Riksdagsvalet närmar sig och en av de parametrar som politiker, medier och experter brukar tala om är ”regeringsduglighet”. Jag föreställer mig att de flesta medborgare önskar ett dugligt styre. Oavsett partitillhörighet är det ju en fördel om de som sitter vid makten är kompetenta nog att genomföra sitt program utan alltför mycket gnissel och bakslag. Om de dessutom är litet extra bra på att se till att staten dels lever upp till sina åtaganden, dels håller sig inom sina ramar, vore det onekligen trevligt.
Redan här blir det knivigt. Vad staten bör göra och vad staten inte bör göra är frågor om vad som är önskvärt, och vad som är önskvärt beror på hur vi ser på oss själva, våra medmänniskor och samhället i stort.
När journalister och expertkommentatorer talar om regeringsduglighet verkar de emellertid tala om något neutralt och relativt okontroversiellt. Antingen är ett parti regeringsdugligt eller inte. Som termen kommer till användning förefaller den ofta referera till om ett parti eller en koalition är tillräckligt internt enig och samspelt för att kunna dra i spakarna och få saker och ting gjorda (även om det i praktiken ofta är tjänstemän som drar i spakarna medan de folkvaldas uppgift är att tala om vilka spakar de ska dra i och hur mycket). Därutöver finns element av erfarenhet och kunskap; en praktisk vana av regerandets konst i begreppet regeringsduglighet. Något som tenderar att gynna sittande regeringar och politiker som kan peka på en lång karriär i maktutövandets korridorer.
Med tanke på att begreppet numera är legio i den offentliga debatten och används vitt och brett utan vidare förtydliganden förvånar det mig att forskningen inte är enig om vad det egentligen innebär. Regeringsduglighet verkar sakna en vedertagen definition. Därför är det litet upp till var och en att fylla det med innehåll. Kanske är det en anledning till dess popularitet? Det är ju alltid lättare att spekulera och lägga ut texten om egenskaper som egentligen inte har någon entydig innebörd. Än lättare om kommentatorn i fråga slipper ödsla tid på besvärliga preciseringar.
Hur ska vi tolka en utsaga i stil med: ”X-partiet är inte regeringsdugligt”? Syftar det på bristande kunskaper hos dess ledande företrädare? Oförmåga att vara pragmatiska? Bristande erfarenhet? Splittring i partileden? Eller handlar det om bristande väljarstöd som gör det beroende av en opålitlig allians med ett eller flera andra partier?
Statsvetarbloggen Om makt och politik har ett inlägg om hur populärt det har blivit att tala om regeringsduglighet i svensk dagspress under 2000-talet. Sedan 2006 har användningen i de fyra rikstäckande tidningarna nära nog fördubblats för varje valår. Om trenden håller i sig ser kan vi se fram mot en sensommar full av mediala referenser till regeringsduglighet. Tolkningarna av begreppets innebörd skiljer sig emellertid kraftigt åt. En innehållsanalys av ledartexter och debattinlägg under valåret 2014 fann en uppsjö olika definitioner (se länken ovan). Rangordnade efter antalet förekomster:
- Förmåga att sköta statsmakten.
- Förmåga att ta ansvar
- Förmåga att nå majoritet i riksdagen
- Förmåga att bibehålla trovärdighet
- Förmåga att ta ekonomiskt ansvar
- Förmåga att hålla samman en regering
- Förmåga att locka väljare
Spontant känns 1, 3, 4 och 6 som förmågor och kompetenser i ett politiskt parti som jag själv skulle koppla samman med regeringsduglighet. Nummer 7 förefaller mer vara en förutsättning för att frågan om egenskapens vara eller icke vara ens ska komma ifråga. Om ett parti är för litet för att själva kunna uppnå regeringsmakten, och samtidigt uppfattas av närliggande partier (med rätt eller orätt) som en omöjlig samarbetspartner blir frågan om regeringsduglighet av akademisk karaktär. Likväl skulle omgivningen, åtminstone i teorin, kunna göra bedömningen att partiet om det kom till makten skulle uppfylla kraven för 1, 3, 4 och 6. Partiet kan betraktas ha vad som krävs för att bli en kompetent förvaltare av statsapparaten, uppfattas som trovärdigt och ha erkänt skickliga förhandlare.
Punkterna 2 och 5 gör mig däremot smått irriterad. ”Förmåga att ta ansvar” och ”Förmåga att ta ekonomiskt ansvar” är onekligen relaterade. Därutöver är de intetsägande. Även om att ”ta ansvar” anses vara något förpliktigande är det min uppfattning att de politiker som ropar högst om detta tenderar att vara samma personer som är oerhört snabba på att bevilja sig själva ansvarsfrihet när det väl bränner till, för att därefter hävda att det är dags att ”gå vidare” och ”blicka framåt” i stället för att klamra sig fast vid det förgångna.
Vad betyder egentligen att ”ta ansvar”? I Svensk ordbok står följande:
skyldighet att se till att viss verksamhet fungerar och att ta konsekvenserna om så inte sker
Den operativa frasen här är ”ta konsekvenserna om så inte sker”. Vad innebär då det? Här verkar det finnas två diametralt motsatta synsätt inom den politiska sfären. I det första fallet kan ansvarig politiker, exempelvis ett statsråd, avgå vid maktmissbruk eller grava försummelser, i det andra kan hen stanna kvar på sin post för att försöka ställa saker och ting till rätta. Båda tillvägagångssätten faller in under ”ta ansvar”-kategorin.
Det förstnämnda är en form av icke-juridisk straffutmätning där politikern tvingas lämna sin maktposition till följd av omdömeslöshet, korruption eller vanstyre. Det sistnämnda handlar snarare om en syn på makthavaren som en person av utomordentliga och extraordinära karaktärsegenskaper som därför är särskilt lämpad för styrandets hantverk. Maktutövning är ett privilegium och en plikt reserverad för en begränsad elit. Misskötsel belönas i detta fall med fortsatt förtroende eftersom makthavaren, trots sina tillkortakommanden, anses vara unikt väl skickad för sitt uppdrag.
Det finns dock inte några garantier för att politiker som stannar kvar på sin post faktiskt gör något för att åtgärda missförhållanden. Uppenbarligen finns det under en dylik ordning inga sanktioner mot vanstyre; ingen maktmissbruksprevention. Ansvarsutkrävande får anstå till nästkommande val. Fram tills dess kan de förtroendevalda i värsta fall ”ta ansvar” genom att fortsätta på samma spår som försatte dem i knipa i första hand.
Poängen är att både de som väljer att avgå och de som klamrar sig fast vid makten kan hävda att de lever upp till konceptet att ”ta ansvar”. Jag har ingen förkärlek för att makthavare ska avgå stup i kvarten för personliga misstag, obetänksamma uttalande eller slarv, men jag har svårt att se att ”förmågan att ta ansvar” tillför något substantiellt till debatten om vilka som bör få förtroendet att styra.
Definitioner av regeringsduglighet som innefattar luddiga formuleringar i stil med ”ta ansvar” – oavsett om det är allmänt eller ekonomiskt ansvar – bidrar i mina ögon bara till förvirring och lägger ut onödiga dimridåer över den politiska debatten. I stället för bidra till att politiker faktiskt känner en skyldighet gentemot medborgarna skulle jag vilja hävda att ”ta ansvar”-retoriken snarare öppnar upp en klyfta mellan dem som inte anses vara kapabla att ta ansvar, de utan makt, och de som anses vara lämpade att styra, de med makt.
I en demokrati där all makt utgår från folket klingar ansvarsbudskapet falskt. Det är inte upp till politikerna att marknadsföra sig som kapabla att ”ta ansvar” utan medborgarnas rätt att hålla sina representanter ansvariga.
Min övergripande farhåga är att ”ta ansvar” och regeringsduglighet, likt andra oprecisa begrepp som florerar i offentligheten, tar uppmärksamhet från ideologi och sakfrågor. När enskilda politikers ledaregenskaper och personlighet hamnar i blickfånget reducerar det i praktiken politik till en skönhetstävling om vem eller vilka som är mest statsmannamässiga. Dylik retorik förstärker postpolitiska tendenser mot marknadsföringskampanjer och varumärkesbyggande. För även om ansvarstagande onekligen har en positiv klang och inger förtroende i de personer som blir förknippade med denna egenskap, är beskrivningen till intet förpliktigande såvida vi inte definierar vad den faktiskt innebär. Exakt hur ska ansvar utkrävas? Vilka konsekvenser är de som är beredda att ”ta ansvar” beredda att ta? Och vad syftar de som använder begrepp som regeringsduglighet egentligen på?
Om politiska journalister pressar de som framför dylika begrepp på vad de menar med dem skulle det säkerligen framkomma en hel del klargörande information som vore till nytta för väljarkåren när de försöker bilda sig en uppfattning om huruvida de egentligen bör lägga någon större vikt vid utsagor om enskilda partiers förmenta regeringsduglighet. Eller brist därpå. Kanske kan 2018 bli valåret då regeringsdugligheten får lägga korten på bordet?
