyhetskälla av fler anledningar.

På sin hemsida räknade de upp en samling påstått allierade grupper (flera av dem delvis finansierade av USA:s regering eller Nato) utan att informera dem eller fråga om lov. Sedan några av de omnämnda ”allierade” ifrågasatt varför de var med på listan har rubriken ändrats till ”Related Projects” i stället.

Ett annat märkligt förhållande är att PropOrNot uppmanar Obamas administration att tillsammans med sina europeiska allierade stänga av Ryssland från det globala SWIFT-systemet för finansiella transaktioner under ett års tid. Detta som bestraffning för landets propaganda. Det förefaller inte långsökt att gruppen oberoende experter har annat på sin agenda än trovärdig nyhetsförmedling.

Dagen efter att deras avslöjande publicerades upptäckte journalisten Mark Ames att PropOrNot tidigare i november twittrade en hälsningsfras som ukrainska fascister använde på 1940-talet & som vann i popularitet under Maidan-protesterna 2013-2014: ”Ära åt hjältarna!”. I gruppen ingår, enligt dem själva, bland andra ukrainsk-amerikanare.


Överhuvudtaget är gruppens twitterflöde tryfferat med konspiratoriska idéer & extrema utspel. Exempelvis har de presenterat slitningarna mellan Turkiet & EU som orkestrerade av Putins regim.


Förklarat att Putin borde dö som Gaddafi (oklart om det innefattar sodomisering med kniv före avrättning, som för Libyens tidigare envåldshärskare).


Respektive använt hashtaggen ”Putin är en idiot [kukhuvud]”.


Det finns således anledning att ifrågasätta omdömet hos både Washington Post & DN som vilade tungt på denna dubiösa källa i sin rapportering om rysk propaganda.

I förlängningen spelar slapp rapportering med bristfällig källkritik just propagandister i händerna eftersom den gör gränsen mellan seriösa kanaler & dem som saluför hejdlösa spekulationer & rena lögner mindre skarp. För statliga ryska medier som RT & Sputnik var Washington Posts artikel en skänk från ovan. De fick återigen en förevändning att så tvivel kring etablerade mediers trovärdighet hos sin läsekrets. Vilket givetvis riskerar att öka genomslaget för framtida desinformation. Från alla håll & kanter.

Trots allt tal om vikten av källkritik i en värld där substanslösa påståenden, falska nyheter & desinformation flyger kors & tvärs över det sociala medielandskapet verkar varken DN:s journalister eller de som delade Washington Posts spekulativa artikel på Facebook ha reflekterat över det faktum att propaganda inte är en exklusiv domän för de krafter i samhället som de ogillar. Även nyheter som bekräftar ens världsbild kan vara av tvivelaktigt ursprung.

Bristande källkritik är, vilket tål att upprepas, ett problem som potentiellt kan få oss alla att hamna på villovägar om vi sänker garden & okritiskt suger i oss information som stämmer överens med vad vi vill hålla för sant. De frivilliga eller ofrivilliga offren för propaganda tillhör således inte nödvändigtvis en viss samhällsklass, ett särskilt faktaresistent segment av befolkningen eller en viss ideologisk inriktning, även om högerextrema grupperingar har en fäbless för påhittade nyheter. Däremot blir vi alla offer när spekulativa resonemang & illa underbyggda påståenden får ersätta gedigen analys & ett källkritiskt sinnelag. Oavsett vilken sida som står som avsändare.

Återigen: Det bästa sättet att motverka propaganda & höja medvetenheten kring dessa frågor är att hålla fast vid rigorös källkritik & saklig rapportering, inte att hemfalla åt propagandisternas tvivelaktiga metoder.

 


Uppdatering 2016-11-30, kl 13.45.

I anslutning till DN:s artikel står följande text: ”Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.” En basal nivå av källkritisk granskning av primärkällorna kräver i det aktuella fallet inte någon korrespondent på plats i USA då det rör sig om ett blogginlägg (Foreign Policy Research Institute) & en rapport publicerad på nätet (PropOrNot). Men reportern måste hinna/orka läsa texterna själv.

Papperstiger

1 minuts läsning

Såväl Gambia som Sydafrika har dragit sig ur. Nu har även Ryssland deklarerat att de inte längre avser ratificera Romstadgan, det avtal som ligger till grund för Internationella brottmålsdomstolen (ICC), vilket innebär att ytterligare en stormakt ställer sig utanför domstolens jurisdiktion. Därmed har Ryssland slagit följe med världens enda supermakt, USA, som redan 2002 drog tillbaka löftet att ansluta sig till ICC (vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg). 

Många av världens mest krigiska nationer numera står utanför samarbetet för att ställa krigsförbrytare inför rätta. Israel, Kina, Iran, Syrien & Saudiarabien, för att nämna ytterligare några aggressiva & militärt aktiva nationer, är inte heller medlemmar i domstolen. 

Utvecklingen är inte förvånande. Mäktiga nationer har från första början underminerat ICC:s auktoritet genom att ensidigt förbehålla sig rätten att stå över lagen. Internationell rätt står inte högt i kurs & domstolen är föga mer än en papperstiger.

Källkritik

3 minuters läsning

Somliga kollar aldrig upp någonting utan sprider glatt substanslösa vandringssägner på nätet. Förmodligen för att dessa råttan i pizzan-historier bekräftar deras fördomar & passar in i redan etablerade föreställningar om hur världen fungerar. Islamofober gillar således nyheten om hur muslimer äventyrar julbelysning i Sverige. Viralgranskaren tog upp just denna nätmyt i ett inlägg som spreds likt en löpeld på Facebook i fredags (18/11). Det handlade om källkritik. När jag kollade på Viralgranskarens klipp senare samma kväll hade det visats en & en halv miljon gånger. 

Men jag måste låta lite grinig mitt i all hallelujastämning över hur internetanvändare med lite kritiskt tänkande undviker de värsta fallgroparna. Visst är det viktigt att uppmärksamma & korrigera flagranta felaktigheter, men som så ofta tidigare känner jag mig en smula besvärad av tonen i dylika kampanjer. Så här blir världen utan källkritik: Kaos & jordens undergång. Så här blir den med källkritik: Sörpla te i godan ro. 

Sajten Inte rasist men har gång på gång visat hur fullkomligt immuna konspirationsmånglare är mot källkritik. Det är därför inte särskilt troligt att ens de mest vällovliga kampanjer om ett kritiskt förhållningssätt har mer än en marginell effekt på dem som dagligen excellerar i att dela grundlösa historier & falska nyheter. Dessa högljudda personer delar rasistisk smörja för att de vill tro på den. De ogillar påstått politiskt korrekta värderingar & avskyr vad de upplever som ett arrogant & självgott ”etablissemang” som framför dylika ståndpunkter.

Men hur mäktiga är de som inbillar sig att svenska myndigheter försöker sabotera julskyltningen för att inte stöta sig med en religiös minoritet? Vilka beslutsfattande positioner innehar egentligen de förvirrade själar som på fullaste allvar tror att ”PK-maffian” konspirerar för att radera Tintin i Kongo ur svenska folkets medvetande? Hur mycket inflytande över våra folkvalda har de som anar att sharialagar lurar runt hörnet om muslimer får utöva sin tro i fred? Inte särskilt mycket. 

Nu invänder säkert en del att Sverigedemokraterna trots allt sitter i riksdagen & underblåser dylika vanföreställningar. Sant, men tack & lov utgör de en minoritet & det är knappast i någon annans intresse att behandla dem som om de vore en majoritet. 

Är det för övrigt bristande källkritik som ligger till grund för SD:s politiska program? Alla som tror det räcker upp en hand. Om det är den förhärskande analysen är det oroväckande eftersom den bygger på idén att människor dels grundar sina politiska åsikter på en opartisk utvärdering av en uppsättning ovedersägliga fakta, dels att dessa fakta, korrekt uppfattade, per automatik leder till en bestämd uppsättning politiska ståndpunkter. Rasism är enligt detta synsätt blott en olycklig funktion av bristande utbildning & missuppfattningar. Vilket innebär att maktfrågor & värderingar osynliggörs & blir sekundära. Det är en naiv & historielös syn på rasism & etniskt religiöst förtryck. 

Jag förhåller mig också kritisk till den demokratisyn som underbygger detta perspektiv just för att den betraktar obehagliga åsikter som frukten av dumhet & illvilja i stället för som ett möjligt svar på verkliga & legitima farhågor. Om fördomar & trångsynthet blott är ett tecken på irrationalitet finns det inte någon möjlighet att nå dessa människor med rationella argument. I förlängningen öppnar det för The Noble Lie eller i värsta fall att många som i dag försvarar en demokratisk ordning helt enkelt tappar tron på systemet & börjar förespråka ett mer auktoritärt ledarskap. Vilket bara spelar den radikala högern i händerna. Är det verkligen den vägen vi vill anträda? 

Smutskastning

4 minuters läsning

Ibland vet jag inte hur jag ska ställa mig till Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg. Han verkar ofta ha sunda instinkter & med rätta kritisera bisarra utspel från högerdebattörer med tvivelaktig agenda. Samtidigt har han själv en benägenhet att ägna sig åt intellektuellt ohederliga & tämligen självgoda drapor. 

Nu senast har han skrivit ett inlägg om ”Trumpkoden” & en ledarartikel som kritiserar Moderaterna för populistisk smutskastning av ledande socialdemokrater. Han har onekligen en viktig poäng i att Moderaterna precis som Trumps kampanj medvetet använder sig av dyngspridning i syfte att förlöjliga & svartmåla politiska motståndare i den offentliga debatten. Men därefter tappar jag tålamodet med herr Lindberg. För i sin flitigt delade blogg Så knäcker du Trumpkoden målar han upp en bild av Brexit & USA-valet som inte bara skönmålar den sida han själv sympatiserar med utan dessutom förvränger begreppen höger & vänster till oigenkänlighet. 

Enligt Lindberg ingår bland annat följande steg i ”Trumpkoden”: 

2. Smutskasta vänsterns politiker och profiler.

3. Fula ut oberoende aktörer, som jurister (partiska), experter (etablissemang) och journalister (vänster), ur debatten. 

4. Släpp själv alla spärrar när det handlar om lögner, personangrepp och drev på nätet.

Det finns många problem med Lindbergs beskrivning. För det första måste han verkligen tänja på de politiska begreppen för att presentera Hillary Clinton som vänster. Det är som att beskriva Annie Lööf eller Jan Björklund som vänsterns hopp i Sverige. För det andra är personangrepp & osakliga påhopp inte en exklusiv högerstrategi. Lindbergs resonemang blir tragikomiskt i ljuset av hur Demokraternas förment opartiska ledning i lönndom motarbetade USA-valets enda vänsterkandidat: Bernie Sanders. 

På andra sidan Atlanten ägnade sig EU-förespråkarna i Storbritannien, inklusive toppskiktet i Labour, åt insinuanta resonemang för att associera den ovanligt socialdemokratiske Labourledaren Jeremy Corbyn med Brexit-sidans explicita rasism & främlingsfientlighet. Parallellt fortsatte etablissemanget inom Labour med skamlösa personangrepp & attacker mot partiets interndemokrati i syfte att utmanövrera sagde Corbyn från partiledarposten. De misslyckades i det sistnämnda fallet. Tyvärr har de haft större framgång med att sprida bilden av Corbyn som en tokig extremist. 

I alla de ovan nämnda fallen var smutskastarna ivrigt påhejade av Lindbergs kollegor på Aftonbladets ledarsida. Deras motvilja mot Sanders & Corbyn har jag skrivit om tidigare

Lindberg fortsätter emellertid oförtrutet med sin beskrivning av ”Trumpkoden”:

Metoden var påfallande effektiv både för Trump och för Brexitkampanjen, men varför?

Det enkla svaret är förmodligen att alla var helt ovana vid den, journalister, motståndare och väljare förväntade sig att vissa konventioner skulle följas, som att politiker inte ljög och att medias granskande roll respekterades. När Trump och Brexitkampanjen inte följde ”reglerna” stod alla handfallna.

Underförstått är det alltid någon annan som inte följer reglerna. Men som exemplen här ovan visar var fanns det alltid ett legitimt undantag från konventionen om rent spel & hederliga argument: Om måltavlan stod för långt till vänster & inte föll Lindberg & hans meningsfränder på läppen var fulspel tillåtet.

Vidare kan var & en fundera över hur saklig Clintonkampanjens beskrivning av Trump som Putins lakej egentligen var. Oavsett vilket var propagandan uppenbarligen kontraproduktiv. Dessutom sänkte utspelen ribban till dagisnivå, vilket i slutänden bara gynnade Trump. 

En annan del av Lindbergs resonemang är den milsvida skillnaden mellan Trump & Clinton som personer: 

Trump ljög, Clinton ljög i regel inte.

Det andra ledet fungerar bara i relation till det första. Med Trump som referens stämmer i princip utsagan ”ljög i regel inte” på varjehanda mytoman. Frågan är om det är en rimlig standard. Vad som har framkommit är att Clinton talade med kluven tunga & sade en sak till väljarna & något helt annat bak lykta dörrar. Hon förefaller i många fall inte ens ha trott på sina egna offentliga utspel. Utåt sett var hon motståndare till frihandelsavtalet TPP, i möten med Wall Street var hon för. Utåt sett förespråkade hon en flygförbudszon över Syrien för att rädda människoliv, internt var hon medveten om att en sådan militärinsats skulle leda till fler civila dödsoffer. Dessa exempel på falskspel är emellertid inte något större problem för Lindberg. Kanske följer mönstret bara acceptabla konventioner?

Trumpkoden bygger på att media abdikerar och, som någon sa, behandlar politik som en del av underhållningsindustrin. 

Här håller jag verkligen med Lindberg i hans analys, tyvärr ser jag inte att han & den tidning han representerar står på rätt sida i kampen mot trumpifieringen

Mängden ytlig rapportering kring valet i USA har varit enorm. I stället för saklig & opartisk (vilket givetvis inte betyder okritisk) rapportering har vi fått tokiga utspel, krönikor & spekulationer i överflöd. Billig & okomplicerad journalistik som säljer lösnummer samtidigt som den reducerar politik till spektakel, vilket i sin tur gynnar populister av Trumps kaliber. 

Om Lindberg på allvar vill motverka trumpifieringen av den offentliga debatten behöver han vara ärlig med att smutskastning & personangrepp inte är något förbehållet Trump & Brexit. Antingen gäller samma krav på saklighet & hederlighet för alla, eller för ingen. Det innebär givetvis inte att jag jämställer Trumps hutlösa galenskaper med de interna dreven mot Corbyn eller den fula kampanjen mot Sanders. Men det går inte att, som Lindberg gör, presentera sin egen sida som en moralisk förebild utan att först ägna sig åt en hel del självrannsakan.

Kommunbevakning

2 minuters läsning

I dag berättar DN att Täby som andra kommun i Stockholms län säger stopp för fler nyanlända. Egentligen är det inte DN som berättar, utan Mitti. Sveriges största morgontidning skriver om lokaltidningens artikel & klipper friskt bland citaten. 

Om jag bortser från ämnet så illustrerar artikeln ett stort journalistiskt problem: Medieskuggan över huvudstaden & dess kranskommuner. Den politiska bevakningen av kommunpolitiken är nästintill obefintlig. När inte ens en stor mediekoncern anser sig ha resurser för en kontinuerlig & seriös politisk bevakning är det ett demokratiskt problem. I detta fall har Mitti gjort jobbet, men gratistidningen har aldrig haft någon ambition att upprätthålla en regelbunden bevakning av det politiska livet i kommunerna. Med andra ord, i bästa fall ställs medborgarna i Stockholms kranskommuner inför fullbordat faktum, i värsta fall vet de inte överhuvudtaget vad de folkvalda sysslar med. Är det rimligt att DN överlåter hela ansvaret för rapporteringen till en gratistidning? 

När jag arbetade på Täby Danderyd Tidning (född 2006 – död 2010) hade vi en ambitiös kommunbevakning; vi letade regelbundet igenom diarierna, intervjuade invånare & politiker, etablerade kontakt med tjänstemän & anställda på kommunen, allt för att kunna informera de boende om vad som hände. Ambitionen var att involvera medborgarna i den demokratiska processen & ge dem förutsättningarna för att kunna påverka lokalpolitikerna. Jag saknar den tiden. Att döma av responsen från våra läsare gjorde vi nytta. De var glada över att de äntligen fick inblick i vad som försiggick. 

I dagsläget är kommunpolitiken återigen en skuggvärld där en ensam reporter på en gratistidning ska mäkta med att bevaka alla de olika områden, från infrastruktur & bygglov till skola & omsorg, där kommunen bestämmer. I Täby bor 67 000. En reporter. Plus sporadiska nedslag från DN. Givetvis får Täbyborna leva i okunskap, om de inte ger upp all fritid & gör journalisternas jobb själva. 

Existerande (icke)bevakning ger inte några bra förutsättningar för transparens & ansvarsutkrävande. Lokaldemokratin blir lidande. Jag vet inte hur mycket korruption, svågerpolitik & rena mutor som förekommer i det skuggland där inga reportrar kommer på besök. Men jag skulle bli förvånad om frånvaron av granskande reportrar inte öppnar för skrupelfria makthavare i större utsträckning än om det fanns en kontinuerlig lokal bevakning. 

Ibland tänker jag att utvecklingen återspeglar att hur vi som samhälle egentligen värdesätter demokrati som styrelseskick. Är det något mer än ett positivt laddat värdeord?