Gott Nytt 2019!

1 minuts läsning
Gott Nytt År!

Inför 2019 har jag några anspråkslösa förhoppningar. Här är en lista över företeelser som jag gärna läser och hör mindre om respektive företeelser som jag gärna läser och hör mer om under det nya året.

Mindre OM …

  1. Donald Trump och den kulturindustri som tar avstånd från USA:s president utan att vare sig tillföra något nytt eller tänkvärt.
  2. ”Russiagate” och fantasifulla spekulationer om hur Kreml tack vare memes och trollfabriker sprider underminerar demokrati samt sprider rasism och högerextremism. Det är vi fullt kapabla till att göra själva. Tyvärr.
  3. ”Fake News” och föreställningen att propaganda och desinformation skulle vara ett nytt fenomen. (En idé som dessutom, häpnadsväckande nog, har fått spridning blott 15 år efter Irakkriget.)
  4. GAL-TAN och den bisarra uppfattningen att höger vänster-skalan skulle vara obsolet nu när klyftorna växer mer än någonsin under de senaste 100 åren.

Mer OM …

  1. Kärnvapenförbud och den internationella strävan efter att en gång för alla avskaffa dessa monstruösa vapen som latent hotar hela mänskligheten med utplåning.
  2. Klimatförändringar och konstruktiva förslag för minskad konsumtion utan att för den delen hemfalla åt naiv teknikoptimism eller marknadslösningar som ger de redan rika möjlighet att köpa sig fria.
  3. Ekonomisk forskning som inte blott levererar gamla ortodoxa lösningar på nya utmaningar utan som strävar efter att finna nya sätt att organisera produktion och konsumtion.

Med det sagt, Gott Nytt År!

/Joakim

Disciplin

3 minuters läsning
Sjöhistoriska museet på Djurgården i Stockholm.

Budgetåret 2017 var kostnaden för statliga museer 1 121 miljoner kronor, enligt näringslivets sajt Ekonomifakta. När Moderaterna och Kristdemokraterna återinför inträdesavgifter gör de därmed näppeligen museerna till självförsörjande enheter som kommer att klara sig för egen maskin på ”kulturmarknaden”. Budgeten innebär en besparing om 80 miljoner kronor per år, som efter massiv kritik slutade på 60 miljoner kronor för 2019 då museerna fick tre månader på sig för att anpassa sig till den nya ordningen. En bibliotekssatsning fick stryka på foten i samband med justeringen. Från och med 1 april är likväl den fria entrén ett minne blott

I sitt budgetsammanhang är museireformen en pusselbit i ett större paket av förändringar i samma riktning som borgerligheten just nu baxar igenom. Även satsningen på gratis kollektivtrafik för ungdomar under sommaren försvinner. Den gemensamma nämnaren är att båda reformerna främst slår mot dem som inte har råd att betala entréavgifter och köpa månadskort.

Givetvis finns det andra inslag i den budget som den konservativa trojkan M, KD och SD röstade igenom som är betydligt brutalare och omedelbara i sina konsekvenser för dem som redan i dagsläget lever under knapra ekonomiska förhållanden. Exempelvis försämringar för de arbetslösa. Anledningen till att jag tar upp just den i sammanhanget marginella frågan om fri entré är för att den illustrerar hur ens de mildaste förändringar i egalitär riktning får konservativa politiker att resa ragg.

Armémuseum, Historiska museet, Moderna museet och Nationalmuseum plus ytterligare ett dussin kulturinstitutioner kommer att införa entréavgift (från visitstockholm.com).

Borttagandet av fritt inträde på statens museer har, som jag ser det, en ideologisk klangbotten. Det handlar om fortsatt disciplinering och avprogrammering av det svenska folket i enlighet med den vision som Fredrik Reinfeldt (”mjukisen”) drog upp riktlinjerna för i ett flertal böcker under 1990-talet och sedermera började genomföra under Nya Moderaterna-flagg mellan 2006 och 2014. Syftet med att ta bort fri entré är som sagt inte att hushålla med pengarna utan att upprätthålla en tydlig gräns mellan dem som har och dem som icke har. Det ska kosta på att vara fattig.

Primärt handlar det om att värna en hierarkisk ordning där position faktiskt betyder någonting. Om inte andlig förplägnad kostar blir det lätt var mans egendom och därmed urholkas dess värde. Varje mindre bemedlad person som träder in i kulturens finrum utan att betala för sig devalverar värdet av alla de frivilligt betalda inträdesbiljetter som de bemedlade kunde ha lagt sina pengar på om de bara hade fått chansen. Fritt inträde minskar värdet av att ha en välfylld plånbok.

Om återinförd inträdesavgift stöter bort många från att besöka de museer som de faktiskt är med och betalar för – vilket är högst troligt – så kommer statens finansiering av dessa institutioner i praktiken innebära en kraftig subvention av de rikas kulturkonsumtion. Likt ett extra rutbidrag, fast inom kulturområdet. En form av antiegalitärt slöseri. Men återigen är det inte en förkärlek för att hushålla med skattemedel eller en ovilja mot subventioner som motiverar borgerligheten till att genomföra den aktuella reformen. I stället handlar det om att sända rätt signaler till befolkningen: Ingenting är gratis och politiska initiativ kan inte ändra på denna grundsats.  

Problemet med fri entré är att den riskerar att uppmuntra allehanda vanföreställningar hos befolkningen om att de via politiken skulle kunna göra vissa samhälleliga nyttigheter allmänt tillgängliga utan extra kostnad. En farlig väg att gå. För vad som väntar härnäst? Avgiftsfri sjukvård? Avgiftsfri kollektivtrafik? Blott fantasin sätter gränserna för hur långt samhället kan sjunka ner i kaosartad vällust när de lägre skikten ger sig ut på samhälleligt plundringståg mot de rika. Men med en prislapp – en entréavgift – kan emellertid disciplinen upprätthållas.

I detta sammanhang är staten både hot och räddning. Trots att den i dess socialdemokratiska eller socialistiska skepnad, ur högerns synvinkel, kan leda in på fel väg är det emellertid samma statsapparat som under borgerlig ledning utgör garanten för att förhindra de avarter av politisk megalomani som vänstern gärna ägnar sig åt. För marknadsdisciplin uppstår inte av sig själv. Statsmakten behöver aktivt odla och främja dess fostrande effekter på medborgarna för att upprätthålla ett samhälle där det inte bara är skillnad på folk och folk i teorin, utan där ojämlikheten är en påtaglig omständighet som de facto reglerar såväl vår självuppfattning som vår uppfattning om vad som är möjligt respektive omöjligt. Statens roll för att upprätthålla en allt genomsyrande marknadsordning är nyliberalismens främsta insikt.

En stark stat är nödvändig för ett samhälle där marknaden skiljer agnarna från vetet; där priset avgör vem som exempelvis kan unna sig ett helgbesök på museet och vem som får stå utanför och titta in. 

 

På stenåldern

1 minuts läsning
Så här: 

På stenåldern sprang kvinnorna omkring i snäckskalsskört
och männen i björnskinn,
de åt musslor och ostron
och hade det allmänt finfint!
Sedan kom moderniteten med skatter och sådan skit.

På stenåldern fanns det inga jävla myndigheter
och företag och annat mög. Då var alla entreprenörer!
Ville man ha ett hjul, ja då fick man
ta mig fan uppfinna det själv.
Inte springa och gråta till Pappa Staten.

På stenåldern gällde det att jaga
utav bara helvete för att överleva.
Då var alla hungriga och hungriga vargar jagar bäst!
Men nu är ju folk mätta och sådan skit. Bort med det.
(Klart ingenting blir gjort)

På stenåldern slog man varandra på käften,
som riktiga karlar.
Den som vann fick bli ledare!
Så då var det verkligen de bästa som styrde,
inte bortklemade jävla yrkespolitiker.

På stenåldern fanns det ingen normupplösning.
Då höll man sig i skinnet
annars jävlar åkte man ut!
Ut ur stenåldern alltså,
och in i någon annan jävla ålder ...

P.S.
Förlåt, ”stenåldern”.

Mål och medel

3 minuters läsningTitt som tätt ser jag debattinlägg i tidningar och inspel på sociala medier där personer som lutar åt vänster beskriver borgerliga partiers politik som misslyckad då den tenderar att leda till växande klyftor. Andra försöker ställa Allianspartierna mot väggen genom att kräva svar på hur de tänker göra för att minska ojämlikheten i samhället. Dessa återkommande ritualer bygger på idén att det skulle finnas en uppsättning goda värden som alla i grunden strävar mot. Inget kunde vara mer fel. 

Här nedan följer i lätt redigerad form några stycken ur Konservativ revansch (2014) som tar upp just avpolitiseringen av politiken.

Föreställningen att det skulle råda konsensus kring vissa värden är en naiv föreställning som underminerar det demokratiska samtalet eftersom det implicerar att politik i grund och botten är ett värdeneutralt hantverk – en genuint konservativ position – som olika partier kan vara mer eller mindre bra på att utföra.

I själva verket är varken ökade klyftor, minskad trygghet för arbetslösa eller färre kommunanställda några oförutsedda konsekvenser, eller tecken på att Alliansens politik är missriktad och ogenomtänkt, utan effekterna av högst medvetna beslut som prioriterar ekonomisk frihet och eget ansvar framför jämlikhet och generell välfärd. När olika värden står på spel är det troligare att ideologiska övertygelser och politiska visioner fäller avgörandet till fördel för det ena värdet i stället för det andra, inte inkompetens och dumhet. Den politiska viljans motsvarighet till ändamålen helgar medlen förklarar varför politiker går vidare med reformer trots en motsträvig folkopinion eller kritik från experter och forskarsamhälle. Politiker är sällan halsstarriga utan mycket goda skäl. Om åtgärder får oavsiktliga konsekvenser, sett utifrån deras egna övertygelser, vore det ytterst märkligt av dem att fortsätta på den inslagna vägen. När de vägrar att ompröva sina beslut tyder det snarare på att effekterna inte alls – oavsett vad somliga debattörer vill tro – går stick i stäv med deras intentioner, eller åtminstone att de positiva konsekvenserna överskuggar de negativa. Med andra ord: Bara för att vi ogillar en viss politik betyder det inte att den är misslyckad, dum eller inkompetent.

Den politik som Alliansen med Moderaterna i spetsen har genomfört i Sverige sedan 2006 är ur ett konservativt perspektiv i flera avseenden en succé. Äntligen har den konservativa rörelsen i någon mån fått upprättelse för den räcka av nederlag som 1900-talets demokratiska genombrott och strävan efter jämlikhet har inneburit. En senkommen, men hett eftertraktad revansch. Detta innebär emellertid inte att vi nu skulle befinna oss i ett konservativt drömsamhälle. Men grunden är lagd för fortsatta förändringar i samma riktning. Förändringspotentialen är dessutom alltjämt stor. För trots privatiseringar, ökade sociala och ekonomiska skillnader mellan människor och ett växande utrymme för ideella initiativ inom det civila samhället är Sverige alltjämt ett land med en internationellt sett hög skattekvot, relativt stor jämlikhet och en omfattande offentlig välfärd. Ambitionen att förändra dessa förhållanden är dock ett långsiktigt projekt som av nödvändighet sträcker sig över en betydligt längre tidsperiod än två mandatperioder om sammanlagt åtta år, eller ens ett par decennier. Men inriktningen är klar. Ur detta perspektiv är föreställningen att alla partier i grund och botten vill samma sak och bara tävlar om hur skickliga de är på att förvalta ett gemensamt arv en politisk illusion. I stället för att underhålla denna illusion borde vi lyfta fram de grundläggande värden och visioner som särskiljer politiska alternativ från varandra. Ideologierna är inte döda.

Konservatismen har sin givna plats i samtida svensk politik. Den är långt ifrån något fossil från det förflutna, utan en dynamisk och i allra högsta grad levande rörelse med radikala idéer för framtiden. Konservatismen vill inte förvalta och bevara, den vill förändra.

Ur Konservativ revansch, s. 276-278.

Tillväxtens evangelister

4 minuters läsning

EU-kommissionen har en plan för en klimatneutral och konkurrenskraftig ekonomi.

Nyligen lade EU-kommissionen fram sin klimatneutrala framtidsvision ”A Clean Planet for all”. Förslaget drar upp riktlinjerna för en framtid som likt ett gigantiskt kinderägg innehåller välstånd (choklad), konkurrenskraft (leksak) och där hela klabbet dessutom är klimatneutralt (en överraskning).

I samband med klimatstrategin publicerade kommissionen en uppsättning faktablad (se länk ovan) som presenterar visionen med hjälp av färgglad grafik. Där hävdar de djärvt att Europa har förmått bryta relationen mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp av växthusgaser eftersom BNP ökade med 58 procent 1990-2017 samtidigt som mängden CO2-utsläpp minskade med 22 procent under samma period. En uppgift som bland andra DN återgav i sin nyhetsrapportering. Med andra ord har EU redan uppnått absolut frikoppling med avseende på klimatet. Ekonomisk tillväxt leder således inte längre nödvändigtvis till ökade utsläpp, utan tvärtom kan ökad produktion och konsumtion ge upphov till lägre utsläpp.

Illustration ur faktabladet ”Our vision for A Clean Planet for all”.

Detta glada budskap beror delvis på att utsläpp av växthusgaser bokförs där de har sitt ursprung och således belastar klimatbudgeten för det land som tillverkar en viss produkt i stället för det land där slutkonsumenten bor. På detta vis går röda siffror att trolla bort genom import. Exempelvis kan svensk exportindustri vara energieffektiv och miljövänlig (vilket ger en låg belastning på klimatkontot) samtidigt som svenskarna importerar och förbrukar varor tillverkade i kinesiska fabriker drivna med kolkraft (vilket belastar Kinas klimatkonto) utan att det sistnämnda syns i den svenska statistiken.

Det går emellertid att vända på steken och försöka räkna på utsläpp med utgångspunkt i konsumtion. 2013 författade Naturvårdsverket en rapport där de gjorde just det. Omkring hälften av alla utsläpp av växthusgaser till följd av svensk konsumtion skedde utomlands år 2000 medan andelen hade ökat till närmare 60 procent år 2008. De totala utsläppen ökade också över samma period. Men ur ett strikt svenskt perspektiv (utsläpp i Sverige) blev det bättre och bättre dag för dag.

Naturskyddsföreningen försöker regelbundet uppmärksamma svenska folket på detta siffertrixande. För trenden fortsätter. Klimatkostnaden för en betydande del av vår konsumtion – inklusive internationell flygtrafik och sjöfart – faller utanför den officiella statistiken. Vilket får surrealistiska effekter.

Just nu får vi bättre utsläppsstatistik om vi flyger till New York än om vi väljer att resa med buss i Sverige.

Det finns ett nästan poetiskt klasshat över detta sätt att räkna. Utlandsresor för medel- och överklass belastar inte officiell statistik, medan de som inte har råd att ge sig utanför landets gränser utan tar långfärdsbussen för att semestra på hemmaplan får ta på sig en oförtjänt stor del av klimatskulden.

Med dessa förhållanden i bakhuvudet verkar det således finnas anledning att förhålla sig skeptiskt till EU-kommissionens siffror. Samtidigt är det ur deras perspektiv en nödvändig skönmålning. Det övergripande budskapet i ”A Clean Planet for all” är trots allt – i linje med den nyliberala katekesen – att fortsatt hög tillväxt, entreprenörskap och nya marknadslösningar är vägen framåt.

De områden för utveckling som strategidokumentet lyfter fram – förnybar energi, smartare infrastruktur, elbilar, cirkulär ekonomi och så vidare – kräver alla långsiktiga investeringar av massiva proportioner. De erbjuder också nya lukrativa affärsmöjligheter. För det är just det det handlar om: Hur ska EU kunna slå mynt av katastrofen, bli mer konkurrenskraftigt och hamna i en starkare förhandlingsposition inför framtiden?

EU-kommissionen
lägger fram sin
klimatstrategi
Somliga
ser sköna
möjligheter …
… där andra
blott ser
problem
previous arrow
next arrow
Slider

 

Just varianter på ordet möjlighet genomsyrar såväl ”A Clean Planet for all” som de tillhörande faktabladen. I själva verket får jag som läsare en känsla av att ledamöterna i EU-kommissionen kollektivt har går en kurs i positivt tänkande där de har lärt att sig att se möjligheter där andra ser problem.

Stora omställningar ger möjlighet till stora vinster och växande marknader. Som ett exempel förutspår de att marknaden för batterier kommer att växa 4 till 10 gånger fram till 2025, det vill säga dubbleras flera gånger om inom loppet av 7 år. Detta är nödvändigt för en hög ”e-mobilitet”. Möjligheterna förefaller som sagt vara oändliga.

För att finanssektorn ska vilja bidra till mänsklighetens överlevnad lockar kommissionen med reformer som ska göra det mödan värt att investera i omställningen. Återigen, här finns det pengar att tjäna. Genom att vara först ut med hållbarhet på stor skala kan såväl europeiska företag som europeiska finansiella institutioner kapa åt sig rejäla marknadsandelar inom blivande tillväxtsektorer.

Samtidigt som EU ska utveckla nya industrisektorer och tillverka ständigt fler fysiska produkter så ska miljöpåverkan hela tiden minska. Råvaror till produktionen verkar inte utgöra något bekymmer. EU-kommissionen slår helt enkelt fast att i framtiden blir det mer av skogar och gröna fält (så kallade kolsänkor) i Europa och mindre av gruvdrift och extraktion. Rättvisa handelsregler ska i sin tur säkerställa tillgången på kritiska råvaror. De nämner inga specifika råvaror men det framgår mellan raderna att de bland annat syftar på de sällsynta mineraler och metaller som är nödvändiga för elektronik, batterier och produktionen av grön energi. Jag tänker direkt på Demokratiska Republiken Kongo. Vad de har för rätt att bestämma över sina naturresurser framgår dock inte. Hur som helst tänker EU se till att EU får tillgång till det som EU behöver.

En halv miljard invånare ska således inom loppet av några få decennier gå från glupska resursförbrukare till en driftig armé av MacGyver-kloner som förmår skapa de mest fantastiska uppfinningar av återvinningsmaterial i en teknikintensiv cirkulär ekonomi. Nära nog en överstatlig evighetsmaskin. Det är en imponerande optimistisk vision.