Operation äreräddning

5 minuters läsning
DN vill väldigt gärna hålla en rågång mellan ”äkta” konservatism och SD.

Går det att kidnappa sig själv? En nyligen publicerad osignerad ledare i DN med rubriken ”Låt inte Sverigedemokraterna kidnappa konservatismen” fick mig att fundera.

Artikelns resonemang är ett konstfullt stycke försåtlig argumentation som tar sin utgångspunkt i önskad slutsats varpå ledarredaktionen skräddarsyr premisser och snickrar ihop en definition som ofelbart leder fram till just denna slutsats. I det aktuella fallet: SD är inte konservativa.

För att kunna upprätta en brandvägg mellan det sverigedemokratiska skräckkabinettet och de förment belevade vaxdockorna i den ordinarie utställningen gäller det således att beskriva konservatismen på ett sådant sätt att SD omöjligen kan passa in. Därför väljer DN att definiera ideologin som ett ”förhållningssätt”.

Konservatismen som förhållningssätt ryms, och fyller en viktig funktion som broms och regulator, i en lång räcka politiska rörelser och partier, från vänster till höger, också de liberala.

I praktiken innebär det att just denna ism – till skillnad från socialism och liberalism – egentligen inte har någon politisk hemvist. Konservatism är blott beteckningen på en attityd. Det politiska livets ständiga bromskloss.

Dess kärna är försiktighetsprincipen: man ska akta sig för att gå för snabbt och radikalt fram, institutioner och system som varit i bruk under lång tid har ett egenvärde, revolutioner ska undvikas.

Denna skiss över konservatismens kärna gör det omgående uppenbart att vare sig Sverigedemokraterna eller några andra radikala högerrörelser per definition kan passa in i denna anrika tradition. Utifrån sitt resonemang har ledarredaktionen således krattat manegen för sin egen slutkläm:

Sverigedemokraterna är och förblir ett kulturrevolutionärt nationalistparti med sin utopi förlagd till ett fantasiland i det förflutna. […] Jimmie Åkesson vill återskapa ”folkhemmet”. Ulf Kristersson vill föra ”allianspolitik”. Det är två vitt skilda saker.

Följaktligen ställs de rörelser som önskar genomföra radikala och snabba förändringar – SD:s kulturrevolutionärer – mot de som blott önskar värna existerande institutioner och låta tiden ha sin gång – Ulf Kristersson och hans meningsfränder. De sistnämnda är de sanna konservativa, medan de förstnämnda orättfärdigt håller det goda namnet gisslan.

Vad är det för fel på den här bilden?

* * *

Ett uppenbart problem med ledarredaktionens analys är uppdelningen i för respektive emot radikala förändringar. Varför är det ett problem? Till att börja med för att historiens kontrarevolutionärer – såväl teoretiker som praktiker – därmed faller utanför konservatismens hägn. Vare sig Ronald Reagan eller Margaret Thatcher hör således hemma i traditionen. Inte heller Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Däremot skulle förmodligen Leonid Brezjnev, Michail Gorbatjov, Nicolae Caeusescu och alla de andra gamla öststatsledarna platsa i DN:s version av ”konservatism”. De försökte ju trots allt bromsa utvecklingen och förhindra alltför genomgripande förändringar.

Tyvärr är DN långt ifrån ensamma om sin i grunden apolitiska analys. Både statsvetare och debattörer av olika kulörer sprider glatt föreställningen att konservatism är en fäbless för långsamma och stegvisa förändringar. Såväl rörelsens egna företrädare, exempelvis statsvetaren Stefan Olsson (författare till Handbok i konservatism), som filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö – som Svenska Dagbladet intervjuade om ämnet för ett par år sedan och som undertecknad intervjuade om konservatismens återkomst 2006 – skriver i allt väsentligt under på DN:s beskrivning av idétraditionen.

Det är förvisso sant att konservativa – precis som alla andra människor – ibland finner det lämpligt att bromsa utvecklingen; att de ibland vördar hävdvunna institutioner och att de från tid till annan ser ett egenvärde i det förhandenvarande. Frågan är emellertid: Varför passerar dessa banala iakttagelser för politisk analys?

Alla hänvisningar till försiktighetsprincipen och en förment ovilja att genomföra radikala förändringar är i allt väsentligt villospår som motsägs av hur konservativa faktiskt agerar när de har makten. Några exempel från svensk nutidshistoria får illustrera.

  1. Carl Bildts regering drev igenom friskolereformen och införde skolpeng 1992. En radikal nyordning på skolans område. Försiktighetsprincipen lös med sin frånvaro.
  2. Ett drygt decennium senare genomförde Fredrik Reinfeldts nya Moderater en våg av ofta lagstridiga privatiseringar (så kallade avknoppningar). Således ingen respekt för lag och ordning.
  3. Samma regering genomförde vårdval och marknadsanpassning av sjukvården som rev sönder en etablerad ordning och ersatte den med artificiella pseudomarknader. En snabb och radikal förändring.

Listan kan göras betydligt längre, men ovan nämnda punkter torde räcka för att avfärda föreställningen att konservatismen skulle handla om försiktighet och respekt för existerande, hävdvunna arrangemang. Om något ringar in perioden 2006-2014 (under Reinfeldt) så är det snarare genomgripande förändringar. I rasande takt.

* * *

Somliga debattörer försöker hålla en rågång mellan konservatism och reaktion, men det är en falsk uppdelning. Konservatismen är till sin natur reaktionär. Den växte fram i opposition till den franska revolutionen och har sedan dess varit som starkast då den har tagit strid mot utmaningar underifrån och mobilisering från vänster. Anpassning är dess modus operandi.

För att bekämpa dem som önskar omdana samhället i mer egalitär och demokratisk riktning behöver de konservativa ofta ta till just de radikala och revolutionära metoder som de säger sig vilja motverka. Som tumregel är moderna konservativa paradoxalt nog ofta mer förändringsbenägna än sina motståndare. Det går exempelvis inte en dag utan att högern svärmar för nya utopiska visioner presenterade av hyllade entreprenörer som är beredda att satsa miljarder på att skapa nya sätt att leva som mänskligheten aldrig tidigare har skådat.

De mindre spektakulära reformer som jag radade upp här ovan är samma andas barn: Nya system, nya institutioner och nya arrangemang som i ett enda slag ska omvandla samhället i konservativ riktning. Betecknande nog publicerade Reinfeldts högra hand Per Schlingmann en bok med titeln Stå aldrig still!.

Jimmie Åkessons ”kulturrevolutionära nationalism” är därför vare sig mer eller mindre konservativ än Ulf Kristerssons ”allianspolitik”. De tillhör båda den politiska reaktionens styrkor. DN lyfter helt korrekt fram att SD har sina rötter i extremhögern och unghögern, men det separerar dem på intet vis från den konservativa traditionen. Tvärtom. Unghögern var en gren på mellankrigstidens konservativa träd. Nazismen är i sin tur den mest extrema formen av politisk reaktion, men likväl en reaktionär ideologi.

Nationalism, rasism och sexism har varit och är inslag i konservativ teori och praktik, inte marginella företeelser som DN:s ledarsida kan trolla bort bara för att det är partipolitiskt bekvämt i dagsläget. Operation äreräddning kan måhända slå blå dunster i ögonen på somliga, men den kan inte retuschera högerns historia av att blåsa till strid mot varje försök att demokratisera och göra samhället mer jämlikt med avseende på makt och resurser. Att försvara privilegier, elitism och en hierarkisk samhällsordning är inget för flickscouter. Det är en sysselsättning som kräver sina offer. Något som inte minst progressiva och vänstersinnade borde vara väl medvetna om eftersom just de har varit föremål för reaktionär vrede genom historien.

Det vore på tiden att konservativa av alla olika schatteringar fick växa upp och ta ansvar för sin mörka tradition i stället för att bli curlade av välmenande liberaler.


Ladda ner Konservativ revansch eller besök bloggen med samma namn: konservativrevansch.se.

Imperieromantik

3 minuters läsning
Barockpalatset Belvedere i tidigare kejserliga huvudstaden Wien. Källa: Wikimedia Commons.

I ett manusutkast till sitt inlägg om tysk integration vid 1990 års möte med Mont Pèlerin Society refererade den konservative journalisten Arvid Fredborg längtansfullt till det Heliga romerska riket av tysk nation:

If it [Holy Roman Empire] had survived and existed today it would have been ruled from Vienna by a distinguished member of this society. Many of us would have been happy to salute the Archduke Otto of Habsburg as German King and Roman Emperor.

Fredborg strök sedermera passagen ur talet. Men jag inkluderade denna anekdot i min uppsats om Arvid Fredborg som nyliberal just eftersom den illustrerade den säregna form av liberalism som kom till uttryck inom Mont Pèlerin Society; en ideologi med dragning åt den konservativa delen av det politiska spektrumet.

Min initiala tolkning var att denna passus gav uttryck för Fredborgs egenartade vurm för Österrike-Ungern. När han i sin ungdom besökte de nya nationalstater som efter det första världskriget hade uppstått ur kejsardömets ruiner blev han övertygad om att imperiet hade haft en välgörande verkan. Han skrev senare om ”huset Habsburgs civilisatoriska funktion” [se hans memoarer Destination Berlin].

Ärkehertig Otto av Habsburg (1912-2011), tronarvinge till kejsardömet Österrike-Ungern. Foto från 2004. Källa: NVP/Wikimedia

Kort efter sin vistelse i den forna dubbelmonarkins territorier vid mitten av 1930-talet träffade han tronarvingen, ärkehertig Otto av Habsburg. De två utvecklade en livslång vänskap. Det var sedermera ärkehertigen som introducerade Fredborg till Mont Pèlerin Society.

Rörande den ovan citerade passagen är jag inte längre helt säker på att den hade sitt ursprung i Fredborgs egna erfarenheter eller hans nära band till ärkehertigen. Den kan lika väl ha varit ett uttryck för en gemensam referensram inom Mont Pèlerin Society. Notera formuleringen: ”Many of us would have been happy”. Var det rent av en hommage till några av sällskapets framträdande medlemmar? Flera av dem – Ludwig von Mises, Wilhelm Röpke och Friedrich Hayek – hade under mellankrigstiden blickat tillbaka på kejsardömet och sett en modell för framtiden i dess sätt att förena många nationer under ett gemensamt styre.

I den nyutkomna Globalists – The End of Empire and the Birth of Neoliberalism (Harvard University Press, 2018) – en bok som jag varmt kan rekommendera för de som är intresserade av nyliberalismen och dess inflytande på internationella institutioner som WTO och överstatliga konstruktioner som EU – redogör Quinn Slobodian för hur Europas imperier (framför allt det brittiska imperiet och Österrike-Ungern) om och om igen fick representera en förfluten guldålder för flera namnkunniga nyliberaler. Deras målsättningen var att skapa en världsordning immun mot det moderna massamhällets ”demokratiska excesser”. En värld ordnad på ett sätt som skyddade kapitalismen från majoritetens krav på inflytande över hur samhällets resurser skulle fördelas.

Ställda inför massdemokratins utmaningar under mellankrigstiden fann nyliberalerna tröst i det nära förflutna:

… they looked wistfully back at the Habsburg Empire for supposedly balancing the demands of multiple nationalities while maintaining an internally free economic territory.

Nyliberalismens ”Grand Old Man”, Friedrich Hayek, reflekterade på sin ålders höst över hur Österrike-Ungern hade varit en inspirationskälla för hans tankar på en ”dubbel regering” – en kulturell och en ekonomisk – som ett sätt att skydda de ekonomiska förhållandena från de splittrande strömningar som följde på framväxten av flera suveräna statsbildningar efter 1918.

…let nationalities have their own cultural arrangements and yet let the central government provide the framework of a common economic system.

Även nutida medlemmar har då och då funnit inspiration i forna europeiska imperier som ett sätt bringa ordning och upprätthålla (ekonomiskt) liberala principer i en värld av nationalstater.

De formuleringar i Fredborgs manusutkast som först framstod som aparta inslag hade i själva verket en djup klangbotten inom den nyliberala rörelsen. Oavsett den direkta anledningen till att han först skrev ner dem för att därefter stryka dem ur talet var hans hänsyftningar till dynastin Habsburg inte tagna ur luften. Imperiedrömmarna fanns i bakgrunden när nyliberalismen tog form och sedermera blev en inflytelserik global rörelse.

”Hälsad vare den tyske konungen och romerske kejsaren!” Från en samtida horisont låter det onekligen som en ”liberalism” på behörigt avstånd från republikanska föreningen.

Rasbiologi

2 minuters läsning

USA:s tidigare underrättelsechef James Clapper deltog i NBC:s program Meet the Press den 28 maj i år för att tala om de påstådda ryska försöken att påverka presidentvalet i höstas. I samband med det framförde han bland annat följande analys:

And just the historical practices of the Russians, who typically, almost genetically driven to co-opt, penetrate, gain favor, whatever, which is a typical Russian technique.

Den ryska ’nationalkaraktären’ avviker från hur vanligt hederligt folk förmodas bete sig. Deras gener nästintill driver dem till att manipulera sin omgivning för att uppnå fördelar. 

Clapper förtydligade sin analys under ett tal i Australiens huvudstad Canberra onsdagen den 7 juni. 

It is in their genes to be opposed, diametrically opposed, to US and western democracies

Där det tidigare uttalandet gav ett visst utrymme för tolkning var budskapet numera otvetydigt: Ryssar är av naturen motståndare till USA och västliga demokratier. Det ligger i generna. Tydligare än så kan väl knappast rasbiologiskt tankegods formuleras. Dagens Nyheter citerade ur Clappers tal i Australien, men nämnde inte hans lära kring slaviska folks rasmässiga egenskaper. Förmodligen för att redaktionen inte hade lyssnat på talet själva, utan gjorde en rewrite utifrån byråmaterial

Den förmodade, men fortfarande obevisade, ryska inblandningen i valet verkar vara en aldrig sinande källa till spekulation och fantasifulla teorier. Alla dessa lider dock av att de inte är falsifierbara. Om det saknas bevis är det i själva verket bara än starkare belägg för hur djävulskt skickliga ryssarna är på att dölja sina spår. Vilket innebär att fakta i målet mest är utsmyckning. Konspirationsteorierna håller, så att säga, oavsett om det finns belägg eller inte eftersom endast de invigda förstår att tolka de dolda tecken som bristen på bevis i själva verket utgör. Därutöver vilar förespråkarnas indignation över ryskt beteende på den tveksamma premissen att andra stormakter, som exempelvis Storbritannien, USA och Frankrike, aldrig någonsin skulle bevaka sina intressen med illegala medel eller försöka påverka utvecklingen i andra länder till sin fördel. Den moderna historien krossar snabbt dylika vanföreställningar. 

Med detta sagt är det fullt möjligt att Ryssland har gjort sig skyldiga till dataintrång och försökt påverka valutgången, men hårda bevis saknas alltjämt. 

I brist på dessa har nu det senaste tillskottet i konspirationsfloran slagit ut i full blom: Clappers explicita referens till rasbiologiskt tankegods. Kommer rasläror att få ett uppsving även här i Sverige när Natoanhängare, som anar ryska invasionsplaner bakom varje hörn, skruvar upp tonläget ännu ett snäpp? SD lär tacka för varje insats som kan normalisera deras rasistiska världsbild. Även om de därmed blir tvungna att offra en potentiell partner som Rysslands ledare. 

Golf

4 minuters läsning

Den konservative nestorn Hans L Zetterberg skrev om hur leken var ett utmärkt sätt att reducera spänningar i en hierarkisk struktur (exempelvis på en arbetsplats), men hur den i slutänden inte förändrade någonting. Vilket han såg som något gott. Hans betraktelser över leken som en egalitär ventil i en hierarkisk struktur har fått mig att tänka på golf.

Golfturnering i Skottland, 1700-tal.
När jag växte upp gick golf ibland under smeknamnet »moderatbandy« på grund av utövarnas sociala position och därmed förmodade politiska övertygelser. På senare år har denna umgängesform nått en bredare publik. Jag är inte säker på att Moderater är lika överrepresenterade på greenen längre. Möjligtvis beträder en ideologiskt mer diversifierad medelklass det välsnaggade gräset numera. Men likväl har golf historiskt sett varit förknippad med societet, näringsliv och de välbeställda skikten av samhället. Spelets krav på enorma arealer mark lagd i träda har om inte annat gjort det nödvändigt med en betydande kapitalinsats för att få vara med och leka. Golf har föga förvånande sitt ursprung bland de besuttna i Skottland på 1600-talet. Inom detta skikt fanns de som kunde avvara stora områden för sitt tidsfördriv. Den moderna folkliga varianten är anspråkslös och betydligt billigare i drift, varför minigolfbanor traditionellt sett inte heller har varit någon exklusiv rendezvous för presumtiva affärspartners.

Min egen ytterst kortvariga karriär inom sporten omfattade några enstaka lektioner under vilka jag misslyckades med att uppbåda erforderlig entusiasm. Jag vet inte om jag vantrivdes i kulturen eller helt enkelt inte fastnade för själva spelidén. Hursomhelst blev jag aldrig någon spelare i det moderata bandylaget. Anledningen till att denna anrika sport ånyo pockar på min uppmärksamhet har dock inte med ett nyväckt intresse för järnfemma och putter eller den sociala miljön att skaffa, utan handlar om en kuriös aspekt av själva tävlingsarrangemanget.

Golf har sedan urminnes tider haft ett invecklat handikappsystem. Syftet är så vitt jag har kunnat utröna en form av nivellering. Med artificiella medel utjämnar systemet skillnader i talang och förmåga mellan de tävlande i syfte att skapa förutsättningar för en spännande tävling med oviss utgång. Tack vare handikapp kan en medioker amatör besegra en betydligt skickligare motståndare. Ursprunget verkar vara relaterat till odds i samband med vadslagning.

Systemet syftar emellertid inte till likabehandling, vilket skulle motsvara en liberalkonservativ uppfattning om jämlikhet där börd och social position inte bör hindra den talangfulle från att realisera sin potential. Inte heller handlar det om att inrätta en »jämn spelplan«, där de tävlande har tillgång till likvärdig träning, likvärdig utrustning och likvärdiga förhållanden under golfrundan, vilket skulle motsvara den liberala idén om jämlikhet i förutsättningar. I stället rör vi oss här med en betydligt radikalare idé om att i möjligaste mån minimera skillnader i utfall. Målsättningen är helt enkelt att inom vissa ramar eliminera effekterna av talang, träning och tålamod i syfte att jämna ut själva spelet, inte spelplanen. Ett mer flagrant ingrepp i den »naturliga ordning« — som konservativa annars plägar vurma för — torde vara svårt att finna.

Det finns dock historiska skäl som kan förklara denna paradox. Handikappsystemet tog form under en period då golf fortfarande var förbehållet en liten elit av välbeställda aristokrater. Inom denna grupp av socialt jämbördiga var likhet i utfall varken omstörtande eller samhällspolitiskt oacceptabelt. De tävlande var redan likar. Tack vare handikapp ökade däremot spänningsmomentet vid tävlingarna samtidigt som det underlättade umgänget inom överklassen. Förutsättningen för denna inkluderande gemenskap på greenen var dess exklusivitet visavi samhället i övrigt.

Konservatismen har historiskt sett varit antagonistiskt inställd till såväl jämlikhet som demokrati. I stället har den förespråkat hierarki och elitstyre. Men som handikappsystemet i golf illustrerar är det inte nödvändigtvis jämlikhet per se som den finner motbjudande, utan dess samhälleliga utsträckning. Exemplet må vara trivialt och begränsat till en social lek, men jag tror ändå att det berättar något väsentligt om inte bara den konservativa ideologin, utan om alla politiska ideologier. De handlar om var gränsen mellan innanförskap och utanförskap ska gå. Vilka ska inkluderas och vilka ska exkluderas från privilegier? I grova drag ökar mängden människor i utanförskap ju längre åt höger vi rör oss på den politiska skalan. Konservatismen begagnar sig av fler och strängare exklusionsklausuler (se Domenico Losurdos Liberalism – A Counter-History) än liberalismen, som i sin tur utesluter fler än socialismen. (Allt detta naturligtvis i teorin och inte nödvändigtvis i den politiska praktiken.)

Det finns dock ur konservativt perspektiv ett försonande drag med den egalitära grundtanke som vidlåder handikappsystemet i golf: Det är bara en lek. Ingen deltagare behöver befinna sig i okunskap om vem som egentligen är den bäste. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Oavsett vem som vinner rundan. Men tack vare den skotska överhetens fäbless för egalitärt innanförskap och spel och dobbel blir själva tävlingsmomentet mer spännande.

För egen del tänker jag att golf faktiskt har en radikal potential som jag tidigare fullkomligt har förbisett. Betänk om vi som samhällsmedborgare betraktade livet som en golfrunda mellan sociala likar där det låg i allas intresse att konsekvent tillämpa ett handikappsystem som utjämnade oddsen. »Åh, så ni är född i en fattig familj? Nå, då så, då delar vi upp alla tillgångar innan livet startar på allvar så att tillställningen blir så jämn och rafflande som möjligt!« Plötsligt känner jag en längtan som aldrig någonsin tidigare har överkommit mig; en längtan ut på det välklippta gräset …

Som alla andra

3 minuters läsning

Förhandsklippet inför Bill O’Reilly’s intervju med president Donald Trump på Fox News utlovade ytterligare en uppmärksammad trumphistoria. Washington Post citerade ymnigt ur påannonseringen och Dagens Nyheter byggde en nyhetsartikel kring godbitarna. Men vad var det egentligen som var häpnadsväckande denna gång?

Det som väckte störst uppmärksamhet var följande ordväxling:

O’Reilly: Putin är en mördare.

Trump: Det finns många mördare. Vi har många mördare. Tror du att vårt land är så oskyldigt?

Därmed antydde han att inte bara Ryssland och ondskans axelmakter™ ägnar sig åt mord och annan våldsutövning för att främja sina intressen, utan även USA. Vidare framgick det att han inte såg någon moralisk skillnad mellan mord beordrade av amerikanska presidenter (exempelvis utomrättsliga avrättningar av såväl amerikanska som andra nationers medborgare i samband med Barack Obamas drönarkrig) och mord beordrade av ärkeskurken Putin. Just denna inställning var uppenbarligen väl magstark. Därav alla nyhetsartiklar.

Trumps uttalande var måhända häpnadsväckande. Men inte av de vanliga skälen — lögner och alternativa fakta — utan för att han ännu en gång tog avstånd från föreställningen om USA som en exceptionell nation med ett unikt historiskt uppdrag; en nation som inte spelar efter samma regelbok som andra.

Historikern Stephen Wertheim skrev tidigare i år en tankeväckande artikel i tidskriften Foreign Policy om hur Trump vid flera tillfällen har avfärdat »American exceptionalism«. Wertheim definierar detta koncept som:

Den religiösa eller sekulära övertygelsen om att Förenta staterna utgör historiens avantgarde, utvald av försynen för att frälsa mänskligheten.

Vidare gör han följande iakttagelse:

I själva verket har den [American exceptionalism] visat sig vara hållbar då den kan rättfärdiga motsatta utrikespolitiska handlingsprogram. Den motiverade USA:s politiska och militära separation från den gamla världens korruption före andra världskriget, och den har gett legitimitet till USA:s ingripanden därefter.

Men trots dess flexibilitet har »American exceptionalism« inte behagat Trump. I stället har han beskrivit USA som blott en av många spelare på den internationella arenan. En nation som alla andra. Utan vare sig särskilda privilegier eller något specifikt historiskt kall.

Trumps målsättning är som bekant »Make America Great Again«. Underförstått är Amerika inte »Great« i dagsläget. Han skiljer sig därmed från sina föregångare som snarare har framhållit USA som ett föregångsland; en nation som leder med goda exempel; en eftersträvansvärd förebild för andra att ta efter.

Wertheim lyfte i sin artikel fram hur Trump under hela sin kampanj hade beskrivit USA som ett offer och ett föremål för internationellt åtlöje. Exempelvis påstod Trump att hela världen skrattade åt landets förfallna infrastruktur. I samma anda hävdade han också att Putin var smartare än Obama/Clinton och att Natoländerna åkte snålskjuts på den lite smådumma supermakten som aningslöst betalade notan. Där tidigare presidenter hade tagit ledartröjan och statusen som världens mäktigaste nation för given menade Trump att USA hade halkat efter sina konkurrenter. Från en plats långt bak i klungan ville han återerövra tätpositionen.

Trump är varken isolationist eller världspolis. Hans uttalade mål är att stärka USA:s makt och inflytande i världen, gärna med vapen i hand och på andra länders bekostnad. Men i detta sammanhang verkar han inte betrakta »American exceptionalism« som ett användbart verktyg utan snarare som en myt som inskränker USA:s handlingsutrymme på världsscenen. I dess ställe förespråkar Trump en konfrontativ nationalism som sätter USA:s intressen i första rummet. En utrikespolitik som inte har några höga ideal som mål eller bryr sig om moralisk legitimitet, utan som blott mäter framgång i makt och resurser.

Nationalistisk kamp leder ofrånkomligen till krig och konflikt. Givet den myckenhet av våld som den förment godartade »American exceptionalism« har gett upphov till under föregående decennier ger Trumps omsvängning till explicit nationalism anledning till oro. Konsekvenserna lär omvärlden — inte minst Kina, Ryssland och Iran — bli varse under kommande år.