Solidaritet

5 minuters läsning
Storbritanniens utrikesminister Boris Johnson intervjuas av Deutsche Welle, 19 mars.

Ibland verkar vår värld kall och ogin, men så sker något oväntat som tänder en svag flämtande låga av hopp. Trots allt.

Efter nervgiftattacken i Salisbury mot den ryska dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia samlade sig den brittiska regeringen till ett snabbt och effektivt svar. Utrikesminister Boris Johnson pekade utan tvekan ut Ryssland som ansvarigt för mordförsöken.

Raderat tweet från brittiska UD.

Brittiska UD twittrade samma besked i ärendet. Ett tweet som de därefter raderade. Senare visade det sig att experterna på kemiska vapen vid forskningslaboratoriet Porton Down inte var lika säkra på var den aktuella substansen – novichok eller ett nervgift från samma familj – hade tillverkats. Likväl hade de angetts som källa till utrikesdepartementets och Johnsons utpekanden.

Oavsett hur toryregeringen hade kommit fram till sina slutsatser slöt ett par dussin länder upp bakom dem och visade ut ryska diplomater en masse. Inalles omkring 150 stycken. Sverige deltog också i aktionen. Västvärlden visade upp en enad front mot Vladimir Putins regim i vad som snabbt utvecklade sig till ett diplomatiskt krig.

I det upphetsade stämningsläget fanns det inte tid till eftertanke. Ibland inte ens utrymme för grundläggande källkritik.

Ett exempel på det senare var när till och med experter på rysk politik fullkomligt huvudlöst rusade åstad. Forskaren Martin Kraghen av författarna till den famösa rapporten som pekade ut Svenska Freds och Aftonbladet Kultur som Kremls ”nyttiga idioter” (som jag skrev om här) – förmedlade följande häpnadsväckande nyhet:

Breaking: Belarus expels 5 Russian diplomats in solidarity with the UK. ”Russia is on the wrong side of history”, says Lukashenko.

April, april…

Kragh insåg dock snart att datumet för dagen var 1 april. Till hans heder korrigerade han sitt misstag utan att radera sin ursprungliga tweet.

En annan Rysslandsexpert som med hänvisning till Kraghs tweet drog stora växlar på aprilskämtet var Anders Åslund, senior fellow vid den inflytelserika tankesmedjan Atlantic Council (där bland andra Sveriges tidigare utrikesminister Carl Bildt (M), Saabs vd Håkan Buskhe, Investors Jacob Wallenberg, USA:s tidigare underrättelsechef James Clapper och mediemogulen Rupert Murdoch sitter i styrgruppen). Enligt honom visade ”nyheten” hur isolerade Ryssland hade blivit under Putins styre.

Anders Åslund ser mönster som ingen annan ser.

Han raderade därefter sitt utspel, låtsades som om det regnade och fortsatte oförtrutet att twittra vidare. Även om Åslunds expertområden enligt presentationen på Atlantic Councils hemsida är Ryssland och Ukraina, inte Vitryssland, är det ändå förvånande att han utan reflektion drog slutsatsen att president Alexander Lukasjenko i Europas ”sista diktatur” plötsligt kände ”solidaritet” med Storbritannien.

Hans insikter om Vitrysslands hitintills väl dolda agenda var onekligen unika, men hans referens till konceptet diplomatisk solidaritet var det däremot inte. Efter mordförsöken på Skripal och hans dotter har politiker, medier och forskare beskrivit responsen från Storbritanniens allierade i termer av just ”solidaritet”.

Utrikespolitiska institutet, 26 mars:

USA utvisar 60 ryska diplomater till följd av en nervgiftsattack mot en rysk före detta spion och hans dotter i Storbritannien i början av mars. Ett 20-tal andra länder, främst i EU, utvisar också diplomater, i solidaritet med den brittiska regeringen som anklagar Ryssland för att ligga bakom attacken.

Expressen, 26 mars:

Storbritannien har tidigare utvisat 23 ryska diplomater. Nu gör flera EU-länder samma sak i solidaritet. Sverige utvisar en rysk diplomat.

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson skrev i ett pressmeddelande:

Moderaterna stödjer regeringens beslut om att utvisa en rysk diplomat och anser att Sverige ska vara solidariska med Storbritannien.

Dagens Nyheter, 30 mars:

[…] Därpå har närmare 30-talet länder, inklusive USA samt försvarsalliansen Nato, i solidaritet med Storbritannien beslutat att skicka hem ryska diplomater.

I Sveriges Radio, 30 mars, uttalade sig UD:s presstjänst på följande vis:

Vår solidaritet med Storbritannien i det här ärendet är starkt [sic!].

Citatet här ovan är bara ett axplock av alla referenser till solidaritet i samband med den diplomatiska krisen mellan Storbritannien och Ryssland. Den nyfunna vurmen för ordet handlade dock om en väldigt specifik form solidaritet; en solidaritet mellan likar.

♦ ♦ ♦

I en radioessä 2015 resonerade idéhistorikern Sven-Eric Liedman kring begreppet utifrån sin bok Att se sig själv i andra: Om solidaritet (1999). Genom historien har ordet haft flera olika betydelser. Ursprungligen var det en juridisk term för delat ansvar bland borgenärer. Senare blev det ett politiskt laddat begrepp som handlade om en ”grundläggande ömsesidighet” – en förmåga att se sig själv i andra – som växte fram inom arbetarrörelsen. Det är som omhuldat vänsterbegrepp de flesta av oss känner ordet. Men solidaritet kan också syfta på en katolsk tanke om välgörenhet.

I valrörelsen 1998 lanserade Alf Svensson (KD) den kristna tolkningen av begreppet, det vill säga solidaritet som liktydigt med välgörenhet. Trots det kvarstår dess historiska vänsterprägel och den politiska högern skyr fortsatt ordet på grund av dess kopplingar till arbetarrörelsen. Moderaternas tidigare spinndoktor Per Schlingmann talade hellre om rättvisa.

Det finns en tydlig skiljelinje mellan de skilda definitionerna av begreppet, vilket Liedman klargjorde i sin essä:

Välgörenhet ger lindring för stunden. Riktig solidaritet syftar mot framtiden, alltså mot kommande generationer.

Där välgörenhet är förenligt med, och rent av bygger på, en mer eller mindre fast uppdelning i fattiga och rika är vänsterns solidaritetsbegrepp en kraft för samhällsförändring.

Med Sverigedemokraternas intåg på den politiska arenan tog ordets historia emellertid ytterligare en vändning. I deras vision förbehålls ömsesidigheten och viljan att stödja dem som har hamnat i trångmål en snävt avgränsad grupp. Solidariteten fick en nostalgisk nationalistisk tolkning.

Här är solidaritet alltså granne med identitet – man är kort sagt solidarisk med dem som är lika en själv. Det är verkligen en solidaritet med korta armar, en solidaritet som nätt och jämnt når utöver bygemenskapen. Det är feghetens solidaritet, inkrökthetens solidaritet, den unkna kamratandans solidaritet.

♦ ♦ ♦

Solidaritet i den bemärkelse som regeringschefer i Europa har gett uttryck för efter nervgiftattacken i Salisbury är dock av en helt annan karaktär än arbetarrörelsens klassiska solidaritet eller kristendomens kärlek till nästan. Och i motsats till Sverigedemokraternas etnonationalistiska solidaritet är det en internationell gränsöverskridande ömsesidighet: En för alla, alla för en. Men i det här sammanhanget är alla dock mer att likna vid borgenärerna i en juridisk ansvarsförbindelse. Det är en solidaritet mellan likar; en solidaritet mellan makthavare.

Kanske var det just denna betydelseförskjutning som krävdes för att jorda ett laddat ord; suga all förändringskraft ur dess lekamen och göra det salongsfähigt? En förment neutral glosa lämplig för nyhetsplats? Solidaritet med svaga och utsatta är politiskt sprängstoff. Motsvarande mellan regeringschefer – en horisontell solidaritet mellan de främste bland likar – är däremot en hedervärd och okontroversiell sympatiåtgärd.

Jag förmodar att högern efter den senaste månadens internationella diplomatiska kris inte längre fruktar ordet solidaritet. När Theresa May, Stefan Löfven och Donald Trump gör gemensam sak och de två sistnämnda får beröm för sin solidariska hållning har begreppets innebörd förändrats. Moderaternas Ulf Kristersson tvekade inte längre inför att ta det i sin mun:

[…] Sverige ska vara solidariska med Storbritannien.

Numera kan solidaritet betyda en samfälld strävan inom samhällets övre skikt att stötta varandra när det blåser kallt. En för alla, alla för en!

Imperieromantik

3 minuters läsning
Barockpalatset Belvedere i tidigare kejserliga huvudstaden Wien. Källa: Wikimedia Commons.

I ett manusutkast till sitt inlägg om tysk integration vid 1990 års möte med Mont Pèlerin Society refererade den konservative journalisten Arvid Fredborg längtansfullt till det Heliga romerska riket av tysk nation:

If it [Holy Roman Empire] had survived and existed today it would have been ruled from Vienna by a distinguished member of this society. Many of us would have been happy to salute the Archduke Otto of Habsburg as German King and Roman Emperor.

Fredborg strök sedermera passagen ur talet. Men jag inkluderade denna anekdot i min uppsats om Arvid Fredborg som nyliberal just eftersom den illustrerade den säregna form av liberalism som kom till uttryck inom Mont Pèlerin Society; en ideologi med dragning åt den konservativa delen av det politiska spektrumet.

Min initiala tolkning var att denna passus gav uttryck för Fredborgs egenartade vurm för Österrike-Ungern. När han i sin ungdom besökte de nya nationalstater som efter det första världskriget hade uppstått ur kejsardömets ruiner blev han övertygad om att imperiet hade haft en välgörande verkan. Han skrev senare om ”huset Habsburgs civilisatoriska funktion” [se hans memoarer Destination Berlin].

Ärkehertig Otto av Habsburg (1912-2011), tronarvinge till kejsardömet Österrike-Ungern. Foto från 2004. Källa: NVP/Wikimedia

Kort efter sin vistelse i den forna dubbelmonarkins territorier vid mitten av 1930-talet träffade han tronarvingen, ärkehertig Otto av Habsburg. De två utvecklade en livslång vänskap. Det var sedermera ärkehertigen som introducerade Fredborg till Mont Pèlerin Society.

Rörande den ovan citerade passagen är jag inte längre helt säker på att den hade sitt ursprung i Fredborgs egna erfarenheter eller hans nära band till ärkehertigen. Den kan lika väl ha varit ett uttryck för en gemensam referensram inom Mont Pèlerin Society. Notera formuleringen: ”Many of us would have been happy”. Var det rent av en hommage till några av sällskapets framträdande medlemmar? Flera av dem – Ludwig von Mises, Wilhelm Röpke och Friedrich Hayek – hade under mellankrigstiden blickat tillbaka på kejsardömet och sett en modell för framtiden i dess sätt att förena många nationer under ett gemensamt styre.

I den nyutkomna Globalists – The End of Empire and the Birth of Neoliberalism (Harvard University Press, 2018) – en bok som jag varmt kan rekommendera för de som är intresserade av nyliberalismen och dess inflytande på internationella institutioner som WTO och överstatliga konstruktioner som EU – redogör Quinn Slobodian för hur Europas imperier (framför allt det brittiska imperiet och Österrike-Ungern) om och om igen fick representera en förfluten guldålder för flera namnkunniga nyliberaler. Deras målsättningen var att skapa en världsordning immun mot det moderna massamhällets ”demokratiska excesser”. En värld ordnad på ett sätt som skyddade kapitalismen från majoritetens krav på inflytande över hur samhällets resurser skulle fördelas.

Ställda inför massdemokratins utmaningar under mellankrigstiden fann nyliberalerna tröst i det nära förflutna:

… they looked wistfully back at the Habsburg Empire for supposedly balancing the demands of multiple nationalities while maintaining an internally free economic territory.

Nyliberalismens ”Grand Old Man”, Friedrich Hayek, reflekterade på sin ålders höst över hur Österrike-Ungern hade varit en inspirationskälla för hans tankar på en ”dubbel regering” – en kulturell och en ekonomisk – som ett sätt att skydda de ekonomiska förhållandena från de splittrande strömningar som följde på framväxten av flera suveräna statsbildningar efter 1918.

…let nationalities have their own cultural arrangements and yet let the central government provide the framework of a common economic system.

Även nutida medlemmar har då och då funnit inspiration i forna europeiska imperier som ett sätt bringa ordning och upprätthålla (ekonomiskt) liberala principer i en värld av nationalstater.

De formuleringar i Fredborgs manusutkast som först framstod som aparta inslag hade i själva verket en djup klangbotten inom den nyliberala rörelsen. Oavsett den direkta anledningen till att han först skrev ner dem för att därefter stryka dem ur talet var hans hänsyftningar till dynastin Habsburg inte tagna ur luften. Imperiedrömmarna fanns i bakgrunden när nyliberalismen tog form och sedermera blev en inflytelserik global rörelse.

”Hälsad vare den tyske konungen och romerske kejsaren!” Från en samtida horisont låter det onekligen som en ”liberalism” på behörigt avstånd från republikanska föreningen.