Konservatism

8 minuters läsning

För några år sedan gav jag ut Konservativ revansch (2014). Syftet var dubbelt, dels att förse läsaren med en användbar definition av ideologin, dels att utifrån företrädarnas egna skrifter och konkreta exempel argumentera för att Sverige tog stora kliv i konservativ riktning under ledning av Fredrik Reinfeldts ”nya” moderater. Min slutsats var att den konservativa rörelsen åter hade intagit en central position i svensk politik efter decennier i socialdemokratins skugga. Därav bokens titel.

Under arbetets gång visade det sig snabbt att den gängse användningen av begreppet snarare syftar på ett förhållningssätt, en attityd, än en politisk rörelse. Men som jag skrev i boken och sedan dess har försökt lyfta fram på den här bloggen – exempelvis i inlägget ”Operation äreräddning” – är en konservativ attityd (det som Gerald Cohen kallade ”small c conservatism”) inte samma sak som den politiska ideologin. Förvirrande nog kan politiken och attityden ofta hamna på motsatta sida i konkreta spörsmål. Till skillnad från viljan att bevara det som existerar just för att det existerar – attityden – så är den politiska konservatismen fast förankrad till höger.

Föreställningen att konservatism blott är ett förhållningssätt har dock bred acceptans i samhället, inte bara hos allmänheten, utan bland skriftställare, forskare och filosofer som kommenterar politiska skeenden. Joel Halldorf, medarbetare på Expressens kultursida, framförde nyligen en variant på detta tema.

Under rubriken ”Vem av dem kan skapa framtidens konservatism?” beklagar sig Halldorf över att det är svårt att föra seriösa samtal om konservatism i Sverige. Jag håller fullständigt med om det. Men av andra skäl än de som han framför. Med utgångspunkt i hans kulturartikel ska jag försöka utveckla varför jag anser att de resonemang han framför är problematiska.

Det har varit svårt att föra seriösa samtal om konservatism i Sverige eftersom ordet oftare används som förolämpning än innehållsförteckning. De konservativa har haft svårt att skaka av sig det faktum att flera företrädare hamnade på fel sida i kampen för demokrati för 100 år sedan. [min betoning]

Formuleringen ”hamnade på fel sida i kampen för demokrati” är intressant eftersom den antyder att det bara råkade bli så i stället för att det var en följdriktig konsekvens av en konservativ syn på samhället.

En samling herrar som ”hamnade” på fel sida om historien. Moderaternas föregångare, Allmänna valmansförbundet. Foto: Stockholmskällan

Därefter går Halldorf vidare. Men till skillnad från många andra klampar han inte ner i de tankemässiga fallgropar som följer ur det faktum att ordet i sig anspelar på att bevara. I stället göra han upp med denna trötta kliché.

Konservatismen präglas inte heller nödvändigtvis om en statisk idé om alltings oföränderlighet. Som den brittiske författaren G K Chesterton skrev måste den som vill bevara en stolpe vit ständigt måla om den.
Konservatismen, konkluderade han, kräver ständig revolution.

Detta ”avslöjande” är relevant då det gör upp med vanföreställningen att konservativa skulle vara sällsamt förändringsobenägna. Den sistnämnda meningen i citatet ovan skulle dock bli mer klargörande med en smärre justering: ”konservatismen kräver ständig kontrarevolution”. Så långt, så gott. Men därefter går det utför.

För själva utgångspunkten i Halldorfs beskrivning av konservatismen är just konservativ. Likt många av traditionens egna tänkare tar han avstamp i idén om att konservatismen i grund och botten är en apolitisk längtan efter fasta värden; ett existentiellt sökande efter en fast punkt i tillvaron.

Den konservatism som attraherar i dag är inte så mycket ideologi, utan existentiella insikter och intuitioner som allt fler inser värdet av – och som har en tydlig plats i denna tradition. Som att människan behöver gemenskap och rötter.

Här följer Halldorf en väl upptrampad stig. Kritik av blind tro på marknad och kapitalism – samt försök att lyfta fram andra värden – hamnar numera ofta under paraplybeteckningen ”konservatism” i det offentliga samtalet. Denna påhittade konservatism har egentligen inget politiskt innehåll och förvirrar mer än den klarlägger. Exempelvis lyckas den med konststycket att fösa in personer från motsatt ideologisk tradition, som socialisten Nina Björk, i den konservativa fållan.

Det faktum att Halldorf uppenbarligen ser plattityder i stil med ”värderingar är viktiga” som en seger för konservatismen – ett bevis för dess relevans i vår tid – är för mig en bekräftelse på att jag var rätt ute med Konservativ revansch. Reaktionen är här, den har medvind och den växer i styrka. Inte minst tack vare att så många utanför högern anammar dess berättelser, samhällssyn och perspektiv.

Värderingar är emellertid inte något unikt för konservatismen, inte heller vikten av gemenskap och behovet av att finna svar på existentiella frågor. På grund av den kraftiga högersväng som vi genomlever befinner sig dock vänsterns värderingar på reträtt. I stället för solidaritet, jämlikhet och rättvisa har vi fått ett samtal genomsyrat av frågor kring rötter, ”naturliga gemenskaper” och, följdriktigt, ett uppsving för nationalism. När begrepp som solidaritet väl kommer till användning är det med nya förtecken.

Pendelrörelsen från marknadslösningar mot gemenskaper och eviga värden är ingen slump. Högern vill inte tala om makt och resurser. Efter att ha kört marknadsspåret rätt in i kaklet har de börjat damma av gamla lösningar som organiska gemenskaper, naturliga hierarkier och auktoritetstro. På så vis kan de fånga upp tilltagande kritik mot utvecklingen utan att äventyra de senaste decenniernas landvinningar.

I sammanhanget får de tre frågor Halldorf ställer en olycksbådande klang.

Hur är mer frihet ett svar på vår vilsenhet? Vem tror att oberoende kan bota den grasserande ensamheten? Vad hjälper självförverkligande mot klimatångest?

De är alla formulerade för att leda läsaren till följande uppsättning svar:

  1. Det är den inte.
  2. Ingen.
  3. Föga.

Det betyder givetvis inte att frihet, oberoende och självförverkligande är meningslösa mål eller oviktiga värden (vilket Halldorf inte heller påstår). Däremot ligger det i farans riktning att de får stryka på foten i jakten på rötter och gemenskap. Men varför skulle frihet vara ett svar på vilsenhet? Eller oberoende på ensamhet? Det är som att förebrå en god arbetsmiljö för att den inte förmår göra fritiden meningsfull och därmed antyda att det här med god arbetsmiljö har gått för långt.

Vurmen för existentiella värden betyder dock inte att marknad, individuellt ansvar och konkurrens ska bort. Däremot ska de bäddas in i en mer organisk samhällsordning. Nyandlighet (inklusive kulten kring självhjälpsteorier och individen som entreprenör), religion och nationalistiska strömningar är fullt kompatibla med – och sannolikt nödvändiga för – en fördjupning av kapitalets makt över tillvaron.

Här kan det vara på sin plats att påminna om att såväl Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige som systerpartierna Alternative für Deutschland och Frihetspartiet i Österrike har inkorporerat betydande inslag av nyliberal ekonomisk politik i sina högerextrema nationalistiska projekt.

Uppdelningen i en ”själlös” nyliberalism – som med sin påstådda frihetsvurm både har kastat loss från samhällsgemenskapen och lämnat värderingsfrågor vind för våg – kontra en potentiellt klok och eftertänksam konservatism är också ytterst tveksam. För att inte säga falsk. Likväl är det Halldorfs analys. Han skriver bland annat:

[…] svensk politik har länge saknat en konservativ kritik av marknadsidealism och nyliberalism.[…] Konservativa kan såklart uppskatta den frihet marknadsekonomi ger, men gemenskap och värderingar bör gå före ekonomisk vinst.

Såväl miljöförstöring som exploatering av arbetare är nyliberalismens onda frukter. Även ”bettingsajter, sms-lån och pornografi” är på kollisionskurs med ”det gemensamma goda”. Men en sorts apolitisk fantasikonservatism som hitintills har lyst med sin frånvaro skulle emellertid kunna sätta stopp för dessa avarter. Halldorf framför följande fromma förhoppning:

[…] om konservatismen inte ska bli ett överklassprojekt behöver den utveckla en marknadskritik. [min betoning]

Det är betecknande att människor, inklusive kulturskribenter, i växande utsträckning söker frälsning hos de ideologier som aktivt har bidragit till den utveckling som de nu beklagar. En del av förvirringen får skrivas på kontot över illa tilltygade begrepp som just ”nyliberalism”. Konservativa har tack vare begreppsförvirringen framgångsrikt lyckats distansera sig från sitt politiska arv.

När Chile, USA och Storbritannien genomförde nyliberala program var det under konservativa politiker som Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Diktatorn Augusto Pinochet var inte heller någon liberal. Att även partier av socialdemokratiskt snitt sedermera blev förförda gör inte nyliberal ideologi mer progressiv.

I själva verket är det till betydande del just konservativa tänkare som har formulerat och argumenterat för en nyliberal ordning. Rörelsens nestor, Friedrich Hayek, hyllar oförblommerat konservativa och aristokratiska ideal i sina skrifter. Hans anhängare må åberopa essän ”Why I am not a Conservative” som belägg för att associationen är felaktig. Men om man läser vad han skriver i The Constitution of Liberty och Law, Legislation and Liberty förefaller den invändningen ha samma tyngd som de som hävdar att DDR omöjligen kan ha varit en diktatur eftersom landet explicit kallade sig en demokratisk republik.

Nyliberala tänkare är sällan de sterila teknokrater som de ibland framställs som i debattartiklar och ledarstick. Hayek var exempelvis inte främmande för behovet av religion för ett gott samhälle. En annan central karaktär som Wilhelm Röpke utvecklade en vision om en fungerande marknadsordning där ras kom att spela en allt viktigare roll. På 1960-talet argumenterade han utifrån rasistiska föreställningar och försvarade vit överhöghet i Sydafrika. Den konservative skribenten Johan Hakelius har framhållit Röpke som en inspirationskälla.

Här finns gott om eviga värden, vördnad för traditioner, ”sunda” fördomar, spontana ordningar och existentiella insikter. Med andra ord: konservativt tankegods. Nyliberalismen är betydligt mer komplex och motsägelsefull än svepande anklagelser mot homo œconomicus och New Public Management ger vid handen.

Halldorf förmodar dock att den ”existentiella” konservatism han talar om kan råda bot på de problem som anfäktar det moderna samhället. Återigen har den i hans ögon inte någon fast hemvist i det politiska spektrumet. För att skapa än mer förvirring hävdar han att denna form av konservatism antingen kan komma i skepnad av en svensk Bernie Sanders eller en Ulf Kristersson.

Det är på den här nivån politisk analys rör sig i Sverige. Sanders, som aldrig har stuckit under stol med att han är socialist, och Ulf Kristersson, ledare för Moderaterna, kan tydligen båda passera som potentiella ledare för en ”konservativ” rörelse. Uppgiften för denna skvader är att sätta stopp för en växande nationalkonservativ rörelse under Sverigedemokraternas ledning. Uppenbarligen på temat ”ont ska med ont fördrivas”.

[…] motstånd från en annan konservatism: moraliskt robust, socialt medveten och angelägen om att bygga samhället nerifrån och upp – inte stöpa det uppifrån och ner.

Problemet med dylika resonemang är att konservatismens kärna inte är gemenskap och harmoni utan ett intellektuellt försvar för privilegier och idén att somliga bör härska över andra. Det är en reaktionär ideologi som är antitetisk till tanken på att ”bygga samhället nerifrån och upp”. Det enda den kommer att resultera i är en hierarkisk ordning av privata maktregimer.

Den konservative professorn Hans L Zetterberg uttryckte det koncist:

Hierarki är kärnan i konservatismens samhällsordning.

Fria fantasier och formuleringar som ”existentiell” konservatism ändrar inte på den saken.

Trots mina invändningar är jag – med tanke på rådande samhällsklimat – rädd att Halldorf har rätt i sin avslutande prognos:

Framtiden tillhör konservatismen – men vem lyckas formulera en konservatism för framtiden?

När det gäller svaret på den efterföljande frågan skiljer vi oss åt. För mig är det uppenbart att konservativa politiker kommer att formulera framtidens konservatism. Det vill säga de som står för värderingar som är rakt motsatta dem som exempelvis Bernie Sanders förespråkar.

Till skillnad från Halldorf anser jag inte att konservatismen är ett tomt blad, en projektionsyta för allehanda politiska projekt. Dessutom har jag inga som helst illusioner om att en fortsatt utveckling åt höger kommer att leda till någonting gott.


* Titta gärna in på min tidigare blogg Konservativ revansch (uppdateras inte längre), eller läs boken. OBS! Sedan jag skrev boken har jag delvis ändrat min syn på nyliberalismen. Mer om denna tanketradition och den svenske konservative nyliberalen Arvid Fredborg i min kandidatuppsats.

Avundsjuka

6 minuters läsning
1700-talsfresk av Johann Jakob Zeiller. Avund längst ner till vänster. Foto: Wikimedia Commons

Begreppet avundsjuka återkommer med jämna mellanrum när borgerliga debattörer ska försöka förklara för alla som vill lyssna vad det är som driver deras politiska motståndare. Således vill de fattiga inte ha rättvisa utan de är blott avundsjuka. Strävan efter jämlikhet är inte en politisk idé om solidaritet utan ett uttryck för avundsjuka. Och avund är, som alla vet, en dödssynd.

Senast i raden att uppmärksamma avund som en politisk kategori – ibland missvisande torgförd under beteckningen Jantelagen – är statsvetaren Katarina Barrling. I Sveriges radios God morgon, Världen! tar hon sig an fenomenet avundsjuka utifrån Gunnar Falkemarks nya bok Avundsjuka i politik och samhällsliv.

Barrling berättar i sin krönika att avundsjuka har påverkat en stor mängd historiska skeenden. Ett av de exempel hon nämner är folkmordet i Rwanda 1994. Tydligen kan det förklaras med avundsjuka. Hutuerna var helt enkelt avundsjuka på att de kvinnliga tutsierna var vackrare än hutukvinnor, och eftersom det inte går att beskatta bort skönhet eller konfiskera utseende, så var de tvungna att döda dem. Jag blir bekymrad om Barrling faktiskt korrekt har återgivit Falkemarks argument.

Givet Rwandan Patriotic Fronts invasion från grannlandet Uganda 1991, tre år av konflikt (1991-1994), politiskt motiverad uppvigling till etniskt hat, hutumiliser, två mördade presidenter, historiska oförrätter, forna kolonialmakters inblandning (framför allt Frankrike och Storbritannien) och ekonomiska intressen som senare spillde över in i östra Kongo och råvaruplundringen där, låter en förklaringsmodell som bygger på förment avundsjuka mot ”vackra människor” som ett hån mot alla de som föll offer för ett av de brutalaste folkmorden i modern tid. Men jag lämnar krönikans barocka folkmordshypotes åt sitt öde. Vad jag vill ta upp är avundsjuka som politiskt drivkraft.

Tal om avundsjuka och Jantelag är listig politisk retorik. I stället för att diskutera rimligheten i fördelningen av makt och resurser, samt de skäl som skulle kunna motivera olika grader av ojämlikhet, avfärdar kolportörerna av avundsjukehypotesen sina meningsmotståndare som offer för en förklarlig – men i grunden irrationell – känsla. De är förblindade av avund. Denna hypotes är inte ett sätt att inleda ett samtal, den är ett sätt att avsluta ett samtal. Dessutom antyder dylika resonemang på ett föga subtilt sätt att vissa ambitioner och målsättningar helt enkelt inte är värdiga rationella överväganden då de är föga mer än de giftiga frukterna av en syndfull känsla.

Barrling konstaterar i sin genomgång av vad hon kallar ”avundsjukans patologi” att denna känsla är skambelagd. Med avstamp i Falkemarks bok avhandlar hon därefter i rask takt den franska revolutionen, de vittgående följderna av Stalins maktkamp med Trotskij samt just folkmordet i Rwanda. Alla visar de hur illa det kan gå när avunden löper amok. Frågan är dock om dylika analyser har något större förklaringsvärde?

Om exempelvis avundsjuka motiverade Frankrikes borgarklass till uppror, fanns det då egentligen någon legitim anledning att revoltera mot adeln och avsätta en despot? Oavsett vilka rationella skäl som trummas fram kan avundens teoretiker alltid återföra dem på dödssyndens konto. Frihet, jämlikhet och broderskap blir det yttre skalet runt en bitter kärna av avund. Retoriken har en omisskännlig konservativ prägel. Den befäster existerande privilegier och legitimerar status quo.

Avundsjuka verkar även innebära totalitär missunnsamhet. Det är inte så att de förment avundsjuka vill fördela saker på ett annat sätt, de vill helt sonika beröva alla som har mer än de själva allt som överstiger värdet av deras egna ägodelar. Eller döda dem som är vackrare och intelligentare. Vidare tenderar resonemang kring avundsjuka underförstått utgå ifrån att missunnsamhet alltid är riktad uppåt. De mindre bemedlade är avundsjuka på de rika som på ett eller annat sätt har förtjänat sin rikedom. De fula är avundsjuka på de vackra och de dumma är avundsjuka på de intelligenta. Avundsjukan ingår så att säga i de underprivilegierades känsloregister. Men hur är det med dess följeslagare missunnsamheten?

Jag vill påstå att en stark drivkraft inom högern är missunnsamhet mot dem som inte anses ha förtjänat de förmåner som faktiskt tillkommer dem i en välfärdsstat som Sverige. Ska en arbetslös ha råd att ta en öl på krogen? Ska en fattig hjärtpatient få lika kvalificerad vård som en välbeställd och högpresterande person? Ska en sjukpensionär verkligen få gå omkring i en park under normal arbetstid och se ut att må okej efter omständigheterna? Ska en alkoholiserad socialbidragstagare kunna bo i en lägenhet med god standard? Ska en invandrare åtnjuta samma förmåner som en infödd?

Omfördelning sticker i ögonen på många. I vår tävlingsinriktade samtid är god levnadsstandard och livskvalitet saker som vi alla förväntas konkurrera om, inte förmåner att inhösta på grund av medborgarskap. De som inte har deltagit i kampen ska heller inte kunna vinna priser. Det nya århundradets tävlan på arbetsplatser och arbetsmarknad är inte något skolmästerskap där alla får medalj, det är en strid på blodigt allvar. Just därför ligger alla bekymrade utläggningar om avundsjuka rätt i tiden.

”Avunden” måste vara skambelagd för att alla ska acceptera kampen som sållningsmekanism och respektera vinnarna. Om förlorarna gör revolt kan hela ordningen falla samman. Därför måste inte bara eventuell avundsjuka vara skambelagd utan även alla former av ifrågasättanden av konkurrens. Egalitära ideal måste stigmatiseras som följden av illegitim och irrationell känslostyrning. Eller med andra ord: Avundsjuka.

Om avundsjuka är skambelagd gäller detsamma även för girighet. I den politiska retoriken är de varandras motsatser, vilket gör det lätt att dra slutsatsen att avundsjuka är högerns vapen medan girighet är vänsterns. Men då vänsterfolk rasar mot direktörers girighet brukar det trots allt ofta finnas en mer substantiell analys i botten. Oavsett om det rör sig om systemkritik av kapitalism och marknader eller mer jordnära oro för växande klyftor brukar vänsterns ilska över ojämlikhet koka ner till frågor som har med makt och resurser att göra. Förhållanden som faktiskt går att förändra med politiska medel.

När borgerliga debattörer går till storms mot girighet – vilket de gör titt som tätt – är emellertid syftet att förhindra reell förändring av rådande maktförhållanden. Målsättningen är att rädda vad som räddas kan. I stället för genomgripande förändringar ska generösa chefer ersätta snikna bossar; kreativa entreprenörer ersätta illvilliga exploatörer; långsiktiga investerare ersätta giriga spekulanter; goda incitament ersätta korrumperande dito. Och så vidare. En del mindre nogräknade vänsterdebattörer brukar stämma in i kören. Just dessa debattörer har dock, enligt min mening, valt att spela på högerns planhalva.

Anklagelser om girighet är – som anklagelser om avundsjuka – enligt mitt förmenande en poänglös tankeövning. I den politiska debatten är de två begreppen lika meningslösa som det luddiga och metafysiska konceptet ondska är inom studiet av internationella relationer. Det är bara i J.R.R. Tolkiens värld som ondska har något förklaringsvärde. Å andra sidan har hobbitar och alver aldrig någonsin bidragit till konfliktlösning annat än i fantasin. Likväl förekommer såväl avundsjuka och girighet som ondska regelbundet i det offentliga samtalet.

Min poäng är att borgerligheten är oerhört skicklig på att förvandla politiska frågor till moraliska spörsmål. Denna strategi är slug eftersom karaktärsbrister knappast kan lagstiftas bort. Då endast moralisk uppryckning kan råda bot på dylika tillkortakommanden har vi lämnat den politiska terrängen och trätt in på privatmoralens domän. Och där regerar högern. Av tradition.

Återkommande förhoppningar om bättre ledarskap, dugligare chefer och mer meritokrati faller alla tillbaka på samma tankegång: Stora skillnader i makt och pengar mellan olika skikt i samhället är inget problem så länge de i toppen har förtjänat sina positioner och beter sig som det anstår ett samhälles ledarskikt. Men i bakgrunden lurar ständigt idén att kärnfrågan handlar om jämlikhet, inte om enskilda individers dygd och moral.

I slutänden är kampen mot avundsjuka, likt kampen mot girighet, en fåfäng kamp. Människor tenderar att vara både giriga och givmilda; avundsjuka och generösa; självupptagna och utåtriktade; kalkylerande och känslostyrda och så vidare. Att fördöma och skambelägga vissa dåliga karaktärsdrag för att uppnå en mer ansvarsfull, duglig och förtjänt elit eller, för den delen, en mer anpasslig och förnöjsam underklass, är ett högerprojekt.

Politik handlar i slutänden om vad som går att genomföra med politiska medel. Som jag ser det har moraliserande utspel om förbjudna känslor och drivkrafter ingen central plats vid förhandlingsbordet. Oavsett om det handlar om avund eller girighet.

Tillväxtens evangelister

4 minuters läsning
EU-kommissionen har en plan för en klimatneutral och konkurrenskraftig ekonomi.

Nyligen lade EU-kommissionen fram sin klimatneutrala framtidsvision ”A Clean Planet for all”. Förslaget drar upp riktlinjerna för en framtid som likt ett gigantiskt kinderägg innehåller välstånd (choklad), konkurrenskraft (leksak) och där hela klabbet dessutom är klimatneutralt (en överraskning).

I samband med klimatstrategin publicerade kommissionen en uppsättning faktablad (se länk ovan) som presenterar visionen med hjälp av färgglad grafik. Där hävdar de djärvt att Europa har förmått bryta relationen mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp av växthusgaser eftersom BNP ökade med 58 procent 1990-2017 samtidigt som mängden CO2-utsläpp minskade med 22 procent under samma period. En uppgift som bland andra DN återgav i sin nyhetsrapportering. Med andra ord har EU redan uppnått absolut frikoppling med avseende på klimatet. Ekonomisk tillväxt leder således inte längre nödvändigtvis till ökade utsläpp, utan tvärtom kan ökad produktion och konsumtion ge upphov till lägre utsläpp.

Illustration ur faktabladet ”Our vision for A Clean Planet for all”.

Detta glada budskap beror delvis på att utsläpp av växthusgaser bokförs där de har sitt ursprung och således belastar klimatbudgeten för det land som tillverkar en viss produkt i stället för det land där slutkonsumenten bor. På detta vis går röda siffror att trolla bort genom import. Exempelvis kan svensk exportindustri vara energieffektiv och miljövänlig (vilket ger en låg belastning på klimatkontot) samtidigt som svenskarna importerar och förbrukar varor tillverkade i kinesiska fabriker drivna med kolkraft (vilket belastar Kinas klimatkonto) utan att det sistnämnda syns i den svenska statistiken.

Det går emellertid att vända på steken och försöka räkna på utsläpp med utgångspunkt i konsumtion. 2013 författade Naturvårdsverket en rapport där de gjorde just det. Omkring hälften av alla utsläpp av växthusgaser till följd av svensk konsumtion skedde utomlands år 2000 medan andelen hade ökat till närmare 60 procent år 2008. De totala utsläppen ökade också över samma period. Men ur ett strikt svenskt perspektiv (utsläpp i Sverige) blev det bättre och bättre dag för dag.

Naturskyddsföreningen försöker regelbundet uppmärksamma svenska folket på detta siffertrixande. För trenden fortsätter. Klimatkostnaden för en betydande del av vår konsumtion – inklusive internationell flygtrafik och sjöfart – faller utanför den officiella statistiken. Vilket får surrealistiska effekter.

Just nu får vi bättre utsläppsstatistik om vi flyger till New York än om vi väljer att resa med buss i Sverige.

Det finns ett nästan poetiskt klasshat över detta sätt att räkna. Utlandsresor för medel- och överklass belastar inte officiell statistik, medan de som inte har råd att ge sig utanför landets gränser utan tar långfärdsbussen för att semestra på hemmaplan får ta på sig en oförtjänt stor del av klimatskulden.

Med dessa förhållanden i bakhuvudet verkar det således finnas anledning att förhålla sig skeptiskt till EU-kommissionens siffror. Samtidigt är det ur deras perspektiv en nödvändig skönmålning. Det övergripande budskapet i ”A Clean Planet for all” är trots allt – i linje med den nyliberala katekesen – att fortsatt hög tillväxt, entreprenörskap och nya marknadslösningar är vägen framåt.

De områden för utveckling som strategidokumentet lyfter fram – förnybar energi, smartare infrastruktur, elbilar, cirkulär ekonomi och så vidare – kräver alla långsiktiga investeringar av massiva proportioner. De erbjuder också nya lukrativa affärsmöjligheter. För det är just det det handlar om: Hur ska EU kunna slå mynt av katastrofen, bli mer konkurrenskraftigt och hamna i en starkare förhandlingsposition inför framtiden?

EU-kommissionen
lägger fram sin
klimatstrategi
Somliga
ser sköna
möjligheter …
… där andra
blott ser
problem
previous arrow
next arrow
Slider

 

Just varianter på ordet möjlighet genomsyrar såväl ”A Clean Planet for all” som de tillhörande faktabladen. I själva verket får jag som läsare en känsla av att ledamöterna i EU-kommissionen kollektivt har går en kurs i positivt tänkande där de har lärt att sig att se möjligheter där andra ser problem.

Stora omställningar ger möjlighet till stora vinster och växande marknader. Som ett exempel förutspår de att marknaden för batterier kommer att växa 4 till 10 gånger fram till 2025, det vill säga dubbleras flera gånger om inom loppet av 7 år. Detta är nödvändigt för en hög ”e-mobilitet”. Möjligheterna förefaller som sagt vara oändliga.

För att finanssektorn ska vilja bidra till mänsklighetens överlevnad lockar kommissionen med reformer som ska göra det mödan värt att investera i omställningen. Återigen, här finns det pengar att tjäna. Genom att vara först ut med hållbarhet på stor skala kan såväl europeiska företag som europeiska finansiella institutioner kapa åt sig rejäla marknadsandelar inom blivande tillväxtsektorer.

Samtidigt som EU ska utveckla nya industrisektorer och tillverka ständigt fler fysiska produkter så ska miljöpåverkan hela tiden minska. Råvaror till produktionen verkar inte utgöra något bekymmer. EU-kommissionen slår helt enkelt fast att i framtiden blir det mer av skogar och gröna fält (så kallade kolsänkor) i Europa och mindre av gruvdrift och extraktion. Rättvisa handelsregler ska i sin tur säkerställa tillgången på kritiska råvaror. De nämner inga specifika råvaror men det framgår mellan raderna att de bland annat syftar på de sällsynta mineraler och metaller som är nödvändiga för elektronik, batterier och produktionen av grön energi. Jag tänker direkt på Demokratiska Republiken Kongo. Vad de har för rätt att bestämma över sina naturresurser framgår dock inte. Hur som helst tänker EU se till att EU får tillgång till det som EU behöver.

En halv miljard invånare ska således inom loppet av några få decennier gå från glupska resursförbrukare till en driftig armé av MacGyver-kloner som förmår skapa de mest fantastiska uppfinningar av återvinningsmaterial i en teknikintensiv cirkulär ekonomi. Nära nog en överstatlig evighetsmaskin. Det är en imponerande optimistisk vision.

Handlingsförlamning

6 minuters läsning
Jorden blir varmare och isarna smälter på grund av våra utsläpp av växthusgaser. Foto: CC0 Public Domain

När jag studerade engelska vid Lunds universitet hösten 1991 läste vi Brundtlandkommissionens rapport på en av delkurserna. Det var en ögonöppnare för mig. Miljöförstöring och resursutarmning pågick i stor skala över klotet och hela världen stod inför en enorm utmaning. Det var första gången jag hörde talas om begreppet hållbar utveckling.

Flera år senare gick jag en sommarkurs i geologi för att komplettera min examen. Under en föreläsning anmärkte en av professorerna nonchalant att det här med växthuseffekten kanske inte var så pjåkigt ändå med tanke på att den nuvarande interglacialen (mellanistiden) troligen led mot sitt slut. Global uppvärmning kunde ge mänskligheten respit från inlandsisens härjningar.

I slutet av 1990-talet var de massiva miljöproblemen omöjliga att förneka. Sociala rörelser som Attac kopplade globala orättvisor, råvaruplundring och nedsmutsning till ”finanskapitalism” och global frihandel. Organisationen tappade dock kraft och dog ut. Nätverket Attac Sverige upphörde 2016.

Mer utpräglade miljörörelser har under de senaste decennierna anpassat både sina strategier och sin retorik efter marknadens behov. Notabel är Miljöpartiets förvandling från att ha varit en hemvist för radikala kritiker av masskonsumtion och resursslöseri till en förtrupp för teknikoptimism och marknadslösningar. Före detta språkröret Maria Wetterstrand var tidigt ute med att se tillväxtpotentialen i gröna lösningar. Miljömedvetenhet kunde bli en lukrativ bransch. Hon var aktiv i förskjutningen av partiet till höger vilket följaktligen gjorde henne populär även inom nyliberala kretsar.

Massrörelsernas kollaps har färgat samhällsklimatet. I deras ställe har Corporate Social Responsibility (CSR) och marknadsbaserade icke-lösningar i stil med utsläppshandel vuxit fram. Radikal kritik av rådande system har ersatts med ”business as usual”.

Samtidigt kommer larmrapporter med jämna mellanrum. Budskapet är alltid detsamma: Tiden rinner ut; vi måste göra något omgående; radikala förändringar är nödvändiga. Därefter … ingenting. I samtal med släkt och vänner varvas bekymrade reflektioner över skogsbränder, värmevågor, torka och orkaner – den ena naturkatastrofen efter den andra – med bekymmerslöst småprat om den senaste trippen till andra sidan jordklotet. Eller den där sköna helgresan till Sydeuropa.

Givetvis är det de högutbildade och upplysta som reser mest.* Om inte den välförtjänta semesterresan går till fjärran land så behöver de tid efter annan av nödvändighet resa till någon världsmetropol på andra sidan klotet för att konferera med sina likar om hur de ska kunna rädda världen. Vi andra, vi dönickar, sitter bara hemma och hoppas att de ska flyga tillräckligt långt och länge för att finna en lösning på de ökande nivåerna av växthusgaser i atmosfären. Deras uppoffringar påminner mig för övrigt om poeten som gentilt erbjöd sig att fika sig igenom livet – för vår skull.

Digitaliseringens löften om minskad miljöpåverkan har kommit på skam. Det papperslösa kontoret blev inte papperslöst och videokonferenser ersatte inte personliga möten i någon större utsträckning. I stället har mängden fysiska persontransporter ökat i tandem med energiåtgången för den omfattande globala infrastrukturen för nättjänster. Likväl är barnatron på att utfallet av nästa teknikhopp ska bli annorlunda orubbad.

Det är som om vi människor har oerhört svårt att förstå att naturens krafter faktiskt skiter högaktningsfullt i våra meningsskiljaktigheter och våra politiska preferenser. Det går inte att slå fysiska processer på fingrarna och vinna debatten. Det är inte så att jordklotets stigande medeltemperatur plötsligt hejdar sig i steget, kliar sig i skägget och utbrister: ”Det där var en bra invändning!”, vänder på klacken och drar sig tillbaka.

Det är inte någon annan som måste ändra på sig. Det är vi. Det är vi som måste ändra vårt leverne. Inte var och en för sig, utan som kollektiv. Ingen nämnd, ingen glömd.

Det strider dock mot den förhärskande metodologiska individualismen. Det vill säga föreställningen att vi kan förstå och förändra samhället med hjälp av individuella incitamentsstrukturer och individuella beslut. Det ska löna sig att vara miljövänlig. Det är som om mänskligheten håller en pistol mot tinningen och trotsigt hotar: ”Ge oss en bättre deal annars tar vi kollektivt självmord!” Men ingen lyssnar.

När jag läste i Lund hörde jag ibland mina vänner sociologerna förklara för alla som ville lyssna att ”helheten är större än summan av delarna”. Jag har alltid retat mig på just den där metaforen eftersom den antyder att vi talar om samma enhet där 1 + 1 paradoxalt nog blir > 2. Ett påstående som har en vag doft av magisk realism. Om samhällsvetenskapen nödvändigtvis måste begagna matematiska metaforer vore det lämpligare att säga att en individ och ett samhälle helt enkelt är inkommensurabla storheter. För givetvis är vare sig en grupp, ett samhälle eller mänskligheten samma sak som många enskilda individer.

Vi kan inte studera samhället genom att addera individer till en summa. Men det är precis vad metodologiska individualister plägar göra. Om individen är den relevanta enheten gäller det att lista ut hur enskilda kommer att bete sig beroende på hur incitamenten är utformade. Alla så kallade marknadslösningar bygger på denna tankegång. Återigen, det måste bli lönsamt att vara miljömedveten. Samhället måste därför sätta korrekta priser på koldioxidutsläppen så att de individuella konsumenterna får rätt signaler på marknaden. Enligt denna logik är människor i princip simpla stimuli-responsautomater som saknar förmåga att resonera, värdera och ta hänsyn till annat än sin egen snöda vinning.

Uppenbarligen är människor mer komplexa än så och förmögna att handla såväl med största omtanke som med största grymhet. Människor är vare sig onda eller goda i sig, men om man behandlar dem som tanklösa idioter så tenderar de att agera som tanklösa idioter. Marknadslösningar är dömda att misslyckas. De kräver att vi förlitar oss blint på prismekanismen i stället för att till fullo utnyttja den egenskap som skiljer oss från djuren, nämligen vår förmåga att tänka, resonera och planera. Tillsammans, som kollektiv.

När vi ”klimatkompenserar” vår flygresa planerar vi inte för framtiden, vi sätter fingret mot avtryckaren. Om än med lätt hand. Samtidigt är det fullkomligt meningslöst att individualisera problemen genom att hylla ”medvetna” konsumenter och fördöma ”medvetslösa” konsumenter. De massiva utmaningar världen står inför handlar inte om privatmoral. Om vi inte förändrar det ekonomiska systemet spelar det egentligen ingen roll hur många medvetna konsumenter som vandrar i gångarna på världens alla shoppinggallerior eller flyger kors och tvärs med miljöprofilerade bolag. Ständig tillväxt är helt enkelt oförenlig med mänsklighetens överlevnad.

Miljöproblem och klimatförändringar kräver kollektiva lösningar på global nivå med avseende på organisering och styrning av produktion, utbyte och konsumtion. Marknadsekonomin med dess krav på ständigt ökad tillväxt för att undvika kriser är inte en del av lösningen utan en del av problemet. Ett nytt sätt att organisera ekonomin är emellertid en enorm omställning. I dagsläget finns det ingenting som tyder på att världens länder ägnar ens en bråkdel av de resurser som går åt till att forska om palliativ vård i form av marknadslösningar till att i stället fundera över hur vi skulle kunna ta oss an denna utmaning genom att organisera ekonomin enligt andra principer. Politisk ovilja att stöta sig med mäktiga affärsintressen och de väljarskaror som hittills har åtnjutit marknadens frukter leder till handlingsförlamning.

Som individer gör vi ogärna avkall på någonting. Som samhällsmedborgare har vi – hoppas jag – förnuft nog att inse att vårt eget bästa i det långa loppet inte är liktydigt med det för stunden smartaste köpet. Men då kan vi inte fortsätta att betrakta politik som en plånboksfråga eller globala utmaningar som en fråga om ”rätt” pris.

Ingen enskild kan lyfta sig själv i håret, men tillsammans kan vi försätta berg.


* De senaste 20 åren har jag flugit utomlands ett halvt dussin gånger. Det är ett medvetet val att inte flyga så ofta, men samtidigt så är det ett val som säkerligen har underlättats av att jag inte har behövt flyga i jobbet och periodvis helt enkelt inte har haft råd. Poängen är inte att jag är en bättre eller sämre människa än någon annan, utan att det är hart när omöjligt att leva hållbart i vårt land under rådande ekonomiskt system och de sociala krav som omger oss.

Konservativ ”liberalism”

2 minuters läsning

I det föregående inlägget ”Operation äreräddning” kritiserade jag DN:s försök att separera Sverigedemokraterna från den konservativa traditionen. Ledarartikeln jag refererade till innehöll en länk till en krönika av Lena Andersson där hon skriver om Folkhemmet. Hennes text är kanske ett av de tydligaste exemplen på konservativ samhällsanalys och retorik som jag har läst på länge.

Ironiskt nog konservatism från en ”liberal” på en liberal ledarsida. Läs och begrunda.

Åkesson och hans parti har rätt i att det har uppstått ett idémässigt tomrum i samtiden, en existentiell torftighet och ett famlande efter mening. Samtidens tomhet är dock den lagrade erfarenheten av det gångna århundradet, som också var nihilismens och utopismens. Många lever mitt i besvikelsen över allt som uteblev. I själva verket var det människans oföränderlighet som gjorde sig påmind. Det som gick förlorat i framsteget var vissa insikter om eviga värden, evig logik och det orubbliga i varat.

Referensen till ”människans oföränderlighet” och klagosången över förlusten av ”eviga värden” och ”evig logik” låter onekligen som högoktanig reaktionär weltschmerz. Avslutningen går inte heller av för hackor:

[D]et som har drabbat västerlandet är att de nationella rörelserna har återinfört varianter av själsfilosofi och metafysik efter ett århundrade av fåfäng och tämligen arrogant strävan bort från dem. Det slår an, ty människan är och förblir en filosofisk varelse. Men när det görs politik av det blir det direkt farligt.

Sålunda var det moderna projektet en ”fåfäng” och ”arrogant” strävan bort från metafysik. Nyckelmeningen är dock: ”Men när det görs politik av det blir det direkt farligt”. Detta är en stapelvara i konservatismens stridsrop mot modernitet och demokrati. Vad är det som är farligt? Politik! Detta är ett stridsrop som kan användas mot såväl höger- som vänsterpopulister. Men det ändrar inte på det faktum att även så kallade äkta konservativa i demokratins tidevarv försöker vinna gehör för sina idéer hos en bred allmänhet.

Konflikten mellan högerpopulism à la Sverigedemokraterna och längtan efter eviga värden är inte en strid mellan två ideologiska traditioner utan – för att återanvända en fras jag har begagnat tidigare – en storm i ett reaktionärt vattenglas.

Jag misstänker för övrigt att Anderssons samhällsvision skulle kunna sammanfattas med följande omskrivning: Låt tusen privata maktregimer blomma.