Skadlig frihet

9 minuters läsning
En Airbus lyfter mot skyn på väg mot okänd destination.  Foto: Julian Herzog/Wikimedia Commons

Klimatförändringarna ställer mänskligheten inför svåra utmaningar. Men hur ska öppna och demokratiska samhällen som Sverige agera? Hur ska vi som världsmedborgare agera? Skulle det vara rätt av makthavare att använda mer radikala tvångsmedel för att förhindra klimatskadliga beteenden och därmed minska risken för en katastrofal höjning av jordens medeltemperatur?

Filosofen Torbjörn Tännsjö framförde i höstas tanken att någon form av ”global despoti” beklagligt nog kunde bli nödvändig för att skydda framtida generationer från de ödesdigra konsekvenserna av global uppvärmning (DN 28 november 2018). Hans radikala förslag var inte opåkallat givet det internationella samfundets oförmåga att lägga fram bindande avtal för en kraftigt minskad användning av fossila bränslen.

Inlägget blev omgående föremål för kritik. Bland annat argumenterade Per Bauhn, också professor i filosofi, för att Tännsjö – och vänstern i allmänhet – illistigt ville utnyttja klimathotet till att införa den diktatur som de, enligt honom, alltid hade drömt om. Dylika tolkningar får väl skrivas på kontot polemik från högerhåll (vi lever ju trots allt i en tid där det är en komparativ fördel som skribent att missförstå och tillskriva andra åsikter de inte har gett uttryck för). Men bortsett från det, vad ska mänskligheten ta sig till inför detta existentiella hot? Går det att försvara frihetsbegränsningar för att undvika global uppvärmning?

I följande resonemang utgår jag från vad idéhistorikern Quentin Skinner kallar för det liberala frihetsbegreppet. Det har sina rötter hos den engelska 1600-talstänkaren Thomas Hobbes och har sedan dess vidareutvecklats av filosofer som John Locke och John Stuart Mill.

I vår tid är denna frihetsidé mer känd som negativ frihet efter en berömd essä av Isaiah Berlin. Negativ frihet är i korthet frånvaron av yttre hinder. Så länge ingen hindrar oss från att göra vad vi vill göra så är vi fria. Men vår frihet är inte oinskränkt eftersom människor i vår omgivning omfattas av samma rätt att göra vad de vill med sina liv. Med andra ord är jag fri att göra vad jag vill så länge jag inte hindrar dig från att göra vad du vill. Om mina handlingar däremot inskränker din frihet har jag passerat gränsen för vad som är tillåtet och mina handlingar är inte längre förenliga med idén om negativ frihet.

I On Liberty formulerade Mill en berömd princip enligt vilken det endast är tillåtet att inskränka någons frihet för att skydda andra.

…the only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilised community, against his will, is to prevent harm to others.

Det faktum att allt vi gör på något sätt – direkt eller via omvägar – påverkar andra är givetvis inte ett tillräckligt skäl för att inskränka friheten. Först om våra handlingar åsamkar andra skada har de rätt att stoppa oss, antingen på egen hand eller via samhällets institutioner. Men var ska vi dra gränsen för vilka handlingar som bör vara tillåtna respektive otillåtna?

Uppenbarligen är långt ifrån alla handlingar som skadar andra människor straffbara. Hur kommer det sig? Problemet är, som jag ser det, när länken mellan handling och skada är sannolik men omöjlig att bevisa. Eller när en enskild handling blott utgör ett litet bidrag i ett långsamt växande berg av skadliga effekter. De må framöver drabba andra på avgörande sätt, men det är likväl omöjligt att avgöra vem som bär ansvaret. Vems bidrag fick bägaren att rinna över?

Miljöförstöring och klimatförändringar har just den karaktären. Det är inte alls uppenbart vem som har gjort vad mot vem. Om en person slår en annan i huvudet med ett tillhygge är det tämligen uppenbart att denne har tagit sin frihet ett steg för långt. Men om personen i fråga blott gör som många andra och flyger utomlands regelbundet, kör bil varje dag, äter stora mängder rött kött varje vecka och så vidare. Har denne då tagit sina friheter några steg för långt?

Mängden växthusgaser skulle behöva minska från dagens nivåer

När det gäller global uppvärmning talar vi onekligen om en kumulativ effekt över åtskilliga decennier och över stora geografiska områden. Det går inte att peka ut enskilda individer som skyldiga. Likväl vet vi hur akut situationen är. Mängden växthusgaser skulle behöva minska från dagens nivåer, inte fortsätta att öka. Vilket innebär att varje nytt tillskott av CO2 i atmosfären förvärrar utsikterna för såväl nuvarande som kommande generationer. Det går inte längre att skjuta problemen på framtiden.

Om vi i denna akuta situation ändå medvetet väljer att göra saker som vi med en mycket hög grad av visshet vet kommer att få katastrofala följder för hela vår civilisation, agerar vi då inte på ett sätt som skadar andra? På vilket sätt värnar samhället individens frihet genom att tillåta handlingar som faktiskt utsätter människor för livsfara, förstör deras egendom och inskränker deras frihet? Vad hände med ”prevent harm to others”?

Vad jag funderar över är om inte grundläggande liberala frihetsprinciper faktiskt föreskriver att samhället bör förbjuda beteenden som hotar andra människors liv och hälsa, och använda tvångsmedel för att upprätthålla denna ordning. Jag säger inte att jag nödvändigtvis anser att detta är den bästa eller mest framkomliga vägen, bara att det torde följa ur Mills princip. Allt är tillåtet, men endast så länge det inte leder till att andra lider skada.

Vår livsstil leder faktiskt till att andra lider skada

Västvärlden har i decennier överkonsumerat och agerat på ett fullkomligt ohållbart sätt. Vår livsstil leder faktiskt till att andra lider skada. Det är därför tveksamt om vi med hänvisning till frihet i dess negativa bemärkelse fortsatt bör avhålla oss från att faktiskt lagstifta om inskränkningar i hur stora mängder växthusgaser var och en av oss har rätt att ge upphov till. I enlighet med Mills liberala princip bör vi omedelbart sätta stopp för oss själva. Om nödvändigt med tvångsmedel.

Gör vi inte det själva så torde andra ha rätt att sätta stopp för oss för att värna deras rätt till liv och hälsa. Återigen Mill:

…the sole end for which mankind are warranted, individually or collectively, in interfering with the liberty of action of any of their number, is self-protection.

Som jag tolkar det vore individer och kollektiv – exempelvis enskilda stater eller sammanslutningar av stater – rättfärdigade i att försöka förhindra vår framfart över jordklotet. De skulle således ha rätt att inskränka våra friheter för att skydda sig själva. I praktiken är det hela givetvis en annan fråga. De regioner som drabbas hårdast av klimatförändringarna har inte tillgång till de maktmedel som skulle krävas för att tvinga världens mer välmående regioner till att drastiskt minska sina utsläpp av växthusgaser.

Men som fabrikören säger i Den enfaldige mördaren: ”Det är principen.”

Fabrikör John Höglund förklarar principer i juletid. Scen ur Hans Alfredsons mästerverk Den enfaldige mördaren.

Är inte mitt resonemang bara en förment liberal bakdörr till just den globala despoti, den klimatdiktatur, som Tännsjös kritiker varnar för? Jag skulle vilja vända på frågeställningen: Lever inte stora delar av världen redan under en global despoti? Invånarna på de små önationer som riskerar att slukas av havet har mig veterligen inte gett sitt samtycke till den pågående utvecklingen. De ofta råvarurika länder vars befolkningar alltjämt lever i fattigdom har mig veterligen inte heller blivit tillfrågade om de vill ta stora delar av smällen för den konsumtion och de transporter som främst gynnar de som bor i välmående regioner på det norra halvklotet.

Per Bauhn och Roland Poirier Martinsson, även han professor i filosofi som kritiserar Tännsjös debattartikel, framhåller emellertid i sina svar att de tar avstånd från tvång och despoti. I stället ligger lösningen i mer frihet. Bauhn skriver:

Vill vi mänskligheten väl, så bör vi nog förplikta oss till det som hittills bidragit till en mer anständig värld: demokrati, sekularisering, respekt för individers och samhällens rätt till frihet. [min betoning]

Poirier Martinsson skriver:

Det tycks brinna i knutarna, men människor som frivilligt drar åt samma håll förblir den starkaste kraften och fria marknader tvingar redan fram allt miljövänligare produkter. [mina betoningar]

Resonemangen är försåtliga eftersom de båda bortser från att det är just frihet och fria marknader som har lett fram till den situation där vi befinner oss i dag. Det är de rika, fria och övervägande demokratiska delarna av världen som har konsumerat oss till avgrundens rand. Vidare är det skillnad mellan vad fria och demokratiska stater gör mot sina egna medborgare och hur de agerar på världsscenen. Genom historien har ofta de mest utvecklade och civiliserade nationerna betett sig allt annat än civiliserat utanför de egna gränserna. Facit för kolonialism och imperialism förskräcker.

Det är de rika, fria och övervägande demokratiska delarna av världen som har konsumerat oss till avgrundens rand

De båda professorerna tar heller inte upp problemet med fria handlingar som faktiskt medför att andra människor lider skada. Återigen, i dag är det inte längre möjligt att hävda okunskap eller helt enkelt ignorera problemet med global uppvärmning. Handlingar som aktivt bidrar till fortsatta utsläpp av växthusgaser är tveksamma med avseende på negativ frihet (för att inte ens nämna alla natur- och samhällsvetenskapligt grundade skäl att ställa om) eftersom de förstör grundläggande livsbetingelser, och därmed skadar andra människor på högst påtagliga sätt.

Underförstått i Bauhns och Poirier Martinssons resonemang kring frihet och fria marknader är dock att dagens tillstånd i något avseende representerar just frihet. När de – med rätta – tar avstånd från global despoti bortser de från att detta scenario för stora delar av världens befolkning inte är en teoretisk och fruktad framtida risk utan en påtaglig verklighet.

The City av Tony Norfield.

I boken The City blottlägger Tony Norfield (blogg), som tidigare arbetade med valutahandel, hur de mekanismer fungerar som låter forna kolonialmakter utöva fortsatt enormt inflytande över världsekonomin. Kontroll över produktion och konsumtion ligger i stor utsträckning kvar hos gamla maktcentra. De som vill upprätthålla illusionen av att valet står mellan antingen frihet och demokrati eller ofrihet och despoti måste aktivt bortse från denna aspekt av dagens världsordning.

När jag kallar den rådande globala ordningen för despoti är det givetvis en grov förenkling, men jag gör det för att lyfta fram att det val mänskligheten står inför inte är så entydigt som en del vill göra gällande. Däremot skulle jag noga akta mig för att påstå att världens alla fattiga på något vis är ofria på grund av hur situationen ser ut. Hela mitt resonemang handlar om frihet i vår del av världen – frihet att äta kött, frihet att flyga, frihet att åka bil, frihet att konsumera – just för att det bara är relevant att prata om frihet när vi pratar om människor som faktiskt har valmöjligheter. De riktigt fattiga är inte ofria, de är maktlösa och saknar därför förmåga att agera¹ i väsentliga avseenden. Men det är en annan sak.

Så vad ska alla vi som faktiskt har privilegiet att kunna välja mellan flera olika handlingsalternativ göra? Ska vi offra vår frihet för en global despoti? Jag känner mig oerhört skeptisk till dylika förslag och tveksam till att de skulle leda till något positivt. Även om jag tänker bort alla andra aspekter och bara tar hänsyn till klimatet. Skälen är delvis desamma som Bauhn och Poirier Martinsson framför.

Samtidigt kan jag förstå den desperation som fick Tännsjö att skriva sitt debattinlägg. Situationen är kritisk och att bara luta sig tillbaka och lita till marknadskrafter och frivillig samordning förefaller inte vara någon seriös strategi.

Det pågående mötet vid World Economic Forum i Davos ger i varje fall inte mig mycket hopp. De inbjudna världsledarna illustrerade ofrivilligt den kognitiva dissonansen kring klimatfrågan genom att flyga privatjet till mötet i högre utsträckning än tidigare. Många tidningar uppmärksammade detta. Här är ett exempel från The Guardian, vars journalistik om global utveckling betecknande nog är sponsrad av Bill och Melinda Gates stiftelse.

Allt fler flyger i privatjet till World Economic Forum i Davos. Vilket The Guardian vet att berätta tack vare pengar från en av deltagarna, Bill Gates.

Efter hela denna långa utläggning måste jag erkänna att jag inte kan hänvisa till några förslag för att komma till rätta med de globala klimatutmaningarna som verkar rimliga eller genomförbara. Än mindre föreslå några egna. Det finns emellertid, som jag ser det, ingen anledning att spetsa till det hela genom att ställa upp ett val mellan tvång och despoti respektive frihet och demokrati. Vissa handlingar skadar andra. Det bör inte stå var och en fritt att helt hänsynslöst utföra dem med hänvisning till individuell frihet.

Exakt var gränsen går eller hur eventuella inskränkningar bör utformas är givetvis mycket svåra avvägningar som måste upp till diskussion. Vi har emellertid för länge sedan lämnat den tid då människor kunde flytta och slå ner sina bopålar på obrukad mark och börja om när deras tidigare ägor inte kunde försörja dem. Det finns inga ”vita fläckar” på kartan längre. Vi är därför så illa tvungna att fundera över om exempelvis deltagarna på World Economic Forum har en oavvislig rätt att äventyra allas vår framtid för sin egen bekvämlighets skull.

Formulerat på ett annat sätt: Är det i ljuset av pågående klimatförändringar förenligt med Mills princip att flyga privatjet till ett möte? Om svaret är nej så följer snabbt en uppsjö andra mindre behagliga frågor som rör vår egen privatkonsumtion. Orkar vi tag tag i dem? Tyvärr är det inte ett fritt val längre. I det avseendet är despotin redan här. Men det är vi själva som har försatt oss i vår prekära situation.


¹ Att sakna ”förmåga att agera” betyder inte att vara dum eller oföretagsam utan är bara ett sätt att beskriva hur bristen på pengar och resurser faktiskt kringskär antalet valmöjligheter som står till buds. En person bara har ett enda handlingsalternativ är inte nödvändigtvis ofri, men saknar förmåga att agera på andra sätt.

Avundsjuka

6 minuters läsning
1700-talsfresk av Johann Jakob Zeiller. Avund längst ner till vänster. Foto: Wikimedia Commons

Begreppet avundsjuka återkommer med jämna mellanrum när borgerliga debattörer ska försöka förklara för alla som vill lyssna vad det är som driver deras politiska motståndare. Således vill de fattiga inte ha rättvisa utan de är blott avundsjuka. Strävan efter jämlikhet är inte en politisk idé om solidaritet utan ett uttryck för avundsjuka. Och avund är, som alla vet, en dödssynd.

Senast i raden att uppmärksamma avund som en politisk kategori – ibland missvisande torgförd under beteckningen Jantelagen – är statsvetaren Katarina Barrling. I Sveriges radios God morgon, Världen! tar hon sig an fenomenet avundsjuka utifrån Gunnar Falkemarks nya bok Avundsjuka i politik och samhällsliv.

Barrling berättar i sin krönika att avundsjuka har påverkat en stor mängd historiska skeenden. Ett av de exempel hon nämner är folkmordet i Rwanda 1994. Tydligen kan det förklaras med avundsjuka. Hutuerna var helt enkelt avundsjuka på att de kvinnliga tutsierna var vackrare än hutukvinnor, och eftersom det inte går att beskatta bort skönhet eller konfiskera utseende, så var de tvungna att döda dem. Jag blir bekymrad om Barrling faktiskt korrekt har återgivit Falkemarks argument.

Givet Rwandan Patriotic Fronts invasion från grannlandet Uganda 1991, tre år av konflikt (1991-1994), politiskt motiverad uppvigling till etniskt hat, hutumiliser, två mördade presidenter, historiska oförrätter, forna kolonialmakters inblandning (framför allt Frankrike och Storbritannien) och ekonomiska intressen som senare spillde över in i östra Kongo och råvaruplundringen där, låter en förklaringsmodell som bygger på förment avundsjuka mot ”vackra människor” som ett hån mot alla de som föll offer för ett av de brutalaste folkmorden i modern tid. Men jag lämnar krönikans barocka folkmordshypotes åt sitt öde. Vad jag vill ta upp är avundsjuka som politiskt drivkraft.

Tal om avundsjuka och Jantelag är listig politisk retorik. I stället för att diskutera rimligheten i fördelningen av makt och resurser, samt de skäl som skulle kunna motivera olika grader av ojämlikhet, avfärdar kolportörerna av avundsjukehypotesen sina meningsmotståndare som offer för en förklarlig – men i grunden irrationell – känsla. De är förblindade av avund. Denna hypotes är inte ett sätt att inleda ett samtal, den är ett sätt att avsluta ett samtal. Dessutom antyder dylika resonemang på ett föga subtilt sätt att vissa ambitioner och målsättningar helt enkelt inte är värdiga rationella överväganden då de är föga mer än de giftiga frukterna av en syndfull känsla.

Barrling konstaterar i sin genomgång av vad hon kallar ”avundsjukans patologi” att denna känsla är skambelagd. Med avstamp i Falkemarks bok avhandlar hon därefter i rask takt den franska revolutionen, de vittgående följderna av Stalins maktkamp med Trotskij samt just folkmordet i Rwanda. Alla visar de hur illa det kan gå när avunden löper amok. Frågan är dock om dylika analyser har något större förklaringsvärde?

Om exempelvis avundsjuka motiverade Frankrikes borgarklass till uppror, fanns det då egentligen någon legitim anledning att revoltera mot adeln och avsätta en despot? Oavsett vilka rationella skäl som trummas fram kan avundens teoretiker alltid återföra dem på dödssyndens konto. Frihet, jämlikhet och broderskap blir det yttre skalet runt en bitter kärna av avund. Retoriken har en omisskännlig konservativ prägel. Den befäster existerande privilegier och legitimerar status quo.

Avundsjuka verkar även innebära totalitär missunnsamhet. Det är inte så att de förment avundsjuka vill fördela saker på ett annat sätt, de vill helt sonika beröva alla som har mer än de själva allt som överstiger värdet av deras egna ägodelar. Eller döda dem som är vackrare och intelligentare. Vidare tenderar resonemang kring avundsjuka underförstått utgå ifrån att missunnsamhet alltid är riktad uppåt. De mindre bemedlade är avundsjuka på de rika som på ett eller annat sätt har förtjänat sin rikedom. De fula är avundsjuka på de vackra och de dumma är avundsjuka på de intelligenta. Avundsjukan ingår så att säga i de underprivilegierades känsloregister. Men hur är det med dess följeslagare missunnsamheten?

Jag vill påstå att en stark drivkraft inom högern är missunnsamhet mot dem som inte anses ha förtjänat de förmåner som faktiskt tillkommer dem i en välfärdsstat som Sverige. Ska en arbetslös ha råd att ta en öl på krogen? Ska en fattig hjärtpatient få lika kvalificerad vård som en välbeställd och högpresterande person? Ska en sjukpensionär verkligen få gå omkring i en park under normal arbetstid och se ut att må okej efter omständigheterna? Ska en alkoholiserad socialbidragstagare kunna bo i en lägenhet med god standard? Ska en invandrare åtnjuta samma förmåner som en infödd?

Omfördelning sticker i ögonen på många. I vår tävlingsinriktade samtid är god levnadsstandard och livskvalitet saker som vi alla förväntas konkurrera om, inte förmåner att inhösta på grund av medborgarskap. De som inte har deltagit i kampen ska heller inte kunna vinna priser. Det nya århundradets tävlan på arbetsplatser och arbetsmarknad är inte något skolmästerskap där alla får medalj, det är en strid på blodigt allvar. Just därför ligger alla bekymrade utläggningar om avundsjuka rätt i tiden.

”Avunden” måste vara skambelagd för att alla ska acceptera kampen som sållningsmekanism och respektera vinnarna. Om förlorarna gör revolt kan hela ordningen falla samman. Därför måste inte bara eventuell avundsjuka vara skambelagd utan även alla former av ifrågasättanden av konkurrens. Egalitära ideal måste stigmatiseras som följden av illegitim och irrationell känslostyrning. Eller med andra ord: Avundsjuka.

Om avundsjuka är skambelagd gäller detsamma även för girighet. I den politiska retoriken är de varandras motsatser, vilket gör det lätt att dra slutsatsen att avundsjuka är högerns vapen medan girighet är vänsterns. Men då vänsterfolk rasar mot direktörers girighet brukar det trots allt ofta finnas en mer substantiell analys i botten. Oavsett om det rör sig om systemkritik av kapitalism och marknader eller mer jordnära oro för växande klyftor brukar vänsterns ilska över ojämlikhet koka ner till frågor som har med makt och resurser att göra. Förhållanden som faktiskt går att förändra med politiska medel.

När borgerliga debattörer går till storms mot girighet – vilket de gör titt som tätt – är emellertid syftet att förhindra reell förändring av rådande maktförhållanden. Målsättningen är att rädda vad som räddas kan. I stället för genomgripande förändringar ska generösa chefer ersätta snikna bossar; kreativa entreprenörer ersätta illvilliga exploatörer; långsiktiga investerare ersätta giriga spekulanter; goda incitament ersätta korrumperande dito. Och så vidare. En del mindre nogräknade vänsterdebattörer brukar stämma in i kören. Just dessa debattörer har dock, enligt min mening, valt att spela på högerns planhalva.

Anklagelser om girighet är – som anklagelser om avundsjuka – enligt mitt förmenande en poänglös tankeövning. I den politiska debatten är de två begreppen lika meningslösa som det luddiga och metafysiska konceptet ondska är inom studiet av internationella relationer. Det är bara i J.R.R. Tolkiens värld som ondska har något förklaringsvärde. Å andra sidan har hobbitar och alver aldrig någonsin bidragit till konfliktlösning annat än i fantasin. Likväl förekommer såväl avundsjuka och girighet som ondska regelbundet i det offentliga samtalet.

Min poäng är att borgerligheten är oerhört skicklig på att förvandla politiska frågor till moraliska spörsmål. Denna strategi är slug eftersom karaktärsbrister knappast kan lagstiftas bort. Då endast moralisk uppryckning kan råda bot på dylika tillkortakommanden har vi lämnat den politiska terrängen och trätt in på privatmoralens domän. Och där regerar högern. Av tradition.

Återkommande förhoppningar om bättre ledarskap, dugligare chefer och mer meritokrati faller alla tillbaka på samma tankegång: Stora skillnader i makt och pengar mellan olika skikt i samhället är inget problem så länge de i toppen har förtjänat sina positioner och beter sig som det anstår ett samhälles ledarskikt. Men i bakgrunden lurar ständigt idén att kärnfrågan handlar om jämlikhet, inte om enskilda individers dygd och moral.

I slutänden är kampen mot avundsjuka, likt kampen mot girighet, en fåfäng kamp. Människor tenderar att vara både giriga och givmilda; avundsjuka och generösa; självupptagna och utåtriktade; kalkylerande och känslostyrda och så vidare. Att fördöma och skambelägga vissa dåliga karaktärsdrag för att uppnå en mer ansvarsfull, duglig och förtjänt elit eller, för den delen, en mer anpasslig och förnöjsam underklass, är ett högerprojekt.

Politik handlar i slutänden om vad som går att genomföra med politiska medel. Som jag ser det har moraliserande utspel om förbjudna känslor och drivkrafter ingen central plats vid förhandlingsbordet. Oavsett om det handlar om avund eller girighet.

Önsketänkande

3 minuters läsning

Efter att Stefan Löfven efter månader av förhandlingar till slut blev återvald som statsminister för att genomföra en nyliberal agenda – de notoriska 73-punkterna – uppmanar Daniel SwedinAftonbladets S-märkta ledarsida honom att:

  • Försvara välfärden
  • Öka jämställdheten
  • Öka jämlikheten

Det blir i det närmaste surrealistiskt eftersom överenskommelsen mellan S, MP, C och L i många avseenden utlovar raka motsatsen med ökat rutavdrag, borttagen värnskatt, vinstuttag i välfärden, försämrad arbetsrätt och sämre a-kassa med mera. Kort sagt: Bättre villkor för bolag och förmögna samt mer piska för de som har det sämst ställt.

Politik är visserligen att vilja, men det blir parodiskt när en del agerar som om politisk vilja skulle kunna upphäva verkliga förhållanden. Bara för att Swedin vill att Socialdemokraterna alltjämt ska stå för progressiva värden och strävan efter jämlikhet blir den inriktningen inte mer sannolik i ljuset av det politiska program som Löfvens regering är satt att genomföra.

Samtidigt är attityden symptomatisk för vår tid. Inte ens reella materiella begränsningar kuvar den obändiga tron på att litet god vilja och en frejdig inställning räcker. Förmågan att se möjligheter där andra ser problem ter sig som ett närmast religiöst påbud. I brist på konkreta framgångar för jämlikhet och solidaritet klamrar sig desperata människor således fast vid högstämda deklarationer om vikten av ett samhälle som håller samman.

Slutklämmen i Swedins ledarstick sammanfattar önsketänkandet.

Jämlika samhällen är tryggare och mer hälsosamma. Och precis ett sådant samhälle vill ju både Annie Lööf och Stefan Löfven ha.

Jag förmodar att om ett jämlikt samhälle stod högst på Lööfs agenda så skulle hon leda ett annat parti. Men förmodligen menar Swedin att hon, precis som Löfven, vill ha ett ”tryggare och mer hälsosamt” samhälle. Eftersom Swedin associerar trygghet och hälsosamhet med jämlikhet så drar han slutsatsen att det också är vad hon egentligen vill ha. Denna slutsats – om jag tolkar hans resonemang rätt – är feltänkt på flera plan.

För det första utgår han ifrån att kopplingen mellan jämlikhet och trygghet respektive hälsosamhet är okontroversiell. Det är den inte. Minns bara hur många skribenter till höger, särskilt inom den nyliberala falangen, som gick i taket 2011 över Kate Pickett och Richard Wilkinsons bok Jämlikhetsanden. Faktum är att forskning som pekar på fördelar med jämlika samhällen och de negativa effekterna av stora klyftor är anatema för stora delar av borgerligheten. Ibland rent av till den milda grad att de söker tona ner eller förneka ökande ojämlikhet. Vilket visar sig så gott som årligen när Oxfam släpper sin rapport om fattiga och rika (vilket jag har skrivit om tidigare).

För det andra antyder hans resonemang att politiker blickar ut över världen med en gemensam vision om vad som utgör ett gott samhälle, men att de därefter skiljer sig åt när det kommer till de konkreta åtgärder som ska leda dit. Politiskt sett är detta den farligaste illusionen. Underförstått utgår den från att det finns en underliggande konsensus kring målet, även om metoderna skiljer sig åt. Följaktligen blir politik en fråga om regerandets konst, det vill säga vilka politiker och vilka politiska partier som är bäst lämpade att lotsa medborgarna mot en hägrande rättvis, trygg och hälsosam ordning.

I själva verket råder det inte ens enighet om vad ett begrepp som jämlikhet betyder och hur det bör tolkas (inför valet 2018 analyserade jag Moderaternas flört med jämlikhet). Konservativa, liberaler och socialister har radikalt olika idéer om vad jämlikhet innebär. Samma sak gäller andra omstridda begrepp som rättvisa, frihet och även trygghet.

Om utgångspunkten är att alla som ser trygghet och god hälsa som viktiga samhälleliga mål också kommer att dra åt samma håll politiskt sett är det inte ett stridsrop för en livligare politisk debatt med tydligare alternativ utan raka motsatsen. Om politik i grund och botten är en fråga om effektiv administration är svaret sannolikt upplysta teknokrater. De folkvalda ska emellertid inte förvalta, de ska dra upp riktlinjer och formulera mål som tjänstemän och myndigheter genomför. För att kunna göra det behöver de veta vart de är på väg, inte odla illusionen att alla strävar mot samma mål.