Människovärde

2 minuters läsning

När flyktingsströmmen från Syrien var som störst hösten 2015 spreds ett meme om Steve Jobs syriska påbrå. Tänk om en entreprenör och blivande mångmiljardär stod där på perrongen? Stängda gränser kunde ha berövat världen både macbook och iphone. Nu är samma tankefigur och samma meme i svang igen. 

Exempelvis twittrade den oförbätterlige Thomas Friedman följande:

Samma resonemang upprepades på tevenyheterna: Migration gav USA både Steve Jobs och Albert Einstein! Det vill säga personer som bidrog med något som kunde omsättas i prestige, status, tillväxt och nya arbetstillfällen för det nya hemlandet. Migration som genererade något av värde. 

Det är som om solidariteten med nödlidande sår ett frö av oro. Är migrationen ett plussummespel? Vill vi verkligen betala om kostnaderna stiger? Kanske är det därför som den osjälviska omtanken om vår nästa ofta får sällskap av en motsatt tankegång som snarare understryker att en generös flyktingpolitik faktiskt kan vara en smart investering; ett upplyst egenintresse; en ekonomiskt fördelaktig strategi. Något som i förlängningen gynnar oss själva (och följaktligen är lukrativ snarare än generös). 

Vem vill framstå som en lättlurad idiot som sitter kvar med Svarte Petter på hand, i form av en luspank analfabet, när alla andra nationer har snott åt sig de potentiella IT-gurus som sitter i tillfälliga läger på kontinenten?

Och hur skulle vi som samhällen agera om det faktiskt gick att urskilja handlingskraftiga företagsledare in spe från traumatiserade understödstagare? Hade famnen varit öppen för alla? Eller hade vi som samhälle ålagt våra myndigheter att göra ett noggrannare urval enligt produktivitetskriterier? 

Alla människor är lika mycket värda. Utom somliga som är mer lika mycket värda än andra. Exempelvis dem med ledarskapskvaliteter och entreprenöriella visioner. Människor som Steve Jobs. Det är de som är mest jämlika. 

Konstitutionen

2 minuters läsning

Efter The Donalds senaste vansinniga tilltag har jag återigen sett referenser till USA:s konstitution. Trumps dekret för att tillfälligt stoppa inresor från sju länder i Mellanöstern har med rätta lett till upprörda känslor. Men är det verkligen i strid med vad grundlagsfäderna tänkte sig som USA:s före detta Sverigeambassadör påstod? 


”Not the vision our founders had in mind”, skrev hon. Men vad ville grundlagsfäderna egentligen? Var de för likhet inför lagen? 

Efter inbördeskriget 1861-1864 tillkom de 13:e och 14:e tilläggen. I och med det avskaffades slaveriet och svarta fick formellt sett samma medborgerliga rättigheter i relation till den offentliga makten som vita (privat diskriminering reglerades inte av dessa tillägg). Markstöld och utrotningskrig mot ursprungsbefolkningen fortsatte emellertid. Men de ovan nämnda justeringarna tillkom alltså närmare ett sekel efter oavhängighetsförklaringen 1776. 

I USA ursprungliga konstitution, författad under 1780-talet, var det andra tongångar:

Representatives and direct Taxes shall be apportioned among the several States which may be included within this Union, according to their respective Numbers, which shall be determined by adding to the whole Number of free Persons, including those bound to Service for a Term of Years, and excluding Indians not taxed, three fifths of all other Persons. [artikel 1, paragraf 2]

Passagen ”excluding Indians not taxed, three fifths of all other Persons” innebar i klartext att endast vita, som grupp betraktad, var fullvärdiga medborgare. I relation till staten var ursprungsbefolkningen icke-medborgare och svarta slavar var tre femtedelsmänniskor. 

Grundlagsfäderna införde även följande stycke i konstitutionen:

No Person held to Service or Labour in one State, under the Laws thereof, escaping into another, shall, in Consequence of any Law or Regulation therein, be discharged from such Service or Labour, But shall be delivered up on Claim of the Party to whom such Service or Labour may be due. [artikel 4, paragraf 2]

Målsättningen var att skydda ägarna av en specifik form av privategendom. Konstitutionen gjorde klart att alla delstater var skyldiga att återbörda de svarta som hade flytt slaveri till deras rättmätiga ägare. 

Den vision som grundlagsfäderna hade i åtanke var ett slavsamhälle där de besuttna åtnjöt lagligt skydd för deras privilegierade position. Med dagens terminologi var det ett rasistiskt samhälle. När människor i dag, inklusive före detta Sverigeambassadörer, hänvisar till ett gyllene förflutet där likhet inför lagen rådde är det möjligtvis en behaglig fond för dem att projicera deras egna värderingar på. Men det är en skönmålning av den konstitution som grundlagsfäderna nedtecknade. 

I själva verket har Trumps rasism en historisk resonansbotten. 

Ritualer

5 minuters läsning

Fixeringen vid att gissla och fördöma Trump betraktar jag som ett politiskt-religiöst skådespel. Syftet förefaller varken vara att förstå den rörelse han representerar eller ens att underminera dess styrka utan snarare att demonstrativt visa upp sina egna goda vitsord inför en åskådarskara av vänner och bekanta. Trump är som en omvänd voodoo-docka. Genom att symboliskt förvandla honom till en nåldyna helar vi oss själva för varje stick vi utdelar privat eller via våra språkrör i media. Det är som en ändlös bekräftelselek; ett avlatsbrev på samhällsnivå; en enda lång sammanhållen friskrivningsklausul. Äntligen kan vi lägga den där besvärande perioden bakom oss när vi — jobbskatteavdragens skamsna skyddslingar — tvingade ut cancersjuka på arbetsmarknaden; valde bort våra åtaganden som samhällsmedborgare och köpte den där privata sjukförsäkringen så att vi i smyg kunde lämna det sjunkande skeppet; flög till andra sidan jordklotet för lite avkoppling väl medvetna om att vi därmed lastade en än större klimatbörda på våra barnbarns axlar; spädde på segregeringen genom motsätta oss varje inskränkning i det fria skolvalet; kollektivt hetsade mot långtidssjukskrivna och utbrända fast förvissade om att de troligen var lättjefulla fuskare; drev fler skyddslösa in i barnfattigdom för att sedan reagera med illvilja och misstänksamhet mot de utsatta och deras familjer genom att ifrågasätta deras berättelser på tveksamma grunder (inte sällan på temat: »Det finns dom som har det ännu värre i Afrika« eller »I Sverige finns det inga fattiga«).

Trump kom som en skänk från ovan. Den gnagande samvetet är som bortblåst, för i jämförelse med Trump är vi alla barmhärtiga samariter. Vi skulle aldrig någonsin vädra vårt förakt mot vår nästa på det vulgära sätt som fastighetsmagnaten har satt i system att göra. Därtill är vi alltför väluppfostrade.

För tydlighets skull: Trump är en vedervärdig pajas vars politiska agenda är som att stirra in i Mörkrets hjärta, men han är inte ett unikum utan motstycke i Republikanska partiet, eller hos dess systerpartier i Europa och Sverige. Trump uppfann varken lögnen, cynismen eller föraktet för svaghet. Just därför kan jag inte okritiskt fördraga den lavin av ceremoniella och till intet förpliktande avståndstaganden som sprider sig över sociala medier. De ger mer intryck av en digitaliserad och självgod ritual än politisk analys.

För svenskt vidkommande är USA:s president dessutom en perfekt måltavla då det låter oss älta »ondskan« på ett geografiskt och politiskt avstånd som isolerar oss från varje praktisk konsekvens eller långtida effekt av vårt moraliska poserande. På distans kan vi fördöma den nye presidentens avsikt att avskaffa kompromissen Obamacare och slå oss för bröstet över vår generösa allmänna sjukförsäkring samtidigt som vi ger vårt tysta samtycke till en utveckling mot vård efter betalningsförmåga i stället för efter behov. Vi kan sitta på ett kafé i Stockholms innerstad och fördöma Trumps attacker på minoriteter och den bittra historia av rasism som fortfarande anfäktar USA samtidigt som vi aldrig någonsin skulle besöka Tensta, Rosengård eller Biskopsgården. Vi kan himla med ögonen över muren mot Mexiko samtidigt som EU förstärker sitt yttre skydd och vi i smyg viskar till varandra att: ”alla romer kan ju inte hänga här i vårt hörn av världen”. Trump fyller en viktig funktion i det att hans bisarra och allt överskuggande personlighet maskerar alla motsägelser i vår egen vardag.

Varför hatar så många svenskar Trump? Varför hatar så många människor som aldrig tidigare har hyst en sådan illvilja mot en amerikansk president just honom? Vill inte Trump också, precis som sina företrädare, exploatera omvärlden tillräckligt hårt och hänsynslöst för att upprätthålla en civiliserad levnadsstandard för de välmående i Västvärlden? Skriver inte också han under på idén om USA:s exceptionella historiska öde? Är det verkligen någon på allvar som tror att Trump skulle vara isolationist? Imperier är per definition inte isolationistiska. Det blir onekligen surrealistiskt när undersåtar i periferin (läs: svenska ledarskribenter som fruktar att Trump inte ska uppfylla USA:s uppdrag som världspolis) dömer ut den nytillträdde kejsaren på förhand då de fruktar att han inte ska ta sitt ansvar och härska över dem tillräckligt kraftfullt. Är den stora faran med Trumps presidentskap brist på aggression mot historiska rivaler som Ryssland? Hyser för övrigt någon farhågor över att Trump ska tveka alltför länge innan han invaderar och ockuperar ett land i fjärran? På ett annat men relaterat tema: Varför är alliansen mellan Vita huset och Wall Street och multinationella bolag plötsligt ett problem när även tidigare presidenter som Bill Clinton, George W Bush och Barack Obama har skyddat sina donatorer undan räfst och rättarting? Hur många borgerliga kritiker av Trump är verkligen bekymrade över att han ska svika sin samhällsklass och avvika från den inslagna linjen? Finns det en genuin oro för att han inte i tillräcklig omfattning ska låta marknaden disciplinera arbetskraften? Personligen är jag övertygad om att Trump kommer att fullgöra alla dessa åtaganden som ingår i uppdraget som ledare av den fria världen.

Nej, den bildade borgerlighetens och den karriärmedvetna medelklassens stora problem med Trump är hittills att han och hans administration helt skamlöst aviserar vad de avser att göra utan omskrivningar. Avsaknaden av eufemismer och försonande drag är deras försyndelse. De är vulgära.

För underkastelse är ett spel som kräver två parter. Och vi ställer inte upp utan motkrav. För vår lydnad och foglighet kräver vi ett visst mått av förslagenhet och retorisk skicklighet från överheten så att de förser oss med möjligheten att i efterhand förneka med emfas att vi någonsin ställt upp på en sådan skamlig lek. Vi vill åtminstone kunna hävda att vi inte förstod vidden av hur vulgärt och brutalt vårt globala system är. Vi vill faktiskt kunna säga till barn och barnbarn att vi hade motsatt oss det hela om vi bara hade vetat. Därför är Trump ett genuint hot mot status quo. Det är svårt att hålla god min med honom vid styråran.

För att låna ett uttryck från författaren Michael Parenti är det uppenbart att Trump personifierar ”Capitalism in your face” i stället för den mildare varianten ”Capitalism with a human face”. Trump erbjuder inga försonande drag som Corporate Social Responsibility, klimatkonferenser eller tröstande amsagor om att tidvattnet lyfter alla båtar. Betecknande nog var det när hans förtrogna raderade Vita husets sida om klimathotet som svenska kommentatorer satte kaffet i vrångstrupen, detta trots att Västvärlden i decennier hade ägnat sig åt en kombination av klimatförnekelse och verkningslösa skojerier som utsläppshandel. Det är svårt att illustrera symbolpolitikens olidliga lätthet tydligare än så.

Från och med nu är det vinna eller försvinna som gäller. Amerika ska bli mäktigt igen (som om det inte redan var jordens enda supermakt), men inte som en del av ett trolleritrick där alla tjänar på utvecklingen, utan som en process där fundamentet för dess återvunna storhet bågnar av knotor från samtidens förlorare.

Det finns inga försonande drag i Trumps vision. Inget sagoslut. Bara en hård och blodig kamp. Sådant tycker vi inte om att höra. Vi vill i stället höra berättelsen om den snälla entreprenören som tog tjänstledigt för att bygga skydd åt hemlösa, eller miljardären som satsade enorma summor på att utveckla malariamedicin för om man är stark så måste man vara snäll. Vi vill leva i en mysig fantasivärld där rikedom och fattigdom är två slutna system som existerar parallellt. En värld där driftiga sociala entreprenörer kan avskaffa armodet för de fattiga utan att för den del nagga överflödet i kanten och ”förstöra” för dem vars privategendom överstiger BNP för en mindre stat. Den världen är inte Trumps värld. Och vi hatar honom för det.

God bless America. 

Lakejer

6 minuters läsning

Utrikespolitiska institutet har gjort ett förtydligande fredagen 13 januari. Se uppdatering längst ner i blogginlägget.

Utrikespolitiska institutet gör det. Tidningar gör det. Politiker gör det. Alla gör det. Hoppar på Putins Ryssland är det främsta hotet mot hela världen och alla som inte vill stärka försvaret och gå med i Nato är Kremls lakejer-tåget.

Journalisten Martin Aagård beskrev tidigare i veckan på Aftonbladet Kultur hur drevet går mot dem för att kulturredaktionen i sin rapportering om Ukraina och Ryssland har uppmärksammat högerextrema inslag i Maidan-protesterna och skrivit kritiskt om den nya regimen i Kiev. Detta utgör uppenbarligen oförlåtliga inslag. Nyansering är liktydigt med att gå i Putins ledband och förvandlar budbäraren till en lakej eller åtminstone nyttig idiot för regimen i Kreml.

Svenska Freds agerar också, medvetet eller omedvetet, Putins agenter, enligt Utrikespolitiska institutets Martin Kragh och Sebastian Åsberg. Det är vad de hävdar i en vetenskaplig artikel om Rysslands omtalade informationskrig mot Sverige (»Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case« i Journal of Strategic Studies). Överhuvudtaget är det många olika arter i vår herres informationshage som de båda rapportförfattarna fångar med hoven i jakt på dem som sprider desinformation i svenska medier och därmed går Rysslands ärenden. Bland de misstänkta återfinner vi ytterlighetspartier till vänster respektive till höger, libertarianer (borde rimligtvis ingå bland »the far right«), konspirationsteoretiker, Wikileaksanhängare, miljövänner och, ovan nämnda, fredsorganisation.

Svenska Freds har formulerat ett värdigt och välformulerat svar på de grova anklagelserna på sin hemsida. Utöver de lömska angreppen på fredsrörelsen och de likaledes svepande anklagelserna mot miljövänner, som framförs utan tyngre stöd än att det tydligen är misstänkt att vara emot GMO-grödor, pekar rapporten också ut de två besynnerliga kategorierna konspirationsteoretiker och Wikileaksanhängare (»conspiracy theorist« och »Wikileaks supporter«) bland dem som sprider rysk desinformation. Uppenbarligen känner inte Kragh och Åsberg något behov av att problematisera dessa kategorier som i stället framstår som märkvärdiga karaktärsdrag. Konspirationsteoretiker respektive Wikileaksanhängare är något man antingen är eller inte är.

Men vilka ingår i gruppen konspirationsteoretiker? Är det de — inklusive svenska medier som DN, SvD, Aftonbladet och SR med flera — som strax före nyår 2017 trodde att Ryssland hade hackat USA:s elnät, en nyhet som Washington Post publicerade för att senare dra tillbaka? Eller de stollar som hävdar att Vita huset låg bakom 11 september-attackerna? Eller de som är övertygade om att utomjordingar och ödlemänniskor styr världen? Eller de som före Irakkrigets utbrott med rätta hävdade att uppgifterna om Saddams massförstörelsevapen var osanna och att den politiska ledningen i USA med hjälp av Storbritannien konspirerade för att motivera en invasion av landet? Ingår de som hävdade att Libyens tidigare diktator Muammar Gaddafi planerade ett folkmord våren 2011 i kategorin? Eller de som hävdade att han inte gjorde det? Enligt den brittiska underhusets rapport som kom hösten 2016 var de sistnämnda närmare sanningen än de förstnämnda. Under 2011 blev de emellertid hårt åtgångna som »stalinister« och just konspirationsteoretiker av anhängare till Natos intervention. De faktiska konspirationsteoretiker som förespråkade en militärinsats gick fria från fördömanden.

Så, exakt vilka är de konspirationsteoretiker som Kragh och Åsberg åsyftar i sin analys? Det får vi inte veta. Men begreppet är onekligen effektivt i det aktuella sammanhanget då det klumpar ihop exempelvis fredsaktivister med paranoida tokstollar.

Kategorin Wikileaksanhängare är också dubiös. Vilka ingår där? De nyfrälsta i kulten kring Julian Assange? Eller de som anser att det var berömvärt av Chelsea Manning att läcka dokument och videofilmer som avslöjade krigsförbrytelser utförda av amerikanska soldater i Irak? Vad innebär ens begreppet »Wikileaksanhängare«? Ingår USA:s blivande president Donald Trump i denna påhittade gruppering? I dagsläget verkar Trump, av förklarliga skäl, vara tämligen förtjust i Wikileaks och herr Assange, men 2010 ansåg fastighetsmagnaten att dödsstraff kunde vara lämpligt för dem bakom visselblåsarsajten. Måste en person okritiskt bejaka samtliga publiceringar som Wikileaks har gjort för att kvalificera som Wikileaksanhängare, eller räcker det om hen var positivt inställd organisationen vid just det tillfälle då Kragh och Åsberg skrev sin rapport? Det är oklart. Författarna ger oss inga ledtrådar om hur de har resonerat eftersom definitionen av Wikileaksanhängare förmodas vara uppenbar och självförklarande, vilket i sin tur säger något om den vetenskapliga kvaliteten på deras studie.

Den drygt 40-sidiga rapporten innefattar utöver en genomgång av ett antal förfalskade dokument som ryska källor har spridit i syfte att förvirra såväl beslutsfattare som den svenska opinionen i allmänhet också en analys av innehållet på den statliga nyhetskanalen Sputniks svenska sajt. Den förefaller, föga förvånande kan tilläggas, ha spridit ryssvänlig information i linje med Rysslands utrikespolitiska ambitioner. Med hjälp av diagram visar de två författarna hur Sputnik exempelvis började publicera fler artiklar om Syrien strax innan Ryssland beslutade sig för att aktivt delta i inbördeskriget på Bashar al-Assads sida. Exakt varför just detta förhållande antas bevisa att Sputnik är en del av den ryska propagandaapparaten är höljt i dunkel. Skulle en liknande analys te sig annorlunda om den gällde oberoende svenska medier? Skulle inte även de öka sin rapportering i samband med att svensk trupp deltar i en militär operation i ett annat land? Skulle det i sin tur indikera att de var marionetter styrda av Försvarsdepartementet? Medieanalysen à la Kragh och Åsberg känns inte vanvettigt skarp.

Huvudpoängen är dock hur Sputnik rapporterar; vinklingen på nyheterna. Här har Kragh och Åsberg identifierat teman som att EU står inför en ekonomisk och social kollaps; att USA och Nato är aggressiva; att Ryssland är en positiv kraft i världen etcetera. Jaha. Jag tänker att var och en som har läst artiklar på Sputnik eller tittat på RT (tidigare Russia Today) bör ha tagit notis om den partiska rapporteringen och tidvis komiskt övertydliga agendan. Vilket återigen inte är särskilt förvånande. De är statliga ryska nyhetskanaler lanserade med det uppenbara syftet att främja Kremls intressen.

För övrigt lade Sputnik ner sin svenska verksamhet i mars 2016. Antal följare av deras Twitterkonto Sputnik Sverige var vid tillfället inte fler än 35o stycken. Kragh och Åsberg varken nämner denna ytterst låga siffra eller gör några försök att utreda huruvida bristen på genomslag förorsakade nedläggningen. Denna underlåtenhet förvånar inte då det skulle underminera deras resonemang ifall svenska Sputnik var en felsatsning som aldrig blev någon effektiv propagandakanal för den ryska regimen.

Mer försåtligt är resonemanget om att ryska påverkansoperationer genom att trycka på rätt knappar manipulerar hjärtefrågor hos olika rörelser och politiska grupperingar i Sverige och därmed får dem att agera som nyttiga idioter i Kremls tjänst. Kritik av Nato är just ett sådant tema. Andemeningen i Kragh och Åsbergs studie är att somliga ståndpunkter helt enkelt är suspekta och främst fyller en funktion: Gynna Putin. Det verkar inte förespegla författarna att de som argumenterar mot ett svenskt Natomedlemskap representerar en fullt legitim och respektabel position som inte på något sätt gör dem till språkrör för Rysslands utrikespolitiska intressen. Författarnas premiss är konspiratorisk i överkant: Alla vägar bort från Nato leder till Moskva, eller rättare sagt, till Kreml.

Överhuvudtaget är det obehagligt när oförblommerad militarism och Kalla krigs-retorik ikläs respektabel fernissa i form av vetenskaplig analys av rysk informationskrigföring. Rapportens huvudsakliga målsättning förefaller vara att misstänkliggöra fredsaktivister och »vänstern«. Det är dessa grupper som ska ställas vid skampålen för sin kritik av Nato. Givet den insinuanta argumentationen och avsaknaden av substans i anklagelserna mot bland andra Svenska Freds kunde Kragh och Åsberg lika gärna, med bibehållen kvalitet, ha kopplat samman Småföretagarnas Riksförbund med Putins uttalade mål att underlätta för entreprenörer.

Hade författarna velat kunde de ha skrivit en betydligt intressantare studie som varit mindre besatt av att kleta högermannen Putin på »vänstern« och fredsrörelsen. Men det hade förutsatt att deras övergripande mål hade varit att bedriva opartisk grundforskning och inte utföra ett beställningsjobb åt Natolobbyn.

I sin nuvarande utformning tydliggör rapporten tre förhållanden:

  1. När krigsmaskinisterna rullar fram artilleriet befinner sig alltid fredsförespråkare och progressiva krafter i skottgluggen.
  2. Försvarsentusiaster behöver en värdig fiende (läs Putin) som berättigar en stark militärmakt. Ju mäktigare, lömskare och grymmare motståndare, desto större resurser kan potentiellt frigöras för att avskräcka den lede fi från attack.
  3. Sverige ska med i Nato. Om inte de senaste årens propaganda om ryska invasionsplaner förmår övertyga svenska folket återstår bara en metod: Utmåla motsträviga element som säkerhetspolitiska risker.

Tillägg: Rysslands utrikespolitiska målsättning är enligt Kragh och Åsberg att upprätthålla status quo. Du läste rätt. Status quo var sist jag tittade i ordboken inte en synonym till världsherravälde.

Uppdatering 2017-01-13, kl 12.33: Martin Kragh förtydligar på Utrikespolitiska institutets hemsida att det inte är författarnas avsikt att koppla samman Svenska Freds och kritik av en Natoanslutning med ryska påverkansoperationer. Den vetenskapliga artikeln ska ha korrigerats. Läs här.