Trumps serie av nederlag

3 minuters läsning
Jim Acosta från CNN och Donald Trump i en allt annat än vänlig ordväxling.

USA:s president är oförskämd och aggressiv mot journalister och hans Twitterkonto svämmar över av befängda påståenden och utspel på daglig basis. Hans retorik är en outsinlig och billig källa att ösa ur för redaktioner. Bevakningen av Donald Trumps tweets och presskonferenser må ge god avkastning per arbetstimme i form av sensationella snackisar, men vad tillför rapporteringen om ytterligare en stollighet egentligen? Bidrar den till några nya insikter om USA:s president, tillståndet i det republikanska partiet eller läget i världen? Tillför den något nytt?

Om vi lyfter blicken från retoriken till praktiken: Vad har Trump faktiskt lyckats genomföra och, framför allt, vad har han inte lyckats genomföra? Till skillnad från hans spärrlösa uttalanden avslöjar det en hel del om hans presidentskap och tillståndet för den konservativa rörelsen i USA.

Före höstens kongressval kontrollerade republikanska partiet Vita huset, senaten och representanthuset. En situation som rimligtvis borde ha gett president Trump möjlighet att driva igenom sin agenda utan större besvär. Likväl har han haft oerhört svårt att få någonting gjort.

Statsvetaren Corey Robin har tittat närmare på det politikområde som enligt ekonomen Joseph Schumpeter avslöjade en nations anda – ”the thunder of World History” – nämligen budgeten. Resultatet av hans analys avslöjar en ledare som har visat sig vara tämligen impotent.

Några av Trumps motgångar i punktform:

  • Försökte sänka budgeten till statliga kulturinstitutioner. Samtliga fick ökade anslag.
  • Försökte minska stödet till studenter. Kongressen ökade stödet.
  • Försökte skära ner anslaget till utbildningsdepartementet med 9 miljarder dollar. Kongressen ökade anslaget med 3 miljarder dollar.
  • Ville ha 25 miljarder dollar för att bygga en mur mot Mexico. Fick drygt 1 miljard dollar för att reparera befintligt gränsskydd.
  • Ville nyanställa 1 000 gränspoliser. Fick medel för 100.
  • Försökte minska naturvårdsmyndighetens budget med drygt 30 procent. Kongressen vägrade.

Slutsatsen blir att den republikanskt kontrollerade kongressen i praktiken bevarade och i flera fall utökade Barack Obamas program, medan Trump led en serie nederlag. Inte ens Obamacare lyckades han avveckla.

För alla groteskerier och all lynnighet har han varit en påfallande ineffektiv president. Det kan vara värt att hålla i minnet när många förståsigpåare känner sig frestade att dra historiska paralleller och se honom som ett tecken på en återkomst för mellankrigstidens fascistiska rörelser. Varken en Hitler eller en Mussolini hade funnit sig i att stora delar av deras program helt sonika hade blivit nedröstat i parlamentet.

Så: Trump är tokig, vidrig, erbarmlig, lynnig, instabil och med största sannolikhet en fara för internationell fred och säkerhet. Men jämförelser med fascismen leder på avvägar. Rörelser och ledare kan vara riktigt usla och en fara för andra, utan att för den skull passa in i 1930-talets mall.

Omvärlden har verkligen anledning till oro då såväl USA som Ryssland alltjämt har kvar sina enorma kärnvapenarsenaler. De båda stormakterna avser för övrigt förnya sina massförstörelsevapen (ett program som för övrigt Barack Obama, fredspristagaren, sjösatte i USA). Därutöver finns det inget som tyder på att Vita huset under Trump har någon som helst avsikt att ta global uppvärmning och miljöförstörelse på allvar.

Dessa förhållande är oerhört bekymmersamma. I det sammanhanget är Trumps ständiga övertramp och hans duster med andra världsledare, som Macron, föga mer än distraktioner. Tyvärr får emellertid de sistnämnda, de snackisvänliga personkonflikterna, väldigt mycket uppmärksamhet.

Digital Sherlocks

3 minuters läsning

Att göra research, undersöka eventuella samband och ställa prövande frågor, även om de ibland känns besvärliga, det är en självklar del av journalistyrket. Men vad händer med den kritiska garden när historien på många sätt är god, positiv och innehåller barn och unga?

Så inledde Medierna sitt reportage om en 15-årings klimatstrejk utanför riksdagshuset. Rapporteringen i flera stora medier hade missat relevant information. För ingen av de redaktioner som bevakade klimatstrejken hade uppmärksammat det faktum att tonåringens familj samma vecka gav ut en bok om klimatfrågan där även 15-åringen medverkade. En brist som de fick rättmätig kritik för i reportaget. Uppgifter om boken fanns lätt tillgängliga på nätet och var inte längre än en googling bort.

Bristande research således. Vilket i sin tur innebar att läsare och tittare inte fick hela historien. I praktiken fungerade medierapporteringen som okritisk och oavsiktlig marknadsföring inför boksläppet.

Det efterföljande reportaget i samma avsnitt av Medierna handlade om en brännhet fråga inför riksdagsvalet: Desinformation. Hur väl förberedda är svenska redaktioner inför möjliga påverkansoperationer?

Utöver den ”bruslåda” som Sveriges Television använder för att förhindra avlyssning av redaktionsmöten bestod inslaget av flera intervjuer. En av dem med Ben Nimmo från Digital Sherlocks. Reportern beskrev detektiverna som en digital analysgrupp med säte i Washington D.C. och Nimmo fick introducera sig själv på följande vis:

I used to be a journalist and I became a disinformation expert by accident.

Det låter ju neutralt och bra. Men Nimmo var inte bara journalist utan han arbetade även vid Natos pressavdelning där han var expert på relationerna mellan Nato och Ryssland respektive Nato och Ukraina. Vilken organisation hans grupp är knuten till framkom inte heller i reportaget. För det fyndiga namnet till trots är Digital Sherlocks samma sak som Atlantic Council:s Digital Forensic Research Lab. Atlantic Council är i sin tur en tankesmedja med täta kopplingar till Nato som har en Gulfmonarki respektive militär- och oljeindustri bland sina framträdande finansiärer.

Atlantic Council har en beskrivning av sin medarbetare Ben Nimmo på sin hemsida under länken ”Read Full Bio”.

För att travestera Mediernas inledning på programmet:

Att göra research, undersöka eventuella samband och ställa prövande frågor, även om de ibland känns besvärliga, det är en självklar del av journalistyrket. Men vad händer med den kritiska garden när historien på många sätt är god, positiv och handlar om kampen mot desinformation?

För precis som i fallet med den okritiska rapporteringen om 15-åringens strejk vid riksdagshuset så finns information om Ben Nimmo och Digital Sherlocks bokstavligt talat en googling bort. Nimmos karriär återges på Atlantic Council:s hemsida om besökaren blott klickar på länken ”Read Full Bio”, och på digitalsherlocks.org står det direkt under namnet: ”The Atlantic Council’s Digital Forensic Research Lab”.

Digital Sherlocks relation till Atlantic Council är inte något mysterium.

Medierna är ett av mina favoritprogram i Sveriges Radio och därför blir jag förvånad och förbryllad över att de missar sådan uppenbar information som rimligen är relevant för lyssnarna. För oavsett vad man tycker om Nato är det knappast en neutral och okontroversiell organisation. I synnerhet inte när det handlar om opartisk rapportering kontra försök att påverka allmänheten i en viss riktning. För givetvis har militäralliansen intresse av att främja sina egna målsättningar. Det är inte bara de ”onda” som sysslar med propaganda eller med modern lingo: Påverkansoperationer.

På Facebook 28 augusti möttes jag av deras kampanj mot ”falska nyheter” som bland annat tar Atlantic Council-avknoppningen Digital Sherlocks till hjälp.

Även om reportern berättade om Digital Sherlocks samarbete med Facebook för att plocka bort konton ”misstänkta för till exempel valmanipulation” framstod insatsen som i grunden okontroversiell. Men deras analyser har nyligen fått vänsteraktivister som försökte organisera en antifascistisk motdemonstration i Washington D.C. avstängda. Vilket jag har skrivit om tidigare. De som med rätt eller orätt har fått sina sidor stängda kan bara vädja till Facebooks goda vilja. Vilket i praktiken innebär att IT-giganten – med rådgivning från en tankesmedja med en egen agenda och utan offentlig insyn – i princip fungerar som en godtycklig domare över vad som är tillåtet respektive otillåtet på sociala medier. Inga av dessa problematiska aspekter nämnde Medierna i sitt reportage.

Måhända har jag missat något, men jag trodde att en utveckling där privata monopol som Facebook – i samarbete med en organisation med starka kopplingar till militärindustri och monarkier på den arabiska halvön – utövar alltmer kontroll över det offentliga rummet var ett problem för demokratin. Inte dess räddning.

Avslutningsvis är jag förundrad över att Medierna sände ett okritiskt reklaminslag för Atlantic Councils digitala detektiver. Ett magasin som varje vecka granskar journalistik och slår ner på bristande källkritik borde givetvis ha kollat upp Nimmo och hans arbetsgivare noggrannare. Som jag visade ovan hade det inte varit särskilt svårt. I sammanhanget framstår illa underbyggd rapportering om en 15-åring som demonstrerar för klimatet som en trivial historia.

Gazaremsan

5 minuters läsning
Israel har ånyo flygbombat den redan hårt prövade civilbefolkningen i Gazaremsan.

Våldsamheterna mellan Israel och den terroriststämplade organisationen Hamas har återigen flammat upp. Striden står mellan terrorgruppen, som sätter eld på pappersdrakar och skickar dem över gränsen (”brinnande luftfarkoster”), och den israeliska krigsmakten, som skickar bombflygplan över gränsen. DN:s rapportering ger dock en märklig bild av konflikten.

Efter ett uppehåll i de israeliska bombräderna över Gazaremsan skriver DN:s reporter Nathan Shachar:

Netanyahu har under sina nio år vid makten avstått från att ta några initiativ i fråga om Gaza. Han har reagerat på kriser och tillbud, men aldrig försökt implementera egna idéer – väl medveten om att hans väljare ogillar eftergifter till Hamas.

Med formuleringen ”reagerat på kriser och tillbud” ger Shachar sken av att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har varit en passiv ledare som ställvis blivit tvungen att agera på grund av yttre omständigheter. I själva verket döljer ordvändningen omkring 2 800 palestinier dödade av israelisk militär sedan han kom till makten. Bara i Gazaremsan. Det är en kraftig reaktion på ”tillbud”.

DN och Shachar gör i och för sig inte något nytt, de trampar bara vidare i ett väl etablerat mönster av att förminska offren för Israels periodiska utbrott av urskillningslöst våld och dess brutala blockad av Gaza. Men det kommer mer av samma kaliber i artikeln:

Om det starka Israel är lika ovilligt, eller mer ovilligt, än det svaga Hamas att gå i krig så har Israel fått dålig utdelning på sina väldiga försvarsutgifter.

Här får läsaren onekligen intryck av att Israels ledning drar sig för att använda militärt våld. Litet högre upp i samma stycke förklarar Shachar hur en paralyserande passivitet har präglat Netanyahus ledarskap. Det är en märklig beskrivning av hans styre och sammantaget ger det en skev bild av Israels politik gentemot Gaza och dess palestinska befolkning.

Operation Gjutet bly (Cast Lead**, 2008/2009) respektive Protective Edge (2014) är två övertydliga exempel på att Israel knappast saknar viljan att låta militären regna död och förstörelse över Gaza. Den senare av de två massakrerna skedde under Netanyahus tid vid makten. Hans förmodade passivitet till trots. Resultatet var  2 200 döda palestinier, varav över 500 barn, samt massiv materiell förstörelse. Men trots det förefaller Shachar vara oroad över att Israel inte ska agera tillräckligt våldsamt för att få ”utdelning” på sin väl tilltagna militärbudget.

Agerar han som en opartisk journalist? Hans resonemang kring Israels förmenta ovilja att använda våld fortsätter med följande betraktelse:

Israel har starka kort som det ännu inte spelat – det kan strypa all varutrafik till Gaza, det kan döda Hamas ledare med målsökande robotar – som skedde 2004 – och det kan förstöra all infrastruktur och alla militärbaser i Gaza.

Är detta rapportering eller uppmuntran till brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt? Gaza är redan på randen till att vara obeboeligt, och inom ett par år kommer denna olycksbådande gräns att vara passerad. Detta enligt FN:s bedömning. Inom kort är det således inte möjligt att leva – än mindre leva ett värdigt liv – på denna landremsa där strömavbrott är legio och 95 procent av allt vatten är förorenat och därmed otjänligt. Hälften av Gazas invånare är barn. I denna situation hindrar Israels blockad externa parter – exempelvis Ship to Gaza, som militären stoppade på internationellt vatten – från att föra in förnödenheter. Utan någonstans att fly, utan rent vatten och utan ekonomiska möjligheter är befolkningen utsatt för kollektiv bestraffning. Trots det undrar Shachar om inte tumskruvarna kan dras åt än hårdare.

Dessutom talar han utan förbehåll om ”militärbaser”, trots att det är ett välkänt faktum att den Palestinska myndigheten, till skillnad från Israel, saknar militär. Hamas är en terrororganisation, men det är inte en armé. Likväl skulle Israel, menar Shachar, kunna förstöra organisationens så kallade militärbaser.

Visserligen skulle man kunna hävda att Israel-Palestina-konflikten är ett klassiskt exempel på asymmetrisk krigföring: Hamas brinnande drakar och raketer (eller ”förstärkta fyrverkeripjäser” [enhanced fireworks] som Norman Finkelstein kallar dem) mot bombflyg och välbeväpnade soldater.

Det bortser emellertid från att den ena parten är utsatt för ockupation och blockad. Jag undrar om DN skulle beskriva misshandel som asymmetriskt handgemäng?

Sedan Gjutet bly – som slutade ett par månader innan Netanyahu tillträdde premiärministerposten – har åtskilliga människor, såväl oskyldiga civila som stridande på ömse sidor, fått sätta livet till i konflikten. Över 3 000 palestinier och 120 israeler, enligt människorättsorganisationen B’Tselem. Fördelningen avspeglar styrkeförhållandet mellan de två parterna. Shachar nämner emellertid varken denna omständighet, blockaden eller Ship to Gaza i sin artikel.

Den bakomliggande orsaken till konflikten är Israels mer än 50 år långa ockupation, illegala bosättningar på Västbanken och blockaden av Gaza. Däri ligger kärnan. Dessutom har den israeliska staten upprepade gånger brutit mot internationell rätt i samband med de återkommande anfallen mot världens största utomhusfängelse: Gazaremsan.

Men i stället för att ta upp dessa förhållanden uppehåller sig Shachar vid Hamas ”akrobatkonster” för att säkerställa sin politiska överlevnad; hur dess ledare studerat ”israelisk psykologi” och därmed vet hur Netanyahu resonerar, samt hur de bemästrar ”rävspelet” i Mellanöstern. Som om hela konflikten egentligen kokade ner till Hamas vara eller icke vara.

Artikeln är symptomatisk för hur många etablerade medier – inte bara DN – vidmakthåller föreställningen om att Israel Palestina-konflikten i grund och botten är oerhört komplicerad och ytterst svårlöst. Fredsprocessen går hela tiden i stå för att palestinierna vägrar ta sitt förnuft till fånga. Genom att dessutom upphöja Hamas till en slug maktspelare som med lätthet kan manipulera den tvehågsne och passive Netanyahu får läsarna intrycket att om bara terrororganisationen försvann skulle en rättvis och balanserad lösning vara inom räckhåll. Som om ockupationen, bosättningarna och blockaden blott vore sidospår i sammanhanget.

Jag skulle vilja hävda att Shachars rapportering mer liknar propaganda å Israels vägnar än oberoende nyhetsjournalistik. Med sina utläggningar framställer han Netanyahus regering som återhållsam och ovillig att använda våld. Därmed framstår förövaren som offer och offren som förövare. Palestinierna blir följaktligen ansvariga för sitt eget förtryck medan Israel förvandlas till en passiv motpart som blott kan avvakta utvecklingen medan de gör allt de kan för att skydda sin egen befolkning. Det är retoriskt skicklig PR, men det ger läsarna en förvrängd bild av situationen och vilka de främsta hindren är för en fredlig lösning av Israel-Palestina-konflikten.


* Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselems statistik täcker perioden 19 januari 2009 till 30 april 2018, premiärminister Netanyahu tillträdde ämbetet 31 mars 2009. Därför skrev jag bara ”över 3 000”, även om siffran är 3 159. Sedan 30 april har dödstalet stigit ytterligare.

** Läs de israeliska soldaternas egna beskrivningar av vad som pågick under anfallet på Gaza 2009 (operation Gjutet bly). Organisationen Breaking the Silence har sammanställt deras ögonvittnesskildringar. Ladda ner pdf här.

Galenskaper

12 minuters läsning

Samtidigt som svår torka och extrem hetta steg den internationella politiska temperaturen till febernivå när Donald Trump och Vladimir Putin sammanstrålade för ett toppmöte. Jag är givetvis medveten om att jag är sen på bollen, men givet hur absurd och allvarlig situationen är vill jag ändå uppmärksamma några aspekter av vår tids besatthet vid Ryssland. I dagsläget är vårt grannland i öster inte bara det allvarligaste hotet mot världsfreden utan dessutom underminerar ryska påverkansoperationer ständigt demokratierna i Europa och Nordamerika. Det är åtminstone en vitt spridd föreställning i Västvärlden och i Sverige.

Jag har redan tidigare skrivit förhållandevis mycket om Ryssland och Putins regim och relaterade ämnen på denna blogg eftersom den massmediala och politiska fixeringen vid Ryssland framför allt gynnar dem som vill ha upprustning och svenskt Natomedlemskap. För dem av oss som anser att militarism och krigshets är av ondo (ja, jag vet, det är en extrem åsikt i rådande samtalsklimat) är denna utveckling oroväckande. Därför försöker jag uppmärksamma de mest befängda inslagen för att förhoppningsvis stärka de krafter som arbetar för nedrustning och avspänning. Det är inte mycket, men det är det lilla strå som jag bidrar med till stacken.

De vilda spekulationerna och de konspiratoriska inslagen och är så ymniga i detta sammanhang att detta blogginlägg med nödvändighet kommer att bli långt. Låt oss börja vår resa in i Russiagates* förlovande land.

Efter Trumps tête-à-tête med Putin i Helsingfors den 16 juli har kommentatorer och analytiker på ömse sidor Atlanten lagt i överväxeln. Om vi ska tro en strid ström av uttalanden från såväl demokrater som republikaner har Rysslands ledare president Trump som i en liten ask, och hela den västerländska civilisationen är hotad av en ultranationalistisk, antidemokratisk och maktfullkomlig despot fast besluten att uppnå världsherravälde. Det är den korta och ”sansade” versionen. Sedan finns det mer fantasifulla analyser i omlopp. Svenska journalister har vidarebefordrat de upphetsade utspelen från USA och lagt till sina egna, ofta likaledes alarmistiska, kommentarer om det dystra tidevarv vi leva i.

Kommunism i ny tappning

Trumps förmodade hemliga samröre med Putins regim har gett upphov till många besynnerliga reaktioner, men den kanske märkligaste är att Kalla krigets gamla kommunistskräck har kommit till heders igen. Såväl konservativa kritiker av Trump som liberaler har associerat Putin – och därmed Trump – med hammaren och skäran. I åtminstone två års tid har Putin, den kommunistiske despoten, florerat i sociala medier. Dagen före presidentvalet i USA 2016 skrev jag om kampanjorganisationen putintrump.org som hade – och fortfarande har – just den sovjetiska flaggans emblem som symbol. (I min bloggpost tog jag, som så många andra, för givet att Trump skulle gå på pumpen mot Hillary Clinton.)

Grand Ol’ (Communist?) Party. Tavlorna finns uppsatta på flera platser över USA.

I våras uppmärksammade aktivister i det demokratiska partiet ånyo det påhittade förhållandet mellan republikaner och revolutionär vänster genom att sätta upp enorma blodröda reklamtavlor över USA där O:et i GOP hade ersatts med hammaren och skäran omslutna av en lagerkrans. GOP står för ”Grand Ol’ Party” och syftar på det republikanska partiet. Motivet finns också på t-shirts, kaffemuggar och klistermärken. Bilden här ovan lades upp på sociala medier av Claude Taylor, en tidigare medarbetare i Vita huset under Bill Clinton, numera PR-makare för demokraterna i Mad Dog PAC (PAC står för Political Action Committee). Taylor har Twitterhandtaget ”TrueFactsStated”, vilket är pikant då beskrivningen av det republikanska partiet som en arvtagare till Sovjetkommunismen rimligtvis faller under kategorin falska påståenden. I dagsläget pågår nya kampanjer för att dra Trump inför rätta med affischtavlor med texten ”Impeachment Now” följt av texten ”Make America America Again!” [betoning i original], samt en mot republikanen Devin Nunes med en förtydligande text på ryska för att ingen ska missförstå poängen. Mad Dog PAC antyder föga subtilt att Trump och Nunes är att likställa med landsförrädare.

Kongressledamot Hurd tar avstånd från ”kommunisten” Putin.

Här är ett färskt exempel på denna form av politiskt illiterat retorik, fast denna gång inifrån det republikanska lägret. Samma dag som toppmötet ägde rum i Finland twittrade kongressledamoten Will Hurd att han hade uppmanat såväl Barack Obama som Trump att inte stryka kommunistiska tyranner medhårs. Den kommunistiske tyrannen i fråga var givetvis Putin. Magasinet Politico ville inte vara sämre och prydde omslaget till utgåvan 20 juli med Russiagategodis i skepnad av de två presidenterna omgärdade av hammare och skäror.

Putin och Trump, arkitekterna bakom en femte International?

Hade någon annan president än Trump kunnat få så många att till synes tappa huvudet?

Det är lätt att avfärda dylika uttalanden som billiga och effektiva knep för att komma åt en uppenbart avskyvärd makthavare med hjälp av det, i amerikansk kontext, väletablerade kommunistspöket. Men jag tror att det är en för simplistisk analys. Det är mörkare krafter i rörelse. Mer om det senare, men för stunden räcker det med att konstatera den episka ironin i det faktum att det tog två konservativa politiker för att väcka kommunistskräcken till liv igen.

En annan aspekt av Russiagate, som är mindre lätt att skratta bort, är de homofoba montage, muralmålningar, memes och teckningar av Donald och ”Vlad”** i erotiska poser eller i full färd med att ha sex. Givetvis är ”Vlad” den dominante i dessa scener. Jag tänker inte sprida vidare dyngan här – bilderna är allestädes närvarande på sociala medier för de som själva vill bilda sig en egen uppfattning – men jag har oerhört svårt att se något progressivt budskap i sådana framställningar.

Demokrati under attack

Ända sedan det chockartade valresultatet då Trump besegrade Clinton har Russiagate varit en riktig långkörare; en följetong av Dallas-proportioner. Var gång som elden är på väg att dö ut dyker det upp ett nytt avslöjande och blåser liv i spektaklet igen.

Men varför inte? Enligt The Guardian-journalisten Luke Harding, författare till bästsäljaren Collusion, föll USA:s demokrati offer för en utstuderad och sedan länge planerad attack där Putin och Trump stod i maskopi med varandra i syfte att beröva Clinton valsegern. Han är inte ensam om denna hypotes. Dagligen upprepas mantrat att Trump sitter där han sitter tack vare Putin. Somliga hävdar rent av att USA:s president är föga mer än den ryske ledarens marionett; verklighetens ”Manchurian candidate”. I alla sina facetter är det en fascinerande konspirationsteori där den ryska staten skulle ha genomfört en häpnadsväckande och framgångsrik statskupp mot världens enda supermakt.

Här  ett inslag från The Real News Network där Aaron Maté – som själv är skeptisk till hela Russiagate-konspirationen – frågar ut Harding om den hypotes som han framför i sin bok.

Det som främst talar för Russiagate är att så många inflytelserika personer är övertygade om att konspirationen inte bara är en hypotes, utan en korrekt beskrivning av ett verkligt förlopp. Popularitet är dock ett klent mått på vad som är sant eller inte.

Enligt professor Seth Abramson, analytiker för CNN och BBC, är Putin i praktiken USA:s president.

Om rysk underrättelsetjänst på Putins direkta order faktiskt ”hackade” USA:s presidentval 2016, och Trump de facto är hans nickedocka, är det förvånande att Trump alltjämt sitter kvar på sin post. Likaså förvånar bristen på konkreta bevis för vad som rimligen var en statskupp. Trots avslöjanden om korruption, pengatvätt och dataintrång (de tolv GRU-agenterna som Mueller åtalade precis före toppmötet) saknas fortfarande belägg för att Ryssland satte Trump på presidentposten.

Avslöjandet om den numera berömda trollfabriken i St Petersburg och de riktade Facebookannonserna visar emellertid på konkreta handlingar riktade mot USA och Västvärlden. Internet Research Agency, entiteten bakom trollfabriken, hade en budget i mångmiljonklassen och ryska aktörer köpte annonser på sociala medier för omkring hundratusen dollar.

Detta måste dock ställas i relation till en presidentvalskampanj där huvudkandidaterna tillsammans spenderade närmare två miljarder dollar. Det vill säga, i storleksordningen 15 miljarder kronor. Vidare visades en fjärdedel av de ryska annonserna inte får någon överhuvudtaget, och majoriteten av de som fick genomslag såg folk efter valdagen. Oneklingen ett besynnerligt sätt att påverka väljarsympatier inför ett val. Till dags dato har, mig veterligen, dessutom ingenting framkommit som antyder att USA:s befolkning i någon signifikant utsträckning faktiskt ändrade sitt röstbeteende på grund av en medveten rysk kampanj.

Men. Om den ryska rännilen av annonser på sociala medier hade någon som helst påverkan på valutgången var den ett under av kostnadseffektivitet. I en väl fungerande marknadsekonomi borde de mest prestigefyllda PR-byråer i väst för länge sedan ha rekryterat vartenda ryskt troll. Har det hänt?

I sammanhanget är det värt att notera hur Russiagate under de senaste två åren successivt har gått från att ha handlat om ett val riggat till Trumps fördel, via manipulation av väljarsympatier, till en långsiktig och diffus ambition att splittra det amerikanska samhället (men även europeiska demokratier) och så misstro mot dess institutioner. För anhängarna har varje steg varit en motvillig reträtt från en påtaglig konspiration till mer allmänt hållen rysk vilja att gynna sina egna intressen på sin stormaktsrivals bekostnad.

Sektliknande tendenser

Om Rysslands geopolitiska intressen och dess inblandning i presidentvalet i USA 2016 hade varit i centrum för anhängarna av Russiagate skulle rimligtvis alla sakförhållanden vara av intresse. Det som talade för att Ryssland faktiskt utgör ett allvarligt och akut hot mot demokrati och frihet i hela Västvärlden skulle vägas mot de förhållanden som talade emot denna hypotes. Såväl kritiker som företrädare för teorin skulle få komma till tals utan ad hominem-attacker.

Men så är inte fallet. I stället pågår ihärdiga försök att svartmåla alla som inte är med på tåget som ”agenter för Putin”, ”Putinkramare”, ”nyttiga idioter” och så vidare. Logiken bakom denna enhetsfront mot avfällingar är ruskigt effektiv, och förfärande enfaldig. Den lyder som följer: Eftersom Putin är en auktoritär ledare för en repressiv regim måste han personligen vara ansvarig för allt dåligt som händer i världen; alla som inte håller med om denna utsaga älskar auktoritära ledare för repressiva regimer. För att verkligen hamra hem poängen brukar de påstådda ”putinisterna” dessutom bli associerade med Stalin, Gulag, folkmord med mera (kom ihåg att Putins Ryssland är en direkt arvtagare till Sovjetunionen under Stalin i Russiagate-världen). En mildare men lika infantil hypotes är att om ett internationellt händelseförlopp gynnar den ryska statens intressen så måste det också vara den ryska staten som ligger bakom detta händelseförlopp. Jag skulle vilja hävda att Russiagate och dess relaterade yttringar är typexempel på konspiratoriskt tänkande.

Det fina i kråksången, ur konspirationsteoretikernas perspektiv, är att deras teorier är mer eller mindre omöjlig att falsifiera. Ingenting kan få dem att ge upp sina trossatser. Varje saklig invändning, varje uppgift som till synes motsäger den bland opinionsbildarna vedertagna berättelsen, leder bara till ytterligare en kreativ utveckling av konspirationen, som därmed blir än mer utstuderad. Vilket i sin tur bekräftar hur oerhört förslagen Putin faktiskt är när han likt en veritabel professor Moriarty alltid är steget före sina vedersakare. En sekt har inte plats för tvivlare.

Effektiv marginalisering

Konspiratoriska inslag må vara illa nog, men det finns betydligt mer oroväckande aspekter av den masspsykos som sveper över Västvärlden. För Rysslandshysterin har gett gott om ammunition till de högerkrafter som önskar baktala sina politiska motståndare. Och de utnyttjar den till maximal effekt. I själva verket förefaller Russiagate ha förmått även många med vänstersympatier att falla in i ledet och ge draghjälp åt sina politiska motståndares agenda. Förmodligen av rädsla för att annars bli ställda vid skampålen som Putins medlöpare.

Den hysteriska fixeringen vid Ryssland ser ut som galenskap. I historiens backspegel kommer den möjligtvis vara ytterligare ett exempel – utöver de katastrofala krigen i Afghanistan och Irak samt Libyeninsatsen – på hur rädslan för att bli betraktad som illojal, ”diktatorkramare” eller rent av förrädare, kombinerat med effektiv propaganda kan få normalt sett förnuftiga människor att fullkomligt förlora sin omdömesförmåga.

Samtidigt som hela konspirationsteorin är galen finns det en opportunistisk logik bakom det hela. Som Polonius sade om Hamlet.

Though this be madness, yet there is method in ’t.

Det hela började när Clinton kalkylerade med att Trump skulle bli ett lätt byte. Idén om att koppla ihop motståndaren med Putin var i svang redan i slutet av 2015  då Ukrainakriget pågick för fullt och Ryssland hade annekterat Krim i strid med internationell rätt. Den ryske presidenten var en paria. Clintons kampanjchef John Podesta fick följande förslag:

Best approach is to slaughter Donald for his bromance with Putin […]

Det var med andra ord långt före hackingskandal och Facebookannonser som strategin för vad som senare skulle bli Russiagate tog form. Sedan dess har det fortsatt på samma spår. Men tillvägagångssättet är inte bara riktat mot Trump och den nationalistiska högern utan även mot varje tänkbar progressiv och radikal rörelse som hotar de intressen som den politiska mittfåran företräder. Fairness and Accuracy In Reporting (FAIR) sammanfattar hur allt och alla från vänsterpolitiker till Black Lives Matter och miljöprotester i USA har blivit misstänkliggjorda för att gå Putins ärenden.

Guilt by association är onekligen ett effektivt sätt att svärta ned sina motståndare. Det är inte svårt att se hur illvilliga antydningar med stort medialt genomslag kan marginalisera organisationer och privatpersoner. I slutänden kan det mycket väl resultera i att de som har engagerat sig i frågor som har blivit måltavlor väljer självcensur för att slippa bli uthängda som ”nyttiga idioter” för den ryska staten. I min värld hamnar förslagna metoder för att tysta människor med ”fel” åsikter långt ifrån idealet om det öppna samhället.

Avledande manöver

Även om Russiagate i en snävare bemärkelse givetvis inte har någon större bäring på Sverige och svensk politik är Ryssland ett tacksamt slagträ även här på hemmaplan. I en tidigare blogg skrev jag om den skandalöst illa underbyggda vetenskapliga rapport där två av Utrikespolitiska institutets medarbetare insinuerade att såväl Svenska freds som Natomotståndare var Putins lakejer. Först efter massiv kritik från akademiker kröp författarna till korset, åtminstone delvis. Då var skadan redan skedd. Även hemlighetsfulla konspirationsteoretiker med såväl konservativa som högerextrema kopplingar (men för omväxlings skull ”goda” högerextremister, det vill säga högerextremister mot Putin) som på ytterst lösa boliner förtalar och hänger ut enskilda journalister och nyhetssajter har fått utrymme i etablerade tidningar som Dagens Nyheter. Sedan dess har svenska medier oförtrutet trummat på med vad som knappast kan betraktas som annat än krigsjournalistik.

För försvarsindustrins vänner är denna ordning givetvis som manna från himmelen. Politikerna tävlar i sin tur om vem som kan vara hårdast och mest kraftfull i sina uttalande mot ”tyrannen” på andra sidan Östersjön och som ett brev på posten (på den gamla tiden när Posten fortfarande levererade brev någorlunda pålitligt) kommer krav på höjda budgetanslag till försvarsmakten. Betydande delar av politikerkåren – från konservativa till socialdemokrater – förefaller ta den ryska dimridån på allvar. Huruvida de själva tror på vad de säger är irrelevant, det är konsekvenserna i form av ett förhöjt spänningsläge i vår del av världen som spelar roll.

De krafter som nu är i rörelse erbjuder trots all sin fientlighet mot president Trump respektive Putin vare sig något verkligt motstånd mot auktoritär konservatism eller någon progressiv politisk agenda eftersom de själva förespråkar en konspiratorisk världsbild där militarism och upprustning är den enda vägen framåt. Fast i deras fall är det lömska ryssar anförda av en ”kameleont” som står för hotbilden. Därav de ivriga ropen på anslutning till Nato.

Aggressiviteten är stundtals häpnadsväckande. Varje person som framför en hållning som inte direkt uppmanar till en eskalering av konfliktnivån mellan världens enda supermakt och en regional stormakt – båda med stora kärnvapenarsenaler – leder omedelbart till vilda spekulationer om kopplingar till Kreml. Anklagelserna får stor medial uppmärksamhet medan eftertankens kranka blekhet förpassas till en undanskymd plats. Låsningen vid grannlandet i öster vänder bort våra blickar från akuta internationella frågor som klimatförändringar och miljöförstörelse. Även den allmänna bevakningen av konfliktzoner och internationell politik får stå tillbaka (såvida inte Putin har ett finger med i spelet) eftersom så ohemult mycket tid och energi går åt till att rapportera och tycka till om det förmodat existentiella hotet från Ryssland. Som en avledande manöver från andra frågor är det en synnerligen effektiv strategi.

Vänstern och progressivt sinnade kan självfallet aldrig hamna på rätt sida i denna militaristiska yra. Det finns alltid mer stridslystna försvarshökar på högerflanken. Inga fördömanden av Putins auktoritära styre kommer heller att vara tillräckligt hårda för att blidka högern som envetet har bestämt sig för att misstänkliggöra alla till vänster om försvarsminister Peter Hultqvist för att vara Kremls agenter.

I detta läge behöver fredsvänner och progressiva krafter fortsätta att verka för allmän nedrustning och driva på för ett svenskt undertecknande av FN:s konvention om förbud för kärnvapen. Det är inte en opportun strategi givet stämningsläget. Men till skillnad från Rysslandshysterin skulle det slå hårt mot både Trump och Putin. Och alla andra militarister. De behöver krigshot och konflikter. Det behöver inte vi.


* Jag använder här medvetet Russiagate som en synekdoke för allt relaterat till teorier kring Rysslands negativa inflytande på det internationella planet. 

** Vlad är om jag har förstått saken rätt diminutivformen av Vladislav, medan Vova eller Volodya är kortformer av Vladimir.

Skolval

10 minuters läsning
Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt, redaktörer för ”Skolan, marknaden och framtiden”.

En starkt bidragande orsak till de senaste decenniernas segregering av skolan är det fria skolvalet. Ändå är frågan mer eller mindre död i den politiska debatten. Skolforskarna Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete, och Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik, båda vid Linköpings universitet, vill lyfta fram just skolvalet och marknadsstyrningen av skolan i det offentliga samtalet. De två är redaktörer för den nyutkomna forskningsantologin Skolan, marknaden och framtiden som de presenterade vid ett seminarium på ABF-huset i centrala Stockholm den 20:e mars.

På seminariet konstaterade de två forskarna att få beslutsfattare vill prata om det fria skolvalet när skolfrågor är på tapeten. Fejes menade att politiker från vänsterhåll hellre pratar om vinster i välfärden, medan borgerliga företrädare föredrar att kritisera ”flumpedagogik”. Debatten handlar sällan om det fria skolvalet.

Att döma av den mediala uppmärksamhet som skolfrågor har fått hitintills verkar denna bedömning rimlig. Mycket har sagts och skrivits om svensk skola på sistone, men då har helt andra aspekter än det fria skolvalet stått i centrum. Samma vecka som seminariet om forskningsantologin Skolan, marknaden och framtiden ägde rum sände Vetenskapsradion tre fördjupande reportage om skolan. Utifrån de teman som hade tagits upp avslutades serien med Vetenskapsradions veckomagasin. Hela programtiden ägnades åt en paneldiskussion med gymnasieminister Anna Ekström (S), Christer Nylander (L), talesperson i utbildningspolitiska frågor, och två forskare. Programledaren introducerade samtalet på följande vis:

Tre huvudfrågor har vi för diskussionen i dag: Borde vi förändra betygssystemet och i så fall hur? Är det för mycket datorer i skolan, eller kanske för lite? Ska vi ha mer katederundervisning?

Vänsterns stora hjärtefråga om vinstdrivna friskolor och vinstuttag lyste med sin frånvaro. Likaså det som forskarna efterlyser, det vill säga en offentligt politisk debatt om det fria skolvalet. Däremot hade Jan Björklund och Liberalerna fått med en av sina käpphästar: Katederundervisning.

Betygssystem, digitala hjälpmedel och undervisningsformer är givetvis vare sig ointressanta eller irrelevanta i sammanhanget, men det är symptomatiskt att själva skolsystemets utformning hamnar i radioskugga. Det finns gott om forskning på området, så det kan inte vara bristen på vetenskapliga studier som gör ämnet oattraktivt.

För att ta några exempel från de senaste åren: Skolutvecklaren Per Kornhall sammanfattade forskningsläget i boken Barnexperimentet från 2013, och levererade svidande kritik mot valfrihetsreformen; Forskningsprojektet ”Den svenska skolans nya geografi” har visat hur skolvalet leder till social sortering och ökad segregation. Liknande budskap kom fram då internationella skolforskare samlades på Kungliga vetenskapsakademin för nästan exakt fem år sedan. Den gången var Vetandets värld på Sveriges Radio det enda nyhetsmedium som bevakade konferensen. Vare sig ansvariga politiker eller skolföretag fanns på plats den gången, och inför höstens val för frågan om det fria skolvalets konsekvenser alltjämt en undanskymd tillvaro.

Det svenska skolmarknaden är dessutom säregen i ett internationellt perspektiv. Något som torde göra den värd att uppmärksamma. Få medier brukar missa chansen att berätta en unik, egendomlig och sensationell historia. Men i det här specifika fallet finns det ingen tung politisk aktör som driver på för att uppmärksamma systemets extrema karaktär, och då blir frågan styvmoderligt behandlad.

♦ ♦ ♦

Men varför är då 90-talets valfrihetsreform och marknadsutsättningen av skolan problematisk enligt de båda forskarna?

Systemet med skolpeng, fritt skolval, friskolor och fri etableringsrätt för friskoleentreprenörer skulle enligt förespråkarna bringa välgörande konkurrens till ett förstockat skolväsende. Utöver ökad valfrihet för medborgarna skulle konsekvenserna bli såväl högre kvalitet som ökad likvärdighet. Efter ett kvarts sekel av marknadsexperiment på skolans område är resultatet i flera avseenden raka motsatsen till vad politikerna utlovade.

Inte ens på valfrihetens område är resultaten entydigt positiva. De som framför allt har kunnat dra fördelar av reformen är de välbeställda och högutbildade, och deras barn. För många andra har friheten däremot varit en chimär.

Men konsekvenserna av skolmarknaden är mer vittfamnande än så.

Förutom de kontrollsystem och krav på dokumentation som följer i kölvattnet på marknadslösningar av offentlig verksamhet (här vill jag hävda att mer byråkrati – inte mindre, som förespråkarna brukar hävda – är en förutsebar effekt av marknadslösningar då det är det enda sättet att garantera någon form av måluppfyllelse när makthavare avhänder sig möjligheten till politisk styrning) har svensk skola under lång tid haft en negativ utveckling i internationella jämförelser. Mellan 2000 och 2012 föll Sverige mest av alla länder i Pisa-undersökningarna. 2016 bröts äntligen trenden. Men det återstår att se om trendbrottet är bestående.

I ett annat centralt avseende finns däremot ingen ljusning i sikte: Likvärdigheten. Enligt skollagen ska alla elever, oavsett bakgrund, erbjudas en likvärdig utbildning. Men till följd av valfrihetsreformen har skillnaden i resultat mellan skolor och mellan elevgrupper tvärtom vuxit. I dagens skola är föräldrarnas utbildningsbakgrund, inkomst och migrationsbakgrund än mer avgörande för barnens framtid än tidigare.

Dagen efter seminariet kom ytterligare en dyster rapport från Skolverket. Sorteringen av elever fortsätter och svensk skola fungerar i praktiken som en gigantisk segregeringsmaskin.

Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson kommenterade rapporten i DN:

Vi har skapat ett system där individperspektivet –  att få välja skola – går före medborgarperspektivet. Vi vet att samhällsnyttan är större om skolorna är mindre segregerade, men det system vi har bidrar till segregationen.

Studio Ett i Sveriges Radio uppmärksammade också rapporten. I den inledande intervjun förklarade Fredriksson hur skolsystemet påverkar utvecklingen:

Vi får en förstärkning av boendesegregationen utifrån skolval, friskolor och den problematik som finns kring skolpeng. Det gör att vi i slutändan får en stark koncentration av elever med samma socioekonomiska bakgrund och samma migrationsbakgrund.

Men den efterföljande fördjupningen och debatten illustrerade hur det fria skolvalet tenderar att hamna i skymundan. I stället för en seriös belysning av de förhållanden rapporten tar upp, och som generaldirektören påpekade i den inledande intervjun – nämligen hur existerande samhällsklyftor och boendesegregation förvärras av rådande system – valde Studio Ett att uppmärksamma goda exempel från verkligheten; skolor som likt fågel Fenix rest sig ur askan. Förvisso intressant, men helt utan bäring på de systemfaktorer som förstärker skolsegregationen.

Därefter blev det debatt mellan utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) och Jan Björklund (L). Återigen slog den sistnämnde ett slag för ordning och reda respektive katederundervisning. Trots det kom skolvalet ändå upp till diskussion. Men även om det verkade finnas öppningar på ömse sidor blockgränsen för smärre justeringar var de båda politikerna i princip eniga om att nuvarande system skulle vara fortsatt fredat.

Återstår att se vad eventuella justeringar innebär i praktiken. Troligtvis är det ingen valvinnare att bråka med de röststarka medelklassväljare som främst drar nytta av dagens skolmarknad och det fria skolvalet.

”Skolan, marknaden och framtiden”.

Men det är, paradoxalt nog, inte ens säkert att de som aktivt nyttjar valfriheten är helt bekväma med effekterna på systemnivå. Samma föräldrar kan vara djupt bekymrade över segregeringen. Som en förälder förklarar i Skolan, marknaden och framtiden (kapitel 9, ”Urban polarisering och marknadens förlorare”):

[…] den problematiken tycker man är förfärlig, men man vill ju inte offra sina egna barn på det altaret […]

Skolvalet tvingar i praktiken enskilda föräldrar att göra val som en del av dem direkt inser kommer att få skadliga effekter i form av ökad segregation och vidgade klyftor. Men att avstå från att välja är inget alternativ givet rådande system. Det skulle det bara innebära att de äventyrar sina egna barns framtid till ingen nytta.

1980 skrev den nyliberala förgrundsfiguren Milton Friedman, upphovsmannen till idén med fria skolval och skolpeng, boken Free to Choose (Frihet att välja på svenska) tillsammans med sin hustru Rose Friedman. Den amerikanske statsvetaren Corey Robin har, med anspelning på bokens titel, anmärkt att den fria marknadsekonomins moraliska gravitationscentrum är just det faktum att vi inte är fria att välja, utan tvungna att välja, ”Forced to Choose”. Det är konsekvensen av nyliberala marknadslösningar i praktiken. ”Frihet”, ja visst. Men inte som möjlighet, utan som tvång.

När skolkommissionen presenterade sitt delbetänkande för snart två år sedan föreslog de obligatoriskt skolval i ett försök att komma till rätta med segregeringen. Som Magnus Dahlstedt konstaterade vid seminariet är det som att hälla bensin på elden. I stället för att kommissionen frågade sig om det går att organisera systemet på annat sätt – alltså något annat sätt än en återgång till 1980-talets närhetsprincip – höll den fast vid den mekanism som all forskning visar har en kraftigt segregerande effekt. Den krävde helt enkelt att staten skulle institutionalisera ”Forced to Choose” på skolans område. Alternativa lösningar var tydligen bortom det tänkbaras horisont.

Ett år senare kompletterade skolkommissionen obligatoriskt skolval med lottning som urvalsprincip. Det vill säga, om det finns fler sökande än platser fäller lotten avgörandet om vem som kommer in. Men förslaget stötte omedelbart på patrull. Och i det sammanhanget kunde vi tydligt se vilka krafter som är i rörelse när det gäller skolans framtid.

Hans Bergström, tidigare chefredaktör på DN och numera rådgivare åt friskolekoncernen Internationella Engelska Skolan, gick till frontalangrepp mot idén om lottning. Surrealistiskt nog var hans argument att intag efter kötid var nödvändigt för att friskolor skulle kunna planera sin verksamhet. Med andra ord var marknadsförespråkaren orolig för att lottning minskade inslagen av planerad ekonomi – eller som det också heter: Planekonomi – för friskolebolagen. Men hela poängen med en marknadslösning är ju, enligt dess trosvissa förkämpar, att stimuli i form av ökad eller minskad efterfrågan leder till omedelbar respons från marknadens aktörer. Där statens planerade verksamhet liknar en sävlig idisslare erinrar privata företag om påpassliga rovdjur ständigt redo att slå till när en möjlighet uppenbarar sig. I det här fallet var emellertid marknaden till besvär.

Bergström var mest av allt orolig för att friskolor skulle bli utsatta för ökad risk. I slutänden var han ute efter garanterad, mer eller mindre riskfri, avkastning för privata investerare. Näppeligen en målsättning som har stöd i skollagen. Vilket 19 skolforskare påpekade i en replik.

Därutöver brukar det faktum att skolmarknadens rörlighet ständigt underminerar kommunernas förmåga att planera sin undervisningsverksamhet på ett långsiktigt och rationellt sätt inte leda till klagosånger från privata skolentreprenörer. Men att denna omtanke saknas förvånar förvisso inte, då de företräder ett privat särintresse.

Bergströms inlägg illustrerar hur liberalismens progressiva ådra under de senaste decennierna successivt har ersatts av en nyliberal logik (som har många beröringspunkter med konservatismen, se här och här). Näringslivets intressen (”friskolornas autonomi”, med Bergströms ord) är överordnade andra hänsyn, liksom vikten av att upprätthålla marknadstvångets disciplinerande verkan. Dessutom är det värt att notera att kötid (som Bergström föredrar) tenderar att gynna privilegierade grupper, medan lottning (som Bergström motsätter sig) skulle minska deras försteg på skolmarknaden.

♦ ♦ ♦

Hittills i den här texten har jag utgått från att det finns ett entydigt allmänintresse av minskad segregation och ökad likvärdighet i skolan. Skoldebatten utgår ofta ifrån att dessa målsättningar är okontroversiella. Exempelvis antydde Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson det när han ställde individperspektiv mot medborgarperspektiv. Underförstått: Om alla tänker som medborgare drar de liknande slutsatser. Jag är emellertid inte säker att det förhåller sig på det viset. Det är åtminstone ett antagande som bör granskas kritiskt.

Om vi återvänder till Milton Friedmans vision framgår det att vare sig likvärdighet eller jämlikhet i utfall var eftersträvansvärda mål i hans ögon. Tvärtom var avsikten med valfrihet på skolans område att förment naturliga skillnader mellan människor skulle få genomslag. Skolpengen var en första åtgärd. Utöver en miniminivå, nödvändig för samhällets fortlevnad, såg han inte någon anledning för samhället att kollektivt lyfta upp studiesvaga elever eller betala för deras yrkesutbildning. Däremot kunde det ligga i allas gemensamma intresse att bekosta en gedigen utbildning för den elit som skulle inneha ledande positioner i statsapparaten. Deras goda ledarskap skulle ju trots allt komma samtliga medborgare till del (se ”The Role of Government in Education” (1962)). I förlängningen tänkte han sig ett helt privatiserat och privatfinansierat utbildningsväsende.

En av hans svenska lärjungar, friskoleentreprenören Anders Hultin (M), politiskt sakkunnig på utbildningsdepartementet under regeringen Bildt i början på 1990-talet, var en av de drivande bakom friskolereformen. För honom var den tidigare enhetsskolan ett ”sovjetiskt system”. I tidningsintervjuer och debattinlägg framgår det tydligt att han anser att såväl skolkonkurser som enskilda föräldrars/elevers misslyckade val i grunden visar att systemet fungerar som avsett. Marknaden är ju tänkt att sålla agnarna från vetet; både när det gäller skolor och elever.

I Lärarnas Tidning utvecklade Anders Hultin sina tankegångar:

Valfriheten är inte bara en möjlighet utan också ett ansvar. Familjer tycker också att valet är olika viktigt. Det får man respektera.

Somliga föräldrar bryr sig helt enkelt inte om sina barn. Och då får de stå sitt kast. Barnen har i sin tur valt fel föräldrar.

Givet ovan sagda är det tveksamt om de växande kunskapsklyftorna mellan elever otvetydigt kan betraktas som ett misslyckande, eller en olycklig konsekvens av en i övrigt välmenande reform. Skolvalet förstärker social skiktning där de med goda förutsättningar lyfts upp, medan övriga hamnar på efterkälken. Är det verkligen en oavsiktlig och oönskad effekt? Eller mer precist formulerat: Är det verkligen sannolikt att alla betraktar det som en oönskad effekt?

I Frihet att välja formulerade makarna Friedman saken på följande vis:

Livet är inte rättvist. Det är frestande att tro att staten skulle kunna rätta till vad naturen frambringat. Men det är också viktigt att inse hur mycket vi vinner på just den orättvisa vi beklagar.

♦ ♦ ♦

I svensk skoldebatt är det dock inte bara nyliberaler som förespråkar fritt skolval. Även en del företrädare till vänster på det politiska spektrumet ser valfriheten som en möjlighet för barn ifrån förorten att, så att säga, slå sig in i borgerlighetens finrum; in på de attraktiva innerstadsskolorna. Men för varje framgångssaga finns det långt fler som stannar kvar i ekonomiskt utarmade och problemtyngda skolor.

Skolan har aldrig varit helt likvärdig, men att aktivt främja ett system som stadfäster en uppdelning i framgångsrika och problemtyngda skolmiljöer förefaller vara ett bakvänt sätt att ta itu med existerande boendesegregation.

Återigen: Det fria skolvalet är problematiskt. Åtminstone utifrån visionen om ett någorlunda jämlikt och rättvist samhälle. Det minsta vi som medborgare kan begära är att våra folkvalda politiker tar problematiken på allvar i stället för att ducka frågan genom att flytta fokus till helt andra aspekter av skolans alla utmaningar. Det finns inga enkla svar, men skolvalets konsekvenser kräver en rejäl genomlysning baserad på aktuell forskning.


Tillägg:
Givetvis är skolvalet inte det enda som behöver vädras i svensk skoldebatt – andra viktiga frågor är vinstuttag, skolpeng, offentlighetsprincip inom friskolor, undervisningsformer och betygssystem – men dessa får jag återkomma till vid senare tillfällen. Det är fortfarande långt kvar till valet…