Domesticering

3 minuters läsning

Nyligen tittade jag återigen igenom UR:s serie Världens bästa skitskola från 2011. Sista delen handlar om dem som hoppar av skolan och inte får några slutbetyg. Vad ska de göra? Vilka arbetstillfällen finns det för dem? Programledaren Natanael Derwinger följer bland annat med på en 'audition' för ungdomar som söker jobb som butikspersonal på Coop. Det är som ett avsnitt av Idol där första pris är en åtråvärd anställning. Klicka på länken här nedan för att se det cirka 13 minuter långa inslaget (OBS! Länken är endast tillgängligt till och med 31 december 2017).

Världens bästa skitskola: Dropouts

Nu visar det sig att kassör/kassörska på en stormarknad inte är ett yrke som vem som helst kan klara av. Tvärtom kräver arbetsuppgifterna en väl avpassad kombination av talanger och förmågor från presumtiv personal för att de ska kunna välkomna och bemöta butikens 'gäster' på ett adekvat sätt. (Mängden språkliga krumbukter som används för att till varje pris dölja kommersiella transaktioner bak en ridå av förtrolighet och intima relationer — gäst i stället för kund — är avslöjande i det att de säger något om vår ambivalens inför att, som vi plägar gör, låta strikt kommersiella överväganden likt en gökunge tränga ut andra värden ur boet.)

Spoilervarning! I slutet på inslaget framgår det att 'vinnarna' som juryn utser inte får någon fast anställning på Coop att se fram emot. Nej, i stället är priset en månads provanställning. Därutöver är det inte ens garanterad heltid under denna månad, utan det kan lika väl handla om inhopp vid behov. Likväl visar de lyckliga vinnarna upp en oförställd glädje inför denna tämligen skrala belöning för att de, som det heter, har bjudit på sig själva och gjort allt för att behaga Coops anställningsjury.

Inslaget illustrerar hur nyliberal ideologi tar sig uttryck i praktiken. Genom att anpassa oss till omgivningens efterfrågan konkurrerar vi med varandra om uppehälle, status och position. De som inte är oändligt formbara och flexibla sållas snabbt bort. Den individuella friheten är föga mer än rätten till anpassning och konformism. Det hela påminner om en form av domesticering. Breda folklager formas med piska och morot efter 'marknadens' växande behov av tillmötesgående och trogen servicepersonal. Integritet blir i allt större utsträckning en form av lyxkonsumtion som de redan framgångsrika kan unna sig, om de har lyckats ta sig hela vägen till toppen på karriärstegen med någon form av personlig integritet i behåll.

Detta dystopiska träsk av underkastelse och bländvit servilitet för det stora flertalet är nyliberalismens utopi. Den nyliberala rörelsens förgrundsfigur Friedrich Hayek skrev tämligen utförligt och med högdraget aristokratiskt förakt för massorna, värdigt det 'von' han strök från sitt namn i unga år, om de välbärgades behov av frihet och självständighet kontra de breda folklager som, enligt honom, fann sin plats i livet när de blott hade att lyda order från sina överordnade.

Coops 'audition' är en ögonblicksbild från den nya sköna värld som växer fram ur den antidemokratiska och feodalt anstrukna nyliberala rörelsens framgångar under ett halvt sekel. Sakta men säkert internaliserar nya generationer dess 'marknadslogik'. De lär sig anpassning och underkastelse med ett tjänstvilligt leende på läpparna. Eller, som en god vän uttryckte saken: Att malas ner i givakt.

Venezuela

10 minuters läsning

Med anledning av situationen i Venezuela. Ursprungligen publicerad 2 augusti 2017

Protester i Caracas 23 januari 2019. Venezuela verkar vara på randen av ett kuppförsök mot den sittande presidenten. (Skärmdump från videoklipp.)

Rapporteringen om Venezuela ger vid handen att landet närmar sig diktatur med stormsteg, om det inte redan de facto är en diktatur. President Nicolas Maduro och hans regering (ibland omnämnd som ’regim’, en beteckning som medier brukar reservera för just diktaturer och ’skurkstater’) slår brutalt ner oppositionens demokratiaktivister, inskränker pressfriheten och hittar på en farsartad och illegitim omröstning för att en gång för alla förvandla Venezuela till en repressiv enpartistat. Över etthundra personer har dödats under de senaste månadernas blodiga konflikt mellan det styrande partiet och oppositionen.

DN:s Brandāo Jönsson har tidigare skrivit flera reportage om ett land i kaos där demokratiaktivister fruktar regeringens våld. Hugo Chavez arvtagare Maduro har visat socialismens rätta ansikte: tomma hyllor i butikerna, fattigdom, nöd och politisk repression.

Jag har aldrig varit i Venezuela och vet inte hur situationen ser ut på plats, men jag har svårt att ta alla antydningar och påståenden om den nuvarande krisen på allvar. Varför? Det finns flera skäl därtill.

I samband med valet till en konstitutionell församling på söndagen (30 juli [2017]) rapporterade SVT att landet tog ’sista steget mot diktatur’. Källan till detta påstående, som låter som ett eko av vad landets opposition har sagt i åratal, var ’Venezuelakännaren’ och författaren Kajsa Norman, som, utöver att ha skrivit en bok om Hugo Chávez, också har arbetat som informationsofficer för de Natoledda ISAF-styrkorna i Afghanistan. Måhända relevant information i sammanhanget då USA och dess allierade är de häftigaste motståndarna till den sittande regeringen i Venezuela. Men det glömde SVT bort att informera sin publik om.

…besynnerligt att ’diktatorn’ Maduro och hans anhang lät oppositionen vinna en klar majoritet

Anledningen till Normans bedömning att Maduro avser instifta diktatur förefaller, enligt artikeln, delvis vara att valet skulle vara riggat till förmån för det styrande partiet och dess anhängare då varje kommun fick tillsätta en kandidat oavsett folkmängd. Oppositionen som är starkast i storstäderna hävdade att detta var orättvist. Det låter onekligen besvärande på samma vis som den amerikanska senaten (en explicit antidemokratisk institution) är en problematisk kvarleva från en tid då de besuttna ville försäkra sig om att den betydligt mindre bemedlade majoriteten inte skulle kunna använda statsapparaten på ett sätt som kunde äventyra de mer välmående segmentens privategendom. Det finns emellertid flera valsystem världen över som inte är proportionella utan att för den skulle leda till rop om ’diktatur’. Storbritanniens enmansvalkretsar exempelvis.

Därutöver hävdar oppositionen att de har folket bakom sig, varför det framstår som märkligt att de bojkottar valet i stället för att delta. Rimligtvis borde de kunna vinna en ’jordskredsseger’ tämligen bekvämt (som de gjorde i parlamentsvalet 2015) och skriva om konstitutionen efter eget gottfinnande. Om emellertid Venezuela redan är en diktatur där valsystemet är riggat till det styrande partiets fördel, vilket de och deras språkrör i medierna påstår, är det besynnerligt att ’diktatorn’ Maduro och hans anhang lät oppositionen vinna en klar majoritet av sätena till den lagstiftande församlingen i valet 2015. Men dylika motsägelsefulla inslag i retoriken besvärar sällan kommentatorer, ’kännare’ och ’experter’. Oppositionella i Saudiarabien, Rwanda och Vitryssland skulle nog gärna ha samma möjligheter att delta i det politiska livet.

de som annars hävdar att presidenten styr hela landet med järnhand menade nu att han utövade för litet makt

Ytterligare ett skäl som Norman anförde för sin bedömning att Venezuela är nära nog en diktatur var hur det sittande parlamentet har motarbetats av Högsta domstolen, som hon menade att Maduro hade fyllt med lojala chavister (anhängare av Chavez revolution), innan oppositionen tog över den lagstiftande församlingen. Ett aktuellt fall från början av året då domstolen satte stopp för parlamentet var när det försökte avsätta presidenten för att han hade ’övergett sin post’. Maduros påstådda underlåtenhet att regera (det vill säga de som annars hävdar att presidenten styr hela landet med järnhand menade nu att han utövade för litet makt) grundade sig enligt oppositionspolitikern Juan Pablo Guanita på att Maduro hade ’tillåtit världens högsta inflation’. Enligt Venezuelas HD översteg dock oppositionens initiativ parlamentets befogenheter och stred således mot konstitutionen.

Församlingens president, Julio Borges, lovade emellertid att han skulle fortsätta sin kamp för att avsätta presidenten och ställa honom inför riksrätt. Detta löfte avgav han i januari 2017, ett drygt år före presidentvalet 2018. Oppositionen vägrar således låta valcykeln ha sin gång utan kräver helt kompromisslöst den sittande regeringens omedelbara avgång. Onekligen en egensinnigt sätt att visa respekt för den demokratiska processen.

Jag har läst många artiklar i engelskspråkig press nu och jag har fortfarande inte funnit några exempel på vad oppositionen vill göra åt den rådande krisen i Venezuela, eller för den delen på vilket sätt de vill bygga broar i ett land som slits isär av en eskalerande våldsspiral. Det verkar som de är tämligen monomant inriktade på att avsätta Maduro och riva ner alla de reformer och genomgripande förändringar som har genomförts i landet sedan Maduros företrädare Chavez (som gick bort 2013) kom till makten 1999.

Vad oppositionen avskyr mer än något annat är sociala reformer, statligt ägande och andra förändringar i socialistisk riktning. En avsky som nästintill samtliga korrespondenter, ’kännare’ och ’experter’ i de stora svenska medierna, av rapporteringen att döma, verkar dela. Möjligtvis gör inte den övervägande majoriteten i Venezuela samma bedömning av i vilken riktning landet bör utvecklas. En ny undersökning från opinionsinstitutet Hinterlaces visar att de flesta venezuelaner inte nödvändigtvis vill ha det privata marknadssamhälle som oppositionens högerpolitiker lär införa om de vinner regeringsmakten vid nästa val. I stället vill de överraskande nog ha ett socialistiskt styre, om än med några reformer för att uppmuntra privata initiativ.

Några siffror kan belysa vad som inte framkommer i svensk bevakning:

  • 86 % vill att regeringen uppmuntrar privata investeringar i ekonomin.
  • 78 % anser att staten ska reglera den privata sektorn.
  • 75 % anser att det bästa för Venezuela vore en socialistiskt styrd blandekonomi där det finns flera olika ägandeformer.
  • 61 % vill att staten, inte det privata näringslivet, anger riktningen för landets ekonomi.
  • 67 till 74 % motsätter sig en privatisering av statliga företag, däribland elproduktionen och olje- och gasbolaget Petróleos de Venezuela.

Än mer förvånande är att 63 % av befolkningen inte har något förtroende för att oppositionen ska kunna lösa den ekonomiska krisen i landet om de kommer till makten.

Över hälften, 56 %, vill, trots allt missnöje, att president Maduro ska sitta kvar

Men det blir mer förvirrande. Över hälften, 56 %, vill, trots allt missnöje, att president Maduro ska sitta kvar och försöka lösa landets ekonomiska problem. Enligt chefen för Hinterlaces är rösterna på oppositionen i första hand proteströster för att straffa regeringen, inte ett bevis för oppositionens popularitet. Med detta sagt är det värt att notera att opinionsundersökningar givetvis har felkällor och kan missa strömningar hos betydande folklager. Brexit och presidentvalet i USA ger anledning till försiktighet. De ovan refererade siffrorna kommer dock inte från någon oseriös nätenkät utan bygger på ett statistiskt säkerställt urval av omkring 1 500 intervjupersoner och verkar således inte gå att avfärda utan vidare. Likväl hävdade professor Fredrik Uggla på Latinamerikainstitutet vid Stockholm universitet i P1 Morgon att majoriteten av befolkningen är entydigt emot regeringen. Dock utan att ange någon källa till denna uppgift. Det är möjligt att han har rätt, men det är svårt att veta vad han baserar sin slutsats på.

Det bekymmersamma i sammanhanget är att svenska medier konsekvent verkar sålla bort all information som talar till regeringens fördel. Det är möjligt att exempelvis Brandao Jönsson, Kajsa Norman och SVT:s egen korrespondent Bert Sundström har uppgifter som visar att Hinterlaces är ett helt oseriöst företag och att deras undersökningar saknar all trovärdighet, men det är i sådana fall något som de inte har redovisat i sin rapportering.

En vedertagen journalistisk tumregel är åtminstone återge de bästa argumenten för endera sidan när motstridiga uppgifter står mot varandra. I bästa fall försöker granskande journalister reda ut vilken information som är sakligt korrekt och följaktligen vilken sida som ’har rätt’ i en konflikt. Men när det gäller utrikesrapportering från konflikthärdar verkar de etablerade medierna ofta stanna vid att redovisa vad den ena parten tycker, ofta baserat mer på en sorts magkänsla för var sympatierna borde ligga än något självständigt försök att göra en egen bedömning – baserad på en kritisk utvärdering av tillgänglig information – av situationen.

I det aktuella fallet sammanfaller vinklingen nästintill helt och hållet med den position som Vita huset och EU har intagit. Det vill säga: Nicolas Maduro är en diktator in spe och socialism i alla dessa former är förkastligt. Detta är inte något som behöver bevisas eller beläggas, eller ens något som läsarna får bedöma själva utifrån opartisk rapportering, utan snarare något på förhand givet som medierna endast har att förmedla och paketera på ett så aptitligt och (över)tydligt sätt som möjligt.

Beskrivningen av det grova gatuvåld och de politiska mord som har härjat landet sedan i våras väcker också frågor. I de artiklar jag har läst hitintills framgår det att omkring 100 personer har mist livet. Underförstått eller explicit pekar det anklagande fingret mot regeringen. SVT:s Bert Sundström förklarade i Sveriges Radio dagen efter valet till konstitutionell församling att statsapparaten stod för merparten av våldet. Det var hans egen bedömning av situationen.

Enligt Venezuelas riksåklagare, som är en framträdande kritiker av Maduros regering, stod säkerhetsstyrkorna för åtminstone 19 av de 63 rapporterade dödsfallen fram till början av juni. Det vill säga en knapp tredjedel. Vilka som låg bakom övriga offer för våldet var oklart. Men klart är att en chavista som kandiderade i valet blev mördad så sent som på lördagen före valet. Även om SVT i sin artikel tonade ner kopplingen till politiskt våld. När chavister dödas framstår det ofta som helt frikopplat från protesterna och den politiska oppositionen; när oppositionella dödas är det exempel på statlig repression och regeringens våldsamma sympatisörer. Rapporteringen lämnar inte mycket utrymme för tolkning. I Venezuela står demokratiska högeraktivister mot en despotisk vänsterdiktatur.

Den oberoende sajten venezuelanalysis.com går kontinuerligt igenom de rapporterade dödsfallen. I deras senaste uppdatering (21 juli) ger de en annan bild av våldet. Enligt dem har oppositionsaktivister orsakat fler dödsfall än regeringssidan i de fall där gärningsmännens identitet och politiska koppling är känd. Samtidigt är drygt 40 av de över 100 offren oppositionsanhängare. I övrigt är dödsoffren, i fallande ordning, förbipasserande, chavistas och säkerhetsstyrkor. Till betydande del är dock såväl gärningsmännens som offrens identiteter omtvistade och/eller okända.

Vad som däremot är klarlagt är att oppositionen inte bara består av fredliga ’demokratiaktivister’. Bland dem finns våldsamma gäng som sätter upp vägspärrar, kastar molotovcocktails och attackerar politiska motståndare. I helgen smällde de dessutom av en bomb mot en lång karavan av motorcykelpoliser. Demonstranter i närheten applåderade dådet.

Tidigare i våras brändes Orlando Figuera levande av militanta oppositionella

Det finns även exempel på groteskt våld med rasistiska undertoner mot civila. Vid åtminstone ett par tillfällen har oppositionsanhängare tänt eld på mörkhyade personer som de har förmodat har varit chavistas eller sympatiserat med regeringssidan. Tidigare i våras brändes Orlando Figuera levande av militanta oppositionella. Han dog senare av sina skador. Vid tillfället gjorde ingen av ’demokratiaktivisterna’ runt i kring någon ansats till att rädda livet på den brinnande mannen. Dessa militanta aktivister ingår i den proteströrelse som, enligt en nästintill enig presskår, utgör framtidshoppet för Venezuelas demokrati. Här är en intervju med journalisten Abby Martin, som för Telesurs räkning bevakade protesterna i Venezuela. Inslaget innehåller även en kortare passage där Figueras mor anklagar ledande oppositionspolitiker för hennes sons död.

I ljuset av flera fall av lynchningar (ett uppmärksammat fall ägde rum 2014 vid ett universitet) frågade sig nyligen den venezuelanske professorn Chris Gilbert, i en artikel riktad till en amerikansk läsekrets, varför amerikaner skulle vilja ge sitt stöd till en oppositionell rörelse som producerar ’strange fruit’. En referens till titeln på en klassisk Billie Holiday-sång om lynchning av svarta i USA:s sydstater.

Berättelsen om modiga demokratiaktivister som står upp mot en repressiv regim förefaller vara en väl tillrättalagd version av vad som försiggår i Venezuela. Oavsett var ens politiska sympatier ligger torde alla vara betjänta av en så neutral, opartisk och fullödig rapportering som möjligt. Även om det bär mig emot att citera Hanne Kjöller så hade hon givetvis rätt när hon för ett par år sedan skrev ’en halv sanning är också en lögn’. För om den ena sidan av en konflikt konsekvent faller bort ur rapporteringen så lämnas läsaren med en skev bild av vad som händer.

Avslutningsvis noterar jag att etablerade medier undviker att påminna läsarna om den USA-understödda kuppförsöket mot dåvarande president Hugo Chavez 2002. Många av dagens framträdande oppositionspolitiker, som Leopoldo Lopez och Henrique Capriles, försökte då störta landets demokratiskt valde ledare med hjälp från främmande makt. Hur samma journalister som det senaste halvåret har skrivit spaltmeter efter spaltmeter om det påstådda hotet mot USA:s demokrati från en konspirerande Vladimir Putin, som kan ha installerat en rysk marionett i Vita huset, plötsligt kan underlåta att berätta om ett väldokumenterat kuppförsök i Venezuela – som ju har ägt rum på riktigt och inte bara är en spekulativ teori – är för mig obegripligt.

Det är ett imponerande exempel av ’dubbeltänk’, för att använda George Orwells vokabulär. Men samtidigt är det måhända inte så förvånande trots allt. När det begav sig hälsade bland andra Sydsvenskans inflytelserike ledarskribent, Per T Ohlsson, kuppen som ett välkommet försök att rädda demokratin i Venezuela.

På så vis är den nuvarande rapporteringen konsistent över tid med en demokratisyn som är tämligen flexibel och anpassningsbar utifrån klassperspektiv, geopolitiska hänsyn och stormaktsintressen. Frågan kvarstår dock: Varför ska journalister delta i detta smutsiga strategiska spel?

Facit från Latinamerikas historia av USA-understödda militärjuntor, statskupper och dödsskvadroner borde mana redaktioner till försiktighet när den ena sidan får helhjärtat stöd från supermakten medan den andra konsekvent demoniseras. Den omfattande propaganda som förekommer när stormaktsintressen står på spel (Irak, Libyen och Syrien är några exempel från 2000-talet) torde också ge medier anledning att förhålla sig skeptiska till grova anklagelser mot stater som befinner sig i skottgluggen för ’regime change’. I synnerhet om uppgifterna inte går att styrka med hjälp av opartiska källor.

Men å andra sidan är kostnaden för att falla in i ledet försumbar. Priset kan däremot vara högt för att avvika från det etablerade narrativet – i synnerhet om det senare visar sig att man inte har fått rätt på varje detalj – varför enskilda utrikeskorrespondenter gör klokt i att ta det säkra före det osäkra och följa strömmen. Priset får mediekonsumenterna betala i form av partisk rapportering som inte berättar hela historien.


I samband med de aktuella händelserna (januari 2019) har jag formaterat om artikeln, förtydligat årtal, ändrat enstaka formuleringar och lagt till en bild, men inte uppdaterat texten med ny information.
/Joakim