’Såssar’

3 minuters läsning

Stefan Löfven håller sig i mitten. (Foto: News Øresund, Johan Wessman)

Kanske en aning småsint, men jag använder den aristokratiska och nedlåtande varianten ’såssar’ för att beteckna dagens socialdemokrater. Jag är irriterad och brydd. Tongivande såssar gör återigen allt för att skjuta sig själva och sin rörelse i foten. Detta spektakel börjar bli oerhört tröttsamt. 

Göran Greider noterade nyligen i en debattartikel att Socialdemokraterna snarast verkade besvärade, om inte rent av besvikna, över framgångarna för systerpartiet Labour i det brittiska valet. S-märkta debattörer har länge varit sällsamt fientliga mot kandidater i andra länder som har framfört klassiskt socialdemokratisk politik. Jag har tidigare skrivit om de bisarra och insinuanta påhoppen som Karin Pettersson och Katrin Marçal har ägnat sig åt visavi Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyn i Storbritannien. Hela partiledningen har tagit en kraftig högersväng under de senaste decennierna, vilket Daniel Suhonen dokumenterade i Partiledaren som kom in från kylan, och partiet liknar nu mest en förvirrad kusinen från landet-variant av krigsherren Tony Blairs New Labour. 

I samband med den senaste partiledardebatten i Sveriges riksdag verkar förvandlingen av Socialdemokraterna till ännu ett potentiellt borgerligt samarbetsparti vara genomförd. Statsminister Stefan Löfven var tydlig. 

S står i mitten i svensk politik. Vi är beredda till mittensamarbete

Därmed har Sverige enligt gängse språkbruk fyra partier i mitten: Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. Personligen skulle jag dock hellre placera det nyliberala och libertarianskt anfäktade Centerpartiet ute på högerflanken. Hur som helst har åtminstone tre partier i denna kvartett en tydlig dragning åt det borgerliga hållet. Miljöpartiet har förvisso radikala rötter, men är numera knappast något annat än ’Moderater med cykelhjälm’, som en bekant uttryckte det. Nu har de fått sällskap på sin ökenvandring högerut av Socialdemokraterna. 

Ute på den konservativa flanken återfinns en kompromisslös trio: Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kvar till vänster på det politiska spektrumet finner vi ett ensamt alternativ: Vänsterpartiet. Det enda parti, för övrigt, som verkade glädja sig åt Labours överraskande valresultat och som betraktar den internationella vänsterns framgångar som något värt att bygga vidare på

Givetvis är borgerligheten motståndare till progressiv vänsterpolitik. Men när nu även stora delar av ’vänstern’ tar avstånd från traditionell vänsterpolitik leder det till att spektrat för tänkbar och genomförbar politik smalnar av betydligt. I slutänden riskerar ’demokratin’ att reduceras till en mekanism varigenom folket får ratificera vad en alltmer homogen klunga av partitoppar har bestämt sig för är förnuftig, ansvarsfull och realistisk politik. 

Om dessutom allt som avviker från en borgerlig konsensus framstår som extremt och orimligt lär det också effektivt tysta ner dem som inte håller med. Oppositionen mot konservativ och nyliberal hegemoni sugs ner i tystnadsspiralens virvlar. För vem orkar streta emot i ensamt majestät när såväl en överväldigande majoritet av riksdagspartiernas ledargarnityr som en nästintill homogen kör av tongivande ledarskribenter och opinionsbildare ständigt basunerar ut att solidaritet, rättvisa och gemensamma lösningar på gemensamma problem både är verklighetsfrånvänt och en form av extremism? 

I slutänden är tanken att vi som medborgare ska rösta på dem vi tycker verkar trevligast och har bäst ’ledaregenskaper’™. Politikens sakinnehåll ska vi ge fan i, för det har vi tydligen inte med att göra. 

Julius Caesar

2 minuters läsning

Shakespeare i Central Park.

I flera veckor har ett teatersällskap framfört Shakespears Julius Caesar i Central Park, oasen mitt i New York City. Föreställningen är en del av parkens fria teaterutbud. Men nu har plötsligt två stora sponsorer hoppat av och dragit tillbaka sitt stöd till produktionen eftersom den, enligt deras utsago, är provocerande och strider mot deras värdegrund

Upprinnelsen till hela denna sorglustiga historia började då den högerextrema sajten Breitbart (med vilken svensk högers extremistflörtare, Ivar Arpi, har utbytt inspiration och ’alternativa fakta’) avslöjade teaterpjäsens dolda, subversiva budskap. Fox News hakade på och presenterade ’nyheten’ i följande ordalag: 

A New York City play appears to depict President Trump being brutally stabbed to death by women and minorities

Caesar är nämligen blond och har blå kostym i årets uppsättning. 

Det faktum att den aktuella föreställningen låter just kvinnor och minoriteter vara inblandade i mordet på Caesar förefaller ha meriterat ett extra omnämnande av kabelkanalen. Som om inte mordet på imperatorn, vilket Fox och Breitbart i sina feberdrömmar tolkar som en förtäckt uppmaning till presidentmord, vore nog utförs det dessutom av grupper som borde veta sin underordnade plats i samhället: kvinnor och minoriteter. I sanning subversivt och måhända anledningen till att två konservativa kanaler gav utrymme till denna icke-nyhet. 

Resultatet av Foxs moralpanik uteblev inte. Både Delta Airlines och Bank of America drog tillbaka sina pengar till föreställningen. 

Intressant nog hade samma teatersällskap satt upp just Julius Caesar även 2012, men då med en Obamaliknande Caesar. Men det föranledde ingen hysteri eller indragen sponsring. I själva verket var det efter den säsongen som Delta inledde sitt samarbete med The Acting Company

För några år sedan satt vi i en amfiteater i Stockholms innerstad och avnjöt Parkteaterns uppsättning av Kåldolmar och kalsipper i gassande solsken. Onekligen en subversiv pjäs med ett budskap som säkerligen får människor med hjärtat till höger att rysa. Dessutom var inträdet fritt. (Jag undrar i mitt stilla sinne hur många kulisser och loger som Gunnar Axén, mannen som beter sig som en våldsam femåring när han inte får som han vill, vandaliserade den sommaren). Men kommer Nationalteaterns klassiker och liknande föreställningar att förgylla svenskarnas somrar även i framtiden? 

Som New York-exemplet visar är det inte integritet och kulturkärlek som driver PR-avdelningar på stora bolag. Om företagssponsring får dominera finansieringen av kultursektorn, som tidigare kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) ville, lär det inte finnas mycket utrymme kvar för kultur som kan stöta sig med inflytelserika grupper, eller som riskerar att stöta bort viktiga marknadssegment. Om näringslivets penningpung dikterar villkoren för kulturen lär det som bråkar och stökar, besvärar och hädar få lämna plats för det som smickrar och smeker, skyler och lindrar. Kåldolmarna och kalsipperna lär bli de första offren för en sådan ’frihetlig’ revolution. Men inte ens Shakespeare kommer att gå säker. 

Rasbiologi

2 minuters läsning

USA:s tidigare underrättelsechef James Clapper deltog i NBC:s program Meet the Press den 28 maj i år för att tala om de påstådda ryska försöken att påverka presidentvalet i höstas. I samband med det framförde han bland annat följande analys:

And just the historical practices of the Russians, who typically, almost genetically driven to co-opt, penetrate, gain favor, whatever, which is a typical Russian technique.

Den ryska ’nationalkaraktären’ avviker från hur vanligt hederligt folk förmodas bete sig. Deras gener nästintill driver dem till att manipulera sin omgivning för att uppnå fördelar. 

Clapper förtydligade sin analys under ett tal i Australiens huvudstad Canberra onsdagen den 7 juni. 

It is in their genes to be opposed, diametrically opposed, to US and western democracies

Där det tidigare uttalandet gav ett visst utrymme för tolkning var budskapet numera otvetydigt: Ryssar är av naturen motståndare till USA och västliga demokratier. Det ligger i generna. Tydligare än så kan väl knappast rasbiologiskt tankegods formuleras. Dagens Nyheter citerade ur Clappers tal i Australien, men nämnde inte hans lära kring slaviska folks rasmässiga egenskaper. Förmodligen för att redaktionen inte hade lyssnat på talet själva, utan gjorde en rewrite utifrån byråmaterial

Den förmodade, men fortfarande obevisade, ryska inblandningen i valet verkar vara en aldrig sinande källa till spekulation och fantasifulla teorier. Alla dessa lider dock av att de inte är falsifierbara. Om det saknas bevis är det i själva verket bara än starkare belägg för hur djävulskt skickliga ryssarna är på att dölja sina spår. Vilket innebär att fakta i målet mest är utsmyckning. Konspirationsteorierna håller, så att säga, oavsett om det finns belägg eller inte eftersom endast de invigda förstår att tolka de dolda tecken som bristen på bevis i själva verket utgör. Därutöver vilar förespråkarnas indignation över ryskt beteende på den tveksamma premissen att andra stormakter, som exempelvis Storbritannien, USA och Frankrike, aldrig någonsin skulle bevaka sina intressen med illegala medel eller försöka påverka utvecklingen i andra länder till sin fördel. Den moderna historien krossar snabbt dylika vanföreställningar. 

Med detta sagt är det fullt möjligt att Ryssland har gjort sig skyldiga till dataintrång och försökt påverka valutgången, men hårda bevis saknas alltjämt. 

I brist på dessa har nu det senaste tillskottet i konspirationsfloran slagit ut i full blom: Clappers explicita referens till rasbiologiskt tankegods. Kommer rasläror att få ett uppsving även här i Sverige när Natoanhängare, som anar ryska invasionsplaner bakom varje hörn, skruvar upp tonläget ännu ett snäpp? SD lär tacka för varje insats som kan normalisera deras rasistiska världsbild. Även om de därmed blir tvungna att offra en potentiell partner som Rysslands ledare. 

Valbevakning

2 minuters läsning

Pressens rapportering om det brittiska valet har varit fascinerande att följa. Inte helt oväntat har Jeremy Corbyn förlöjligats och beskrivits som en extremist med helt befängda idéer i svensk press. Tämligen traditionella socialdemokratiska ståndpunkter, som brukade vinna brett gehör, har fått opinionsmakare att fara ut i ändlösa tirader om vänsterextremism, kommunism och en nära förestående kollaps för ’det öppna samhället’™. I kontrast därtill framstår värderingar med hemvist långt ut till höger på det politiska spektrumet som mittfåran i svensk debatt. Konservatismen har onekligen fått sin efterlängtade revansch efter decennier av demokratiska och egalitära excesser.

Men oavsett hur försåtligt och illvilligt, eller ’Fair and Balanced’ som det heter på Fox-språk, Corbyn har beskrivits i kolumner, på ledarsidor och inte sällan i förment opartiska nyhetsartiklar i svenska medier, är det en västanfläkt jämfört med brittisk press. Där har mediebolagen bedrivit valkampanj på nyhetsplats. Främst i ledet har föga förvånande den reaktionäre mediemogulen Rupert Murdochs The Sun stått. När det kommer till smått parodisk propaganda uppsminkad till journalistik är tabloiden ohotad.


På valdagen såg förstasidan ut så här.

Men inte bara The Sun utan även brittiska dagstidningar i gemen har haft en tydlig aversion mot Corbyn och Labour. En studie från Loughburough University visar att medierna över lag har varit övervägande fientliga mot vänsteralternativet, medan de har behandlat Tories neutralt eller positivt. Undantaget är The Mirror, som har haft rakt motsatt hållning. Men givet den högervridna pressens betydligt större upplaga och genomslag har Corbyn haft en nästintill omöjlig uppförsbacke inför valet.

Om alla siare (och opinionsundersökningar) får rätt kan britterna förmodligen se fram mot att få koppla av med rävjakt på sin fritid framöver. Inte minst tack vare en imponerande mediekampanj för Tories.

Terrorism

4 minuters läsning

While we have made significant progress in recent years there is, to be frank, far too much tolerans of extremism in our country […] It is time to say: Enough is enough.

Theresa May, 4 juni 2017

2010–2016 var Theresa May inrikesminister och därmed högsta ansvarig för terroristbekämpningen i Storbritannien. 2011 ska underrättelsetjänsten MI5 enligt nyhetssajten Middle East Eye ha låtit kända säkerhetshot – misstänkta islamister – resa fritt in och ut ur landet för att delta i striderna mot Libyens diktator Muammar Gaddafi. Detta skedde alltså under Mays tid som minister. Är det denna episod hon syftar på när hon hävdar att Storbritannien har varit för tolerant mot extremister?

Flera exillibyer var vid tiden föremål för övervakning och husarrest i Storbritannien, men i samband med revolten i Libyen fick de tillbaka sin pass och möjlighet att resa utomlands. En av dem var den framtida Manchesterbombaren Salman Abedi. Både han och hans far var med i Libyan Islamic Fighting Group, samma islamister som MI6 (systerorganisation till MI5) tidigare hade haft samröre med i samband med ett misslyckat mordförsök på Gaddafi 1996. Femton år senare lyckades de tillsammans med sina allierade (Frankrike, USA, Sverige och en uppsjö lokala och ditresta salafister och jihadister) störta diktatorn och skapa en frizon för religiös extremism i Nordafrika. Numera är Libyen ett fäste för al-Qaida och dess avknoppning IS. En smältdegel av fanatism som Abedi besökte innan han utlöste sin självmordsbomb utanför konsertarenan i Manchester.

Bara några dagar innan det senaste terrordådet i London avslöjade The Guardian att en utredning om vilka som finansierar terrorgrupper i Storbritannien troligen inte kommer att offentliggöras då innehållet är för ’känsligt’. Detta enligt talespersoner för inrikesdepartementet. Saudiarabien och andra Gulfmonarkier står sannolikt högt upp på listan över dem som pekas ut som sponsorerna bakom brittiska fanatiker. En läckt rapport från tysk underrättelsetjänst har redan pekat ut dessa diktaturer som internationella finansiärer av religiös extremism. Sedan tidigare är det välbelagt att Saudiarabien under decennier ihärdigt har spridit wahhabism, en fundamentalistisk och intolerant uttolkning av islam, världen över. Oljepengarna har därutöver främjat framväxten av nya generationer jihadister i oroshärdar från Afghanistan till Mali.

Men reaktionär terror verkar inte avskräcka premiärminister Theresa May som tidigare i vår besökte Saudiarabien för att bekräfta de täta banden länderna emellan. Under Tories tid vid makten har kungadömet köpt brittiska vapen för tiotals miljarder kronor samtidigt som de har bedrivit ett brutalt krig mot grannlandet Jemen – med benäget stöd från Storbritannien – och underblåst sekteristiskt våld i Mellanöstern, inte minst i Irak och Syrien.

Likväl framstår terrorism ofta som i grunden obegriplig och oförklarlig när svenska skribenter producerar sina kolumner i samband med ständigt nya dåd. ’Det går inte att skydda sig mot terrorism’, är ett återkommande tema. Varje försök att förklara eller förstå varifrån terrorn hämtar sin näring betraktas med misstänksamhet eller fientlighet. Terrorism är blott och bart primitiv ondska. En obegriplig kraft som kletar fast på samhällskroppen likt ett giftigt slem.

Givetvis är omöjligt att bekämpa något så luddigt och konturlöst som ’ondska’. Dessutom vet vi tämligen väl vid det här laget vilka länder som sponsrar hatpredikanter och förser terrorgrupper med pengar till vapen, ammunition och sold, samt vilka länder som i sin tur är deras närmaste allierade i Västvärlden. Saudiarabiens internationella beskyddare Storbritannien och USA har sina fingeravtryck över mycket av den islamistiska terrorism som har drabbat världen de senaste decennierna. Antingen som direkta organisatörer av Mujahedin i Afghanistan på 1980-talet, eller indirekt via kontraproduktiva anfallskrig och raserade statsbildningar som i Irak och Libyen. Men detta måste vi tala tyst om. Annars går det inte att upprätthålla den livsviktiga distinktionen mellan västlig civilisation och reaktionärt mörker i österled.

Ett bra exempel på hur svensk nyhetsrapportering kring islamistiska terrordåd brukar te sig är Ossi Carps text om Manchesterbombaren i Dagens Nyheter på lördagen. Carp tar upp Abedis koppling till Libyen och de religiösa krigare som numera flockas dit, men han nämner inte hur, och med vilka länders benägna bistånd, som jihadister fick fotfäste i landet. Natos intervention 2011 nämns inte med ett ord. Inte heller Sveriges insats. Inte heller de graverande uppgifterna om en medveten policy inom MI5 för att hjälpa extremister att störta Gaddafi vilket sedermera har störtat hela det nordafrikanska landet ner i kaos och religiös fundamentalism. Centrala frågeställningar kring nutidshistorien är som bortblåsta. Det enda man som läsare kan göra är att uppgivet skaka på huvudet eftersom allting förefaller vara så fullkomligt obegripligt och … ondskefullt. Bäst då med en stark ledare som pekar med hela handen. Den sittande ’järnladyn’ verkar i detta sammanhang vara ett säkrare kort än den veka Labourledaren Jeremy Corbyn, som hittills har opponerat sig mot samtliga militärinterventioner sedan George W Bush och Tony Blair initierade ’kriget mot terrorismen’™.

Det är åtminstone den slutsats som följer ur den form av rapportering som nogsamt suddar bort all historisk kontext, allt maktpolitiskt spel och alla ekonomiska intressen ur ekvationen. Verklighetens komplexitet reduceras effektivt till en sagovärld där ljus står mot mörker. Ett upplägg som gjort för en demagog som med brösttoner och svärd i hand manar sin landsmän till strid mot ondskan. Därutöver är det en trösterik saga. Ingen skugga faller över europeisk utrikespolitik, kriget mot terrorismen, Irakkriget eller Libyeninterventionen. Inga svåra frågor. Bara ett behagligt klingande vi mot ett avskyvärt skorrande dom.

The chickens come home to roost, är ett engelskt uttryck för de fruktansvärda konsekvenser som förr eller senare oundvikligen följer av det cyniska maktspel som brittiska eliter har ägnat sig åt visavi Mellanöstern i drygt ett sekel. Ett dubbelspel som kostar deras egna medborgare livet, främjar terrorgrupper och orsakar instabilitet och blodsutgjutelse i den arabisktalande världen. Men låt oss inte prata om det. Nej, låt oss i stället betona hur förunderligt obegriplig, skrämmande och grym världen ter sig. Under tiden kan Theresa May och hennes likar så en ny draksådd som garanterar fortsatt vapenexport, en fortsatt stabil allierad i kungahuset Saud samt fortsatt nya terrordåd i framtiden.