”Förlorarna”

8 minuters läsning
VAL 2018

Det socialkonservativa och rasistiska partiet Sverigedemokraterna har vind i seglen. Troligtvis blir dess valresultat betydligt högre i år än 2014. Frågan är med hur mycket. En än viktigare fråga är varför de når sådana framgångar samtidigt som Sveriges ekonomi går som tåget och mycket verkar röra sig i rätt riktning.

Nyligen lyfte Moderaternas tidigare partiledare Fredrik Reinfeldt fram just alla positiva utvecklingslinjer i såväl Sverige som omvärlden när han blev intervjuad av DN:s Niklas Orrenius. Reinfeldt var optimist och såg positivt på framtiden. Samtidigt varnade han för de mörka nationalistiska och rasistiska krafter som är i rörelse. Deras undergångsvisioner ville han bekämpa med fakta.

Är det då mörka irrläror, eventuellt kombinerade med en underliggande rasistisk ådra hos svenskarna, som förklarar att SD har vuxit sig så stort? De som har analyserat partiets framgångar ger en annan bild. På DN Debatt lyfter forskarna Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne fram hur förändringar på arbetsmarknaden, försämringarna i socialförsäkringarna och en allt skevare inkomstfördelning kan förklara partiets medvind i opinionen. Enligt dem har SD framför allt fångat upp arbetslinjens förlorare. Dessutom fick splittringen av det svenska samhället i ett A- och ett B-lag extra skjuts efter den ekonomiska krisen 2008.

Ökad invandring i sig verkar däremot inte kunna förklara partiets tillväxt.

Man hör ofta att SD:s framgångar beror på ökad invandring. Vi finner dock inga samband mellan SD:s röstandel – vare sig i kommuner eller valdistrikt – och en rad mått på lokal invandring: till exempel andel eller ökningstakt av utomeuropeiskt födda, eller många sysselsatta i yrken eller sektorer med hög andel utlandsfödda.

Inga samband således mellan invandring och SD:s segertåg inom politiken. Det är följaktligen inte ett växande antal utomeuropéer som har knuffat allt fler i famnen på SD. Detta rimmar väl med erfarenheter från andra länder i Europa. Frankfurter Allgemeine Zeitung publicerade nyligen en kartgrafik som dels visar antalet invandrare i tyska valdistrikt, dels stödet för det högerextrema AfD. Det rasistiska partiet är som starkast i fattiga regioner i forna Östtyskland. Områden med få invandrare.

Till vänster: Antal invandrare. Ju mörkare nyans desto fler invandrare. Till höger: Stödet för AfD (Alternative für Deutschland). Ju mörkare nyans desto högre väljarstöd.
Källa: Frankfurter Allgemeine Zeitung

Hetsen mot invandrare, och framför allt mot utomeuropeiska invandrare, är visserligen grundbulten i de rasistiska högerpartiernas politik. Men att lyfta fram invandringen som ett problem är att gå deras ärenden. Det är inte på grund av invandring som SD har växt till nära 20 procent av väljarstödet.

Däremot har SD kapitaliserat på en ekonomisk och social oro som främst har politiska orsaker. Forskarna på DN Debatt delar in befolkningen i tre olika grupper för att illustrera hur samhället sakta men säkert har glidit isär.

  • Säkra insiders – De med fast förankring på arbetsmarknaden
  • Osäkra insiders – De med fast förankring, men i yrken där automatisering och krav på rationaliseringar är som störst
  • Outsiders – De utan fast förankring på arbetsmarknaden

Sedan Alliansen kom till makten 2006 – i synnerhet sedan krisen slog till 2008 – har utvecklingen för så kallade ”insiders”, ”osäkra insiders” och ”outsiders” varit radikalt annorlunda. De två sistnämnda grupperna har fått det påtagligt sämre relativt de förstnämnda.*

Inom SD är osäkra insiders och outsiders överrepresenterade i förhållande till befolkningen i stort. Jämfört med övriga riksdagspartier är skillnaden än större. Omkring 60 procent av alla sverigedemokratiska politiker tillhör de två grupper som har fått se sin sociala och ekonomiska position försämras under det senaste decenniet. Motsvarande siffra för övriga sju partier är omkring 30 procent. Sambandet blir än tydligare när forskarna delar in outsiders i undergrupper. Ju sämre ställt, desto fler representanter i SD.

Stödet för SD har vuxit i takt med genomslaget för arbetslinjens reformer. Montage av Sven-Otto Littorins tavla ”Arbetslinjen” och SD:s blåsippa.

Antalet förtidspensionärer och långtidsarbetslösa är mångdubbelt fler inom SD jämfört med i andra riksdagspartier där det i stället är säkra insiders som är kraftigt överrepresenterade i förhållande till Sveriges befolkning. Om något förefaller SD:s politiker tillhöra ”verklighetens folk” – tidigare KD-ledaren Göran Hägglunds varumärkesskyddade formulering – i större utsträckning än något annat partis ledamöter.

♦ ♦ ♦

SD:s framgångar kan följaktligen ses som ett högerpopulistiskt kvitto på borgerlighetens långsiktiga och framgångsrika arbete med att montera ner den svenska välfärdsstaten. Som tidigare finansminister Anders Borg formulerade saken i boken Generell välfärd – bara magiska ord? från 1992:

Att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken, i syfte att öka den allmänna välfärden, kommer att vara politikens och den politiska ingenjörskonstens viktigaste uppgift åtminstone under de närmaste tre- fyra decennierna. Arbetet kommer att kantas av misstag, bakslag och besvikelser […] men det måste ske.¹

När så det som ”måste ske” har skett har konsekvenserna blivit förfärande. I stället för en ökning av den ”allmänna välfärden” har medborgarna fått vänja sig vid att världens största parti med rötter i nazismen numera sitter i Sveriges riksdag och via Björn Söder innehar posten som riksdagens andre vice talman.

Trots den förfärande utvecklingen är Moderaternas målsättning alltjämt densamma: Fortsatt nedmontering av välfärden. I syfte att underminera samhällets trygghetssystem far de med direkt felaktiga påståenden om ett enormt så kallat ”bidragsberoende” och lanserar förslag om än lägre löner för de som redan lever på marginalen. I framtiden vill de se större skillnader mellan de som jobbar och de som saknar jobb. En fortsatt vandring längs arbetslinjen innebär ytterligare sänkningar av ersättningarna inom såväl socialförsäkringarna som a-kassan, och ett återinförande av den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Det låter i mina öron som ett recept för mer högerpopulism under kommande år.

För SD:s del gäller också en regressiv ekonomisk politik. För trots att deras ledamöter har en skral socioekonomisk status ser partiledningen inte ökade klyftor som ett problem. I stället vill deras ekonomisk-politiska talesperson Oscar Sjöstedt att de ska växa. Precis som tongivande borgerliga debattörer ger han inte mycket för begreppet relativ fattigdom.

Min poäng är att om vi är för fokuserade på den relativa biten så är ett sätt att lösa det att ge sig på höginkomsttagarna. Med exempelvis högre skatt eller andra saker. Då minskar den relativa fattigdomen. Men den här gruppen som vi pratar om med fattigpensionärer eller ensam­arbetande pappor eller mammor blir ju inte lyckligare av det.

De vill alltså inte ”ge sig på höginkomsttagarna”, utan i stället satsa på de ”tio fattigaste procenten” av befolkningen. Vilket förmodligen lär innefatta betydande delar av deras egna politiker. Samtidigt står det sedan tidigare klart att deras politik innebär en omfördelning från ”icke-svenskar” till ”svenskar” utifrån en klassiskt rasistisk föreställning om nationen som en ”folkgemenskap”. Däremot är klassklyftor i sig inte något problem för partiet. De kan gott bli större.

Jag vet inte om Dagens Industris PM Nilsson och Mattias Uvell, tidigare på Timbro, fortfarande vidhåller, som de gjorde 2014, att det är oklart om SD hör hemma till höger eller vänster på det politiska spektrumet. Vid det här laget torde det dock vara tämligen uppenbart att de är ett högerpopulistiskt parti.

För även om ”fotfolket” må vara förtidspensionärer och arbetslösa med låg utbildning är inte partiets ledning det. Kärntruppen bildades när de läste vid universitetet i Lund och flera av de mest framträdande representanterna har examen. Björn Söder är civilingenjör, Rickard Jomshof gymnasielärare och Kent Ekeroth civilekonom. Partiledaren Jimmie Åkesson har läst 220 högskolepoäng, även om han inte har någon examen. De som styr partier som SD, Alternativ för Sverige och Medborgerlig samling är inte förlorare (osäkra insiders eller outsiders). Socialkonservativa och fascistiska partier försöker tygla det ressentiment som Reinfeldts (kontra)revolution skapade. Liknande krafter med liknande ursprung härjar över hela Europa.

♦ ♦ ♦

Trots ”nolltolerans” har SD många rasistiska företrädare. Men det handlar knappast om enskilda rötägg. Rasism är en reaktionär politisk strategi, inte ett symptom på låg utbildning eller en karaktärsbrist hos enskilda individer. Inte heller tror jag att det är en konstant underström i samhället. Xenofobi må vara något som alla samhällen alltid får dras med i högre eller lägre grad, men rasism är politik. Det behövs en politisk kraft som aktivt odlar, utvecklar och göder rasismen; som ger den struktur och mening. I Sverige är SD denna kraft.

Historiskt sett var demokratins genombrott och det moderna massamhället stora utmaningar för den konservativa rörelsen. Det dög inte längre att bara appellera till de välsituerade och högutbildade; till samhällets elit. Enligt statsvetaren Corey Robin tog två huvudstrategier form som svar på denna utmaning:

Massan måste antingen symboliskt kunna placera sig själva i den härskande klassen eller förses med reella möjligheter att själva bli låtsasaristokrater [faux aristocrats] i familjen, fabriken, och på fältet.²

Den förstnämnda strategin tog ofta formen av rasism och nationalism. På detta vis kunde man gjuta en organisk enhet över klassgränserna där alla, från de mest utblottade till de mest välbeställda, kunde identifiera sig som tillhörande samma ”härskarfolk”; en förment solidarisk och harmonisk gemenskap. I SD:s tappning är svenska folket denna enhet. Det är de som måste skyddas från främmande element som riskerar att så split mellan grupper i samhället. Den andra strategin var ”demokratisk feodalism” där även de längst ned på samhällsstegen fick utöva relativ dominans. Som jag ser det är SD:s sexism ett exempel på demokratisk feodalism. Traditionella könsroller återställer mäns makt inom den privata sfären; mannen är herre i huset.

Vad jag menar är att SD är en del av den konservativa rörelsen, inte en apart avvikelse. Det är ett reaktionärt parti som tyglar ett befintligt missnöje hos breda befolkningslager. Men i stället för att förvandla frustrationen till en kraft för förändring och kämpa för en jämlikare fördelning av samhällets resurser – som ett traditionellt vänsterparti hade gjort – riktar de ilskan nedåt. Mot flyktingar och invandrare. SD är borgerlighetens styvbarn.

Konservatismen i bred bemärkelse har en unik fingertoppskänsla: Ingen annan politisk rörelse är så finjusterad till känslan av att ha makt och se den rinna genom fingrarna. Det är hämndens och revanschismens ideologi. En hämndlystnad som i sin ”folkliga” och populistiska tappning får sin legitimitet av växande klyftor och åtföljande förlust av status och respekt för vissa befolkningslager. Men den söker inte återvinna värdighet för alla, utan blott återställa den egna gruppens privilegier. På någon annans bekostnad.

Om SD ska förtvina måste vi andra, det omgivande samhället, sluta att ösa bensin på elden och i stället bygga upp den tillit och sociala trygghet som berövar högerpopulismen dess växtkraft. Svensk borgerlighet har visat sig utomordentligt oförmögen att leda ett sådant arbete.


¹ Citerad i Konservativ revansch, s 70.

² Citerad i Konservativ revansch, s 28.


* Så här skrev jag våren 2015:

SD är varken fascism eller mittemellan blocken, utan just högerpopulism. Deras ”lösningar”: Nationalism, rasism, stängda gränser och drömmen om ett kulturellt enhetligt Sverige är förvisso dödfödda, men de är åtminstone något som ser ut som lösningar för befolkningsgrupper som hamnar i kläm och egentligen inte fyller någon funktion när automatisering och global konkurrens minskar efterfrågan på människor. SD är ett obehagligt svar på en människofientlig utveckling.

Skolextremism

7 minuters läsning
VAL 2018
Engelska skolans grundare Barbara Bergström rustar för krig mot ”kommunisterna”.

Sju av åtta partier, från Socialdemokraterna till Sverigedemokraterna, anser att det ska vara tillåtet för bolag att bedriva offentligt finansierad välfärd i det uttalade syftet att göra ekonomisk vinst och därefter plocka ut pengar ur verksamheten och dela ut dem till sina ägare. Det är vad ”vinster i välfärden” handlar om. I stället för att förbjuda vinstuttag och stänga möjligheten för privata aktörer att bedriva exempelvis skolverksamhet som en kommersiell tjänst försöker alla partier – utom Vänsterpartiet som har drivit kritiken mot vinstjakten hårdast¹ – hitta olika byråkratiska lösningar för att minska läckaget ur välfärden.

Som väljare får jag lätt intryck av att debatten egentligen står mellan en resonabel position (för vinster) och en extrem position (emot vinster). Det är en felaktig bild. De flesta väljare vill inte ha vinstuttag överhuvudtaget (se Tabell 1). Så sent som i fjol (2017) var 60 procent alltjämt positiva till ett förbud, trots en ihållande kampanj från näringslivet för att övertyga folk om motsatsen. I själva verket är vinstförespråkarna extremister. Svensk skolmarknad med skattefinansierade vinstdrivna friskolor – och det är just skolan som jag tänker koncentrera mig på i resten av detta inlägg – är en unik och extrem lösning i ett internationellt perspektiv.

Svenskarna om vinstförbud i välfärden

 2012201320142015
Bra62695857
Dåligt16132223
Varken eller18161817
Ingen åsikt4223
Balansmått+46+56+37+34
Tabell 1. Andelar i procent som svarar mycket/ganska bra respektive ganska/mycket dåligt på förslaget "vinstutdelning ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg". Balansmåttet anger andelen som har svarat bra förslag minus andelen dåligt förslag.
Källa: SOM-Institutet "Välfärdspolitik och välfärdsopinion", 2015.

Alla dessa politiska utspel om allt från vinstbegränsning, statlig styrning och hårdare kontroller till mer marknad och smartare regelverk handlar, som jag ser det, i grund och botten om symptomlindring. De avser inte att ta itu med den grundläggande problematiken. I stället försöker partierna finna sätt att dämpa de negativa effekterna av den kommersiella skolmarknaden i enlighet med symptomlindringens logik.

Jag tvivlar på att de ansvariga för någon annan verksamhet som var utsatt för systematisk förskingring hade reagerat med att i första hand legitimera en begränsad del av plundringen och i andra hand hävda att marknaden ändå slår ut de åderlåtna verksamheter som inte pallar litet försnillning. Det är förbryllande att så få politiker vill sätta stopp för otyget.

♦ ♦ ♦

Så sent som 2013 var en stor andel borgerliga sympatisörer rejält negativa till vinstutdelning. Numera är de kluvna i frågan. Men inte ens bland dem finns det något starkt stöd för att företag ska ha en oavvislig rätt att tjäna pengar på att exempelvis driva friskolor. Trots det verkar de folkvalda göra allt för att slippa ta ett bekvämt beslut som faktiskt har starkt folkligt stöd. Det är som om många politiker ”won’t take yes for an answer”. Vilket torde vara ett demokratiskt problem.

Om det någon gång skulle vara legitimt att tala om folket mot det politiska etablissemanget är det i fråga om vinster i välfärden. Klyftan är vid mellan de folkvalda och befolkningen i stort. För de politiker som tar ställning för näringslivets linje hägrar framtida uppdrag inom privata skolkoncerner, varför de – utöver ideologisk övertygelse – skulle kunna ha ett ekonomiskt egenintresse av att försvara privat verksamhet på området. Svängdörrarna mellan politik och näringsliv skulle således kunna vara en orsak till att de flesta partiledningar lyssnar mer på lobbyister än på dem som de är satta att företräda. Framtida historiker får utröna hur korrupt denna ordning var.

Obegränsade vinstuttag har även ivriga och aktiva språkrör som Barbara och Hans Bergström på den borgerliga flanken och Widar Andersson inom socialdemokratin. Alla tre med starka personliga intressen i friskolevärlden. Makarna Bergström driver Engelska skolan och Andersson har sedan länge varit en övertygad anhängare av kommersiella friskolor och han var tidigare ordförande för Friskolornas riksförbund. Sedan flera år tillbaka leder han friskolekoncernen Academedias rådgivande organ.

previous arrow
next arrow
Slider

Under de senaste åren har debattnivån varierat kraftigt. Motståndarna till fortsatta vinstuttag har framfört såväl principiella som sakliga skäl för sin ståndpunkt, ofta med hänvisning till aktuell forskning, medan näringslivets lobbyister har utmålat vinststopp som de första stegen på Vägen till träldom. Varför vinstuttag i sig skulle vara en garanti för frihet och demokrati är oklart. Skrämselpropagandan har likväl fortsatt oförtrutet eftersom den är att betrakta som en form av populism; ett von oben-projekt ägnat att vädja till människors rädsla och fruktan² (i det här fallet rädsla för ”ofrihet” och ”extremism”). Däremot försöker den inte vinna anhängare med hjälp av rationella argument.

Det finns gott om faktaresistens i skoldebatten. Studie efter studie pekar på betygsinflation och lägre lärartäthet bland vinstdrivna friskolor, och att skolmarknaden med fritt skolval förstärker segregationen. Ändå får just vinster och skolval stå tillbaka när politiker hellre pratar om läroplaner, disciplin och betyg. Det finns starka krafter – Svenskt näringsliv satsar dubbelt så mycket pengar på opinionsbildning detta valår som samtliga partier tillsammans – som vill ”begrava” frågan om vinster.

Stora värden står på spel inom ”välfärdssektorn” och för näringslivet har frågan om vinstuttag dessutom en existentiell dimension. Retorik och stridslystnad påminner tidvis om upptakten till 4 oktoberrörelsen och kampen mot löntagarfonderna för 40 år sedan. Johan Andersson, vd för Mellby gård som är storägare i Academedia, förklarar:

Det handlar om att man ifrågasätter den fria företagsamheten. Om politikerna kan slå ut privata alternativ i den här branschen skulle de sedan kunna fortsätta med andra branscher.

♦ ♦ ♦

Ilmar Reepalus utredning föreslog en kompromiss där ”välfärdsföretag” skulle få ta ut en begränsad vinst, men lejonparten av skattemedlen skulle gå till elever, patienter och brukare. Förslaget stötte som väntat på patrull. Typiskt nog resulterade regeringens försök att ta itu med problemet i en teknisk lösning, Reepalus vinstbegränsning, som möjligen strider mot existerande lagstiftning och egentligen inte gör något åt själva kärnan: skolor i vinstsyfte. Dessutom stöp förslaget i riksdagen.

Två förhållanden är värda att uppmärksamma i sammanhanget. För det första hur lite eget kapital friskolebolagen faktiskt investerar. Möjligheten till en nära nog riskfri avkastning utan större egen insats lockar så kallade entreprenörer och riskkapitalbolag till skolbranschen. För det andra har talet om vinstförbud eller vinstbegränsningar aldrig gällt för idéburna friskolor. Klagosången över att de som ”brinner för en pedagogisk idé” på något sätt skulle straffas på grund av ambitionen att få bort vinstjakten ur välfärden klingar därför falskt. Makarna Bergström kan lätt undvika vånda genom att helt sonika driva Engelska skolan som en stiftelse eller ideell förening.

Men det är det som är kruxet för de som är emot ett vinstförbud. Å ena sidan säger de sig främst vilja värna pedagogiskt nytänkande, å andra sidan insisterar de på nyttja en organisationsform vars enda lagstadgade syfte är att generera vinst till ägarna. Aktiebolagslagen är tydlig:

Om bolagets verksamhet helt eller delvis skall ha ett annat syfte än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna, skall detta anges i bolagsordningen.

Mig veterligen har vare sig Academedia, Kunskapsskolan, Engelska skolan eller de andra bolagen ett annat syfte inskrivet i sina bolagsordningar.

♦ ♦ ♦

Vad är då problemet med att ”framgångsrika” skolor gör vinst? Utöver att själva vinstjakten (vägen fram till vinsten) får en mängd problematiska effekter är svaret egentligen inte särskilt komplicerat. Skolpengen per elev ligger fast och det enda sättet att generera ett överskott är att skära ner på kostnaderna. Dessutom är det svårt att minska utgifterna utan att tulla på kvaliteten då skolan till skillnad från exempelvis tillverkningsindustrin inte kan automatisera sina processer i samma utsträckning. Det vet jag av egen erfarenhet. Vinstuttag minskar därför mängden pengar till undervisning, läroböcker, bibliotek, matsal, skolsköterskor, specialpedagoger, kuratorer med mera.

Därför borde det inte vara något mysterium att avkastningskrav leder till en press på att hålla nere kostnaderna, som i sin tur slår mot kvaliteten. Likväl förefaller detta enkla resonemang vara esoteriskt. Jag vet inte hur många gånger jag har hört debattörer grötmyndigt förklara att friskolornas kritiker tänker fel när de stirrar sig blinda på vinsterna eftersom det i själva verket är så att ”vinster är ett tecken på hög kvalitet” respektive ”mer resurser inte alltid leder till ett bättre resultat”.

Redan när jag för många år sedan arbetade som kommunreporter fick jag regelbundet höra sistnämnda resonemang av politiker som ville skära i budgeten för olika verksamheter. Lösningarna var i sin tur alltid desamma: ”Vi får effektivisera”; ”Vi får bli smartare”; ”Vi får tänka kreativt”, följt av någon variant på temat: ”Jag tror på människors förmåga”.

Med tanke på hur oväsentliga de ekonomiska resurserna förefaller vara i dessa fall undrar jag varför friskolorna och deras ägare överhuvudtaget är bekymrade över vinstnivåerna. De kan väl effektivisera på det privata planet, bli litet smartare, vara kreativa och tro på sin egen förmåga, så löser det sig. Varför följer de inte tidsandan och ser möjligheter där andra ser problem? Skulle verkligen något så profant som pengar begränsa sanna visionärer?

Vuxna människor förstår att om vi tar bort en del av kakan så är inte hela kakan kvar, precis som vartenda barn förstår att en hare är snabbare än en sköldpadda. Likväl hävdar vinstförespråkarna ståndaktigt att vinstkraven så att säga aldrig hinner ikapp och hotar kvaliteten.

Det är en smula tröstlöst. Ibland har samtalet kring vinster karaktären av ett Sisyfosarbete; varje dag när man tror att poängen till slut har gått fram så upptäcker man att bumlingen ligger där framför fötterna på en och man får börja rulla stenen uppför sluttningen igen. Men det måste göras. För att travestera ett vinstförespråkande partis kärnfulla formulering: ”Låt inte skolextremisterna vinna”.


¹ I praktiken har Vänsterpartiet, som tidigare var för ett totalt förbud, drivit åt höger i sin kompromiss med Socialdemokraterna. Likväl är det tydligt att tongivande socialdemokrater inte är förtjusta i Vänsterpartiets inflytande i frågan. SVT har en bra genomgång av var partierna står.

2 Statsvetaren Corey Robins Fear: The History of a Political Idea ger en fascinerande inblick i hur rädslans politik har tagit sig uttryck genom historien.


Mer läsning: I Konservativ revansch ägnar jag ett helt kapitel (13) åt friskolereformen och systemet med skolpeng. Där finns även en del bakgrund om Milton Friedman och hans svenske adept Anders Hultin.


Uppdatering 13.00 4 september: Några omformuleringar och fotnot 1 som förtydligar att Vänsterpartiet faktiskt, i och med Reepalus förslag, inte är för ett totalt förbud längre. De är emellertid det parti som är klart mest kritiska till privata företags vinstuttag ur välfärden.

”Lika för alla”

6 minuters läsning
VAL 2018

Ulf Kristerssons blick naglar fast mig. På valaffischen står det rättigheter, skyldigheter och möjligheter följt av budskapet ”lika för alla”. Moderaterna gör jämlikhet till en central del av sin kampanj inför valet 2018. Men vad menar de med ”lika för alla”? Det förefaller osannolikt att det nygamla parti som återuppstod när Fredrik Reinfeldt lämnade över till Kristersson har gått och blivit försvarare av egalitära ideal. Så hur ska jag som väljare förstå budskapet?

Moderaterna slår ett slag för jämlikhet i valrörelsen.

Även om jag tror att de flesta i vardagligt tal har ungefär samma förståelse av vad det innebär att vara för respektive emot jämlikhet så är begreppet såväl komplext som omstritt, och därmed öppet för tolkning. Syftar vi på jämlikhet i möjligheter eller jämlikhet i utfall? Dessa två typer av jämlikhet utgör på sätt och vis ändpunkterna på ett kontinuum som överlappar med det politiska spektrumet från höger till vänster.

Givetvis finns det andra sätt att se på jämlikhet, och i verkligheten är det troligtvis få verksamheter som i sin helhet utgår från en renodlad princip. Likväl tycker jag att det kan vara fruktbart att ställa möjligheter och utfall mot varandra och fundera över vad de får för konsekvenser, samt vad de återspeglar för samhällsvision och människosyn.

I ett samhälle präglat av betydande (och växande) skillnader mellan de som har och de som inte har så spelar det en avgörande roll vad vi syftar på när vi säger ”lika för alla”. Om samhället ger alla medborgare lika möjligheter innebär det att ingen blir exkluderad på förhand. I fråga om position, lön, uppdrag etcetera är det endast talang, duglighet och insats som avgör vem som får vad. Samhället har däremot inte någon skyldighet att ge extra stöd till dem som har dåliga förutsättningar för att de ska stå sig i konkurrensen med dem som har det väl förspänt. I stället får alla spela efter samma regler och på samma spelplan. Monthy Python illustrerar hur lika möjligheter kan te sig i praktiken.

Kvarvarande skillnader i system som utgår från lika möjligheter betraktas ibland som ”naturliga”. Följaktligen vore det ”onaturligt” att motverka dem. Men ett alternativ till lika möjligheter är just att med politiska medel utföra ”onaturliga” ingrepp i tingens ordning, nämligen jämlikhet i utfall. (Ett intressant exempel från en traditionell överklassdomän är golf.)

Oavsett vilka förutsättningar enskilda individer har så är tanken med lika utfall att samhället har ett övergripande ansvar för att alla medborgare ska kunna åtnjuta samma livskvalitet. Det är slutresultatet som räknas, inte vägen dit. (Det innebär naturligtvis inte att det är möjligt eller ens önskvärt att uppnå millimeterrättvisa i varje enskilt avseende, i detta sammanhang är lika inte samma sak som identisk.) Enligt detta synsätt har vissa helt enkelt rätt till mer av samhällets resurser än andra. Denna jämlikhetspolitik är tämligen radikal då den förutsätter en ojämlik behandling av enskilda individer, vilket gör att den skulle kunna betraktas som genuint orättvis.

Stora delar av vår svenska välfärdsstat bygger på idén om jämlikhet i utfall. Exempelvis är syftet med åtskilliga insatser som assistans och färdtjänst att främja god livskvalitet, eller åtminstone tillhandahålla de grundläggande förutsättningarna för god livskvalitet. Tanken är att utfallet – ett gott liv – ska bli i stort sett lika för alla. De med särskilda behov har därför rätt till särskilda insatser. Men det innebär att de utan särskilda behov är tvungna att vara med och betala för samhällelig service som de själva inte får ta del av. Således långt ifrån ambitionen om ett samhälle där maximen ”lika för alla” gäller.

Progressiv beskattning är också ett uppenbart brott mot principen om lika möjligheter. De som tjänar mycket pengar betalar mer än de som tjänar mindre. Inte bara i absoluta tal, utan som andel av lönen. För de som önskar en rättvis ordning där alla åtnjuter samma möjligheter vore platt skatt en rimligare lösning då en sådan ordning onekligen blir mer i enlighet med principen ”lika för alla”. Sjukvård är ett annat område där denna form av jämlikhet är satt ur spel eftersom vården enligt svensk lagstiftning ska ges efter behov, oberoende av den enskilda vårdtagarens betalningsförmåga eller förtjänst. Då resurserna är begränsade är det upp till professionen att bedöma vilka patienter som ska prioriteras. Även om alla således kan söka vård på lika villkor och därmed har lika möjligheter i detta avseende så kan de inte påverka vad som händer därefter, det vill säga vilka patienter som får förtur och hur avancerad behandling de blir erbjudna. Varken status, utbildning eller pengar köper företräde (åtminstone inte i teorin).

Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer satte enligt egen utsago ”kaffet i vrångstrupen” första gången han hörde partiets nya slogan. Men sedan dess har han insett att den är i linje med Moderaternas idéer.

Det handlar inte om vänsterns jämlikhet, lika utfall för alla, utan om lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Spelreglerna ska vara lika för alla.

På Sverigemötet i maj förtydligade partiledare Kristersson:

Vi ska ha ett samhälle som bejakar olikheten. Men värnar jämlikheten. Ett land med rättigheter, skyldigheter och möjligheter – lika för alla.

Både Strömmer och Kristersson tar uttryckligen avstånd från vänsterns egalitära ideal. Det handlar således inte om jämlikhet i utfall. Syftar de då på jämlikhet i möjligheter? På valaffischen står det visserligen möjligheter, men det står också rättigheter och skyldigheter. Vad handlar lika rättigheter om? (Skyldigheter lämnar jag därhän i detta inlägg.)

För ett par år sedan gav Timbro ut Bortom missunnsamhetens etik: argument för ett rättighetsbaserat jämlikhetstänkande, en skrift om knappt 30 sidor som går att ladda ner från deras hemsida. Rapporten är författad av Per Bauhn, professor i praktisk filosofi. Han argumenterar för jämlikhet i rättigheter. Konceptet rimmar väl med Moderaternas slogan och det är väl inte alltför långsökt att hans resonemang, torgfört via näringslivets tankesmedja, skulle ha påverkat partiets hållning i frågan. Vad innebär då jämlikhet i rättigheter?

Enligt Bauhn kan alla hävda rätt till frihet och välbefinnande. Exempelvis rätt till utbildning och villkorat understöd om det skulle bli absolut nödvändigt. Detta stöd får emellertid inte leda till så kallat bidragsberoende utan är en form av hjälp till självhjälp för att personen ifråga ska kunna komma på fötter igen. Allas rätt till välbefinnande innebär dock inte något krav på utjämning av inkomstklyftor och förmögenhetsskillnader i samhället. Tvärtom polemiserar Bauhn mot jämlikhet i utfall och varnar för att det i förlängningen kan leda till en missunnsamhetens etik och i värsta fall ett totalitärt samhälle.

Missunnsamhetens etik beskriver Bauhn som principen: ”det inte alla kan få, det ska ingen få”. Det låter onekligen som en missunnsam princip, men vad det egentligen handlar om är att inte dela upp människor i ett A- och ett B-lag inom ramarna för den offentligt finansierade välfärden. Vad Bauhns argumentation syftar till är att välfärden inte längre ska vara generell och lika för alla utan blott utgöra en grundplåt som de välbeställda därefter kan uppgradera med pengar ur egen ficka. Om jag har förstått hans resonemang korrekt förespråkar han ett minimum av välfärd för alla och behovsprövade insatser för de behövande. I så motto avviker hans text inte från traditionell borgerlig kritik av den svenska välfärdsstaten.

Med ovan sagda och Kristerssons förtydligande i åtanke verkar ”lika för alla” i Moderaternas tappning vara föga mer än en ny och djärv språkdräkt för klassiskt konservativ politik. Frasen ”lika för alla” är fullt förenlig med målsättningen att skapa en ordning där alla har rätt att köpa sig det där lilla extra på välfärdsmarknaden. Men Strömmers reaktion visar att slutsatsen är långt ifrån uppenbar. Det är lätt att förledas av den retoriska figuren och bli förförd, alternativt sätta kaffet i vrångstrupen, av Moderaternas ambition att skapa ett jämlikt Sverige.

Jag tror emellertid inte att partiets traditionella kärnväljare behöver oroa sig. Moderaterna har alltjämt siktet inställt på att skjuta den generella välfärden i sank och fortsätta färden mot ett mer stratifierat samhälle. Allt utöver en basnivå är upp till enskilda medborgare att ordna på egen hand. Ett fåtal vinner, många förlorar och några riskerar att, likt boxare i fel viktklass, gå ner för räkning.