Regeringsduglighet

6 minuters läsning
Regeringskvarteret Rosenbad i Stockholm. Foto: Wikimedia Commons

Riksdagsvalet närmar sig och en av de parametrar som politiker, medier och experter brukar tala om är ”regeringsduglighet”. Jag föreställer mig att de flesta medborgare önskar ett dugligt styre. Oavsett partitillhörighet är det ju en fördel om de som sitter vid makten är kompetenta nog att genomföra sitt program utan alltför mycket gnissel och bakslag. Om de dessutom är litet extra bra på att se till att staten dels lever upp till sina åtaganden, dels håller sig inom sina ramar, vore det onekligen trevligt.

Redan här blir det knivigt. Vad staten bör göra och vad staten inte bör göra är frågor om vad som är önskvärt, och vad som är önskvärt beror på hur vi ser på oss själva, våra medmänniskor och samhället i stort.

När journalister och expertkommentatorer talar om regeringsduglighet verkar de emellertid tala om något neutralt och relativt okontroversiellt. Antingen är ett parti regeringsdugligt eller inte. Som termen kommer till användning förefaller den ofta referera till om ett parti eller en koalition är tillräckligt internt enig och samspelt för att kunna dra i spakarna och få saker och ting gjorda (även om det i praktiken ofta är tjänstemän som drar i spakarna medan de folkvaldas uppgift är att tala om vilka spakar de ska dra i och hur mycket). Därutöver finns element av erfarenhet och kunskap; en praktisk vana av regerandets konst i begreppet regeringsduglighet. Något som tenderar att gynna sittande regeringar och politiker som kan peka på en lång karriär i maktutövandets korridorer.

Med tanke på att begreppet numera är legio i den offentliga debatten och används vitt och brett utan vidare förtydliganden förvånar det mig att forskningen inte är enig om vad det egentligen innebär. Regeringsduglighet verkar sakna en vedertagen definition. Därför är det litet upp till var och en att fylla det med innehåll. Kanske är det en anledning till dess popularitet? Det är ju alltid lättare att spekulera och lägga ut texten om egenskaper som egentligen inte har någon entydig innebörd. Än lättare om kommentatorn i fråga slipper ödsla tid på besvärliga preciseringar.

Hur ska vi tolka en utsaga i stil med: ”X-partiet är inte regeringsdugligt”? Syftar det på bristande kunskaper hos dess ledande företrädare? Oförmåga att vara pragmatiska? Bristande erfarenhet? Splittring i partileden? Eller handlar det om bristande väljarstöd som gör det beroende av en opålitlig allians med ett eller flera andra partier?

Statsvetarbloggen Om makt och politik har ett inlägg om hur populärt det har blivit att tala om regeringsduglighet i svensk dagspress under 2000-talet. Sedan 2006 har användningen i de fyra rikstäckande tidningarna nära nog fördubblats för varje valår. Om trenden håller i sig ser kan vi se fram mot en sensommar full av mediala referenser till regeringsduglighet. Tolkningarna av begreppets innebörd skiljer sig emellertid kraftigt åt. En innehållsanalys av ledartexter och debattinlägg under valåret 2014 fann en uppsjö olika definitioner (se länken ovan). Rangordnade efter antalet förekomster:

  1. Förmåga att sköta statsmakten.
  2. Förmåga att ta ansvar
  3. Förmåga att nå majoritet i riksdagen
  4. Förmåga att bibehålla trovärdighet
  5. Förmåga att ta ekonomiskt ansvar
  6. Förmåga att hålla samman en regering
  7. Förmåga att locka väljare

Spontant känns 1, 3, 4 och 6 som förmågor och kompetenser i ett politiskt parti som jag själv skulle koppla samman med regeringsduglighet. Nummer 7 förefaller mer vara en förutsättning för att frågan om egenskapens vara eller icke vara ens ska komma ifråga. Om ett parti är för litet för att själva kunna uppnå regeringsmakten, och samtidigt uppfattas av närliggande partier (med rätt eller orätt) som en omöjlig samarbetspartner blir frågan om regeringsduglighet av akademisk karaktär. Likväl skulle omgivningen, åtminstone i teorin, kunna göra bedömningen att partiet om det kom till makten skulle uppfylla kraven för 1, 3, 4 och 6. Partiet kan betraktas ha vad som krävs för att bli en kompetent förvaltare av statsapparaten, uppfattas som trovärdigt och ha erkänt skickliga förhandlare.

Punkterna 2 och 5 gör mig däremot smått irriterad. ”Förmåga att ta ansvar” och ”Förmåga att ta ekonomiskt ansvar” är onekligen relaterade. Därutöver är de intetsägande. Även om att ”ta ansvar” anses vara något förpliktigande är det min uppfattning att de politiker som ropar högst om detta tenderar att vara samma personer som är oerhört snabba på att bevilja sig själva ansvarsfrihet när det väl bränner till, för att därefter hävda att det är dags att ”gå vidare” och ”blicka framåt” i stället för att klamra sig fast vid det förgångna.

Vad betyder egentligen att ”ta ansvar”? I Svensk ordbok står följande:

skyldighet att se till att viss verksamhet fungerar och att ta konsekvenserna om så inte sker

Den operativa frasen här är ”ta konsekvenserna om så inte sker”. Vad innebär då det? Här verkar det finnas två diametralt motsatta synsätt inom den politiska sfären. I det första fallet kan ansvarig politiker, exempelvis ett statsråd, avgå vid maktmissbruk eller grava försummelser, i det andra kan hen stanna kvar på sin post för att försöka ställa saker och ting till rätta. Båda tillvägagångssätten faller in under ”ta ansvar”-kategorin.

Det förstnämnda är en form av icke-juridisk straffutmätning där politikern tvingas lämna sin maktposition till följd av omdömeslöshet, korruption eller vanstyre. Det sistnämnda handlar snarare om en syn på makthavaren som en person av utomordentliga och extraordinära karaktärsegenskaper som därför är särskilt lämpad för styrandets hantverk. Maktutövning är ett privilegium och en plikt reserverad för en begränsad elit. Misskötsel belönas i detta fall med fortsatt förtroende eftersom makthavaren, trots sina tillkortakommanden, anses vara unikt väl skickad för sitt uppdrag.

Det finns dock inte några garantier för att politiker som stannar kvar på sin post faktiskt gör något för att åtgärda missförhållanden. Uppenbarligen finns det under en dylik ordning inga sanktioner mot vanstyre; ingen maktmissbruksprevention. Ansvarsutkrävande får anstå till nästkommande val. Fram tills dess kan de förtroendevalda i värsta fall ”ta ansvar” genom att fortsätta på samma spår som försatte dem i knipa i första hand.

Poängen är att både de som väljer att avgå och de som klamrar sig fast vid makten kan hävda att de lever upp till konceptet att ”ta ansvar”. Jag har ingen förkärlek för att makthavare ska avgå stup i kvarten för personliga misstag, obetänksamma uttalande eller slarv, men jag har svårt att se att ”förmågan att ta ansvar” tillför något substantiellt till debatten om vilka som bör få förtroendet att styra.

Definitioner av regeringsduglighet som innefattar luddiga formuleringar i stil med ”ta ansvar” – oavsett om det är allmänt eller ekonomiskt ansvar – bidrar i mina ögon bara till förvirring och lägger ut onödiga dimridåer över den politiska debatten. I stället för bidra till att politiker faktiskt känner en skyldighet gentemot medborgarna skulle jag vilja hävda att ”ta ansvar”-retoriken snarare öppnar upp en klyfta mellan dem som inte anses vara kapabla att ta ansvar, de utan makt, och de som anses vara lämpade att styra, de med makt.

I en demokrati där all makt utgår från folket klingar ansvarsbudskapet falskt. Det är inte upp till politikerna att marknadsföra sig som kapabla att ”ta ansvar” utan medborgarnas rätt att hålla sina representanter ansvariga.

Min övergripande farhåga är att ”ta ansvar” och regeringsduglighet, likt andra oprecisa begrepp som florerar i offentligheten, tar uppmärksamhet från ideologi och sakfrågor. När enskilda politikers ledaregenskaper och personlighet hamnar i blickfånget reducerar det i praktiken politik till en skönhetstävling om vem eller vilka som är mest statsmannamässiga. Dylik retorik förstärker postpolitiska tendenser mot marknadsföringskampanjer och varumärkesbyggande. För även om ansvarstagande onekligen har en positiv klang och inger förtroende i de personer som blir förknippade med denna egenskap, är beskrivningen till intet förpliktigande såvida vi inte definierar vad den faktiskt innebär. Exakt hur ska ansvar utkrävas? Vilka konsekvenser är de som är beredda att ”ta ansvar” beredda att ta? Och vad syftar de som använder begrepp som regeringsduglighet egentligen på?

Om politiska journalister pressar de som framför dylika begrepp på vad de menar med dem skulle det säkerligen framkomma en hel del klargörande information som vore till nytta för väljarkåren när de försöker bilda sig en uppfattning om huruvida de egentligen bör lägga någon större vikt vid utsagor om enskilda partiers förmenta regeringsduglighet. Eller brist därpå. Kanske kan 2018 bli valåret då regeringsdugligheten får lägga korten på bordet?

Galenskaper

12 minuters läsning

Samtidigt som svår torka och extrem hetta steg den internationella politiska temperaturen till febernivå när Donald Trump och Vladimir Putin sammanstrålade för ett toppmöte. Jag är givetvis medveten om att jag är sen på bollen, men givet hur absurd och allvarlig situationen är vill jag ändå uppmärksamma några aspekter av vår tids besatthet vid Ryssland. I dagsläget är vårt grannland i öster inte bara det allvarligaste hotet mot världsfreden utan dessutom underminerar ryska påverkansoperationer ständigt demokratierna i Europa och Nordamerika. Det är åtminstone en vitt spridd föreställning i Västvärlden och i Sverige.

Jag har redan tidigare skrivit förhållandevis mycket om Ryssland och Putins regim och relaterade ämnen på denna blogg eftersom den massmediala och politiska fixeringen vid Ryssland framför allt gynnar dem som vill ha upprustning och svenskt Natomedlemskap. För dem av oss som anser att militarism och krigshets är av ondo (ja, jag vet, det är en extrem åsikt i rådande samtalsklimat) är denna utveckling oroväckande. Därför försöker jag uppmärksamma de mest befängda inslagen för att förhoppningsvis stärka de krafter som arbetar för nedrustning och avspänning. Det är inte mycket, men det är det lilla strå som jag bidrar med till stacken.

De vilda spekulationerna och de konspiratoriska inslagen och är så ymniga i detta sammanhang att detta blogginlägg med nödvändighet kommer att bli långt. Låt oss börja vår resa in i Russiagates* förlovande land.

Efter Trumps tête-à-tête med Putin i Helsingfors den 16 juli har kommentatorer och analytiker på ömse sidor Atlanten lagt i överväxeln. Om vi ska tro en strid ström av uttalanden från såväl demokrater som republikaner har Rysslands ledare president Trump som i en liten ask, och hela den västerländska civilisationen är hotad av en ultranationalistisk, antidemokratisk och maktfullkomlig despot fast besluten att uppnå världsherravälde. Det är den korta och ”sansade” versionen. Sedan finns det mer fantasifulla analyser i omlopp. Svenska journalister har vidarebefordrat de upphetsade utspelen från USA och lagt till sina egna, ofta likaledes alarmistiska, kommentarer om det dystra tidevarv vi leva i.

Kommunism i ny tappning

Trumps förmodade hemliga samröre med Putins regim har gett upphov till många besynnerliga reaktioner, men den kanske märkligaste är att Kalla krigets gamla kommunistskräck har kommit till heders igen. Såväl konservativa kritiker av Trump som liberaler har associerat Putin – och därmed Trump – med hammaren och skäran. I åtminstone två års tid har Putin, den kommunistiske despoten, florerat i sociala medier. Dagen före presidentvalet i USA 2016 skrev jag om kampanjorganisationen putintrump.org som hade – och fortfarande har – just den sovjetiska flaggans emblem som symbol. (I min bloggpost tog jag, som så många andra, för givet att Trump skulle gå på pumpen mot Hillary Clinton.)

Grand Ol’ (Communist?) Party. Tavlorna finns uppsatta på flera platser över USA.

I våras uppmärksammade aktivister i det demokratiska partiet ånyo det påhittade förhållandet mellan republikaner och revolutionär vänster genom att sätta upp enorma blodröda reklamtavlor över USA där O:et i GOP hade ersatts med hammaren och skäran omslutna av en lagerkrans. GOP står för ”Grand Ol’ Party” och syftar på det republikanska partiet. Motivet finns också på t-shirts, kaffemuggar och klistermärken. Bilden här ovan lades upp på sociala medier av Claude Taylor, en tidigare medarbetare i Vita huset under Bill Clinton, numera PR-makare för demokraterna i Mad Dog PAC (PAC står för Political Action Committee). Taylor har Twitterhandtaget ”TrueFactsStated”, vilket är pikant då beskrivningen av det republikanska partiet som en arvtagare till Sovjetkommunismen rimligtvis faller under kategorin falska påståenden. I dagsläget pågår nya kampanjer för att dra Trump inför rätta med affischtavlor med texten ”Impeachment Now” följt av texten ”Make America America Again!” [betoning i original], samt en mot republikanen Devin Nunes med en förtydligande text på ryska för att ingen ska missförstå poängen. Mad Dog PAC antyder föga subtilt att Trump och Nunes är att likställa med landsförrädare.

Kongressledamot Hurd tar avstånd från ”kommunisten” Putin.

Här är ett färskt exempel på denna form av politiskt illiterat retorik, fast denna gång inifrån det republikanska lägret. Samma dag som toppmötet ägde rum i Finland twittrade kongressledamoten Will Hurd att han hade uppmanat såväl Barack Obama som Trump att inte stryka kommunistiska tyranner medhårs. Den kommunistiske tyrannen i fråga var givetvis Putin. Magasinet Politico ville inte vara sämre och prydde omslaget till utgåvan 20 juli med Russiagategodis i skepnad av de två presidenterna omgärdade av hammare och skäror.

Putin och Trump, arkitekterna bakom en femte International?

Hade någon annan president än Trump kunnat få så många att till synes tappa huvudet?

Det är lätt att avfärda dylika uttalanden som billiga och effektiva knep för att komma åt en uppenbart avskyvärd makthavare med hjälp av det, i amerikansk kontext, väletablerade kommunistspöket. Men jag tror att det är en för simplistisk analys. Det är mörkare krafter i rörelse. Mer om det senare, men för stunden räcker det med att konstatera den episka ironin i det faktum att det tog två konservativa politiker för att väcka kommunistskräcken till liv igen.

En annan aspekt av Russiagate, som är mindre lätt att skratta bort, är de homofoba montage, muralmålningar, memes och teckningar av Donald och ”Vlad”** i erotiska poser eller i full färd med att ha sex. Givetvis är ”Vlad” den dominante i dessa scener. Jag tänker inte sprida vidare dyngan här – bilderna är allestädes närvarande på sociala medier för de som själva vill bilda sig en egen uppfattning – men jag har oerhört svårt att se något progressivt budskap i sådana framställningar.

Demokrati under attack

Ända sedan det chockartade valresultatet då Trump besegrade Clinton har Russiagate varit en riktig långkörare; en följetong av Dallas-proportioner. Var gång som elden är på väg att dö ut dyker det upp ett nytt avslöjande och blåser liv i spektaklet igen.

Men varför inte? Enligt The Guardian-journalisten Luke Harding, författare till bästsäljaren Collusion, föll USA:s demokrati offer för en utstuderad och sedan länge planerad attack där Putin och Trump stod i maskopi med varandra i syfte att beröva Clinton valsegern. Han är inte ensam om denna hypotes. Dagligen upprepas mantrat att Trump sitter där han sitter tack vare Putin. Somliga hävdar rent av att USA:s president är föga mer än den ryske ledarens marionett; verklighetens ”Manchurian candidate”. I alla sina facetter är det en fascinerande konspirationsteori där den ryska staten skulle ha genomfört en häpnadsväckande och framgångsrik statskupp mot världens enda supermakt.

Här  ett inslag från The Real News Network där Aaron Maté – som själv är skeptisk till hela Russiagate-konspirationen – frågar ut Harding om den hypotes som han framför i sin bok.

Det som främst talar för Russiagate är att så många inflytelserika personer är övertygade om att konspirationen inte bara är en hypotes, utan en korrekt beskrivning av ett verkligt förlopp. Popularitet är dock ett klent mått på vad som är sant eller inte.

Enligt professor Seth Abramson, analytiker för CNN och BBC, är Putin i praktiken USA:s president.

Om rysk underrättelsetjänst på Putins direkta order faktiskt ”hackade” USA:s presidentval 2016, och Trump de facto är hans nickedocka, är det förvånande att Trump alltjämt sitter kvar på sin post. Likaså förvånar bristen på konkreta bevis för vad som rimligen var en statskupp. Trots avslöjanden om korruption, pengatvätt och dataintrång (de tolv GRU-agenterna som Mueller åtalade precis före toppmötet) saknas fortfarande belägg för att Ryssland satte Trump på presidentposten.

Avslöjandet om den numera berömda trollfabriken i St Petersburg och de riktade Facebookannonserna visar emellertid på konkreta handlingar riktade mot USA och Västvärlden. Internet Research Agency, entiteten bakom trollfabriken, hade en budget i mångmiljonklassen och ryska aktörer köpte annonser på sociala medier för omkring hundratusen dollar.

Detta måste dock ställas i relation till en presidentvalskampanj där huvudkandidaterna tillsammans spenderade närmare två miljarder dollar. Det vill säga, i storleksordningen 15 miljarder kronor. Vidare visades en fjärdedel av de ryska annonserna inte får någon överhuvudtaget, och majoriteten av de som fick genomslag såg folk efter valdagen. Oneklingen ett besynnerligt sätt att påverka väljarsympatier inför ett val. Till dags dato har, mig veterligen, dessutom ingenting framkommit som antyder att USA:s befolkning i någon signifikant utsträckning faktiskt ändrade sitt röstbeteende på grund av en medveten rysk kampanj.

Men. Om den ryska rännilen av annonser på sociala medier hade någon som helst påverkan på valutgången var den ett under av kostnadseffektivitet. I en väl fungerande marknadsekonomi borde de mest prestigefyllda PR-byråer i väst för länge sedan ha rekryterat vartenda ryskt troll. Har det hänt?

I sammanhanget är det värt att notera hur Russiagate under de senaste två åren successivt har gått från att ha handlat om ett val riggat till Trumps fördel, via manipulation av väljarsympatier, till en långsiktig och diffus ambition att splittra det amerikanska samhället (men även europeiska demokratier) och så misstro mot dess institutioner. För anhängarna har varje steg varit en motvillig reträtt från en påtaglig konspiration till mer allmänt hållen rysk vilja att gynna sina egna intressen på sin stormaktsrivals bekostnad.

Sektliknande tendenser

Om Rysslands geopolitiska intressen och dess inblandning i presidentvalet i USA 2016 hade varit i centrum för anhängarna av Russiagate skulle rimligtvis alla sakförhållanden vara av intresse. Det som talade för att Ryssland faktiskt utgör ett allvarligt och akut hot mot demokrati och frihet i hela Västvärlden skulle vägas mot de förhållanden som talade emot denna hypotes. Såväl kritiker som företrädare för teorin skulle få komma till tals utan ad hominem-attacker.

Men så är inte fallet. I stället pågår ihärdiga försök att svartmåla alla som inte är med på tåget som ”agenter för Putin”, ”Putinkramare”, ”nyttiga idioter” och så vidare. Logiken bakom denna enhetsfront mot avfällingar är ruskigt effektiv, och förfärande enfaldig. Den lyder som följer: Eftersom Putin är en auktoritär ledare för en repressiv regim måste han personligen vara ansvarig för allt dåligt som händer i världen; alla som inte håller med om denna utsaga älskar auktoritära ledare för repressiva regimer. För att verkligen hamra hem poängen brukar de påstådda ”putinisterna” dessutom bli associerade med Stalin, Gulag, folkmord med mera (kom ihåg att Putins Ryssland är en direkt arvtagare till Sovjetunionen under Stalin i Russiagate-världen). En mildare men lika infantil hypotes är att om ett internationellt händelseförlopp gynnar den ryska statens intressen så måste det också vara den ryska staten som ligger bakom detta händelseförlopp. Jag skulle vilja hävda att Russiagate och dess relaterade yttringar är typexempel på konspiratoriskt tänkande.

Det fina i kråksången, ur konspirationsteoretikernas perspektiv, är att deras teorier är mer eller mindre omöjlig att falsifiera. Ingenting kan få dem att ge upp sina trossatser. Varje saklig invändning, varje uppgift som till synes motsäger den bland opinionsbildarna vedertagna berättelsen, leder bara till ytterligare en kreativ utveckling av konspirationen, som därmed blir än mer utstuderad. Vilket i sin tur bekräftar hur oerhört förslagen Putin faktiskt är när han likt en veritabel professor Moriarty alltid är steget före sina vedersakare. En sekt har inte plats för tvivlare.

Effektiv marginalisering

Konspiratoriska inslag må vara illa nog, men det finns betydligt mer oroväckande aspekter av den masspsykos som sveper över Västvärlden. För Rysslandshysterin har gett gott om ammunition till de högerkrafter som önskar baktala sina politiska motståndare. Och de utnyttjar den till maximal effekt. I själva verket förefaller Russiagate ha förmått även många med vänstersympatier att falla in i ledet och ge draghjälp åt sina politiska motståndares agenda. Förmodligen av rädsla för att annars bli ställda vid skampålen som Putins medlöpare.

Den hysteriska fixeringen vid Ryssland ser ut som galenskap. I historiens backspegel kommer den möjligtvis vara ytterligare ett exempel – utöver de katastrofala krigen i Afghanistan och Irak samt Libyeninsatsen – på hur rädslan för att bli betraktad som illojal, ”diktatorkramare” eller rent av förrädare, kombinerat med effektiv propaganda kan få normalt sett förnuftiga människor att fullkomligt förlora sin omdömesförmåga.

Samtidigt som hela konspirationsteorin är galen finns det en opportunistisk logik bakom det hela. Som Polonius sade om Hamlet.

Though this be madness, yet there is method in ’t.

Det hela började när Clinton kalkylerade med att Trump skulle bli ett lätt byte. Idén om att koppla ihop motståndaren med Putin var i svang redan i slutet av 2015  då Ukrainakriget pågick för fullt och Ryssland hade annekterat Krim i strid med internationell rätt. Den ryske presidenten var en paria. Clintons kampanjchef John Podesta fick följande förslag:

Best approach is to slaughter Donald for his bromance with Putin […]

Det var med andra ord långt före hackingskandal och Facebookannonser som strategin för vad som senare skulle bli Russiagate tog form. Sedan dess har det fortsatt på samma spår. Men tillvägagångssättet är inte bara riktat mot Trump och den nationalistiska högern utan även mot varje tänkbar progressiv och radikal rörelse som hotar de intressen som den politiska mittfåran företräder. Fairness and Accuracy In Reporting (FAIR) sammanfattar hur allt och alla från vänsterpolitiker till Black Lives Matter och miljöprotester i USA har blivit misstänkliggjorda för att gå Putins ärenden.

Guilt by association är onekligen ett effektivt sätt att svärta ned sina motståndare. Det är inte svårt att se hur illvilliga antydningar med stort medialt genomslag kan marginalisera organisationer och privatpersoner. I slutänden kan det mycket väl resultera i att de som har engagerat sig i frågor som har blivit måltavlor väljer självcensur för att slippa bli uthängda som ”nyttiga idioter” för den ryska staten. I min värld hamnar förslagna metoder för att tysta människor med ”fel” åsikter långt ifrån idealet om det öppna samhället.

Avledande manöver

Även om Russiagate i en snävare bemärkelse givetvis inte har någon större bäring på Sverige och svensk politik är Ryssland ett tacksamt slagträ även här på hemmaplan. I en tidigare blogg skrev jag om den skandalöst illa underbyggda vetenskapliga rapport där två av Utrikespolitiska institutets medarbetare insinuerade att såväl Svenska freds som Natomotståndare var Putins lakejer. Först efter massiv kritik från akademiker kröp författarna till korset, åtminstone delvis. Då var skadan redan skedd. Även hemlighetsfulla konspirationsteoretiker med såväl konservativa som högerextrema kopplingar (men för omväxlings skull ”goda” högerextremister, det vill säga högerextremister mot Putin) som på ytterst lösa boliner förtalar och hänger ut enskilda journalister och nyhetssajter har fått utrymme i etablerade tidningar som Dagens Nyheter. Sedan dess har svenska medier oförtrutet trummat på med vad som knappast kan betraktas som annat än krigsjournalistik.

För försvarsindustrins vänner är denna ordning givetvis som manna från himmelen. Politikerna tävlar i sin tur om vem som kan vara hårdast och mest kraftfull i sina uttalande mot ”tyrannen” på andra sidan Östersjön och som ett brev på posten (på den gamla tiden när Posten fortfarande levererade brev någorlunda pålitligt) kommer krav på höjda budgetanslag till försvarsmakten. Betydande delar av politikerkåren – från konservativa till socialdemokrater – förefaller ta den ryska dimridån på allvar. Huruvida de själva tror på vad de säger är irrelevant, det är konsekvenserna i form av ett förhöjt spänningsläge i vår del av världen som spelar roll.

De krafter som nu är i rörelse erbjuder trots all sin fientlighet mot president Trump respektive Putin vare sig något verkligt motstånd mot auktoritär konservatism eller någon progressiv politisk agenda eftersom de själva förespråkar en konspiratorisk världsbild där militarism och upprustning är den enda vägen framåt. Fast i deras fall är det lömska ryssar anförda av en ”kameleont” som står för hotbilden. Därav de ivriga ropen på anslutning till Nato.

Aggressiviteten är stundtals häpnadsväckande. Varje person som framför en hållning som inte direkt uppmanar till en eskalering av konfliktnivån mellan världens enda supermakt och en regional stormakt – båda med stora kärnvapenarsenaler – leder omedelbart till vilda spekulationer om kopplingar till Kreml. Anklagelserna får stor medial uppmärksamhet medan eftertankens kranka blekhet förpassas till en undanskymd plats. Låsningen vid grannlandet i öster vänder bort våra blickar från akuta internationella frågor som klimatförändringar och miljöförstörelse. Även den allmänna bevakningen av konfliktzoner och internationell politik får stå tillbaka (såvida inte Putin har ett finger med i spelet) eftersom så ohemult mycket tid och energi går åt till att rapportera och tycka till om det förmodat existentiella hotet från Ryssland. Som en avledande manöver från andra frågor är det en synnerligen effektiv strategi.

Vänstern och progressivt sinnade kan självfallet aldrig hamna på rätt sida i denna militaristiska yra. Det finns alltid mer stridslystna försvarshökar på högerflanken. Inga fördömanden av Putins auktoritära styre kommer heller att vara tillräckligt hårda för att blidka högern som envetet har bestämt sig för att misstänkliggöra alla till vänster om försvarsminister Peter Hultqvist för att vara Kremls agenter.

I detta läge behöver fredsvänner och progressiva krafter fortsätta att verka för allmän nedrustning och driva på för ett svenskt undertecknande av FN:s konvention om förbud för kärnvapen. Det är inte en opportun strategi givet stämningsläget. Men till skillnad från Rysslandshysterin skulle det slå hårt mot både Trump och Putin. Och alla andra militarister. De behöver krigshot och konflikter. Det behöver inte vi.


* Jag använder här medvetet Russiagate som en synekdoke för allt relaterat till teorier kring Rysslands negativa inflytande på det internationella planet. 

** Vlad är om jag har förstått saken rätt diminutivformen av Vladislav, medan Vova eller Volodya är kortformer av Vladimir.