Handlingsförlamning

6 minuters läsning
Jorden blir varmare och isarna smälter på grund av våra utsläpp av växthusgaser. Foto: CC0 Public Domain

När jag studerade engelska vid Lunds universitet hösten 1991 läste vi Brundtlandkommissionens rapport på en av delkurserna. Det var en ögonöppnare för mig. Miljöförstöring och resursutarmning pågick i stor skala över klotet och hela världen stod inför en enorm utmaning. Det var första gången jag hörde talas om begreppet hållbar utveckling.

Flera år senare gick jag en sommarkurs i geologi för att komplettera min examen. Under en föreläsning anmärkte en av professorerna nonchalant att det här med växthuseffekten kanske inte var så pjåkigt ändå med tanke på att den nuvarande interglacialen (mellanistiden) troligen led mot sitt slut. Global uppvärmning kunde ge mänskligheten respit från inlandsisens härjningar.

I slutet av 1990-talet var de massiva miljöproblemen omöjliga att förneka. Sociala rörelser som Attac kopplade globala orättvisor, råvaruplundring och nedsmutsning till ”finanskapitalism” och global frihandel. Organisationen tappade dock kraft och dog ut. Nätverket Attac Sverige upphörde 2016.

Mer utpräglade miljörörelser har under de senaste decennierna anpassat både sina strategier och sin retorik efter marknadens behov. Notabel är Miljöpartiets förvandling från att ha varit en hemvist för radikala kritiker av masskonsumtion och resursslöseri till en förtrupp för teknikoptimism och marknadslösningar. Före detta språkröret Maria Wetterstrand var tidigt ute med att se tillväxtpotentialen i gröna lösningar. Miljömedvetenhet kunde bli en lukrativ bransch. Hon var aktiv i förskjutningen av partiet till höger vilket följaktligen gjorde henne populär även inom nyliberala kretsar.

Massrörelsernas kollaps har färgat samhällsklimatet. I deras ställe har Corporate Social Responsibility (CSR) och marknadsbaserade icke-lösningar i stil med utsläppshandel vuxit fram. Radikal kritik av rådande system har ersatts med ”business as usual”.

Samtidigt kommer larmrapporter med jämna mellanrum. Budskapet är alltid detsamma: Tiden rinner ut; vi måste göra något omgående; radikala förändringar är nödvändiga. Därefter … ingenting. I samtal med släkt och vänner varvas bekymrade reflektioner över skogsbränder, värmevågor, torka och orkaner – den ena naturkatastrofen efter den andra – med bekymmerslöst småprat om den senaste trippen till andra sidan jordklotet. Eller den där sköna helgresan till Sydeuropa.

Givetvis är det de högutbildade och upplysta som reser mest.* Om inte den välförtjänta semesterresan går till fjärran land så behöver de tid efter annan av nödvändighet resa till någon världsmetropol på andra sidan klotet för att konferera med sina likar om hur de ska kunna rädda världen. Vi andra, vi dönickar, sitter bara hemma och hoppas att de ska flyga tillräckligt långt och länge för att finna en lösning på de ökande nivåerna av växthusgaser i atmosfären. Deras uppoffringar påminner mig för övrigt om poeten som gentilt erbjöd sig att fika sig igenom livet – för vår skull.

Digitaliseringens löften om minskad miljöpåverkan har kommit på skam. Det papperslösa kontoret blev inte papperslöst och videokonferenser ersatte inte personliga möten i någon större utsträckning. I stället har mängden fysiska persontransporter ökat i tandem med energiåtgången för den omfattande globala infrastrukturen för nättjänster. Likväl är barnatron på att utfallet av nästa teknikhopp ska bli annorlunda orubbad.

Det är som om vi människor har oerhört svårt att förstå att naturens krafter faktiskt skiter högaktningsfullt i våra meningsskiljaktigheter och våra politiska preferenser. Det går inte att slå fysiska processer på fingrarna och vinna debatten. Det är inte så att jordklotets stigande medeltemperatur plötsligt hejdar sig i steget, kliar sig i skägget och utbrister: ”Det där var en bra invändning!”, vänder på klacken och drar sig tillbaka.

Det är inte någon annan som måste ändra på sig. Det är vi. Det är vi som måste ändra vårt leverne. Inte var och en för sig, utan som kollektiv. Ingen nämnd, ingen glömd.

Det strider dock mot den förhärskande metodologiska individualismen. Det vill säga föreställningen att vi kan förstå och förändra samhället med hjälp av individuella incitamentsstrukturer och individuella beslut. Det ska löna sig att vara miljövänlig. Det är som om mänskligheten håller en pistol mot tinningen och trotsigt hotar: ”Ge oss en bättre deal annars tar vi kollektivt självmord!” Men ingen lyssnar.

När jag läste i Lund hörde jag ibland mina vänner sociologerna förklara för alla som ville lyssna att ”helheten är större än summan av delarna”. Jag har alltid retat mig på just den där metaforen eftersom den antyder att vi talar om samma enhet där 1 + 1 paradoxalt nog blir > 2. Ett påstående som har en vag doft av magisk realism. Om samhällsvetenskapen nödvändigtvis måste begagna matematiska metaforer vore det lämpligare att säga att en individ och ett samhälle helt enkelt är inkommensurabla storheter. För givetvis är vare sig en grupp, ett samhälle eller mänskligheten samma sak som många enskilda individer.

Vi kan inte studera samhället genom att addera individer till en summa. Men det är precis vad metodologiska individualister plägar göra. Om individen är den relevanta enheten gäller det att lista ut hur enskilda kommer att bete sig beroende på hur incitamenten är utformade. Alla så kallade marknadslösningar bygger på denna tankegång. Återigen, det måste bli lönsamt att vara miljömedveten. Samhället måste därför sätta korrekta priser på koldioxidutsläppen så att de individuella konsumenterna får rätt signaler på marknaden. Enligt denna logik är människor i princip simpla stimuli-responsautomater som saknar förmåga att resonera, värdera och ta hänsyn till annat än sin egen snöda vinning.

Uppenbarligen är människor mer komplexa än så och förmögna att handla såväl med största omtanke som med största grymhet. Människor är vare sig onda eller goda i sig, men om man behandlar dem som tanklösa idioter så tenderar de att agera som tanklösa idioter. Marknadslösningar är dömda att misslyckas. De kräver att vi förlitar oss blint på prismekanismen i stället för att till fullo utnyttja den egenskap som skiljer oss från djuren, nämligen vår förmåga att tänka, resonera och planera. Tillsammans, som kollektiv.

När vi ”klimatkompenserar” vår flygresa planerar vi inte för framtiden, vi sätter fingret mot avtryckaren. Om än med lätt hand. Samtidigt är det fullkomligt meningslöst att individualisera problemen genom att hylla ”medvetna” konsumenter och fördöma ”medvetslösa” konsumenter. De massiva utmaningar världen står inför handlar inte om privatmoral. Om vi inte förändrar det ekonomiska systemet spelar det egentligen ingen roll hur många medvetna konsumenter som vandrar i gångarna på världens alla shoppinggallerior eller flyger kors och tvärs med miljöprofilerade bolag. Ständig tillväxt är helt enkelt oförenlig med mänsklighetens överlevnad.

Miljöproblem och klimatförändringar kräver kollektiva lösningar på global nivå med avseende på organisering och styrning av produktion, utbyte och konsumtion. Marknadsekonomin med dess krav på ständigt ökad tillväxt för att undvika kriser är inte en del av lösningen utan en del av problemet. Ett nytt sätt att organisera ekonomin är emellertid en enorm omställning. I dagsläget finns det ingenting som tyder på att världens länder ägnar ens en bråkdel av de resurser som går åt till att forska om palliativ vård i form av marknadslösningar till att i stället fundera över hur vi skulle kunna ta oss an denna utmaning genom att organisera ekonomin enligt andra principer. Politisk ovilja att stöta sig med mäktiga affärsintressen och de väljarskaror som hittills har åtnjutit marknadens frukter leder till handlingsförlamning.

Som individer gör vi ogärna avkall på någonting. Som samhällsmedborgare har vi – hoppas jag – förnuft nog att inse att vårt eget bästa i det långa loppet inte är liktydigt med det för stunden smartaste köpet. Men då kan vi inte fortsätta att betrakta politik som en plånboksfråga eller globala utmaningar som en fråga om ”rätt” pris.

Ingen enskild kan lyfta sig själv i håret, men tillsammans kan vi försätta berg.


* De senaste 20 åren har jag flugit utomlands ett halvt dussin gånger. Det är ett medvetet val att inte flyga så ofta, men samtidigt så är det ett val som säkerligen har underlättats av att jag inte har behövt flyga i jobbet och periodvis helt enkelt inte har haft råd. Poängen är inte att jag är en bättre eller sämre människa än någon annan, utan att det är hart när omöjligt att leva hållbart i vårt land under rådande ekonomiskt system och de sociala krav som omger oss.

Konservativ ”liberalism”

2 minuters läsning

I det föregående inlägget ”Operation äreräddning” kritiserade jag DN:s försök att separera Sverigedemokraterna från den konservativa traditionen. Ledarartikeln jag refererade till innehöll en länk till en krönika av Lena Andersson där hon skriver om Folkhemmet. Hennes text är kanske ett av de tydligaste exemplen på konservativ samhällsanalys och retorik som jag har läst på länge.

Ironiskt nog konservatism från en ”liberal” på en liberal ledarsida. Läs och begrunda.

Åkesson och hans parti har rätt i att det har uppstått ett idémässigt tomrum i samtiden, en existentiell torftighet och ett famlande efter mening. Samtidens tomhet är dock den lagrade erfarenheten av det gångna århundradet, som också var nihilismens och utopismens. Många lever mitt i besvikelsen över allt som uteblev. I själva verket var det människans oföränderlighet som gjorde sig påmind. Det som gick förlorat i framsteget var vissa insikter om eviga värden, evig logik och det orubbliga i varat.

Referensen till ”människans oföränderlighet” och klagosången över förlusten av ”eviga värden” och ”evig logik” låter onekligen som högoktanig reaktionär weltschmerz. Avslutningen går inte heller av för hackor:

[D]et som har drabbat västerlandet är att de nationella rörelserna har återinfört varianter av själsfilosofi och metafysik efter ett århundrade av fåfäng och tämligen arrogant strävan bort från dem. Det slår an, ty människan är och förblir en filosofisk varelse. Men när det görs politik av det blir det direkt farligt.

Sålunda var det moderna projektet en ”fåfäng” och ”arrogant” strävan bort från metafysik. Nyckelmeningen är dock: ”Men när det görs politik av det blir det direkt farligt”. Detta är en stapelvara i konservatismens stridsrop mot modernitet och demokrati. Vad är det som är farligt? Politik! Detta är ett stridsrop som kan användas mot såväl höger- som vänsterpopulister. Men det ändrar inte på det faktum att även så kallade äkta konservativa i demokratins tidevarv försöker vinna gehör för sina idéer hos en bred allmänhet.

Konflikten mellan högerpopulism à la Sverigedemokraterna och längtan efter eviga värden är inte en strid mellan två ideologiska traditioner utan – för att återanvända en fras jag har begagnat tidigare – en storm i ett reaktionärt vattenglas.

Jag misstänker för övrigt att Anderssons samhällsvision skulle kunna sammanfattas med följande omskrivning: Låt tusen privata maktregimer blomma.

Operation äreräddning

5 minuters läsning
DN vill väldigt gärna hålla en rågång mellan ”äkta” konservatism och SD.

Går det att kidnappa sig själv? En nyligen publicerad osignerad ledare i DN med rubriken ”Låt inte Sverigedemokraterna kidnappa konservatismen” fick mig att fundera.

Artikelns resonemang är ett konstfullt stycke försåtlig argumentation som tar sin utgångspunkt i önskad slutsats varpå ledarredaktionen skräddarsyr premisser och snickrar ihop en definition som ofelbart leder fram till just denna slutsats. I det aktuella fallet: SD är inte konservativa.

För att kunna upprätta en brandvägg mellan det sverigedemokratiska skräckkabinettet och de förment belevade vaxdockorna i den ordinarie utställningen gäller det således att beskriva konservatismen på ett sådant sätt att SD omöjligen kan passa in. Därför väljer DN att definiera ideologin som ett ”förhållningssätt”.

Konservatismen som förhållningssätt ryms, och fyller en viktig funktion som broms och regulator, i en lång räcka politiska rörelser och partier, från vänster till höger, också de liberala.

I praktiken innebär det att just denna ism – till skillnad från socialism och liberalism – egentligen inte har någon politisk hemvist. Konservatism är blott beteckningen på en attityd. Det politiska livets ständiga bromskloss.

Dess kärna är försiktighetsprincipen: man ska akta sig för att gå för snabbt och radikalt fram, institutioner och system som varit i bruk under lång tid har ett egenvärde, revolutioner ska undvikas.

Denna skiss över konservatismens kärna gör det omgående uppenbart att vare sig Sverigedemokraterna eller några andra radikala högerrörelser per definition kan passa in i denna anrika tradition. Utifrån sitt resonemang har ledarredaktionen således krattat manegen för sin egen slutkläm:

Sverigedemokraterna är och förblir ett kulturrevolutionärt nationalistparti med sin utopi förlagd till ett fantasiland i det förflutna. […] Jimmie Åkesson vill återskapa ”folkhemmet”. Ulf Kristersson vill föra ”allianspolitik”. Det är två vitt skilda saker.

Följaktligen ställs de rörelser som önskar genomföra radikala och snabba förändringar – SD:s kulturrevolutionärer – mot de som blott önskar värna existerande institutioner och låta tiden ha sin gång – Ulf Kristersson och hans meningsfränder. De sistnämnda är de sanna konservativa, medan de förstnämnda orättfärdigt håller det goda namnet gisslan.

Vad är det för fel på den här bilden?

* * *

Ett uppenbart problem med ledarredaktionens analys är uppdelningen i för respektive emot radikala förändringar. Varför är det ett problem? Till att börja med för att historiens kontrarevolutionärer – såväl teoretiker som praktiker – därmed faller utanför konservatismens hägn. Vare sig Ronald Reagan eller Margaret Thatcher hör således hemma i traditionen. Inte heller Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Däremot skulle förmodligen Leonid Brezjnev, Michail Gorbatjov, Nicolae Caeusescu och alla de andra gamla öststatsledarna platsa i DN:s version av ”konservatism”. De försökte ju trots allt bromsa utvecklingen och förhindra alltför genomgripande förändringar.

Tyvärr är DN långt ifrån ensamma om sin i grunden apolitiska analys. Både statsvetare och debattörer av olika kulörer sprider glatt föreställningen att konservatism är en fäbless för långsamma och stegvisa förändringar. Såväl rörelsens egna företrädare, exempelvis statsvetaren Stefan Olsson (författare till Handbok i konservatism), som filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö – som Svenska Dagbladet intervjuade om ämnet för ett par år sedan och som undertecknad intervjuade om konservatismens återkomst 2006 – skriver i allt väsentligt under på DN:s beskrivning av idétraditionen.

Det är förvisso sant att konservativa – precis som alla andra människor – ibland finner det lämpligt att bromsa utvecklingen; att de ibland vördar hävdvunna institutioner och att de från tid till annan ser ett egenvärde i det förhandenvarande. Frågan är emellertid: Varför passerar dessa banala iakttagelser för politisk analys?

Alla hänvisningar till försiktighetsprincipen och en förment ovilja att genomföra radikala förändringar är i allt väsentligt villospår som motsägs av hur konservativa faktiskt agerar när de har makten. Några exempel från svensk nutidshistoria får illustrera.

  1. Carl Bildts regering drev igenom friskolereformen och införde skolpeng 1992. En radikal nyordning på skolans område. Försiktighetsprincipen lös med sin frånvaro.
  2. Ett drygt decennium senare genomförde Fredrik Reinfeldts nya Moderater en våg av ofta lagstridiga privatiseringar (så kallade avknoppningar). Således ingen respekt för lag och ordning.
  3. Samma regering genomförde vårdval och marknadsanpassning av sjukvården som rev sönder en etablerad ordning och ersatte den med artificiella pseudomarknader. En snabb och radikal förändring.

Listan kan göras betydligt längre, men ovan nämnda punkter torde räcka för att avfärda föreställningen att konservatismen skulle handla om försiktighet och respekt för existerande, hävdvunna arrangemang. Om något ringar in perioden 2006-2014 (under Reinfeldt) så är det snarare genomgripande förändringar. I rasande takt.

* * *

Somliga debattörer försöker hålla en rågång mellan konservatism och reaktion, men det är en falsk uppdelning. Konservatismen är till sin natur reaktionär. Den växte fram i opposition till den franska revolutionen och har sedan dess varit som starkast då den har tagit strid mot utmaningar underifrån och mobilisering från vänster. Anpassning är dess modus operandi.

För att bekämpa dem som önskar omdana samhället i mer egalitär och demokratisk riktning behöver de konservativa ofta ta till just de radikala och revolutionära metoder som de säger sig vilja motverka. Som tumregel är moderna konservativa paradoxalt nog ofta mer förändringsbenägna än sina motståndare. Det går exempelvis inte en dag utan att högern svärmar för nya utopiska visioner presenterade av hyllade entreprenörer som är beredda att satsa miljarder på att skapa nya sätt att leva som mänskligheten aldrig tidigare har skådat.

De mindre spektakulära reformer som jag radade upp här ovan är samma andas barn: Nya system, nya institutioner och nya arrangemang som i ett enda slag ska omvandla samhället i konservativ riktning. Betecknande nog publicerade Reinfeldts högra hand Per Schlingmann en bok med titeln Stå aldrig still!.

Jimmie Åkessons ”kulturrevolutionära nationalism” är därför vare sig mer eller mindre konservativ än Ulf Kristerssons ”allianspolitik”. De tillhör båda den politiska reaktionens styrkor. DN lyfter helt korrekt fram att SD har sina rötter i extremhögern och unghögern, men det separerar dem på intet vis från den konservativa traditionen. Tvärtom. Unghögern var en gren på mellankrigstidens konservativa träd. Nazismen är i sin tur den mest extrema formen av politisk reaktion, men likväl en reaktionär ideologi.

Nationalism, rasism och sexism har varit och är inslag i konservativ teori och praktik, inte marginella företeelser som DN:s ledarsida kan trolla bort bara för att det är partipolitiskt bekvämt i dagsläget. Operation äreräddning kan måhända slå blå dunster i ögonen på somliga, men den kan inte retuschera högerns historia av att blåsa till strid mot varje försök att demokratisera och göra samhället mer jämlikt med avseende på makt och resurser. Att försvara privilegier, elitism och en hierarkisk samhällsordning är inget för flickscouter. Det är en sysselsättning som kräver sina offer. Något som inte minst progressiva och vänstersinnade borde vara väl medvetna om eftersom just de har varit föremål för reaktionär vrede genom historien.

Det vore på tiden att konservativa av alla olika schatteringar fick växa upp och ta ansvar för sin mörka tradition i stället för att bli curlade av välmenande liberaler.


Ladda ner Konservativ revansch eller besök bloggen med samma namn: konservativrevansch.se.

Black Friday

3 minuters läsning
Marknad i Venedig av Stefano Novo. Källa: Wikimedia Commons

Meningarna är delade, åsikterna går isär. Oförblommerade hyllningar till privatkonsumtionens ära som Black Friday tenderar att splittra progressivt sinnade i två läger. Å ena sidan de som anser att det är snobbigt att kritisera dem som passar på att handla billigt, å andra sidan de som menar att köphysterin är förkastlig.

DN-journalisten Viktor Barth-Kron gjorde en helt korrekt iakttagelse om fenomenet på Twitter.

Egentligen borde en rimlig analys av företeelsen inte vara särskilt svår att knåpa ihop. Lustigt nog – eller kanske tragikomiskt nog – är de som hävdar att kritik av lågpriskonsumtion och slit-och-släng-mentalitet ger uttryck för klassförakt långt ifrån ”klassmedvetna” utan snarare att betrakta som klassmedvetslösa. För givetvis är billiga varor en nödvändighet för många människor i ett mycket ojämlikt samhälle. Men detta förhållande gör vare sig produkternas kvalitet högre eller ekonomisk underordning till ett mer önskvärt tillstånd.

Kritik av massproducerat skräp är bara ”klassförakt” då det kommer från dem som betraktar rådande klyftor som en önskvärd samhällsordning. Om vi anser att det för evigt bör finnas en underklass, ja då är det måhända klassförakt att kritisera de köpsvagas konsumtion. Men om målet är ett mer jämlikt samhälle, tja, då är det relevant konsumtionskritik.

Inlägget ”Lågpriskonsumtionen är en ohållbar del av vår kultur”DN Debatt klargör vad det handlar om:

Miljöproblemen och lösningarna är kopplade till makt, pengar, ojämlikhet och konflikter. Växande sociala ojämlikheter bidrar till ett behov att ha kvar billiga produkter.

Efter denna uppskattande referens tänker jag fortsätta med att kritisera några andra, mindre genomtänkta, inslag i artikeln. Inslag som är legio i samhällsdebatten.

För det första den analys som kommer till uttryck i citatrubriken. Hur kan lågpriskonsumtion i första hand vara ett kulturellt problem? Vore det inte rimligare att betrakta den som ett ekonomiskt problem; en ohållbar del av vårt ekonomiska system?

För det andra beskriver artikelförfattarna behovet av förändrad konsumtion som en samhällsutmaning i tre nivåer. Jag lämnar de två första därhän. Den sista nivån har överskriften ”Politiska och ekonomiska tillväxtstrukturer driver på ekorrhjulet”.

Den amerikanske journalistprofessorn Ellen Ruppel Shell visar i boken ”Cheap: The High Cost of Discount Culture” hur företag har satsat enorma resurser och utvecklat sofistikerad marknadsföring för att kränga billiga, massproducerade varor. ”Billigt” har varit en tillväxtstrategi för handeln.

Det tämligen väl belagt att företag lägger omfattande resurser på just reklam och marknadsföring. Masskonsumtion är den andra sidan av myntet. Men frågan är varför det ekonomiska systemet är riggat på detta vis. Varför är tillväxt det övergripande målet? Hur kommer det sig att ekorrhjulet snurrar allt snabbare?

Kuriöst nog nämner debattörerna inte begreppen marknadsekonomi och kapitalism en enda gång i den närmare 1 000 ord långa texten. Det är symptomatiskt. Kritisera kultur och attityder går väl an – tänk så dumma vi människor är som köper och köper och köper, utan att för den skull bli särskilt mycket lyckligare – och till och med ”tillväxt” får sin släng av sleven, men att tala klarspråk om källan till dessa så kallade tillväxtstrukturer förefaller vara en intellektuell no go-zone. Men givetvis blir det omöjligt att förstå utvecklingen utan att förstå drivkrafterna bakom och hur de är relaterade till ekonomin i sin helhet. Black Friday är ingen kulturell avart, det är precis i linje med hur det ekonomiska systemet fungerar (och är tänkt att fungera).

För all del, kritisera Black Friday, lågpriskonsumtion och resursslöseri, men försök att åtminstone hålla ögonen på bollen. Det är vare sig kultur eller människors drömmar per se som driver på köpfesten och förvärrar såväl global uppvärmning som andra former av miljöförstöring. Det är det ekonomiska systemet: Den kapitalistiska marknadsekonomin.

Populismens många skepnader

5 minuters läsning
En pizza för 2000 dollar. Lyxkonsumtionen ökar i takt med att de rika blir rikare. Mycket tack vare politiskt tillsatta experter, enligt Mattias Svensson.

Populistiska utspel kommer i många skepnader. I Aftonbladet Kultur kan nyfikna läsa ett exempel på högerradikal (libertarianskt färgad) populism som går hårt åt ”experter” för att ha förvärrat klyftorna i samhället. I den aktuella texten menar debattören Mattias Svensson, tidigare på Timbro och Neo, att centralbankernas kvantitativa lättnader efter den ekonomiska krisen 2008 har lett till det växande antalet miljardärer i världen.

Allt handlar om att länder försökte stimulera och stabilisera sina ekonomier med penningpolitiska åtgärder efter krisen. Men, och här kommer det fina i kråksången: Centralbanksexperterna hade inte behövt göra det de gjorde. I stället för att införa kvantitativa lättnader kunde de gott ha låtit ekonomin falla ner i en deflationistisk spiral (sjunkande priser). Det hade inte varit så farligt, antyder Svensson. I själva verket hade det med största sannolikhet lett till en än värre ekonomisk katastrof. Men möjligtvis fantiserar Svensson och hans likar om att en sann kapitalism (i Ayn Rands anda) skulle ha rest sig likt fågel Fenix ur askan.

Givetvis finns det mycket rimlig och legitim kritik av hur centralbanker i Nordamerika och Europa pumpade in nya pengar i systemet genom att köpa upp värdelösa värdepapper för att förhindra ekonomisk kollaps. Även senare insatser, då Trojkan exempelvis tog över Greklands ohållbara statsskuld för att rädda tyska och franska banker undan förödande förluster, förtjänar kritik. Alla dessa åtgärder gynnade, som Svensson korrekt konstaterar, de rikaste i samhället. Dessa åtgärder har emellertid sedan länge varit föremål för genomtänkt kritik. Men hans vinkling ger gammal vänsterkritik mot oberoende centralbanker en distinkt högerprägel.

Hans utfall mot experter, och de politiker som har gett dem befogenheter, syftar egentligen till att friskriva marknadsekonomin och kapitalismen från allt ansvar för den uppkomna situationen och ensidigt lägga skulden på folkvalda politiker och det politiska systemet per se. Hans vapendragare, Johan Norberg, var ute i exakt samma ärende åren efter den ekonomiska krisen då han påstod att det egentligen var just de folkvalda i USA och deras missriktade välvilja mot fattiga som hade förorsakat det bakomliggande kaoset på bostadsmarknaden.

För många vänstersinnade låter det säkert lite proggigt och systemkritiskt att peka finger mot etablissemang och centralbanksexperter. Det är också därför som dylika inlagor är så smarta. Men det är inte drömmen om en jämlikare värld som Svensson brinner för, och det är sannerligen inte kritik av kapitalism och marknadsekonomi som ligger bakom hans attack på centralbankernas experter. Syftet är snarare att lägga skulden för brister i det ekonomiska systemet vid demokratins tröskel.

Nyss levde vi i det som för många fortfarande representerar perfektion: pragmatiska politiska ledare, hög folklig tillit till statens institutioner och viktiga policyområden delegerade till experter. De policymisstag som på 2000-talet lett västvärldens demokratier in i krig, skuldsättning och instabilitet begicks under sådana villkor.

Om bara marknaden hade fått härja fritt skulle den bästa av alla världar uppstå spontant. Men när politiker försöker lägga sig i – antingen direkt eller indirekt via tillsatta ”experter” – då går det åt pipsvängen. Inte minst under perioder då folk har hög ”tillit till statens institutioner”. Övertolkar jag budskapet?

Timbro gav tidigare ut Svenssons bok Mer demokrati – mindre politik, där han slår ett slag för den undergörande marknaden. I korthet går den ut på att kunder är mer delaktiga och har mer makt än väljare, och att marknaden är mer demokratisk än parlamentarisk demokrati. En krona = en röst är den form av demokrati som han föredrar. Boken ger en bra inblick i ideal och samhällssyn hos en viss sorts högerradikaler.

Svenssons artikel illustrerar högerns ”full spectrum dominance”-strategi inom offentlig debatt. Han utger sig för att beklaga de vidgade klyftorna på en vänsterpräglad kultursida och lägger därefter fram en tes om vilka som bär ansvar för denna utveckling: staten och dess institutioner. För varje missnöje, för varje brist, för varje orättvisa, oavsett om det handlar om samhällsklyftor, ekonomiska kriser eller krig, formulerar högern en uppsättning förklaringar: Finanssektorn är för girig; konkurrensen är för svag; experter är för okunniga; byråkrater drivs av egenintresse; korrupta kapitalister förstör för goda kapitalister; politiska åtgärder förvränger marknadens signaler och så vidare. Här finns argument för alla smaker och åsiktsriktningar. Genom att på detta vis presentera en bukett med alternativ definierar högern hur vi förstår problem och vilka vägar ur icke-önskvärda tillstånd som ter sig framkomliga. Resultatet blir att dess analyser och lösningar dominerar debatten.

De förklaringar och förslag på åtgärder som framförs är allt som oftast motsägelsefulla och går i vitt skilda riktningar (ett exempel är klimatfrågan där samma gruppering kunde både förneka den globala uppvärmningen, föreslå utsläppshandel och lansera utopisk teknikoptimism. Allt på samma gång¹). Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att lösningarna tenderar att favorisera minskad politisk inblandning i samhällets styrning, friare marknader och mer konkurrens. Därmed lockar de nya anhängare till antingen en konservativ, nyliberal eller libertariansk analys av sakernas tillstånd. Oavsett vilket vinner den breda borgerligheten.

För dem av oss som faktiskt anser att det är ett stort samhällsproblem när ojämlikheten biter sig fast och antalet miljardärer ökar så är det inte högern och dess populistiska agitatörer som sitter inne med vare sig analyserna eller lösningarna. Tvärtom. När Oxfam publicerar sina årliga rapporter om växande klyftor är det just debattörer som Svenssons meningsfrände Johan Norberg som gör sitt bästa för att missförstå och förlöjliga budskapet. Givetvis i syfte att underminera stödet för progressiv fördelningspolitik.

Så, oavsett hur problematiskt det än må vara med självständiga riksbanker är det knappast riksbanksdirektionernas fel att de superrika blir fler och fler världen över. Det är en distraktion, en populistisk rökridå för att flytta blicken från de bakomliggande mekanismer som främjar ojämlikhet. Inte heller står lösningen att finna i en ”fri” marknad och mer kapitalism. Skälet är enkelt: Marknaden utjämnar inte klyftor. Utan restriktioner och aktiv fördelningspolitik bidrar den till att vidga dem. Kapitalismen har i sin tur beledsagats genom historien av kraftiga skillnader mellan fattiga och rika. Det stora undantaget är förstås den stora politiska kompromiss som reglerade maktförhållandet mellan arbete och kapital i fem decennier under förra århundradet. Sedan dess har  klyftorna ökat igen. Kraftigt.

Det är när problemen inom allt fler områden (ojämlikhet, miljöförstöring, global uppvärmning och konflikter) börjar bli omöjliga att ignorera som högerpopulistiska partier och nyliberala tankesmedjor allt mer intensivt försöker flytta fokus någon annanstans. Hoten kommer antingen från judar och kulturmarxister eller invandrare och islam eller – som i det aktuella fallet – från expertvälden, korrupta politiker och demokratin i sig. Jag kan förstå lockelsen med dessa rökridåer, visst blir allt mycket enklare med tydliga syndabockar, men de tar bort uppmärksamheten från verkliga utmaningar av enorma proportioner: Hur vi ska använda jordens resurser? Hur ska vi fördela dem? Enligt vilka principer? Genom vilka mekanismer?

På dessa frågor har högerpopulismen – oavsett om den är nationalistisk eller ”marknadsliberal” till sin karaktär (eller en kombination av de två som i fallet med AfD, AfS, FPÖ med flera partier) – inga rimliga svar. Men den får oerhört mycket uppmärksamhet och tar ohemult mycket tid och energi i anspråk. Tid och energi som samhället behöver lägga på att utveckla konstruktiva och hållbara lösningar.


¹ Se Philip Mirowski, Never Let A Serious Crisis Go To Waste.