Demokratins motståndare

2 minuters läsning

I fjol gav Timbro ut Efter demokratin där Jason Brennan argumenterar för ett meritokratiskt expertstyre som ett bättre alternativ till ett bristfälligt folkstyre. I original heter boken Against Democracy. Det handlar således om en idéskrift emot demokratin som styrelseskick.

Föreställningen att det stora flertalet – folket, pöbeln, populasen, massan – skulle vara för dumma och obildade för att få rösta dyker upp titt som tätt. I synnerhet under valår. Min erfarenhet är att dylika uppfattningar inte är så sällsynta om de framförs i slutna sällskap med låg röst.

Två internationella attitydundersökningar antyder att jordmånen för antidemokratiskt tankegods är god utanför de politiska ytterligheternas kretsar. De som letar bland politiska extremister missar att demokratins fiender främst återfinns i den politiska mittfåran. Det menar i varje fall David Adler. Han har sammanställt och analyserat data från de senaste opinionsundersökningarna från World Values Survey respektive European Values Survey (läs Adlers rapport ”The Centrist Paradox” här). Till skillnad från vad jag själv trodde visar han att de som identifierar sig som i mitten på det politiska spektrumet är mer skeptiska till demokrati, inklusive fria och rättvisa val, än de som befinner sig på ytterkanterna till höger och vänster. Samma mönster går igen när det gäller synen på medborgerliga fri- och rättigheter. Lägst förtroende för demokratins grundläggande institutioner återfinns således förvånansvärt nog inte hos ”extremister”. Bland mittenväljare finns även ett oväntat starkt stöd för auktoritära ledare.

Sverige ingår också i undersökningen. Men de svenska siffrorna ger ett delvis ett annat resultat. Här är skillnader mellan vänster, mitt och höger inte lika stora som i andra västländer och yttersta högern avviker på ett mer förväntat sätt från övriga grupper. Deras stöd för medborgerliga rättigheter är svagare än bland övriga grupper samtidigt som de har en fäbless för starka ledare. Men inte heller i Sverige har demokratin sitt starkaste fäste i den politiska mitten, utan till vänster. Det kan vara värt att hålla i minnet när borgerliga debattörer utropar sig själva till demokratins ståndaktiga försvarare.


Tillägg kl 8.50, 31 augusti: Adler diskuterar sin statistikanalys i podden Politics and Polls från Princeton University.

Digital Sherlocks

3 minuters läsning

Att göra research, undersöka eventuella samband och ställa prövande frågor, även om de ibland känns besvärliga, det är en självklar del av journalistyrket. Men vad händer med den kritiska garden när historien på många sätt är god, positiv och innehåller barn och unga?

Så inledde Medierna sitt reportage om en 15-årings klimatstrejk utanför riksdagshuset. Rapporteringen i flera stora medier hade missat relevant information. För ingen av de redaktioner som bevakade klimatstrejken hade uppmärksammat det faktum att tonåringens familj samma vecka gav ut en bok om klimatfrågan där även 15-åringen medverkade. En brist som de fick rättmätig kritik för i reportaget. Uppgifter om boken fanns lätt tillgängliga på nätet och var inte längre än en googling bort.

Bristande research således. Vilket i sin tur innebar att läsare och tittare inte fick hela historien. I praktiken fungerade medierapporteringen som okritisk och oavsiktlig marknadsföring inför boksläppet.

Det efterföljande reportaget i samma avsnitt av Medierna handlade om en brännhet fråga inför riksdagsvalet: Desinformation. Hur väl förberedda är svenska redaktioner inför möjliga påverkansoperationer?

Utöver den ”bruslåda” som Sveriges Television använder för att förhindra avlyssning av redaktionsmöten bestod inslaget av flera intervjuer. En av dem med Ben Nimmo från Digital Sherlocks. Reportern beskrev detektiverna som en digital analysgrupp med säte i Washington D.C. och Nimmo fick introducera sig själv på följande vis:

I used to be a journalist and I became a disinformation expert by accident.

Det låter ju neutralt och bra. Men Nimmo var inte bara journalist utan han arbetade även vid Natos pressavdelning där han var expert på relationerna mellan Nato och Ryssland respektive Nato och Ukraina. Vilken organisation hans grupp är knuten till framkom inte heller i reportaget. För det fyndiga namnet till trots är Digital Sherlocks samma sak som Atlantic Council:s Digital Forensic Research Lab. Atlantic Council är i sin tur en tankesmedja med täta kopplingar till Nato som har en Gulfmonarki respektive militär- och oljeindustri bland sina framträdande finansiärer.

Atlantic Council har en beskrivning av sin medarbetare Ben Nimmo på sin hemsida under länken ”Read Full Bio”.

För att travestera Mediernas inledning på programmet:

Att göra research, undersöka eventuella samband och ställa prövande frågor, även om de ibland känns besvärliga, det är en självklar del av journalistyrket. Men vad händer med den kritiska garden när historien på många sätt är god, positiv och handlar om kampen mot desinformation?

För precis som i fallet med den okritiska rapporteringen om 15-åringens strejk vid riksdagshuset så finns information om Ben Nimmo och Digital Sherlocks bokstavligt talat en googling bort. Nimmos karriär återges på Atlantic Council:s hemsida om besökaren blott klickar på länken ”Read Full Bio”, och på digitalsherlocks.org står det direkt under namnet: ”The Atlantic Council’s Digital Forensic Research Lab”.

Digital Sherlocks relation till Atlantic Council är inte något mysterium.

Medierna är ett av mina favoritprogram i Sveriges Radio och därför blir jag förvånad och förbryllad över att de missar sådan uppenbar information som rimligen är relevant för lyssnarna. För oavsett vad man tycker om Nato är det knappast en neutral och okontroversiell organisation. I synnerhet inte när det handlar om opartisk rapportering kontra försök att påverka allmänheten i en viss riktning. För givetvis har militäralliansen intresse av att främja sina egna målsättningar. Det är inte bara de ”onda” som sysslar med propaganda eller med modern lingo: Påverkansoperationer.

På Facebook 28 augusti möttes jag av deras kampanj mot ”falska nyheter” som bland annat tar Atlantic Council-avknoppningen Digital Sherlocks till hjälp.

Även om reportern berättade om Digital Sherlocks samarbete med Facebook för att plocka bort konton ”misstänkta för till exempel valmanipulation” framstod insatsen som i grunden okontroversiell. Men deras analyser har nyligen fått vänsteraktivister som försökte organisera en antifascistisk motdemonstration i Washington D.C. avstängda. Vilket jag har skrivit om tidigare. De som med rätt eller orätt har fått sina sidor stängda kan bara vädja till Facebooks goda vilja. Vilket i praktiken innebär att IT-giganten – med rådgivning från en tankesmedja med en egen agenda och utan offentlig insyn – i princip fungerar som en godtycklig domare över vad som är tillåtet respektive otillåtet på sociala medier. Inga av dessa problematiska aspekter nämnde Medierna i sitt reportage.

Måhända har jag missat något, men jag trodde att en utveckling där privata monopol som Facebook – i samarbete med en organisation med starka kopplingar till militärindustri och monarkier på den arabiska halvön – utövar alltmer kontroll över det offentliga rummet var ett problem för demokratin. Inte dess räddning.

Avslutningsvis är jag förundrad över att Medierna sände ett okritiskt reklaminslag för Atlantic Councils digitala detektiver. Ett magasin som varje vecka granskar journalistik och slår ner på bristande källkritik borde givetvis ha kollat upp Nimmo och hans arbetsgivare noggrannare. Som jag visade ovan hade det inte varit särskilt svårt. I sammanhanget framstår illa underbyggd rapportering om en 15-åring som demonstrerar för klimatet som en trivial historia.

Meritokrati

2 minuters läsning

Ordet meritokrati har en oväntad bakgrund. I radioessän ”Är det verkligen meritokrati vi vill ha?” redogör Kaj Landberg för hur ett av vår tids mest omhuldade begrepp har sitt ursprung i en satirisk text med blott 60 år på nacken. Styre baserat på förtjänst, eller idén att vår position i samhället ska vara avhängig våra förmågor och prestationer, är dock problematisk. Som Landberg formulerar saken:

När alla genier hamnat bland eliten och alla idioter bland arbetarna, vad för mening finns det då med jämlikhet?

Lyssna på essän här:

I Konservativ revansch skriver jag om hur fixeringen vid individuella framgångssagor i praktiken döljer rådande indelning i över- och underklass genom att förneka strukturer och i stället lyfta fram individperspektivet. Mitt resonemang utgick specifikt från de nya Moderaternas och Alliansens retorik 2006-2014. Jag drog paralleller mellan den entreprenörsanda som de marknadsförde som en universallösning för dem som hamnat i samhällspyramidens bottenskikt och ”The American Dream”.

I den nyliberala drömvärlden – där ”marknaden” är en hård men rättvis domare – faller ansvaret för tillkortakommanden tungt på individen. Vilket tenderar att leda till politisk passivitet. Här är ett utdrag från boken:

Ur ett vidare perspektiv är drömmen om personlig framgång en nödvändig ventil för det potentiella missnöje som alltid sjuder i en hierarkiskt inrättat samhälle. I princip fyller den samma funktion som ståndscirkulation och klassresor har gjort tidigare. Men till skillnad från såväl ståndscirkulation som klassresor, som redan i namnen antyder att det rör sig om positionsbyten inom en permanent hierarki, erkänner varken The American Dream eller dess svenska motsvarighet någon fast struktur. Underordningen är i stället ett personligt tillstånd som enskilda individer befinner sig i under kortare eller längre perioder av sina liv och lösningen är alltid hjälp till självhjälp eller ekonomiska incitament för att förmå människor att ta sig själva i kragen, inte politisk organisering. Drömmen om personlig framgång undergräver effektivt varje politisk rörelse. När denna tankegång slår rot vill till och med de längst ner i samhällspyramiden hellre hålla fast vid en gagnlös barnatro och hoppas på att just de ska lyckas, än att kämpa för att i grunden förändra rådande förhållanden. Komikern George Carlin konstaterade å sin sida: ”It’s called the American dream because you have to be asleep to believe in it”.

Konservativ revansch, s. 265-266

Drönare

4 minuters läsning
Örn slår ner på en drönare. Från en artikel i International Business Times. Foto: KOEN VAN WEEL/AFP/Getty Images

Under sommarens heta dagar hörde jag till och från ett surrande uppe i luften. Vid ett par tillfällen skickade grannen upp en kamerabestyckad drönare som hängde ovanför min stuga medan jag försökte koppla av med en bok och något läskande på altanen. Jag upplevde det som irriterande och integritetskränkande. Men mina obehag var givetvis inte ens en mild västanfläkt jämfört med den terror, stress och död som militära drönare sprider över fattiga konfliktzoner i världen.

previous arrow
next arrow
previous arrownext arrow
Slider

Drone: Shadow Strike låter spelaren ge sig in över ”omstridda” territorier och mörda fiender (vilket ju alla våldsspel handlar om i någon mån). Jag har själv varit barnsligt förtjust i just krigsspel, så jag försöker inte moralisera över denna tvivelaktiga aspekt av digitalt underhållningsvåld.

Vad som är mer problematiskt i sammanhanget är hur IT-jätten Apple upprepade gånger har plockat bort ”stötande” innehåll relaterat till drönare från appstore. Utrensningarna har emellertid inte drabbat Drone: Shadow Strike och liknande spel. För det är inte glorifieringen av krig; legitimerandet av chauvinistiskt våld mot hårt prövade befolkningar i konfliktzoner eller hyllandet av vapenteknologi som bolaget bedömer som stötande, utan visualiseringen av USA:s drönarkrig som startade under president George W Bush och som fredspristagaren Barack Obama utökade till en internationell dödsoperation i massiv skala.

Metadata+ som den såg ut innan Apple tog bort den. Ursprungligen hette appen Drones+.

Inom loppet av fem år (2012-2017) bannlyste datorjätten just en sådan app hela tretton (13) gånger. En av inkarnationerna av detta program hette Metadata+ och visade kartvyer över var i världen människor hade blivit sprängda i bitar av missiler avfyrade från drönare. Inga upprörande fotografier; inga blodiga detaljer; ingen politisk agitation, utan blott ett neutralt redovisande av de faktiska kostnaderna i förspillda människoliv. Men, enligt Apple, ”stötande”. Jag tänker mig att det måhända är mer ”stötande” att bedriva tillverkning på ett sätt som får anställda kasta sig från höga byggnader mot en säker död, och hantera detta genom att låta företagets underleveratörer spänna upp nät lämpade för cirkusakrobater. Kanske kvalificerar även barnarbete och slavarbetskraft i samband med utvinning av för mobilindustrin centrala råvaror – som coltan och andra så kallade ”konfliktmineraler” i Kongo – som mer ”stötande” än en korrekt redovisning av verkliga förhållanden i ”kriget mot terrorismen”™️.

Kontot @dronestream får svårt att hinna med…
… och ger till slut upp. Efter 15 år.

I slutet av 2017 lade utvecklaren Josh Begley ner sitt projekt. Antalet attacker med drönare var för många för att han skulle hinna hålla koll på distanskrigets offer. Då hade han bevakat dödsorgien i 15 år.

Vad som gör historien intressant och aktuell är att Apple, som finner sanningen stötande, uppenbarligen inte har några problem med lögner och rena påhitt. Följaktligen tänker företaget inte plocka bort konspirationsmånglaren och hatpredikanten Alex Jones från sin nätaffär. I augusti 2018 är Infowars fortfarande tillgänglig.

I sig är det inget problem. Tvärtom är jag, vilket jag skrev om tidigare, oerhört skeptisk till privata oligopol som agerar censorer, förment för allmänhetens bästa. Om det inte hade varit för hur bolaget konsekvent motarbetade Begleys appar, vilket i praktiken har inneburit att de som har Mac-datorer, Iphones och Ipads (undertecknad inkluderad) nekades hans sammanställning av USA:s drönarkrig.

Apples förklaring till varför de fortsätter att saluföra Alex Jones produkter låter i ljuset av denna historia märklig. Anledningen till att de inte plockar bort hans appar från sin butik är att de enligt egen utsago vill tillåta alla olika synpunkter på sin plattform.

We strongly support all points of view being represented on the App Store […]

Möjligtvis vill Apple verkligen främja olika perspektiv och åsikter. I ett väldigt snävt avseende. För en mångfald av underhållning och showbiz – som ju Alex Jones, sin vidriga reaktionära agenda till trots, faktiskt är ett exempel på – förefaller vara berikande ur Apples synvinkel. En myckenhet av cyniska förströelser är förmodligen bra för omsättningen. Precis som Glenn Beck tidigare lockade miljoner tittare när han spred stolligheter under bästa sändningstid på Fox så har Jones byggt sitt eget imperium av tokerier; en mörk trollversion av En Ding Ding Värld. Appar som uppmärksammar politiskt omstridda fenomen som utomrättsliga avrättningar och civila dödsoffer i tusental är däremot inte nödvändigtvis vare sig kommersiellt gångbara eller kommersiellt önskvärda.

[…] as long as the apps are respectful to users with differing opinions, and follow our clear guidelines, ensuring the App Store is a safe marketplace for all.

Den andra halvan av citatet från Apple antyder vad det hela egentligen handlar om. Kruxet med att visualisera drönarkrigets offer, likväl som andra kontroversiella ämnen, är möjligtvis att dylika appar inte respekterar de användare som är övertygade om att de lever i den bästa av världar. Metadata+ redovisade fakta som inte föll herr Pangloss och hans vänner i smaken och riskerade därmed att förvandla Apples omhuldade ”marknadsplats” till ett otryggt ställe för dem som önskar leva i en fantasivärld. Möjligtvis var det där skon klämde: Apple ville inte stöta bort köpstarka men politiskt konservativa kunder. Devisen ”Ignorance is bliss” verkar gälla både för Apple och, ofrivilligt, för konsumenterna i deras nätbutik.

För sådan är nu den värld vi lever i: Att uppmärksamma mördande på stor skala är suspekt aktivism och politisk agitation som får förment belevade och balanserade människor att bokstavligt talat se rött. Att mörda på stor skala är däremot apolitiskt, ehuru olyckligt. Det är av allt att döma synd om människorna.

Gazaremsan

5 minuters läsning
Israel har ånyo flygbombat den redan hårt prövade civilbefolkningen i Gazaremsan.

Våldsamheterna mellan Israel och den terroriststämplade organisationen Hamas har återigen flammat upp. Striden står mellan terrorgruppen, som sätter eld på pappersdrakar och skickar dem över gränsen (”brinnande luftfarkoster”), och den israeliska krigsmakten, som skickar bombflygplan över gränsen. DN:s rapportering ger dock en märklig bild av konflikten.

Efter ett uppehåll i de israeliska bombräderna över Gazaremsan skriver DN:s reporter Nathan Shachar:

Netanyahu har under sina nio år vid makten avstått från att ta några initiativ i fråga om Gaza. Han har reagerat på kriser och tillbud, men aldrig försökt implementera egna idéer – väl medveten om att hans väljare ogillar eftergifter till Hamas.

Med formuleringen ”reagerat på kriser och tillbud” ger Shachar sken av att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har varit en passiv ledare som ställvis blivit tvungen att agera på grund av yttre omständigheter. I själva verket döljer ordvändningen omkring 2 800 palestinier dödade av israelisk militär sedan han kom till makten. Bara i Gazaremsan. Det är en kraftig reaktion på ”tillbud”.

DN och Shachar gör i och för sig inte något nytt, de trampar bara vidare i ett väl etablerat mönster av att förminska offren för Israels periodiska utbrott av urskillningslöst våld och dess brutala blockad av Gaza. Men det kommer mer av samma kaliber i artikeln:

Om det starka Israel är lika ovilligt, eller mer ovilligt, än det svaga Hamas att gå i krig så har Israel fått dålig utdelning på sina väldiga försvarsutgifter.

Här får läsaren onekligen intryck av att Israels ledning drar sig för att använda militärt våld. Litet högre upp i samma stycke förklarar Shachar hur en paralyserande passivitet har präglat Netanyahus ledarskap. Det är en märklig beskrivning av hans styre och sammantaget ger det en skev bild av Israels politik gentemot Gaza och dess palestinska befolkning.

Operation Gjutet bly (Cast Lead**, 2008/2009) respektive Protective Edge (2014) är två övertydliga exempel på att Israel knappast saknar viljan att låta militären regna död och förstörelse över Gaza. Den senare av de två massakrerna skedde under Netanyahus tid vid makten. Hans förmodade passivitet till trots. Resultatet var  2 200 döda palestinier, varav över 500 barn, samt massiv materiell förstörelse. Men trots det förefaller Shachar vara oroad över att Israel inte ska agera tillräckligt våldsamt för att få ”utdelning” på sin väl tilltagna militärbudget.

Agerar han som en opartisk journalist? Hans resonemang kring Israels förmenta ovilja att använda våld fortsätter med följande betraktelse:

Israel har starka kort som det ännu inte spelat – det kan strypa all varutrafik till Gaza, det kan döda Hamas ledare med målsökande robotar – som skedde 2004 – och det kan förstöra all infrastruktur och alla militärbaser i Gaza.

Är detta rapportering eller uppmuntran till brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt? Gaza är redan på randen till att vara obeboeligt, och inom ett par år kommer denna olycksbådande gräns att vara passerad. Detta enligt FN:s bedömning. Inom kort är det således inte möjligt att leva – än mindre leva ett värdigt liv – på denna landremsa där strömavbrott är legio och 95 procent av allt vatten är förorenat och därmed otjänligt. Hälften av Gazas invånare är barn. I denna situation hindrar Israels blockad externa parter – exempelvis Ship to Gaza, som militären stoppade på internationellt vatten – från att föra in förnödenheter. Utan någonstans att fly, utan rent vatten och utan ekonomiska möjligheter är befolkningen utsatt för kollektiv bestraffning. Trots det undrar Shachar om inte tumskruvarna kan dras åt än hårdare.

Dessutom talar han utan förbehåll om ”militärbaser”, trots att det är ett välkänt faktum att den Palestinska myndigheten, till skillnad från Israel, saknar militär. Hamas är en terrororganisation, men det är inte en armé. Likväl skulle Israel, menar Shachar, kunna förstöra organisationens så kallade militärbaser.

Visserligen skulle man kunna hävda att Israel-Palestina-konflikten är ett klassiskt exempel på asymmetrisk krigföring: Hamas brinnande drakar och raketer (eller ”förstärkta fyrverkeripjäser” [enhanced fireworks] som Norman Finkelstein kallar dem) mot bombflyg och välbeväpnade soldater.

Det bortser emellertid från att den ena parten är utsatt för ockupation och blockad. Jag undrar om DN skulle beskriva misshandel som asymmetriskt handgemäng?

Sedan Gjutet bly – som slutade ett par månader innan Netanyahu tillträdde premiärministerposten – har åtskilliga människor, såväl oskyldiga civila som stridande på ömse sidor, fått sätta livet till i konflikten. Över 3 000 palestinier och 120 israeler, enligt människorättsorganisationen B’Tselem. Fördelningen avspeglar styrkeförhållandet mellan de två parterna. Shachar nämner emellertid varken denna omständighet, blockaden eller Ship to Gaza i sin artikel.

Den bakomliggande orsaken till konflikten är Israels mer än 50 år långa ockupation, illegala bosättningar på Västbanken och blockaden av Gaza. Däri ligger kärnan. Dessutom har den israeliska staten upprepade gånger brutit mot internationell rätt i samband med de återkommande anfallen mot världens största utomhusfängelse: Gazaremsan.

Men i stället för att ta upp dessa förhållanden uppehåller sig Shachar vid Hamas ”akrobatkonster” för att säkerställa sin politiska överlevnad; hur dess ledare studerat ”israelisk psykologi” och därmed vet hur Netanyahu resonerar, samt hur de bemästrar ”rävspelet” i Mellanöstern. Som om hela konflikten egentligen kokade ner till Hamas vara eller icke vara.

Artikeln är symptomatisk för hur många etablerade medier – inte bara DN – vidmakthåller föreställningen om att Israel Palestina-konflikten i grund och botten är oerhört komplicerad och ytterst svårlöst. Fredsprocessen går hela tiden i stå för att palestinierna vägrar ta sitt förnuft till fånga. Genom att dessutom upphöja Hamas till en slug maktspelare som med lätthet kan manipulera den tvehågsne och passive Netanyahu får läsarna intrycket att om bara terrororganisationen försvann skulle en rättvis och balanserad lösning vara inom räckhåll. Som om ockupationen, bosättningarna och blockaden blott vore sidospår i sammanhanget.

Jag skulle vilja hävda att Shachars rapportering mer liknar propaganda å Israels vägnar än oberoende nyhetsjournalistik. Med sina utläggningar framställer han Netanyahus regering som återhållsam och ovillig att använda våld. Därmed framstår förövaren som offer och offren som förövare. Palestinierna blir följaktligen ansvariga för sitt eget förtryck medan Israel förvandlas till en passiv motpart som blott kan avvakta utvecklingen medan de gör allt de kan för att skydda sin egen befolkning. Det är retoriskt skicklig PR, men det ger läsarna en förvrängd bild av situationen och vilka de främsta hindren är för en fredlig lösning av Israel-Palestina-konflikten.


* Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselems statistik täcker perioden 19 januari 2009 till 30 april 2018, premiärminister Netanyahu tillträdde ämbetet 31 mars 2009. Därför skrev jag bara ”över 3 000”, även om siffran är 3 159. Sedan 30 april har dödstalet stigit ytterligare.

** Läs de israeliska soldaternas egna beskrivningar av vad som pågick under anfallet på Gaza 2009 (operation Gjutet bly). Organisationen Breaking the Silence har sammanställt deras ögonvittnesskildringar. Ladda ner pdf här.