»Humankapital«

3 minuters läsning

Tidigare hette det personal och personalavdelning. Numera är anställda human resources och rekrytering, organisering, motivering och fortbildning av desamma, samt ombesörjande av både trivsel och vantrivsel i arbetslivet, hanteras professionellt av en avdelning för human resource management. Potentiellt är vi alla vandrande resursknippen av varierande kvalitet varur HR-avdelningar utvinner arbetskraft och söker maximera dess produktivitet, till arbetsköparnas fromma.

Just human resource-jargongen avhumaniserar oss och tar ifrån oss vår värdighet som tänkande och kännande varelser. Dess teknokratiska och ekonomistiska perspektiv reducerar oss till föga mer än en resurs bland många andra. Malm, timmer, pappersmassa, petroleum, kärnkraft, spannmål, mineraler och … människor. Allt ska utnyttjas så effektivt som möjligt för att ge högsta möjliga avkastning på investerat kapital. Men i denna nya sköna värld köper kapitalet inte bara in råvaror och maskiner till produktionen av varor och tjänster, det köper även in en annan form av just kapital till produktionsprocessen: humankapital. Det är denna form av »kapital« som HR-avdelningar hanterar.

I kapitalistiskt nyspråk är vi människor humankapital. Du och jag är inte potentiella medarbetare eller ens arbetskraft längre, utan vi är, i oss själva, kapital. Vilket ju gör oss till kapitalister. Vilket innebär att det, till skillnad från svunna tider, inte ens i teorin längre finns någon konflikt mellan arbete och kapital. Ägarna till en verksamhet — tillverkning av bilar; utveckling av digitala tjänster; produktion av leksaker eller odling av biobränsle — är förvisso, precis som i gamla tider, kapitalägare, men numera är även de anställda i produktionen, de mänskliga resurserna, kapitalägare eftersom de i egenskap av »ägare« till sina egna kroppar äger just humankapital.

Upphovsmannen till detta nyspråk var nyliberalen Gary Becker. Med denna språkliga rockad lyckades han desarmera den centrala konfliktlinjen i en kapitalistisk marknadsekonomi: Den mellan arbete och kapital. För om vi alla i grund och botten är kapitalägare och därmed kapitalister, finns det ju bara gradskillnader mellan oss som individer. En del förvaltar sitt pund väl, andra mindre väl, men vi är alla till syvende og sidst kapitalister.

Ju mer vi identifierar oss som kapitalister och internaliserar vår roll som humankapital i marknadsekonomin desto svårare blir det för oss att analysera och förstå hur det ekonomiska systemet fungerar. Vår lojalitet med kapitalets logik köps till priset av vår ignorans. Konceptet humankapital och hela tankeverket bakom är en mästerlig rökridå då den ställer innebörden av etablerade begrepp på huvudet.

Som ekonomen Branko Milanovic har konstaterat är humankapital inte en form av kapital i den traditionella bemärkelsen. Anledningen är enkel. Oavsett hur mycket humankapital en person än besitter måste hon eller han likväl arbeta för att få en inkomst, medan ägare till fabriker eller aktier eller innehavare av patent inte behöver göra det för att få avkastning på sitt kapital. Andra människor arbetar för deras räkning.

Alla är helt enkelt inte kapitalister i dagens värld, hur gärna några mindre nogräknade ideologer än försöker ge sken av att så skulle vara fallet. Idén om humankapital förvirrar mer än den förklarar.

Eller som Milanovic formulerar saken:

In short, the concept of human capital brought nothing new to economics. It just relabeled something that was known since the dawn of political economy. But it managed to do serious damage to our ability to understand capitalist societies. It fancifully transformed poor wage workers into capitalists, and it identified the society based on labor with the one based on incomes from wealth.

Arbete och kapital är två fundamentala och väsensskilda kategorier i vårt ekonomiska system. Detta gäller oavsett storleken på inkomsterna. Även en relativt fattig kapitalägare och en högutbildad lönearbetare har helt olika roller även om de i slutänden skulle disponera exakt samma summa pengar. Den förstnämnde behöver inte arbeta för att få avkastning på sitt kapital. Den sistnämnde kan inte leva av sitt »humankapital« utan att arbeta. Milanovics poäng är helt enkelt att fördelningen mellan arbete och kapital alltjämt är en källa till oenighet om fördelningen av samhällets resurser. En konfliktlinje som begreppet humankapital gör sitt bästa för att dölja.

Det är först med den kraftiga högersvängen under de senaste decennierna som det har uppstått förvirring kring vilka som egentligen är kapitalister och vilka som inte är det, och därmed en uppsjö missuppfattningar om den kapitalistiska marknadsekonomins funktionssätt.

Återvinn din mänsklighet och ditt förnuft — vägra betrakta dig själv eller dina medmänniskor som »humankapital«.

Golf

4 minuters läsning

Den konservative nestorn Hans L Zetterberg skrev om hur leken var ett utmärkt sätt att reducera spänningar i en hierarkisk struktur (exempelvis på en arbetsplats), men hur den i slutänden inte förändrade någonting. Vilket han såg som något gott. Hans betraktelser över leken som en egalitär ventil i en hierarkisk struktur har fått mig att tänka på golf.

Golfturnering i Skottland, 1700-tal.
När jag växte upp gick golf ibland under smeknamnet »moderatbandy« på grund av utövarnas sociala position och därmed förmodade politiska övertygelser. På senare år har denna umgängesform nått en bredare publik. Jag är inte säker på att Moderater är lika överrepresenterade på greenen längre. Möjligtvis beträder en ideologiskt mer diversifierad medelklass det välsnaggade gräset numera. Men likväl har golf historiskt sett varit förknippad med societet, näringsliv och de välbeställda skikten av samhället. Spelets krav på enorma arealer mark lagd i träda har om inte annat gjort det nödvändigt med en betydande kapitalinsats för att få vara med och leka. Golf har föga förvånande sitt ursprung bland de besuttna i Skottland på 1600-talet. Inom detta skikt fanns de som kunde avvara stora områden för sitt tidsfördriv. Den moderna folkliga varianten är anspråkslös och betydligt billigare i drift, varför minigolfbanor traditionellt sett inte heller har varit någon exklusiv rendezvous för presumtiva affärspartners.

Min egen ytterst kortvariga karriär inom sporten omfattade några enstaka lektioner under vilka jag misslyckades med att uppbåda erforderlig entusiasm. Jag vet inte om jag vantrivdes i kulturen eller helt enkelt inte fastnade för själva spelidén. Hursomhelst blev jag aldrig någon spelare i det moderata bandylaget. Anledningen till att denna anrika sport ånyo pockar på min uppmärksamhet har dock inte med ett nyväckt intresse för järnfemma och putter eller den sociala miljön att skaffa, utan handlar om en kuriös aspekt av själva tävlingsarrangemanget.

Golf har sedan urminnes tider haft ett invecklat handikappsystem. Syftet är så vitt jag har kunnat utröna en form av nivellering. Med artificiella medel utjämnar systemet skillnader i talang och förmåga mellan de tävlande i syfte att skapa förutsättningar för en spännande tävling med oviss utgång. Tack vare handikapp kan en medioker amatör besegra en betydligt skickligare motståndare. Ursprunget verkar vara relaterat till odds i samband med vadslagning.

Systemet syftar emellertid inte till likabehandling, vilket skulle motsvara en liberalkonservativ uppfattning om jämlikhet där börd och social position inte bör hindra den talangfulle från att realisera sin potential. Inte heller handlar det om att inrätta en »jämn spelplan«, där de tävlande har tillgång till likvärdig träning, likvärdig utrustning och likvärdiga förhållanden under golfrundan, vilket skulle motsvara den liberala idén om jämlikhet i förutsättningar. I stället rör vi oss här med en betydligt radikalare idé om att i möjligaste mån minimera skillnader i utfall. Målsättningen är helt enkelt att inom vissa ramar eliminera effekterna av talang, träning och tålamod i syfte att jämna ut själva spelet, inte spelplanen. Ett mer flagrant ingrepp i den »naturliga ordning« — som konservativa annars plägar vurma för — torde vara svårt att finna.

Det finns dock historiska skäl som kan förklara denna paradox. Handikappsystemet tog form under en period då golf fortfarande var förbehållet en liten elit av välbeställda aristokrater. Inom denna grupp av socialt jämbördiga var likhet i utfall varken omstörtande eller samhällspolitiskt oacceptabelt. De tävlande var redan likar. Tack vare handikapp ökade däremot spänningsmomentet vid tävlingarna samtidigt som det underlättade umgänget inom överklassen. Förutsättningen för denna inkluderande gemenskap på greenen var dess exklusivitet visavi samhället i övrigt.

Konservatismen har historiskt sett varit antagonistiskt inställd till såväl jämlikhet som demokrati. I stället har den förespråkat hierarki och elitstyre. Men som handikappsystemet i golf illustrerar är det inte nödvändigtvis jämlikhet per se som den finner motbjudande, utan dess samhälleliga utsträckning. Exemplet må vara trivialt och begränsat till en social lek, men jag tror ändå att det berättar något väsentligt om inte bara den konservativa ideologin, utan om alla politiska ideologier. De handlar om var gränsen mellan innanförskap och utanförskap ska gå. Vilka ska inkluderas och vilka ska exkluderas från privilegier? I grova drag ökar mängden människor i utanförskap ju längre åt höger vi rör oss på den politiska skalan. Konservatismen begagnar sig av fler och strängare exklusionsklausuler (se Domenico Losurdos Liberalism – A Counter-History) än liberalismen, som i sin tur utesluter fler än socialismen. (Allt detta naturligtvis i teorin och inte nödvändigtvis i den politiska praktiken.)

Det finns dock ur konservativt perspektiv ett försonande drag med den egalitära grundtanke som vidlåder handikappsystemet i golf: Det är bara en lek. Ingen deltagare behöver befinna sig i okunskap om vem som egentligen är den bäste. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Oavsett vem som vinner rundan. Men tack vare den skotska överhetens fäbless för egalitärt innanförskap och spel och dobbel blir själva tävlingsmomentet mer spännande.

För egen del tänker jag att golf faktiskt har en radikal potential som jag tidigare fullkomligt har förbisett. Betänk om vi som samhällsmedborgare betraktade livet som en golfrunda mellan sociala likar där det låg i allas intresse att konsekvent tillämpa ett handikappsystem som utjämnade oddsen. »Åh, så ni är född i en fattig familj? Nå, då så, då delar vi upp alla tillgångar innan livet startar på allvar så att tillställningen blir så jämn och rafflande som möjligt!« Plötsligt känner jag en längtan som aldrig någonsin tidigare har överkommit mig; en längtan ut på det välklippta gräset …

Handskakning

3 minuters läsning

»The Trump Pump« är den senaste snackisen om USA:s president. Hur skakar karl’n hand egentligen? Studio Ett, Sveriges radios nyhetsmagasin, bestämde sig för att utreda saken med hjälp av Göteborgs-Postens USA-kännare Britt-Marie Mattsson (Studio Ett 15 februari, 17.20 in i sändningen). Hon började med att redogöra för hur gästande världsledare sakta närmade sig Vita husets entré och den fruktade hälsningsritualen. Därefter fick vi veta vad som drabbade besökaren.

Trump sätter fram handen, rak arm i regel, eller kanske lite halvrak sådär, och sedan rycker han till på något sätt, i gästens hand.

Varpå programledaren flikade in.

Ja, den här ganska våldsamma handryckningen, »The Trump Pump« som den har kallats, den har ju väckt enorm uppmärksamhet. Vad har du sett för reaktioner?

Expertkommentatorn svarade litet undvikande att hon faktiskt inte hade sett så många reaktioner, men hon fann sig snabbt och konstaterade därefter att folk pratade om företeelsen eftersom gemene man sällan finner något större nöje i att bli ryckta i handleden.

Samtalet fortsatte ytterligare några minuter. Hur tolkade då Mattsson Trumps handskakningsteknik? Jo, hon gissade att Trump, som är en 70-årig man, tillhör en generation män som vill hålla distans. Därav den raka, eller åtminstone halvraka, armen. Men samtidigt, och här fick vi lyssnare ta del av kremlologi i den högre skolan, ville han vara en modern man som bjuder in sin gäst. Därav rycket. Hur som haver var hans säregna beteende nog inte avsett som en förolämpning, menade Mattsson.

Programledaren undrade om man kunde tolka handskakningen som ett sätt för Trump att dominera över andra världsledare? Ja, man kunde ju tolka den hursomhelst, svarade Mattsson, och konstaterade därefter att den som leder världens mäktigaste nation har ett enormt övertag vid mottagningar i Vita huset. Jag knäppte händerna andaktsfullt samtidigt som jag lyssnade. Tack och lov för ynnesten att jag fick leva i detta tidevarv då medier var dag bibringade oss djupa insikter om den internationella politikens förunderliga värld! Men analysen slutade inte därvid. Då gästen redan befann sig i underläge kunde, föreslog Mattsson, rycket till yttermera visso ge upphov till en känsla av förvåning, i synnerhet om gästen redan led av svaga handleder.

Därefter gjorde Mattsson en lärd utvikning där hon jämförde hälsningstekniken hos Obama, Clinton och Reagan. Obama pansarstil; Clinton fysisk; Reagan kramig. Men den sistnämnde kom ju också från filmens värld. Kroppsspråket är viktigt. Men dess korrekta uttolkning är alltjämt föremål för svåra avvägningar och potentiella fallgropar.

Under intervjun uppmärksammade Mattsson även Trumps sätt att forma en ring med tummen och pekfingret när han talar. Innebörden av denna gest skulle hon gärna vilja veta. Poängen med detta fem minuter långa inslag i Studio Ett skulle jag bra gärna vilja veta.

Journalistikens uppgift är att redovisa det som är sant och relevant. Men mediernas upptagenheten vid snackisar leder nästintill per definition till en upphöjning av det som är fånigt och irrelevant. Samtalet om Trumps handslag är sakligt korrekt, det bygger på fakta och det passerar således filtret mot fejkade nyheter. Däremot faller det på att det är fullkomligt meningslöst och intetsägande. Det saknar således relevans. Bevakningen av just maktens män och kvinnor verkar för övrigt ofta fastna i spekulationer och kremlologi; långa haranger om den högst eventuella innebörden av politiska ledares klädstil, kroppsspråk och formuleringskonst. Som om det är deras beteende och inte deras handlingar och politik som sätter avtryck i världen.

Så även om »The Trump Pump« har »väckt enorm uppmärksamhet« (hos vilka?) bör redaktionen fråga sig: Är det relevant? Och om det vore ett relevant ämne borde det rimligtvis gå att utvinna mer substans ur analysen än att han är en 70-årig man och att man kan tolka hans handslag lite hursomhelst.


Det finns en kort animation av Trumps handskakning på nätet som har fått stor spridning. Även den har blivit en nyhet. Den blev ju viral, Gu’bevar’s.

Datorer

3 minuters läsning

Vid det här laget har jag arbetat som lärarvikarie till och från under ett halvår. Det har gett mig många nya intryck och nya insikter. En av dem artikulerade en flicka i årskurs 6 på ett synnerligen vältaligt och välformulerat vis då hon under en lunchrast i höstas kom fram till en av mina lärarkollegor.

»Alltså, vi måste prata«, inledde hon allvarsamt. »Du måste prata med rektorn och fråga varför skolan lägger så mycket pengar på läsplattor när det är fler vuxna och bra lärare som behövs. Läsplattorna är ju helt meningslösa. Vi använder ju inte dem till någonting i undervisningen. Det är ju ingen som använder dem till något annat än att spela spel och leka«, fortsatte hon. Jag var nära att utbrista »Hear, hear!«, men av respekt för mitt lunchsällskap avstod jag från att blanda mig i konversationen.

Nu, ytterligare några månader senare, är jag om möjligt än mer skeptisk till förekomsten av personliga läsplattor och datorer i skolan. Det finns flera anledningar därtill. För det första inbjuder de till att eleverna spenderar lektionstid på sociala medier och videosajter, samt ägnar sig åt planlöst surfande. För det andra lär de sig inte att använda böcker. För det tredje verkar det som att digital utrustning i viss mån har fått ersätta läroböcker (jag kan ha fel, men detta är mitt intryck utifrån min hittillsvarande erfarenhet, men det är som sagt en begränsad erfarenhet). För det fjärde är källkritik på nätet en svår konst, även för en universitetsutbildad historiker/arkeolog, och en än större utmaning för gymnasieelever. För det femte övar de sig inte tillräckligt på att ta anteckningar med papper och penna under lektionstid eftersom självstudier på nätet snarare uppmuntrar dem till att klippa och klistra från artiklar och pdf:er i stället för att med egna ord försöka sammanfatta det som läraren berättar.

Under en geografilektion härförleden blev en av fallgroparna med digitala källor uppenbar. Eftersom eleverna (årskurs 6) med självklarhet, och ett inte försumbart mått av självsäkerhet, tog sig an uppgiften att leta upp städer, berg och floder i Europa på Google maps utan att först ha bekantat sig med kartbokens urval av platsnamn tappade de snabbt fotfästet och började skriva ner namnen på små byar och bifloder på den irländska landsbygden i stället för Irlands högsta berg, Irlands längsta flod och så vidare. Förmågan att zooma in på en digital karta är guld värd, för den som vet hur man läser en karta och har övat upp en känsla för proportioner. Men den kan också förvirra ett otränat öga med sitt överflöd av detaljer.

Men kartexemplet är harmlöst. Betydligt mer problematisk är det när äldre elever på egen hand ska leta fakta och bakgrundsinformation på nätet. Även om där finns en myckenhet av bra och användbar information är internet också en kloak av desinformation, dumheter och strunt. Ambitionen att lära ut grunderna i källkritik är högst lovvärd, men ibland får jag känslan av att skolan överskattar elevernas förmåga att använda dess verktyg på ett konsekvent och effektivt sätt när de söker kunskap via sökmotorer. Läromedel har till skillnad från alla bloggar, nyhetssajter, hemsidor och portaler en redaktör som har sållat fram ett relevant urval av fakta och presenterat dem på ett pedagogiskt sätt anpassat för målgruppen. På internet är informationens kvalitet och svårighetsgrad högst varierande och inte ens gymnasieelever, oavsett hur motiverade och förnuftiga de än må vara, är några tränade forskare som förmår att utvärdera avsändare och innehåll kritiskt. Vilket, som sagt, kan vara mycket svårt utan relevant bakgrundskunskap.

Avslutningsvis finns det en del forskning som pekar mot att papper och penna faktiskt har sina fördelar. De som antecknar för hand kommer ihåg sammanhang och resonemang bättre än de som använder dator eller läsplatta. Även i andra avseenden verkar analog teknik göra minnet gott. Det finns således flera goda skäl till att inte låta penna och papper bli ett minne blott.

Nej

2 minuters läsning

Säg nej till förändring och stå fast. Det rekommenderar psykologen Svend Brinkmann i en liten förtjusande bok med titeln Stå fast — Vägra vår tids utvecklingstvång. Med inspiration från stoisk filosofi tar han sig an den strida ström av självhjälpsböcker, positiv psykologi och coacher som hela tiden ansätter oss arma människor med uppmaningarna om att vi ska hitta oss själva och utveckla vår potential.

Stå fast av Svend Brinkmann.

Hela industrin kring självutveckling uppmuntrar oss att ständigt jaga vidare mot nya mål i strävan efter att finna oss själva och vårt autentiska jag. Men i stället leder detta övermått av introspektion till känslor av tomhet. Dessutom bidrar fixeringen vid det inre livet och magkänslan till en infantilisering av oss som människor, menar Brinkmann. Integritet och förmågan att uppskatta och värdesätta andra människor för deras egen skull, inte blott utnyttja dem som språngbrädor på vägen mot nästa steg i karriären, förutsätter ett visst mått av förändringsobenägenhet. Ett trilskt motstånd mot kraven på flexibilitet kan dessutom utgöra en stabil utgångspunkt för att komma vidare. Medan gungfly som bekant inte ger något vidare avstamp.

Vad rekommenderar då Brinkmann? Vänd dig utåt mot världen i stället för inåt. Bejaka att allting inte alltid går framåt. Betänk att nytt inte nödvändigtvis är synonymt med bättre. Lär dig att uppskatta det du har och alla de glädjeämnen som livet trots allt är fullt av. Memento mori.

Det är ett recept som sticker i ögonen när vi alla ska vara anpassningsbara och oändligt flexibla individer som ständigt är på jakt efter nya sätt att förverkliga oss själva; ständigt redo att återskapa oss själva i en ny (förbättrad) skepnad; ständigt på hugget för att med de senaste självförbättringsteknikerna anpassa oss till omvärldens krav. Så, gör motstånd. Säg: »Jag har inget behov av att utvecklas« på nästa medarbetarsamtal. Vägra hoppa på tåget. Stå stadigt och säg: Nej.


Nu kanske en del tänker: »Oj, det var konservativt«. Betänk då att Reinfeldts PR-makare och Nya Moderaternas ideolog Per Schlingmann skrev boken Stå aldrig still!

Om förvirring uppstår kan jag rekommendera en genomläsning av inläggen på Konservativ revansch där jag flera gånger tar upp sammanblandningen av konservativ attityd och konservatism som politisk ideologi. Eller ladda ner boken och läs!