Drönare

4 minuters läsning
Örn slår ner på en drönare. Från en artikel i International Business Times. Foto: KOEN VAN WEEL/AFP/Getty Images

Under sommarens heta dagar hörde jag till och från ett surrande uppe i luften. Vid ett par tillfällen skickade grannen upp en kamerabestyckad drönare som hängde ovanför min stuga medan jag försökte koppla av med en bok och något läskande på altanen. Jag upplevde det som irriterande och integritetskränkande. Men mina obehag var givetvis inte ens en mild västanfläkt jämfört med den terror, stress och död som militära drönare sprider över fattiga konfliktzoner i världen.

previous arrow
next arrow
previous arrownext arrow
Slider

Drone: Shadow Strike låter spelaren ge sig in över ”omstridda” territorier och mörda fiender (vilket ju alla våldsspel handlar om i någon mån). Jag har själv varit barnsligt förtjust i just krigsspel, så jag försöker inte moralisera över denna tvivelaktiga aspekt av digitalt underhållningsvåld.

Vad som är mer problematiskt i sammanhanget är hur IT-jätten Apple upprepade gånger har plockat bort ”stötande” innehåll relaterat till drönare från appstore. Utrensningarna har emellertid inte drabbat Drone: Shadow Strike och liknande spel. För det är inte glorifieringen av krig; legitimerandet av chauvinistiskt våld mot hårt prövade befolkningar i konfliktzoner eller hyllandet av vapenteknologi som bolaget bedömer som stötande, utan visualiseringen av USA:s drönarkrig som startade under president George W Bush och som fredspristagaren Barack Obama utökade till en internationell dödsoperation i massiv skala.

Metadata+ som den såg ut innan Apple tog bort den. Ursprungligen hette appen Drones+.

Inom loppet av fem år (2012-2017) bannlyste datorjätten just en sådan app hela tretton (13) gånger. En av inkarnationerna av detta program hette Metadata+ och visade kartvyer över var i världen människor hade blivit sprängda i bitar av missiler avfyrade från drönare. Inga upprörande fotografier; inga blodiga detaljer; ingen politisk agitation, utan blott ett neutralt redovisande av de faktiska kostnaderna i förspillda människoliv. Men, enligt Apple, ”stötande”. Jag tänker mig att det måhända är mer ”stötande” att bedriva tillverkning på ett sätt som får anställda kasta sig från höga byggnader mot en säker död, och hantera detta genom att låta företagets underleveratörer spänna upp nät lämpade för cirkusakrobater. Kanske kvalificerar även barnarbete och slavarbetskraft i samband med utvinning av för mobilindustrin centrala råvaror – som coltan och andra så kallade ”konfliktmineraler” i Kongo – som mer ”stötande” än en korrekt redovisning av verkliga förhållanden i ”kriget mot terrorismen”™️.

Kontot @dronestream får svårt att hinna med…
… och ger till slut upp. Efter 15 år.

I slutet av 2017 lade utvecklaren Josh Begley ner sitt projekt. Antalet attacker med drönare var för många för att han skulle hinna hålla koll på distanskrigets offer. Då hade han bevakat dödsorgien i 15 år.

Vad som gör historien intressant och aktuell är att Apple, som finner sanningen stötande, uppenbarligen inte har några problem med lögner och rena påhitt. Följaktligen tänker företaget inte plocka bort konspirationsmånglaren och hatpredikanten Alex Jones från sin nätaffär. I augusti 2018 är Infowars fortfarande tillgänglig.

I sig är det inget problem. Tvärtom är jag, vilket jag skrev om tidigare, oerhört skeptisk till privata oligopol som agerar censorer, förment för allmänhetens bästa. Om det inte hade varit för hur bolaget konsekvent motarbetade Begleys appar, vilket i praktiken har inneburit att de som har Mac-datorer, Iphones och Ipads (undertecknad inkluderad) nekades hans sammanställning av USA:s drönarkrig.

Apples förklaring till varför de fortsätter att saluföra Alex Jones produkter låter i ljuset av denna historia märklig. Anledningen till att de inte plockar bort hans appar från sin butik är att de enligt egen utsago vill tillåta alla olika synpunkter på sin plattform.

We strongly support all points of view being represented on the App Store […]

Möjligtvis vill Apple verkligen främja olika perspektiv och åsikter. I ett väldigt snävt avseende. För en mångfald av underhållning och showbiz – som ju Alex Jones, sin vidriga reaktionära agenda till trots, faktiskt är ett exempel på – förefaller vara berikande ur Apples synvinkel. En myckenhet av cyniska förströelser är förmodligen bra för omsättningen. Precis som Glenn Beck tidigare lockade miljoner tittare när han spred stolligheter under bästa sändningstid på Fox så har Jones byggt sitt eget imperium av tokerier; en mörk trollversion av En Ding Ding Värld. Appar som uppmärksammar politiskt omstridda fenomen som utomrättsliga avrättningar och civila dödsoffer i tusental är däremot inte nödvändigtvis vare sig kommersiellt gångbara eller kommersiellt önskvärda.

[…] as long as the apps are respectful to users with differing opinions, and follow our clear guidelines, ensuring the App Store is a safe marketplace for all.

Den andra halvan av citatet från Apple antyder vad det hela egentligen handlar om. Kruxet med att visualisera drönarkrigets offer, likväl som andra kontroversiella ämnen, är möjligtvis att dylika appar inte respekterar de användare som är övertygade om att de lever i den bästa av världar. Metadata+ redovisade fakta som inte föll herr Pangloss och hans vänner i smaken och riskerade därmed att förvandla Apples omhuldade ”marknadsplats” till ett otryggt ställe för dem som önskar leva i en fantasivärld. Möjligtvis var det där skon klämde: Apple ville inte stöta bort köpstarka men politiskt konservativa kunder. Devisen ”Ignorance is bliss” verkar gälla både för Apple och, ofrivilligt, för konsumenterna i deras nätbutik.

För sådan är nu den värld vi lever i: Att uppmärksamma mördande på stor skala är suspekt aktivism och politisk agitation som får förment belevade och balanserade människor att bokstavligt talat se rött. Att mörda på stor skala är däremot apolitiskt, ehuru olyckligt. Det är av allt att döma synd om människorna.

Gazaremsan

5 minuters läsning
Israel har ånyo flygbombat den redan hårt prövade civilbefolkningen i Gazaremsan.

Våldsamheterna mellan Israel och den terroriststämplade organisationen Hamas har återigen flammat upp. Striden står mellan terrorgruppen, som sätter eld på pappersdrakar och skickar dem över gränsen (”brinnande luftfarkoster”), och den israeliska krigsmakten, som skickar bombflygplan över gränsen. DN:s rapportering ger dock en märklig bild av konflikten.

Efter ett uppehåll i de israeliska bombräderna över Gazaremsan skriver DN:s reporter Nathan Shachar:

Netanyahu har under sina nio år vid makten avstått från att ta några initiativ i fråga om Gaza. Han har reagerat på kriser och tillbud, men aldrig försökt implementera egna idéer – väl medveten om att hans väljare ogillar eftergifter till Hamas.

Med formuleringen ”reagerat på kriser och tillbud” ger Shachar sken av att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har varit en passiv ledare som ställvis blivit tvungen att agera på grund av yttre omständigheter. I själva verket döljer ordvändningen omkring 2 800 palestinier dödade av israelisk militär sedan han kom till makten. Bara i Gazaremsan. Det är en kraftig reaktion på ”tillbud”.

DN och Shachar gör i och för sig inte något nytt, de trampar bara vidare i ett väl etablerat mönster av att förminska offren för Israels periodiska utbrott av urskillningslöst våld och dess brutala blockad av Gaza. Men det kommer mer av samma kaliber i artikeln:

Om det starka Israel är lika ovilligt, eller mer ovilligt, än det svaga Hamas att gå i krig så har Israel fått dålig utdelning på sina väldiga försvarsutgifter.

Här får läsaren onekligen intryck av att Israels ledning drar sig för att använda militärt våld. Litet högre upp i samma stycke förklarar Shachar hur en paralyserande passivitet har präglat Netanyahus ledarskap. Det är en märklig beskrivning av hans styre och sammantaget ger det en skev bild av Israels politik gentemot Gaza och dess palestinska befolkning.

Operation Gjutet bly (Cast Lead**, 2008/2009) respektive Protective Edge (2014) är två övertydliga exempel på att Israel knappast saknar viljan att låta militären regna död och förstörelse över Gaza. Den senare av de två massakrerna skedde under Netanyahus tid vid makten. Hans förmodade passivitet till trots. Resultatet var  2 200 döda palestinier, varav över 500 barn, samt massiv materiell förstörelse. Men trots det förefaller Shachar vara oroad över att Israel inte ska agera tillräckligt våldsamt för att få ”utdelning” på sin väl tilltagna militärbudget.

Agerar han som en opartisk journalist? Hans resonemang kring Israels förmenta ovilja att använda våld fortsätter med följande betraktelse:

Israel har starka kort som det ännu inte spelat – det kan strypa all varutrafik till Gaza, det kan döda Hamas ledare med målsökande robotar – som skedde 2004 – och det kan förstöra all infrastruktur och alla militärbaser i Gaza.

Är detta rapportering eller uppmuntran till brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt? Gaza är redan på randen till att vara obeboeligt, och inom ett par år kommer denna olycksbådande gräns att vara passerad. Detta enligt FN:s bedömning. Inom kort är det således inte möjligt att leva – än mindre leva ett värdigt liv – på denna landremsa där strömavbrott är legio och 95 procent av allt vatten är förorenat och därmed otjänligt. Hälften av Gazas invånare är barn. I denna situation hindrar Israels blockad externa parter – exempelvis Ship to Gaza, som militären stoppade på internationellt vatten – från att föra in förnödenheter. Utan någonstans att fly, utan rent vatten och utan ekonomiska möjligheter är befolkningen utsatt för kollektiv bestraffning. Trots det undrar Shachar om inte tumskruvarna kan dras åt än hårdare.

Dessutom talar han utan förbehåll om ”militärbaser”, trots att det är ett välkänt faktum att den Palestinska myndigheten, till skillnad från Israel, saknar militär. Hamas är en terrororganisation, men det är inte en armé. Likväl skulle Israel, menar Shachar, kunna förstöra organisationens så kallade militärbaser.

Visserligen skulle man kunna hävda att Israel-Palestina-konflikten är ett klassiskt exempel på asymmetrisk krigföring: Hamas brinnande drakar och raketer (eller ”förstärkta fyrverkeripjäser” [enhanced fireworks] som Norman Finkelstein kallar dem) mot bombflyg och välbeväpnade soldater.

Det bortser emellertid från att den ena parten är utsatt för ockupation och blockad. Jag undrar om DN skulle beskriva misshandel som asymmetriskt handgemäng?

Sedan Gjutet bly – som slutade ett par månader innan Netanyahu tillträdde premiärministerposten – har åtskilliga människor, såväl oskyldiga civila som stridande på ömse sidor, fått sätta livet till i konflikten. Över 3 000 palestinier och 120 israeler, enligt människorättsorganisationen B’Tselem. Fördelningen avspeglar styrkeförhållandet mellan de två parterna. Shachar nämner emellertid varken denna omständighet, blockaden eller Ship to Gaza i sin artikel.

Den bakomliggande orsaken till konflikten är Israels mer än 50 år långa ockupation, illegala bosättningar på Västbanken och blockaden av Gaza. Däri ligger kärnan. Dessutom har den israeliska staten upprepade gånger brutit mot internationell rätt i samband med de återkommande anfallen mot världens största utomhusfängelse: Gazaremsan.

Men i stället för att ta upp dessa förhållanden uppehåller sig Shachar vid Hamas ”akrobatkonster” för att säkerställa sin politiska överlevnad; hur dess ledare studerat ”israelisk psykologi” och därmed vet hur Netanyahu resonerar, samt hur de bemästrar ”rävspelet” i Mellanöstern. Som om hela konflikten egentligen kokade ner till Hamas vara eller icke vara.

Artikeln är symptomatisk för hur många etablerade medier – inte bara DN – vidmakthåller föreställningen om att Israel Palestina-konflikten i grund och botten är oerhört komplicerad och ytterst svårlöst. Fredsprocessen går hela tiden i stå för att palestinierna vägrar ta sitt förnuft till fånga. Genom att dessutom upphöja Hamas till en slug maktspelare som med lätthet kan manipulera den tvehågsne och passive Netanyahu får läsarna intrycket att om bara terrororganisationen försvann skulle en rättvis och balanserad lösning vara inom räckhåll. Som om ockupationen, bosättningarna och blockaden blott vore sidospår i sammanhanget.

Jag skulle vilja hävda att Shachars rapportering mer liknar propaganda å Israels vägnar än oberoende nyhetsjournalistik. Med sina utläggningar framställer han Netanyahus regering som återhållsam och ovillig att använda våld. Därmed framstår förövaren som offer och offren som förövare. Palestinierna blir följaktligen ansvariga för sitt eget förtryck medan Israel förvandlas till en passiv motpart som blott kan avvakta utvecklingen medan de gör allt de kan för att skydda sin egen befolkning. Det är retoriskt skicklig PR, men det ger läsarna en förvrängd bild av situationen och vilka de främsta hindren är för en fredlig lösning av Israel-Palestina-konflikten.


* Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselems statistik täcker perioden 19 januari 2009 till 30 april 2018, premiärminister Netanyahu tillträdde ämbetet 31 mars 2009. Därför skrev jag bara ”över 3 000”, även om siffran är 3 159. Sedan 30 april har dödstalet stigit ytterligare.

** Läs de israeliska soldaternas egna beskrivningar av vad som pågick under anfallet på Gaza 2009 (operation Gjutet bly). Organisationen Breaking the Silence har sammanställt deras ögonvittnesskildringar. Ladda ner pdf här.

Helsingforsmötet

2 minuters läsning

Efter veckor av spekulationer har till slut en del konkret information från Helsingforsmötet mellan president Donald Trump och hans ryska motpart Vladimir Putin kommit ut. Magasinet Politico (som knappast tillhör deras fanklubb) har fått tag på ett ryskt memorandum inför mötet. Efter att ha granskat den ryska versionen av dokumentet och en engelsk översättning, skriver Politico:

The memo points to a surprising normalcy in the priorities that Putin brought to the meeting

Alltså, dokumentet tyder på att Putins agenda var ”överraskande” normal för dylika sammankomster. Med andra ord förefaller det som att det enda som gick utöver det normala i samband med mötet var omgivningens reaktioner.

Vad avslöjar då den läckta handlingen? Utöver samarbete för att minska spänningarna i Östeuropa och ett avtal som förbjuder vapen i rymden – med anledning av att Trump tidigare har uppmanat Pentagon att skapa en sjätte försvarsgren, en rymdstyrka (Space Force) – innehåller promemorian ett förslag om att förlänga avtalet för en begränsning av antalet kärnvapen. Demokratiska ledamöter lade nyligen fram ett liknande förslag i kongressen:

[T]he Russian document proposes a five-year extension for the so-called New START Treaty limiting nuclear arms. That mirrors a nonbinding resolution, S. 3169 (115), that Democrats recently proposed in Congress […]

Så vad betyder det här egentligen? Det går inte att dra alltför stora växlar på det hela än så länge eftersom det rör sig om ett avslöjande baserat på läckt information och anonyma källor. Men om uppgifterna stämmer innebär det möjligen åtminstone en början till avspänning, samt fortsatt samarbete kring nedrustning av kärnvapenarsenalerna. Något som torde vara positivt för mänskligheten. Sedan finns det givetvis försvarshökar på ömse sidor av Atlanten som betraktar alla former av kompromisser som tecken på svaghet. Den konservativa tankesmedjan Center for Security Policy tolkade Putins erbjudande om återupptagna nedrustningssamtal som ”en fälla”. Inte minst då de föreslagna åtgärderna skulle ”snöpa” USA:s planerade militarisering av rymden.

För svenskt vidkommande väntar jag med spänning på hur Natoentusiaster ska spinna ett önskemål om nedrustningssamtal som ett omedelbart hot mot Sveriges säkerhet. Men jag blir inte förvånad om de antingen ignorerar uppgifterna eller hävdar att promemorian i själva verket är ytterligare en lömsk skenmanöver; ett försåtligt drag från ”schackspelaren” Putin. Jag är hursomhelst nyfiken på deras reaktioner. Om nu svensk press rapporterar om avslöjandet. Hittills (kl. 00.45, 8 augusti) har jag bara sett en artikel på svenska. Men publicerad av finska Yle 8 augusti.

Krigsindustrin

4 minuters läsning
F-16 Falcon, tillverkad av Lockheed Martin.

2017 uppgick världens totala militärutgifter till 1 739 miljarder dollar eller 2,2 procent av global BNP. Det är den hittills högsta nivån sedan Kalla krigets slut. USA står för en tredjedel. Tillsammans med sina 28 allierade i Nato lägger de ut ungefär hälften av alla pengar som går till vapen och soldater i världen (drygt 883 miljarder dollar om jag har räknat rätt).

Likväl verkar det inte finnas någon ände på upprustningen. 2019 kommer säkerligen ett nytt rekord slås. Inte minst då USA:s senat nyligen gav grönt ljus till Donald Trumps föreslagna försvarsbudget för kommande år på hela 716 miljarder dollar.

Som jämförelse spenderade Ryssland 55 miljarder dollar på försvaret i fjol. Vilket innebär att blott uppskrivningen av USA:s militärutgifter mellan 2017 och 2019, en ökning med 82 miljarder dollar, vida överstiger ärkefiendens sammanlagda utgifter för militären. Givet att alla verkar tämligen eniga om att Trump är både oberäknelig och farlig är det förbluffande att både republikaner och demokrater – som dagligen hävdar att han är i händerna på Vladimir Putin – har valt att sätta en än mäktigare krigsmakt i händer på honom. President Trump disponerar redan över den överlägset största massförstörelsemaskin som existerar på detta klot (se Tabell 1).

Här är siffror för de fem åren fram till och med 2017*:

Militärutgifter (miljarder $)

 20132014201520162017
USA659618604600597
Kina177192205216228
Saudiarabien7385906470
Ryssland5660656955
Sverige55,35, 45,45,5
Tabell 1. De fyra länder med högst militärutgifter i världen, plus Sverige. Miljarder dollar, 2016-års fasta priser. Källa: SIPRI

Det förvånar säkert många att den tredje största militärmakten efter USA och Kina är Saudiarabien, inte Ryssland. När jag först granskade siffrorna för ett par år sedan kom det som en överraskning för mig hur oerhört mycket pengar Gulfstaterna, med den saudiska monarkin i spetsen, lägger ner på vapensystem varje år.

Vilka är det då som tjänar på denna krigiska bonanza? USA dominerar listan över världens vapentillverkare med nära nog hälften av alla bolag på listan över de hundra största producenterna, inklusive de tre topplaceringarna (se Tabell 2). Åtskilliga Europeiska krigsmaterielkoncerner ligger också på topplistan. Däribland svenska Saab som ständigt förekommer i medierna då svenska staten hjälper dem att exportera JAS Gripen, insvept i ett moln av korruptionsanklagelser. Kinesiska företag är inte med på listan, inte för att de nödvändigtvis är för små utan för att siffrorna är för osäkra.

Hur man än vänder och vrider på statistiken går det inte att komma ifrån att militärindustrin i USA och Europa tjänar enorma summor på internationella konflikter och upprustning. Inte minst är många sysselsatta i produktionen av stridsflygplan, missiler, skjutvapen och bomber.

Krigsindustrins topp fem

FöretagLandFörsäljningVinstAndel (%)Anställda
Lockheed MartinUSA40,85,38697 000
BoeingUSA29,54,931150 500
RaytheonUSA22,92,29563 000
BAE SystemsSt.Br.22,82,49583 000
Northrop GrummanUSA21,42,28767 000
Tabell 2. De fem största vapentillverkarna. Företagets hemvist; försäljning av krigsmaterial i miljarder dollar (2016); total vinst i miljarder dollar (2016), vapen som andel av total försäljning i procent (bolagen har även civil produktion) samt antalet anställda. Källa: SIPRI

Krigets politiska ekonomi handlar emellertid inte bara om vapenindustrins vinster eller ens en enskild stormakts ordinarie försvarsbudget, utan om en hel skuggekonomi som kretsar kring död och förintelse. Utöver de företag som för behändiga summor tillhandahåller logistik och sköter säkerhet i anslutning till invasioner och ockupationer – Halliburton och Blackwater (numera Academi) blev ökända i samband med Irakkriget – finns det en kraftig undervegetation av militäranalytiker och strateger; tankesmedjor och opinionsbildare som frodas när spänningsnivån eskalerar. Huggsexan om naturresurser efter militära interventioner (en populär eufemism för krig) tillkommer förstås. Sedan uppstår det givetvis makalösa möjligheter till korruption då biståndspengar ska fördelas för återuppbyggnad av länder som har reducerats till grus.

Ytterligare en aspekt som gör krig till resursslöseri av episka proportioner är att stora delar av kostnaderna för insatserna i exempelvis Afghanistan och Irak går utöver USA:s officiella försvarsbudget. Tabell 1 berättar inte hela sanningen. Tillägg för reparationer av utrustning och, framför allt, vård och ersättning till skadade soldater uppgår till tusentals miljarder dollar för decennier framöver. Det är i svenska kronor en siffra med tretton nollor efter. Tretton. Allt detta är ändå bara ekonomiska aspekter av krig. Den största kostnaden bärs av alla de människor som i bästa fall utsätts för ett djävulskt lidande, och i värsta fall mister sina liv.

Men varför hackar jag på just USA? Anledningen är förfärande enkel: Ingen annan militärmakt på jorden ger sig utanför sina nationsgränser med vapen i hand lika högfrekvent och på en lika massiv skala.

Farhågorna om att Trump skulle bli en isolationistisk president har kommit på skam. Han exporterar vapen, rustar, hotar och bombar precis som förr. Jag vet ärligt talat inte om han har betett sig mer självsvåldigt än George W Bush som lanserade en kollektiv bestraffningsoperation mot Afghanistan, som fortfarande pågår, för att därefter starta ett illegalt anfallskrig mot Irak baserat på rena lögner. Barack Obamas facit med ett eskalerande drönarkrig och den katastrofala Libyeninsatsen manar också till återhållsamhet med hurraropen. Militarismen och de internationella aggressionerna förefaller vara relativt konstanta över tid. Krigsindustrin i dess vidaste bemärkelse, som jag försökte skissa här ovan, tjänar oavbrutet på denna ordning (vad ”denna ordning” i sin tur kan tänkas bero på är en mer komplicerad fråga som jag får återkomma till vid ett senare tillfälle).

Sedan 11 september 2001 och startskottet för ”kriget mot terrorismen” har vapentillverkare och privata säkerhetsbolag gnuggat händerna. Vinster och aktiekurser har stigit nästan oavbrutet. Masslakt och förödelse kan vara oerhört attraktivt för dem på behörigt avstånd från skottlinjen.


* Diskrepansen mellan siffrorna i tabellen och uppgifterna tidigare i texten (716 – 82 = 634, inte 597 som det står för år 2017) beror troligtvis på att nyhetsartikeln utgår från ett annat källmaterial. Olika beräkningsmodeller och huruvida siffrorna anger löpande eller fasta priser ger skilda resultat. Statistik över militärutgifter är ingen exakt vetenskap. I mina tabeller och beräkningar har jag utgått ifrån SIPRI:s (Stockholm International Peace Research Institute) publikationer.  

Galenskaper

12 minuters läsning

Samtidigt som svår torka och extrem hetta steg den internationella politiska temperaturen till febernivå när Donald Trump och Vladimir Putin sammanstrålade för ett toppmöte. Jag är givetvis medveten om att jag är sen på bollen, men givet hur absurd och allvarlig situationen är vill jag ändå uppmärksamma några aspekter av vår tids besatthet vid Ryssland. I dagsläget är vårt grannland i öster inte bara det allvarligaste hotet mot världsfreden utan dessutom underminerar ryska påverkansoperationer ständigt demokratierna i Europa och Nordamerika. Det är åtminstone en vitt spridd föreställning i Västvärlden och i Sverige.

Jag har redan tidigare skrivit förhållandevis mycket om Ryssland och Putins regim och relaterade ämnen på denna blogg eftersom den massmediala och politiska fixeringen vid Ryssland framför allt gynnar dem som vill ha upprustning och svenskt Natomedlemskap. För dem av oss som anser att militarism och krigshets är av ondo (ja, jag vet, det är en extrem åsikt i rådande samtalsklimat) är denna utveckling oroväckande. Därför försöker jag uppmärksamma de mest befängda inslagen för att förhoppningsvis stärka de krafter som arbetar för nedrustning och avspänning. Det är inte mycket, men det är det lilla strå som jag bidrar med till stacken.

De vilda spekulationerna och de konspiratoriska inslagen och är så ymniga i detta sammanhang att detta blogginlägg med nödvändighet kommer att bli långt. Låt oss börja vår resa in i Russiagates* förlovande land.

Efter Trumps tête-à-tête med Putin i Helsingfors den 16 juli har kommentatorer och analytiker på ömse sidor Atlanten lagt i överväxeln. Om vi ska tro en strid ström av uttalanden från såväl demokrater som republikaner har Rysslands ledare president Trump som i en liten ask, och hela den västerländska civilisationen är hotad av en ultranationalistisk, antidemokratisk och maktfullkomlig despot fast besluten att uppnå världsherravälde. Det är den korta och ”sansade” versionen. Sedan finns det mer fantasifulla analyser i omlopp. Svenska journalister har vidarebefordrat de upphetsade utspelen från USA och lagt till sina egna, ofta likaledes alarmistiska, kommentarer om det dystra tidevarv vi leva i.

Kommunism i ny tappning

Trumps förmodade hemliga samröre med Putins regim har gett upphov till många besynnerliga reaktioner, men den kanske märkligaste är att Kalla krigets gamla kommunistskräck har kommit till heders igen. Såväl konservativa kritiker av Trump som liberaler har associerat Putin – och därmed Trump – med hammaren och skäran. I åtminstone två års tid har Putin, den kommunistiske despoten, florerat i sociala medier. Dagen före presidentvalet i USA 2016 skrev jag om kampanjorganisationen putintrump.org som hade – och fortfarande har – just den sovjetiska flaggans emblem som symbol. (I min bloggpost tog jag, som så många andra, för givet att Trump skulle gå på pumpen mot Hillary Clinton.)

Grand Ol’ (Communist?) Party. Tavlorna finns uppsatta på flera platser över USA.

I våras uppmärksammade aktivister i det demokratiska partiet ånyo det påhittade förhållandet mellan republikaner och revolutionär vänster genom att sätta upp enorma blodröda reklamtavlor över USA där O:et i GOP hade ersatts med hammaren och skäran omslutna av en lagerkrans. GOP står för ”Grand Ol’ Party” och syftar på det republikanska partiet. Motivet finns också på t-shirts, kaffemuggar och klistermärken. Bilden här ovan lades upp på sociala medier av Claude Taylor, en tidigare medarbetare i Vita huset under Bill Clinton, numera PR-makare för demokraterna i Mad Dog PAC (PAC står för Political Action Committee). Taylor har Twitterhandtaget ”TrueFactsStated”, vilket är pikant då beskrivningen av det republikanska partiet som en arvtagare till Sovjetkommunismen rimligtvis faller under kategorin falska påståenden. I dagsläget pågår nya kampanjer för att dra Trump inför rätta med affischtavlor med texten ”Impeachment Now” följt av texten ”Make America America Again!” [betoning i original], samt en mot republikanen Devin Nunes med en förtydligande text på ryska för att ingen ska missförstå poängen. Mad Dog PAC antyder föga subtilt att Trump och Nunes är att likställa med landsförrädare.

Kongressledamot Hurd tar avstånd från ”kommunisten” Putin.

Här är ett färskt exempel på denna form av politiskt illiterat retorik, fast denna gång inifrån det republikanska lägret. Samma dag som toppmötet ägde rum i Finland twittrade kongressledamoten Will Hurd att han hade uppmanat såväl Barack Obama som Trump att inte stryka kommunistiska tyranner medhårs. Den kommunistiske tyrannen i fråga var givetvis Putin. Magasinet Politico ville inte vara sämre och prydde omslaget till utgåvan 20 juli med Russiagategodis i skepnad av de två presidenterna omgärdade av hammare och skäror.

Putin och Trump, arkitekterna bakom en femte International?

Hade någon annan president än Trump kunnat få så många att till synes tappa huvudet?

Det är lätt att avfärda dylika uttalanden som billiga och effektiva knep för att komma åt en uppenbart avskyvärd makthavare med hjälp av det, i amerikansk kontext, väletablerade kommunistspöket. Men jag tror att det är en för simplistisk analys. Det är mörkare krafter i rörelse. Mer om det senare, men för stunden räcker det med att konstatera den episka ironin i det faktum att det tog två konservativa politiker för att väcka kommunistskräcken till liv igen.

En annan aspekt av Russiagate, som är mindre lätt att skratta bort, är de homofoba montage, muralmålningar, memes och teckningar av Donald och ”Vlad”** i erotiska poser eller i full färd med att ha sex. Givetvis är ”Vlad” den dominante i dessa scener. Jag tänker inte sprida vidare dyngan här – bilderna är allestädes närvarande på sociala medier för de som själva vill bilda sig en egen uppfattning – men jag har oerhört svårt att se något progressivt budskap i sådana framställningar.

Demokrati under attack

Ända sedan det chockartade valresultatet då Trump besegrade Clinton har Russiagate varit en riktig långkörare; en följetong av Dallas-proportioner. Var gång som elden är på väg att dö ut dyker det upp ett nytt avslöjande och blåser liv i spektaklet igen.

Men varför inte? Enligt The Guardian-journalisten Luke Harding, författare till bästsäljaren Collusion, föll USA:s demokrati offer för en utstuderad och sedan länge planerad attack där Putin och Trump stod i maskopi med varandra i syfte att beröva Clinton valsegern. Han är inte ensam om denna hypotes. Dagligen upprepas mantrat att Trump sitter där han sitter tack vare Putin. Somliga hävdar rent av att USA:s president är föga mer än den ryske ledarens marionett; verklighetens ”Manchurian candidate”. I alla sina facetter är det en fascinerande konspirationsteori där den ryska staten skulle ha genomfört en häpnadsväckande och framgångsrik statskupp mot världens enda supermakt.

Här  ett inslag från The Real News Network där Aaron Maté – som själv är skeptisk till hela Russiagate-konspirationen – frågar ut Harding om den hypotes som han framför i sin bok.

Det som främst talar för Russiagate är att så många inflytelserika personer är övertygade om att konspirationen inte bara är en hypotes, utan en korrekt beskrivning av ett verkligt förlopp. Popularitet är dock ett klent mått på vad som är sant eller inte.

Enligt professor Seth Abramson, analytiker för CNN och BBC, är Putin i praktiken USA:s president.

Om rysk underrättelsetjänst på Putins direkta order faktiskt ”hackade” USA:s presidentval 2016, och Trump de facto är hans nickedocka, är det förvånande att Trump alltjämt sitter kvar på sin post. Likaså förvånar bristen på konkreta bevis för vad som rimligen var en statskupp. Trots avslöjanden om korruption, pengatvätt och dataintrång (de tolv GRU-agenterna som Mueller åtalade precis före toppmötet) saknas fortfarande belägg för att Ryssland satte Trump på presidentposten.

Avslöjandet om den numera berömda trollfabriken i St Petersburg och de riktade Facebookannonserna visar emellertid på konkreta handlingar riktade mot USA och Västvärlden. Internet Research Agency, entiteten bakom trollfabriken, hade en budget i mångmiljonklassen och ryska aktörer köpte annonser på sociala medier för omkring hundratusen dollar.

Detta måste dock ställas i relation till en presidentvalskampanj där huvudkandidaterna tillsammans spenderade närmare två miljarder dollar. Det vill säga, i storleksordningen 15 miljarder kronor. Vidare visades en fjärdedel av de ryska annonserna inte får någon överhuvudtaget, och majoriteten av de som fick genomslag såg folk efter valdagen. Oneklingen ett besynnerligt sätt att påverka väljarsympatier inför ett val. Till dags dato har, mig veterligen, dessutom ingenting framkommit som antyder att USA:s befolkning i någon signifikant utsträckning faktiskt ändrade sitt röstbeteende på grund av en medveten rysk kampanj.

Men. Om den ryska rännilen av annonser på sociala medier hade någon som helst påverkan på valutgången var den ett under av kostnadseffektivitet. I en väl fungerande marknadsekonomi borde de mest prestigefyllda PR-byråer i väst för länge sedan ha rekryterat vartenda ryskt troll. Har det hänt?

I sammanhanget är det värt att notera hur Russiagate under de senaste två åren successivt har gått från att ha handlat om ett val riggat till Trumps fördel, via manipulation av väljarsympatier, till en långsiktig och diffus ambition att splittra det amerikanska samhället (men även europeiska demokratier) och så misstro mot dess institutioner. För anhängarna har varje steg varit en motvillig reträtt från en påtaglig konspiration till mer allmänt hållen rysk vilja att gynna sina egna intressen på sin stormaktsrivals bekostnad.

Sektliknande tendenser

Om Rysslands geopolitiska intressen och dess inblandning i presidentvalet i USA 2016 hade varit i centrum för anhängarna av Russiagate skulle rimligtvis alla sakförhållanden vara av intresse. Det som talade för att Ryssland faktiskt utgör ett allvarligt och akut hot mot demokrati och frihet i hela Västvärlden skulle vägas mot de förhållanden som talade emot denna hypotes. Såväl kritiker som företrädare för teorin skulle få komma till tals utan ad hominem-attacker.

Men så är inte fallet. I stället pågår ihärdiga försök att svartmåla alla som inte är med på tåget som ”agenter för Putin”, ”Putinkramare”, ”nyttiga idioter” och så vidare. Logiken bakom denna enhetsfront mot avfällingar är ruskigt effektiv, och förfärande enfaldig. Den lyder som följer: Eftersom Putin är en auktoritär ledare för en repressiv regim måste han personligen vara ansvarig för allt dåligt som händer i världen; alla som inte håller med om denna utsaga älskar auktoritära ledare för repressiva regimer. För att verkligen hamra hem poängen brukar de påstådda ”putinisterna” dessutom bli associerade med Stalin, Gulag, folkmord med mera (kom ihåg att Putins Ryssland är en direkt arvtagare till Sovjetunionen under Stalin i Russiagate-världen). En mildare men lika infantil hypotes är att om ett internationellt händelseförlopp gynnar den ryska statens intressen så måste det också vara den ryska staten som ligger bakom detta händelseförlopp. Jag skulle vilja hävda att Russiagate och dess relaterade yttringar är typexempel på konspiratoriskt tänkande.

Det fina i kråksången, ur konspirationsteoretikernas perspektiv, är att deras teorier är mer eller mindre omöjlig att falsifiera. Ingenting kan få dem att ge upp sina trossatser. Varje saklig invändning, varje uppgift som till synes motsäger den bland opinionsbildarna vedertagna berättelsen, leder bara till ytterligare en kreativ utveckling av konspirationen, som därmed blir än mer utstuderad. Vilket i sin tur bekräftar hur oerhört förslagen Putin faktiskt är när han likt en veritabel professor Moriarty alltid är steget före sina vedersakare. En sekt har inte plats för tvivlare.

Effektiv marginalisering

Konspiratoriska inslag må vara illa nog, men det finns betydligt mer oroväckande aspekter av den masspsykos som sveper över Västvärlden. För Rysslandshysterin har gett gott om ammunition till de högerkrafter som önskar baktala sina politiska motståndare. Och de utnyttjar den till maximal effekt. I själva verket förefaller Russiagate ha förmått även många med vänstersympatier att falla in i ledet och ge draghjälp åt sina politiska motståndares agenda. Förmodligen av rädsla för att annars bli ställda vid skampålen som Putins medlöpare.

Den hysteriska fixeringen vid Ryssland ser ut som galenskap. I historiens backspegel kommer den möjligtvis vara ytterligare ett exempel – utöver de katastrofala krigen i Afghanistan och Irak samt Libyeninsatsen – på hur rädslan för att bli betraktad som illojal, ”diktatorkramare” eller rent av förrädare, kombinerat med effektiv propaganda kan få normalt sett förnuftiga människor att fullkomligt förlora sin omdömesförmåga.

Samtidigt som hela konspirationsteorin är galen finns det en opportunistisk logik bakom det hela. Som Polonius sade om Hamlet.

Though this be madness, yet there is method in ’t.

Det hela började när Clinton kalkylerade med att Trump skulle bli ett lätt byte. Idén om att koppla ihop motståndaren med Putin var i svang redan i slutet av 2015  då Ukrainakriget pågick för fullt och Ryssland hade annekterat Krim i strid med internationell rätt. Den ryske presidenten var en paria. Clintons kampanjchef John Podesta fick följande förslag:

Best approach is to slaughter Donald for his bromance with Putin […]

Det var med andra ord långt före hackingskandal och Facebookannonser som strategin för vad som senare skulle bli Russiagate tog form. Sedan dess har det fortsatt på samma spår. Men tillvägagångssättet är inte bara riktat mot Trump och den nationalistiska högern utan även mot varje tänkbar progressiv och radikal rörelse som hotar de intressen som den politiska mittfåran företräder. Fairness and Accuracy In Reporting (FAIR) sammanfattar hur allt och alla från vänsterpolitiker till Black Lives Matter och miljöprotester i USA har blivit misstänkliggjorda för att gå Putins ärenden.

Guilt by association är onekligen ett effektivt sätt att svärta ned sina motståndare. Det är inte svårt att se hur illvilliga antydningar med stort medialt genomslag kan marginalisera organisationer och privatpersoner. I slutänden kan det mycket väl resultera i att de som har engagerat sig i frågor som har blivit måltavlor väljer självcensur för att slippa bli uthängda som ”nyttiga idioter” för den ryska staten. I min värld hamnar förslagna metoder för att tysta människor med ”fel” åsikter långt ifrån idealet om det öppna samhället.

Avledande manöver

Även om Russiagate i en snävare bemärkelse givetvis inte har någon större bäring på Sverige och svensk politik är Ryssland ett tacksamt slagträ även här på hemmaplan. I en tidigare blogg skrev jag om den skandalöst illa underbyggda vetenskapliga rapport där två av Utrikespolitiska institutets medarbetare insinuerade att såväl Svenska freds som Natomotståndare var Putins lakejer. Först efter massiv kritik från akademiker kröp författarna till korset, åtminstone delvis. Då var skadan redan skedd. Även hemlighetsfulla konspirationsteoretiker med såväl konservativa som högerextrema kopplingar (men för omväxlings skull ”goda” högerextremister, det vill säga högerextremister mot Putin) som på ytterst lösa boliner förtalar och hänger ut enskilda journalister och nyhetssajter har fått utrymme i etablerade tidningar som Dagens Nyheter. Sedan dess har svenska medier oförtrutet trummat på med vad som knappast kan betraktas som annat än krigsjournalistik.

För försvarsindustrins vänner är denna ordning givetvis som manna från himmelen. Politikerna tävlar i sin tur om vem som kan vara hårdast och mest kraftfull i sina uttalande mot ”tyrannen” på andra sidan Östersjön och som ett brev på posten (på den gamla tiden när Posten fortfarande levererade brev någorlunda pålitligt) kommer krav på höjda budgetanslag till försvarsmakten. Betydande delar av politikerkåren – från konservativa till socialdemokrater – förefaller ta den ryska dimridån på allvar. Huruvida de själva tror på vad de säger är irrelevant, det är konsekvenserna i form av ett förhöjt spänningsläge i vår del av världen som spelar roll.

De krafter som nu är i rörelse erbjuder trots all sin fientlighet mot president Trump respektive Putin vare sig något verkligt motstånd mot auktoritär konservatism eller någon progressiv politisk agenda eftersom de själva förespråkar en konspiratorisk världsbild där militarism och upprustning är den enda vägen framåt. Fast i deras fall är det lömska ryssar anförda av en ”kameleont” som står för hotbilden. Därav de ivriga ropen på anslutning till Nato.

Aggressiviteten är stundtals häpnadsväckande. Varje person som framför en hållning som inte direkt uppmanar till en eskalering av konfliktnivån mellan världens enda supermakt och en regional stormakt – båda med stora kärnvapenarsenaler – leder omedelbart till vilda spekulationer om kopplingar till Kreml. Anklagelserna får stor medial uppmärksamhet medan eftertankens kranka blekhet förpassas till en undanskymd plats. Låsningen vid grannlandet i öster vänder bort våra blickar från akuta internationella frågor som klimatförändringar och miljöförstörelse. Även den allmänna bevakningen av konfliktzoner och internationell politik får stå tillbaka (såvida inte Putin har ett finger med i spelet) eftersom så ohemult mycket tid och energi går åt till att rapportera och tycka till om det förmodat existentiella hotet från Ryssland. Som en avledande manöver från andra frågor är det en synnerligen effektiv strategi.

Vänstern och progressivt sinnade kan självfallet aldrig hamna på rätt sida i denna militaristiska yra. Det finns alltid mer stridslystna försvarshökar på högerflanken. Inga fördömanden av Putins auktoritära styre kommer heller att vara tillräckligt hårda för att blidka högern som envetet har bestämt sig för att misstänkliggöra alla till vänster om försvarsminister Peter Hultqvist för att vara Kremls agenter.

I detta läge behöver fredsvänner och progressiva krafter fortsätta att verka för allmän nedrustning och driva på för ett svenskt undertecknande av FN:s konvention om förbud för kärnvapen. Det är inte en opportun strategi givet stämningsläget. Men till skillnad från Rysslandshysterin skulle det slå hårt mot både Trump och Putin. Och alla andra militarister. De behöver krigshot och konflikter. Det behöver inte vi.


* Jag använder här medvetet Russiagate som en synekdoke för allt relaterat till teorier kring Rysslands negativa inflytande på det internationella planet. 

** Vlad är om jag har förstått saken rätt diminutivformen av Vladislav, medan Vova eller Volodya är kortformer av Vladimir.