Skolval

10 minuters läsning
Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt, redaktörer för ”Skolan, marknaden och framtiden”.

En starkt bidragande orsak till de senaste decenniernas segregering av skolan är det fria skolvalet. Ändå är frågan mer eller mindre död i den politiska debatten. Skolforskarna Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete, och Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik, båda vid Linköpings universitet, vill lyfta fram just skolvalet och marknadsstyrningen av skolan i det offentliga samtalet. De två är redaktörer för den nyutkomna forskningsantologin Skolan, marknaden och framtiden som de presenterade vid ett seminarium på ABF-huset i centrala Stockholm den 20:e mars.

På seminariet konstaterade de två forskarna att få beslutsfattare vill prata om det fria skolvalet när skolfrågor är på tapeten. Fejes menade att politiker från vänsterhåll hellre pratar om vinster i välfärden, medan borgerliga företrädare föredrar att kritisera ”flumpedagogik”. Debatten handlar sällan om det fria skolvalet.

Att döma av den mediala uppmärksamhet som skolfrågor har fått hitintills verkar denna bedömning rimlig. Mycket har sagts och skrivits om svensk skola på sistone, men då har helt andra aspekter än det fria skolvalet stått i centrum. Samma vecka som seminariet om forskningsantologin Skolan, marknaden och framtiden ägde rum sände Vetenskapsradion tre fördjupande reportage om skolan. Utifrån de teman som hade tagits upp avslutades serien med Vetenskapsradions veckomagasin. Hela programtiden ägnades åt en paneldiskussion med gymnasieminister Anna Ekström (S), Christer Nylander (L), talesperson i utbildningspolitiska frågor, och två forskare. Programledaren introducerade samtalet på följande vis:

Tre huvudfrågor har vi för diskussionen i dag: Borde vi förändra betygssystemet och i så fall hur? Är det för mycket datorer i skolan, eller kanske för lite? Ska vi ha mer katederundervisning?

Vänsterns stora hjärtefråga om vinstdrivna friskolor och vinstuttag lyste med sin frånvaro. Likaså det som forskarna efterlyser, det vill säga en offentligt politisk debatt om det fria skolvalet. Däremot hade Jan Björklund och Liberalerna fått med en av sina käpphästar: Katederundervisning.

Betygssystem, digitala hjälpmedel och undervisningsformer är givetvis vare sig ointressanta eller irrelevanta i sammanhanget, men det är symptomatiskt att själva skolsystemets utformning hamnar i radioskugga. Det finns gott om forskning på området, så det kan inte vara bristen på vetenskapliga studier som gör ämnet oattraktivt.

För att ta några exempel från de senaste åren: Skolutvecklaren Per Kornhall sammanfattade forskningsläget i boken Barnexperimentet från 2013, och levererade svidande kritik mot valfrihetsreformen; Forskningsprojektet ”Den svenska skolans nya geografi” har visat hur skolvalet leder till social sortering och ökad segregation. Liknande budskap kom fram då internationella skolforskare samlades på Kungliga vetenskapsakademin för nästan exakt fem år sedan. Den gången var Vetandets värld på Sveriges Radio det enda nyhetsmedium som bevakade konferensen. Vare sig ansvariga politiker eller skolföretag fanns på plats den gången, och inför höstens val för frågan om det fria skolvalets konsekvenser alltjämt en undanskymd tillvaro.

Det svenska skolmarknaden är dessutom säregen i ett internationellt perspektiv. Något som torde göra den värd att uppmärksamma. Få medier brukar missa chansen att berätta en unik, egendomlig och sensationell historia. Men i det här specifika fallet finns det ingen tung politisk aktör som driver på för att uppmärksamma systemets extrema karaktär, och då blir frågan styvmoderligt behandlad.

♦ ♦ ♦

Men varför är då 90-talets valfrihetsreform och marknadsutsättningen av skolan problematisk enligt de båda forskarna?

Systemet med skolpeng, fritt skolval, friskolor och fri etableringsrätt för friskoleentreprenörer skulle enligt förespråkarna bringa välgörande konkurrens till ett förstockat skolväsende. Utöver ökad valfrihet för medborgarna skulle konsekvenserna bli såväl högre kvalitet som ökad likvärdighet. Efter ett kvarts sekel av marknadsexperiment på skolans område är resultatet i flera avseenden raka motsatsen till vad politikerna utlovade.

Inte ens på valfrihetens område är resultaten entydigt positiva. De som framför allt har kunnat dra fördelar av reformen är de välbeställda och högutbildade, och deras barn. För många andra har friheten däremot varit en chimär.

Men konsekvenserna av skolmarknaden är mer vittfamnande än så.

Förutom de kontrollsystem och krav på dokumentation som följer i kölvattnet på marknadslösningar av offentlig verksamhet (här vill jag hävda att mer byråkrati – inte mindre, som förespråkarna brukar hävda – är en förutsebar effekt av marknadslösningar då det är det enda sättet att garantera någon form av måluppfyllelse när makthavare avhänder sig möjligheten till politisk styrning) har svensk skola under lång tid haft en negativ utveckling i internationella jämförelser. Mellan 2000 och 2012 föll Sverige mest av alla länder i Pisa-undersökningarna. 2016 bröts äntligen trenden. Men det återstår att se om trendbrottet är bestående.

I ett annat centralt avseende finns däremot ingen ljusning i sikte: Likvärdigheten. Enligt skollagen ska alla elever, oavsett bakgrund, erbjudas en likvärdig utbildning. Men till följd av valfrihetsreformen har skillnaden i resultat mellan skolor och mellan elevgrupper tvärtom vuxit. I dagens skola är föräldrarnas utbildningsbakgrund, inkomst och migrationsbakgrund än mer avgörande för barnens framtid än tidigare.

Dagen efter seminariet kom ytterligare en dyster rapport från Skolverket. Sorteringen av elever fortsätter och svensk skola fungerar i praktiken som en gigantisk segregeringsmaskin.

Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson kommenterade rapporten i DN:

Vi har skapat ett system där individperspektivet –  att få välja skola – går före medborgarperspektivet. Vi vet att samhällsnyttan är större om skolorna är mindre segregerade, men det system vi har bidrar till segregationen.

Studio Ett i Sveriges Radio uppmärksammade också rapporten. I den inledande intervjun förklarade Fredriksson hur skolsystemet påverkar utvecklingen:

Vi får en förstärkning av boendesegregationen utifrån skolval, friskolor och den problematik som finns kring skolpeng. Det gör att vi i slutändan får en stark koncentration av elever med samma socioekonomiska bakgrund och samma migrationsbakgrund.

Men den efterföljande fördjupningen och debatten illustrerade hur det fria skolvalet tenderar att hamna i skymundan. I stället för en seriös belysning av de förhållanden rapporten tar upp, och som generaldirektören påpekade i den inledande intervjun – nämligen hur existerande samhällsklyftor och boendesegregation förvärras av rådande system – valde Studio Ett att uppmärksamma goda exempel från verkligheten; skolor som likt fågel Fenix rest sig ur askan. Förvisso intressant, men helt utan bäring på de systemfaktorer som förstärker skolsegregationen.

Därefter blev det debatt mellan utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) och Jan Björklund (L). Återigen slog den sistnämnde ett slag för ordning och reda respektive katederundervisning. Trots det kom skolvalet ändå upp till diskussion. Men även om det verkade finnas öppningar på ömse sidor blockgränsen för smärre justeringar var de båda politikerna i princip eniga om att nuvarande system skulle vara fortsatt fredat.

Återstår att se vad eventuella justeringar innebär i praktiken. Troligtvis är det ingen valvinnare att bråka med de röststarka medelklassväljare som främst drar nytta av dagens skolmarknad och det fria skolvalet.

”Skolan, marknaden och framtiden”.

Men det är, paradoxalt nog, inte ens säkert att de som aktivt nyttjar valfriheten är helt bekväma med effekterna på systemnivå. Samma föräldrar kan vara djupt bekymrade över segregeringen. Som en förälder förklarar i Skolan, marknaden och framtiden (kapitel 9, ”Urban polarisering och marknadens förlorare”):

[…] den problematiken tycker man är förfärlig, men man vill ju inte offra sina egna barn på det altaret […]

Skolvalet tvingar i praktiken enskilda föräldrar att göra val som en del av dem direkt inser kommer att få skadliga effekter i form av ökad segregation och vidgade klyftor. Men att avstå från att välja är inget alternativ givet rådande system. Det skulle det bara innebära att de äventyrar sina egna barns framtid till ingen nytta.

1980 skrev den nyliberala förgrundsfiguren Milton Friedman, upphovsmannen till idén med fria skolval och skolpeng, boken Free to Choose (Frihet att välja på svenska) tillsammans med sin hustru Rose Friedman. Den amerikanske statsvetaren Corey Robin har, med anspelning på bokens titel, anmärkt att den fria marknadsekonomins moraliska gravitationscentrum är just det faktum att vi inte är fria att välja, utan tvungna att välja, ”Forced to Choose”. Det är konsekvensen av nyliberala marknadslösningar i praktiken. ”Frihet”, ja visst. Men inte som möjlighet, utan som tvång.

När skolkommissionen presenterade sitt delbetänkande för snart två år sedan föreslog de obligatoriskt skolval i ett försök att komma till rätta med segregeringen. Som Magnus Dahlstedt konstaterade vid seminariet är det som att hälla bensin på elden. I stället för att kommissionen frågade sig om det går att organisera systemet på annat sätt – alltså något annat sätt än en återgång till 1980-talets närhetsprincip – höll den fast vid den mekanism som all forskning visar har en kraftigt segregerande effekt. Den krävde helt enkelt att staten skulle institutionalisera ”Forced to Choose” på skolans område. Alternativa lösningar var tydligen bortom det tänkbaras horisont.

Ett år senare kompletterade skolkommissionen obligatoriskt skolval med lottning som urvalsprincip. Det vill säga, om det finns fler sökande än platser fäller lotten avgörandet om vem som kommer in. Men förslaget stötte omedelbart på patrull. Och i det sammanhanget kunde vi tydligt se vilka krafter som är i rörelse när det gäller skolans framtid.

Hans Bergström, tidigare chefredaktör på DN och numera rådgivare åt friskolekoncernen Internationella Engelska Skolan, gick till frontalangrepp mot idén om lottning. Surrealistiskt nog var hans argument att intag efter kötid var nödvändigt för att friskolor skulle kunna planera sin verksamhet. Med andra ord var marknadsförespråkaren orolig för att lottning minskade inslagen av planerad ekonomi – eller som det också heter: Planekonomi – för friskolebolagen. Men hela poängen med en marknadslösning är ju, enligt dess trosvissa förkämpar, att stimuli i form av ökad eller minskad efterfrågan leder till omedelbar respons från marknadens aktörer. Där statens planerade verksamhet liknar en sävlig idisslare erinrar privata företag om påpassliga rovdjur ständigt redo att slå till när en möjlighet uppenbarar sig. I det här fallet var emellertid marknaden till besvär.

Bergström var mest av allt orolig för att friskolor skulle bli utsatta för ökad risk. I slutänden var han ute efter garanterad, mer eller mindre riskfri, avkastning för privata investerare. Näppeligen en målsättning som har stöd i skollagen. Vilket 19 skolforskare påpekade i en replik.

Därutöver brukar det faktum att skolmarknadens rörlighet ständigt underminerar kommunernas förmåga att planera sin undervisningsverksamhet på ett långsiktigt och rationellt sätt inte leda till klagosånger från privata skolentreprenörer. Men att denna omtanke saknas förvånar förvisso inte, då de företräder ett privat särintresse.

Bergströms inlägg illustrerar hur liberalismens progressiva ådra under de senaste decennierna successivt har ersatts av en nyliberal logik (som har många beröringspunkter med konservatismen, se här och här). Näringslivets intressen (”friskolornas autonomi”, med Bergströms ord) är överordnade andra hänsyn, liksom vikten av att upprätthålla marknadstvångets disciplinerande verkan. Dessutom är det värt att notera att kötid (som Bergström föredrar) tenderar att gynna privilegierade grupper, medan lottning (som Bergström motsätter sig) skulle minska deras försteg på skolmarknaden.

♦ ♦ ♦

Hittills i den här texten har jag utgått från att det finns ett entydigt allmänintresse av minskad segregation och ökad likvärdighet i skolan. Skoldebatten utgår ofta ifrån att dessa målsättningar är okontroversiella. Exempelvis antydde Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson det när han ställde individperspektiv mot medborgarperspektiv. Underförstått: Om alla tänker som medborgare drar de liknande slutsatser. Jag är emellertid inte säker att det förhåller sig på det viset. Det är åtminstone ett antagande som bör granskas kritiskt.

Om vi återvänder till Milton Friedmans vision framgår det att vare sig likvärdighet eller jämlikhet i utfall var eftersträvansvärda mål i hans ögon. Tvärtom var avsikten med valfrihet på skolans område att förment naturliga skillnader mellan människor skulle få genomslag. Skolpengen var en första åtgärd. Utöver en miniminivå, nödvändig för samhällets fortlevnad, såg han inte någon anledning för samhället att kollektivt lyfta upp studiesvaga elever eller betala för deras yrkesutbildning. Däremot kunde det ligga i allas gemensamma intresse att bekosta en gedigen utbildning för den elit som skulle inneha ledande positioner i statsapparaten. Deras goda ledarskap skulle ju trots allt komma samtliga medborgare till del (se ”The Role of Government in Education” (1962)). I förlängningen tänkte han sig ett helt privatiserat och privatfinansierat utbildningsväsende.

En av hans svenska lärjungar, friskoleentreprenören Anders Hultin (M), politiskt sakkunnig på utbildningsdepartementet under regeringen Bildt i början på 1990-talet, var en av de drivande bakom friskolereformen. För honom var den tidigare enhetsskolan ett ”sovjetiskt system”. I tidningsintervjuer och debattinlägg framgår det tydligt att han anser att såväl skolkonkurser som enskilda föräldrars/elevers misslyckade val i grunden visar att systemet fungerar som avsett. Marknaden är ju tänkt att sålla agnarna från vetet; både när det gäller skolor och elever.

I Lärarnas Tidning utvecklade Anders Hultin sina tankegångar:

Valfriheten är inte bara en möjlighet utan också ett ansvar. Familjer tycker också att valet är olika viktigt. Det får man respektera.

Somliga föräldrar bryr sig helt enkelt inte om sina barn. Och då får de stå sitt kast. Barnen har i sin tur valt fel föräldrar.

Givet ovan sagda är det tveksamt om de växande kunskapsklyftorna mellan elever otvetydigt kan betraktas som ett misslyckande, eller en olycklig konsekvens av en i övrigt välmenande reform. Skolvalet förstärker social skiktning där de med goda förutsättningar lyfts upp, medan övriga hamnar på efterkälken. Är det verkligen en oavsiktlig och oönskad effekt? Eller mer precist formulerat: Är det verkligen sannolikt att alla betraktar det som en oönskad effekt?

I Frihet att välja formulerade makarna Friedman saken på följande vis:

Livet är inte rättvist. Det är frestande att tro att staten skulle kunna rätta till vad naturen frambringat. Men det är också viktigt att inse hur mycket vi vinner på just den orättvisa vi beklagar.

♦ ♦ ♦

I svensk skoldebatt är det dock inte bara nyliberaler som förespråkar fritt skolval. Även en del företrädare till vänster på det politiska spektrumet ser valfriheten som en möjlighet för barn ifrån förorten att, så att säga, slå sig in i borgerlighetens finrum; in på de attraktiva innerstadsskolorna. Men för varje framgångssaga finns det långt fler som stannar kvar i ekonomiskt utarmade och problemtyngda skolor.

Skolan har aldrig varit helt likvärdig, men att aktivt främja ett system som stadfäster en uppdelning i framgångsrika och problemtyngda skolmiljöer förefaller vara ett bakvänt sätt att ta itu med existerande boendesegregation.

Återigen: Det fria skolvalet är problematiskt. Åtminstone utifrån visionen om ett någorlunda jämlikt och rättvist samhälle. Det minsta vi som medborgare kan begära är att våra folkvalda politiker tar problematiken på allvar i stället för att ducka frågan genom att flytta fokus till helt andra aspekter av skolans alla utmaningar. Det finns inga enkla svar, men skolvalets konsekvenser kräver en rejäl genomlysning baserad på aktuell forskning.


Tillägg:
Givetvis är skolvalet inte det enda som behöver vädras i svensk skoldebatt – andra viktiga frågor är vinstuttag, skolpeng, offentlighetsprincip inom friskolor, undervisningsformer och betygssystem – men dessa får jag återkomma till vid senare tillfällen. Det är fortfarande långt kvar till valet…