Konservatism

8 minuters läsning

För några år sedan gav jag ut Konservativ revansch (2014). Syftet var dubbelt, dels att förse läsaren med en användbar definition av ideologin, dels att utifrån företrädarnas egna skrifter och konkreta exempel argumentera för att Sverige tog stora kliv i konservativ riktning under ledning av Fredrik Reinfeldts ”nya” moderater. Min slutsats var att den konservativa rörelsen åter hade intagit en central position i svensk politik efter decennier i socialdemokratins skugga. Därav bokens titel.

Under arbetets gång visade det sig snabbt att den gängse användningen av begreppet snarare syftar på ett förhållningssätt, en attityd, än en politisk rörelse. Men som jag skrev i boken och sedan dess har försökt lyfta fram på den här bloggen – exempelvis i inlägget ”Operation äreräddning” – är en konservativ attityd (det som Gerald Cohen kallade ”small c conservatism”) inte samma sak som den politiska ideologin. Förvirrande nog kan politiken och attityden ofta hamna på motsatta sida i konkreta spörsmål. Till skillnad från viljan att bevara det som existerar just för att det existerar – attityden – så är den politiska konservatismen fast förankrad till höger.

Föreställningen att konservatism blott är ett förhållningssätt har dock bred acceptans i samhället, inte bara hos allmänheten, utan bland skriftställare, forskare och filosofer som kommenterar politiska skeenden. Joel Halldorf, medarbetare på Expressens kultursida, framförde nyligen en variant på detta tema.

Under rubriken ”Vem av dem kan skapa framtidens konservatism?” beklagar sig Halldorf över att det är svårt att föra seriösa samtal om konservatism i Sverige. Jag håller fullständigt med om det. Men av andra skäl än de som han framför. Med utgångspunkt i hans kulturartikel ska jag försöka utveckla varför jag anser att de resonemang han framför är problematiska.

Det har varit svårt att föra seriösa samtal om konservatism i Sverige eftersom ordet oftare används som förolämpning än innehållsförteckning. De konservativa har haft svårt att skaka av sig det faktum att flera företrädare hamnade på fel sida i kampen för demokrati för 100 år sedan. [min betoning]

Formuleringen ”hamnade på fel sida i kampen för demokrati” är intressant eftersom den antyder att det bara råkade bli så i stället för att det var en följdriktig konsekvens av en konservativ syn på samhället.

En samling herrar som ”hamnade” på fel sida om historien. Moderaternas föregångare, Allmänna valmansförbundet. Foto: Stockholmskällan

Därefter går Halldorf vidare. Men till skillnad från många andra klampar han inte ner i de tankemässiga fallgropar som följer ur det faktum att ordet i sig anspelar på att bevara. I stället göra han upp med denna trötta kliché.

Konservatismen präglas inte heller nödvändigtvis om en statisk idé om alltings oföränderlighet. Som den brittiske författaren G K Chesterton skrev måste den som vill bevara en stolpe vit ständigt måla om den.
Konservatismen, konkluderade han, kräver ständig revolution.

Detta ”avslöjande” är relevant då det gör upp med vanföreställningen att konservativa skulle vara sällsamt förändringsobenägna. Den sistnämnda meningen i citatet ovan skulle dock bli mer klargörande med en smärre justering: ”konservatismen kräver ständig kontrarevolution”. Så långt, så gott. Men därefter går det utför.

För själva utgångspunkten i Halldorfs beskrivning av konservatismen är just konservativ. Likt många av traditionens egna tänkare tar han avstamp i idén om att konservatismen i grund och botten är en apolitisk längtan efter fasta värden; ett existentiellt sökande efter en fast punkt i tillvaron.

Den konservatism som attraherar i dag är inte så mycket ideologi, utan existentiella insikter och intuitioner som allt fler inser värdet av – och som har en tydlig plats i denna tradition. Som att människan behöver gemenskap och rötter.

Här följer Halldorf en väl upptrampad stig. Kritik av blind tro på marknad och kapitalism – samt försök att lyfta fram andra värden – hamnar numera ofta under paraplybeteckningen ”konservatism” i det offentliga samtalet. Denna påhittade konservatism har egentligen inget politiskt innehåll och förvirrar mer än den klarlägger. Exempelvis lyckas den med konststycket att fösa in personer från motsatt ideologisk tradition, som socialisten Nina Björk, i den konservativa fållan.

Det faktum att Halldorf uppenbarligen ser plattityder i stil med ”värderingar är viktiga” som en seger för konservatismen – ett bevis för dess relevans i vår tid – är för mig en bekräftelse på att jag var rätt ute med Konservativ revansch. Reaktionen är här, den har medvind och den växer i styrka. Inte minst tack vare att så många utanför högern anammar dess berättelser, samhällssyn och perspektiv.

Värderingar är emellertid inte något unikt för konservatismen, inte heller vikten av gemenskap och behovet av att finna svar på existentiella frågor. På grund av den kraftiga högersväng som vi genomlever befinner sig dock vänsterns värderingar på reträtt. I stället för solidaritet, jämlikhet och rättvisa har vi fått ett samtal genomsyrat av frågor kring rötter, ”naturliga gemenskaper” och, följdriktigt, ett uppsving för nationalism. När begrepp som solidaritet väl kommer till användning är det med nya förtecken.

Pendelrörelsen från marknadslösningar mot gemenskaper och eviga värden är ingen slump. Högern vill inte tala om makt och resurser. Efter att ha kört marknadsspåret rätt in i kaklet har de börjat damma av gamla lösningar som organiska gemenskaper, naturliga hierarkier och auktoritetstro. På så vis kan de fånga upp tilltagande kritik mot utvecklingen utan att äventyra de senaste decenniernas landvinningar.

I sammanhanget får de tre frågor Halldorf ställer en olycksbådande klang.

Hur är mer frihet ett svar på vår vilsenhet? Vem tror att oberoende kan bota den grasserande ensamheten? Vad hjälper självförverkligande mot klimatångest?

De är alla formulerade för att leda läsaren till följande uppsättning svar:

  1. Det är den inte.
  2. Ingen.
  3. Föga.

Det betyder givetvis inte att frihet, oberoende och självförverkligande är meningslösa mål eller oviktiga värden (vilket Halldorf inte heller påstår). Däremot ligger det i farans riktning att de får stryka på foten i jakten på rötter och gemenskap. Men varför skulle frihet vara ett svar på vilsenhet? Eller oberoende på ensamhet? Det är som att förebrå en god arbetsmiljö för att den inte förmår göra fritiden meningsfull och därmed antyda att det här med god arbetsmiljö har gått för långt.

Vurmen för existentiella värden betyder dock inte att marknad, individuellt ansvar och konkurrens ska bort. Däremot ska de bäddas in i en mer organisk samhällsordning. Nyandlighet (inklusive kulten kring självhjälpsteorier och individen som entreprenör), religion och nationalistiska strömningar är fullt kompatibla med – och sannolikt nödvändiga för – en fördjupning av kapitalets makt över tillvaron.

Här kan det vara på sin plats att påminna om att såväl Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige som systerpartierna Alternative für Deutschland och Frihetspartiet i Österrike har inkorporerat betydande inslag av nyliberal ekonomisk politik i sina högerextrema nationalistiska projekt.

Uppdelningen i en ”själlös” nyliberalism – som med sin påstådda frihetsvurm både har kastat loss från samhällsgemenskapen och lämnat värderingsfrågor vind för våg – kontra en potentiellt klok och eftertänksam konservatism är också ytterst tveksam. För att inte säga falsk. Likväl är det Halldorfs analys. Han skriver bland annat:

[…] svensk politik har länge saknat en konservativ kritik av marknadsidealism och nyliberalism.[…] Konservativa kan såklart uppskatta den frihet marknadsekonomi ger, men gemenskap och värderingar bör gå före ekonomisk vinst.

Såväl miljöförstöring som exploatering av arbetare är nyliberalismens onda frukter. Även ”bettingsajter, sms-lån och pornografi” är på kollisionskurs med ”det gemensamma goda”. Men en sorts apolitisk fantasikonservatism som hitintills har lyst med sin frånvaro skulle emellertid kunna sätta stopp för dessa avarter. Halldorf framför följande fromma förhoppning:

[…] om konservatismen inte ska bli ett överklassprojekt behöver den utveckla en marknadskritik. [min betoning]

Det är betecknande att människor, inklusive kulturskribenter, i växande utsträckning söker frälsning hos de ideologier som aktivt har bidragit till den utveckling som de nu beklagar. En del av förvirringen får skrivas på kontot över illa tilltygade begrepp som just ”nyliberalism”. Konservativa har tack vare begreppsförvirringen framgångsrikt lyckats distansera sig från sitt politiska arv.

När Chile, USA och Storbritannien genomförde nyliberala program var det under konservativa politiker som Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Diktatorn Augusto Pinochet var inte heller någon liberal. Att även partier av socialdemokratiskt snitt sedermera blev förförda gör inte nyliberal ideologi mer progressiv.

I själva verket är det till betydande del just konservativa tänkare som har formulerat och argumenterat för en nyliberal ordning. Rörelsens nestor, Friedrich Hayek, hyllar oförblommerat konservativa och aristokratiska ideal i sina skrifter. Hans anhängare må åberopa essän ”Why I am not a Conservative” som belägg för att associationen är felaktig. Men om man läser vad han skriver i The Constitution of Liberty och Law, Legislation and Liberty förefaller den invändningen ha samma tyngd som de som hävdar att DDR omöjligen kan ha varit en diktatur eftersom landet explicit kallade sig en demokratisk republik.

Nyliberala tänkare är sällan de sterila teknokrater som de ibland framställs som i debattartiklar och ledarstick. Hayek var exempelvis inte främmande för behovet av religion för ett gott samhälle. En annan central karaktär som Wilhelm Röpke utvecklade en vision om en fungerande marknadsordning där ras kom att spela en allt viktigare roll. På 1960-talet argumenterade han utifrån rasistiska föreställningar och försvarade vit överhöghet i Sydafrika. Den konservative skribenten Johan Hakelius har framhållit Röpke som en inspirationskälla.

Här finns gott om eviga värden, vördnad för traditioner, ”sunda” fördomar, spontana ordningar och existentiella insikter. Med andra ord: konservativt tankegods. Nyliberalismen är betydligt mer komplex och motsägelsefull än svepande anklagelser mot homo œconomicus och New Public Management ger vid handen.

Halldorf förmodar dock att den ”existentiella” konservatism han talar om kan råda bot på de problem som anfäktar det moderna samhället. Återigen har den i hans ögon inte någon fast hemvist i det politiska spektrumet. För att skapa än mer förvirring hävdar han att denna form av konservatism antingen kan komma i skepnad av en svensk Bernie Sanders eller en Ulf Kristersson.

Det är på den här nivån politisk analys rör sig i Sverige. Sanders, som aldrig har stuckit under stol med att han är socialist, och Ulf Kristersson, ledare för Moderaterna, kan tydligen båda passera som potentiella ledare för en ”konservativ” rörelse. Uppgiften för denna skvader är att sätta stopp för en växande nationalkonservativ rörelse under Sverigedemokraternas ledning. Uppenbarligen på temat ”ont ska med ont fördrivas”.

[…] motstånd från en annan konservatism: moraliskt robust, socialt medveten och angelägen om att bygga samhället nerifrån och upp – inte stöpa det uppifrån och ner.

Problemet med dylika resonemang är att konservatismens kärna inte är gemenskap och harmoni utan ett intellektuellt försvar för privilegier och idén att somliga bör härska över andra. Det är en reaktionär ideologi som är antitetisk till tanken på att ”bygga samhället nerifrån och upp”. Det enda den kommer att resultera i är en hierarkisk ordning av privata maktregimer.

Den konservative professorn Hans L Zetterberg uttryckte det koncist:

Hierarki är kärnan i konservatismens samhällsordning.

Fria fantasier och formuleringar som ”existentiell” konservatism ändrar inte på den saken.

Trots mina invändningar är jag – med tanke på rådande samhällsklimat – rädd att Halldorf har rätt i sin avslutande prognos:

Framtiden tillhör konservatismen – men vem lyckas formulera en konservatism för framtiden?

När det gäller svaret på den efterföljande frågan skiljer vi oss åt. För mig är det uppenbart att konservativa politiker kommer att formulera framtidens konservatism. Det vill säga de som står för värderingar som är rakt motsatta dem som exempelvis Bernie Sanders förespråkar.

Till skillnad från Halldorf anser jag inte att konservatismen är ett tomt blad, en projektionsyta för allehanda politiska projekt. Dessutom har jag inga som helst illusioner om att en fortsatt utveckling åt höger kommer att leda till någonting gott.


* Titta gärna in på min tidigare blogg Konservativ revansch (uppdateras inte längre), eller läs boken. OBS! Sedan jag skrev boken har jag delvis ändrat min syn på nyliberalismen. Mer om denna tanketradition och den svenske konservative nyliberalen Arvid Fredborg i min kandidatuppsats.

Tillväxtkritiker

5 minuters läsning

Senaste IPCC-rapporten retade upp högern. Exempelvis varnade Nicolas Loris vid den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation i Washington Post för att FN:s klimatpanel var ute efter att störta kapitalismen i gruset. Jag tror att han blev upprörd i onödan. Det finns ingenting som tyder på att det skulle finns någon politisk vilja att avskaffa kapitalismen och montera ner den ”fria” marknaden. Inte ens tillväxtparadigmet lever farligt. Det framgår i nyhetsbevakningen av rapporten.

Här några exempel från DN: ”IPCC: ’Historiskt skifte krävs för att hejda uppvärmningen’”; ”Margot Wallström: ’Det finns inget antingen eller när planetens klimat står på spel’”; ”’Obegripligt att flera länder vägrar prata om satsningar’”. De har alla den egenheten att de inte överhuvud taget nämner det ekonomiska systemet, än mindre marknad och/eller kapitalism. Bilden är övertydlig. Eventuell och högst marginell kritik av tillväxt och kapitalism är, som brukligt, förpassad till kultursidor och debattartiklar. Om den alls förekommer.

Trots det har Loris på sätt och vis faktiskt rätt: De insatser som IPCC hävdar är nödvändiga skulle slå hårt mot tillväxten och förstöra världsekonomin såsom vi känner den.

De få ekonomer som predikar minskad eller nolltillväxt framstår ofta som verklighetsfrånvända excentriker. De förespråkar ju något otänkbart. För hur skulle en värld utan tillväxt kunna te sig? En som har försökt svara på den frågan är utvecklingsekonomen Tim Jackson vars hyllade Välfärd utan tillväxt kom ut 2009. Jag var en av alla som köpte boken. Nyligen bläddrade jag igenom den igen för att se om där fanns något i den som skulle kunna ge Heritage Foundation, Cato Institute och Timbro anledning till oro. Men den lämnade mig återigen tom och besviken. Dess slutsatser framstår mer som önsketänkande än skarp ekonomisk analys.

I princip predikar Jackson marknadsekonomi och kapitalism, fast utan tillväxt. Trots bokens optimistiska anslag har jag svårt att se de lösningar han presenterar som genomförbara inom ramarna för just en kapitalistisk marknadsekonomi. I avsnittet ”Slutet för kapitalismen?” reder han ut hur tillväxtkritiken förhåller sig till rådande system.

För en del människor hör tillväxt och kapitalism ihop […] Och av det skälet betraktas idén om att klara sig utan tillväxt som liktydig med att avskaffa kapitalismen.

Det låter som en rimlig slutsats. Men i nästföljande stycke avfärdar han snabbt dylika föreställningar.

Vi har faktiskt redan sett att detta antagande på det hela taget är falskt.

Vad bygger han detta djärva och, i mina ögon, kontraintuitiva påstående på? I slutet på stycket finns en fotnot. Där hänvisar han bland annat till ett diagram i ett tidigare kapitel som visar att tillväxt och kapitalism inte med nödvändighet måste hänga ihop (se nedan).

BNP per capita (x-axeln) och förväntad livslängd (y-axeln) för några utvalda ekonomier. Ur boken Välfärd utan tillväxt av Tim Jackson.

Men så vitt jag kan se i figuren är det bara det oerhört ojämlika Sydafrika, ett land med sjunkande livslängd, de återkommande krisernas Argentina och Ryssland under 1990-talets ekonomiska kollaps som har ”klarat sig” utan tillväxt några längre perioder. Som argument för nolltillväxt fyller de inte mig med tillförsikt. Sjunkande medellivslängd och armod lär knappast locka nya anhängare till drömmen om en värld med en miljömässigt hållbar kapitalism. I själva verket förefaller hela konceptet vara en illusion.

Efter bostadsmarknadens genomklappning i USA och den efterföljande globala ekonomiska krisen 2008-2009 fick många människor gå från hus och hem. Folk sov på trottoarer och refuger, eller slog upp tältläger på någon grön plätt. Arbetslösheten rakade i höjden. När skuldkrisen spred sig över världen sjönk produktionen som en sten i många ekonomier. De så kallade GIIPS-ländernas (Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanien) statsskulder var ohållbara och de blev ålagda drakoniska sparpaket för att ”rädda” EU:s finansiella stabilitet. Konsekvenserna blev fruktansvärda. I Grekland slog åtstramningarna slog hårt mot grundläggande service och självmordsfrekvensen ökade kraftigt.

Samtidigt minskade utsläppen av växthusgaser. Ur ett miljöperspektiv var således den värsta ekonomiska katastrofen sedan 1930-talets depression en positiv tilldragelse.

Ett diagram från nätpublikationen Our World in Data från Oxfords universitet visar i samband med krisen 2008-2009 en liten knix i den brant stigande kurvan över utsläpp av växthusgaser¹.

Med andra ord verkar det som om den enda riktigt effektiva klimatåtgärden är en ekonomisk kris. Antingen värmedöd eller armod och nöd. Knappas ett lockande val. Ändå insisterar Jackson och hans likar på att kapitalismen kan leverera en dräglig levnadsstandard även utan tillväxt.

föregående
nästa
Slider

Bildserien ovan visar tillväxten i nio länder: Sverige, USA, Storbritannien, Tyskland, Grekland, Italien, Irland, Portugal och Spanien. De sista fem är GIIPS-länderna. Graferna har jag hämtat via Google (källmaterialet är från Världsbanken) och redovisar den årliga tillväxten i procent fram till 2017. (Här finns en lista över tillväxten 2013-2017 för världens alla länder.)

Samtliga länder hade negativ tillväxt krisåret 2009. Sedan dess har en del av dem, som Grekland, gått fortsatt kräftgång medan andra har klarat sig hyfsat bra. Däribland Sverige. Återhämtningen har dock varit förhållandevis trög och kraftlös i flera av de stora ekonomierna med tillväxtsiffror på runt 2 procent i Storbritannien, Tyskland och USA. Vilket knappast föranleder något jubel. Men även relativt modesta 2 procent skulle över tid innebär en fördubbling av BNP inom loppet av 35 år. Sverige ligger under den senaste femårsperioden på närmare 3 procent. I den takten fördubblas ekonomin på 25 år.

Om vi nu måste begränsa såväl resursförbrukning som utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser till hållbara nivåer borde det vara uppenbart att även 2-3 procents tillväxt är alldeles för högt. Miljöpåverkan måste minska drastiskt från dagens nivåer, inte fördubblas vart tredje decennium. Men samtidigt finns det ju inget önskvärt över situationen i Grekland eller andra stagnerade ekonomier.

Nu tänker säkert en del att tillväxt ju kan vara klimatneutral om ny teknik minskar utsläppen. En av de främsta förtjänsterna med Jacksons bok är att han avfärdar dylika scenarier som högst osannolika. Absolut frikoppling är en myt. Inte ens det senaste seklets rasande teknikutveckling har förmått kompensera för människans miljöpåverkan till följd av ökad befolkning och högre välståndsnivå. Än mindre minskat den. I stället har tillväxten gått hand i hand med ökade utsläpp i absoluta tal.

En annan möjlighet är att framtidens miljöneutrala tillväxt främst ska bestå av ökad konsumtion av tjänster. Därmed skulle den inte få lika negativa effekter. Men det förutsätter att vi byter tjänster med varandra i allt högre grad utan att falla för frestelsen att växla in våra surt förvärvade slantar i prylar och kapitalvaror. Tjänstesektorn dominerar ekonomin redan i dag. Likväl är det få kiropraktorer, telefonförsäljare och PR-makare som väljer att använda lejonparten av sina inkomster till att köpa tjänster av andra kiropraktorer, telefonförsäljare och PR-makare. De flesta köper nog hellre ny bil, nytt hus och ny köksutrusning, eller ökar sin resursförbrukning på annat sätt, om de har råd. Kanske en växthusgasalstrande utlandssemester?

Ekvationen går inte ihop. Världens länder befinner sig i ett dilemma. För låg tillväxt leder till antingen stagnation, recession eller depression. Motsatsen leder till fortsatt miljöförstöring och global uppvärmning med katastrofala följder.

Just på grund av detta dilemma kan kapitalismen omöjligen, såvitt jag kan se, vara en del av lösningen. Tillväxten är inbyggd i dess funktionssätt. Hur vi än vänder och vrider på saken är kapitalismen en tillväxtknarkare och det finns inget tolvstegsprogram som förmår bryta missbruket. Därför behöver vi utveckla nya och radikalt annorlunda sätt att organisera våra ekonomiska förehavanden och inte – som uppmärksammade tillväxtkritiker tenderar att göra – utlova verklighetsfrånvända visioner om klimatmässigt hållbar kapitalism.

I värsta fall kanske en genomgripande systemförändring visar sig vara ett omöjligt uppdrag. Men innan vi har uttömt alla alternativ vore det vansinne att ge upp. Defaitism är ingen framgångsstrategi.


¹ Hannah Ritchie and Max Roser (2018), ”CO₂ and other Greenhouse Gas Emissions” (https://ourworldindata.org/co2-and-other-greenhouse-gas-emissions).

Trumps serie av nederlag

3 minuters läsning
Jim Acosta från CNN och Donald Trump i en allt annat än vänlig ordväxling.

USA:s president är oförskämd och aggressiv mot journalister och hans Twitterkonto svämmar över av befängda påståenden och utspel på daglig basis. Hans retorik är en outsinlig och billig källa att ösa ur för redaktioner. Bevakningen av Donald Trumps tweets och presskonferenser må ge god avkastning per arbetstimme i form av sensationella snackisar, men vad tillför rapporteringen om ytterligare en stollighet egentligen? Bidrar den till några nya insikter om USA:s president, tillståndet i det republikanska partiet eller läget i världen? Tillför den något nytt?

Om vi lyfter blicken från retoriken till praktiken: Vad har Trump faktiskt lyckats genomföra och, framför allt, vad har han inte lyckats genomföra? Till skillnad från hans spärrlösa uttalanden avslöjar det en hel del om hans presidentskap och tillståndet för den konservativa rörelsen i USA.

Före höstens kongressval kontrollerade republikanska partiet Vita huset, senaten och representanthuset. En situation som rimligtvis borde ha gett president Trump möjlighet att driva igenom sin agenda utan större besvär. Likväl har han haft oerhört svårt att få någonting gjort.

Statsvetaren Corey Robin har tittat närmare på det politikområde som enligt ekonomen Joseph Schumpeter avslöjade en nations anda – ”the thunder of World History” – nämligen budgeten. Resultatet av hans analys avslöjar en ledare som har visat sig vara tämligen impotent.

Några av Trumps motgångar i punktform:

  • Försökte sänka budgeten till statliga kulturinstitutioner. Samtliga fick ökade anslag.
  • Försökte minska stödet till studenter. Kongressen ökade stödet.
  • Försökte skära ner anslaget till utbildningsdepartementet med 9 miljarder dollar. Kongressen ökade anslaget med 3 miljarder dollar.
  • Ville ha 25 miljarder dollar för att bygga en mur mot Mexico. Fick drygt 1 miljard dollar för att reparera befintligt gränsskydd.
  • Ville nyanställa 1 000 gränspoliser. Fick medel för 100.
  • Försökte minska naturvårdsmyndighetens budget med drygt 30 procent. Kongressen vägrade.

Slutsatsen blir att den republikanskt kontrollerade kongressen i praktiken bevarade och i flera fall utökade Barack Obamas program, medan Trump led en serie nederlag. Inte ens Obamacare lyckades han avveckla.

För alla groteskerier och all lynnighet har han varit en påfallande ineffektiv president. Det kan vara värt att hålla i minnet när många förståsigpåare känner sig frestade att dra historiska paralleller och se honom som ett tecken på en återkomst för mellankrigstidens fascistiska rörelser. Varken en Hitler eller en Mussolini hade funnit sig i att stora delar av deras program helt sonika hade blivit nedröstat i parlamentet.

Så: Trump är tokig, vidrig, erbarmlig, lynnig, instabil och med största sannolikhet en fara för internationell fred och säkerhet. Men jämförelser med fascismen leder på avvägar. Rörelser och ledare kan vara riktigt usla och en fara för andra, utan att för den skull passa in i 1930-talets mall.

Omvärlden har verkligen anledning till oro då såväl USA som Ryssland alltjämt har kvar sina enorma kärnvapenarsenaler. De båda stormakterna avser för övrigt förnya sina massförstörelsevapen (ett program som för övrigt Barack Obama, fredspristagaren, sjösatte i USA). Därutöver finns det inget som tyder på att Vita huset under Trump har någon som helst avsikt att ta global uppvärmning och miljöförstörelse på allvar.

Dessa förhållande är oerhört bekymmersamma. I det sammanhanget är Trumps ständiga övertramp och hans duster med andra världsledare, som Macron, föga mer än distraktioner. Tyvärr får emellertid de sistnämnda, de snackisvänliga personkonflikterna, väldigt mycket uppmärksamhet.

Drönare

4 minuters läsning
Örn slår ner på en drönare. Från en artikel i International Business Times. Foto: KOEN VAN WEEL/AFP/Getty Images

Under sommarens heta dagar hörde jag till och från ett surrande uppe i luften. Vid ett par tillfällen skickade grannen upp en kamerabestyckad drönare som hängde ovanför min stuga medan jag försökte koppla av med en bok och något läskande på altanen. Jag upplevde det som irriterande och integritetskränkande. Men mina obehag var givetvis inte ens en mild västanfläkt jämfört med den terror, stress och död som militära drönare sprider över fattiga konfliktzoner i världen.

previous arrow
next arrow
previous arrownext arrow
Slider

Drone: Shadow Strike låter spelaren ge sig in över ”omstridda” territorier och mörda fiender (vilket ju alla våldsspel handlar om i någon mån). Jag har själv varit barnsligt förtjust i just krigsspel, så jag försöker inte moralisera över denna tvivelaktiga aspekt av digitalt underhållningsvåld.

Vad som är mer problematiskt i sammanhanget är hur IT-jätten Apple upprepade gånger har plockat bort ”stötande” innehåll relaterat till drönare från appstore. Utrensningarna har emellertid inte drabbat Drone: Shadow Strike och liknande spel. För det är inte glorifieringen av krig; legitimerandet av chauvinistiskt våld mot hårt prövade befolkningar i konfliktzoner eller hyllandet av vapenteknologi som bolaget bedömer som stötande, utan visualiseringen av USA:s drönarkrig som startade under president George W Bush och som fredspristagaren Barack Obama utökade till en internationell dödsoperation i massiv skala.

Metadata+ som den såg ut innan Apple tog bort den. Ursprungligen hette appen Drones+.

Inom loppet av fem år (2012-2017) bannlyste datorjätten just en sådan app hela tretton (13) gånger. En av inkarnationerna av detta program hette Metadata+ och visade kartvyer över var i världen människor hade blivit sprängda i bitar av missiler avfyrade från drönare. Inga upprörande fotografier; inga blodiga detaljer; ingen politisk agitation, utan blott ett neutralt redovisande av de faktiska kostnaderna i förspillda människoliv. Men, enligt Apple, ”stötande”. Jag tänker mig att det måhända är mer ”stötande” att bedriva tillverkning på ett sätt som får anställda kasta sig från höga byggnader mot en säker död, och hantera detta genom att låta företagets underleveratörer spänna upp nät lämpade för cirkusakrobater. Kanske kvalificerar även barnarbete och slavarbetskraft i samband med utvinning av för mobilindustrin centrala råvaror – som coltan och andra så kallade ”konfliktmineraler” i Kongo – som mer ”stötande” än en korrekt redovisning av verkliga förhållanden i ”kriget mot terrorismen”™️.

Kontot @dronestream får svårt att hinna med…
… och ger till slut upp. Efter 15 år.

I slutet av 2017 lade utvecklaren Josh Begley ner sitt projekt. Antalet attacker med drönare var för många för att han skulle hinna hålla koll på distanskrigets offer. Då hade han bevakat dödsorgien i 15 år.

Vad som gör historien intressant och aktuell är att Apple, som finner sanningen stötande, uppenbarligen inte har några problem med lögner och rena påhitt. Följaktligen tänker företaget inte plocka bort konspirationsmånglaren och hatpredikanten Alex Jones från sin nätaffär. I augusti 2018 är Infowars fortfarande tillgänglig.

I sig är det inget problem. Tvärtom är jag, vilket jag skrev om tidigare, oerhört skeptisk till privata oligopol som agerar censorer, förment för allmänhetens bästa. Om det inte hade varit för hur bolaget konsekvent motarbetade Begleys appar, vilket i praktiken har inneburit att de som har Mac-datorer, Iphones och Ipads (undertecknad inkluderad) nekades hans sammanställning av USA:s drönarkrig.

Apples förklaring till varför de fortsätter att saluföra Alex Jones produkter låter i ljuset av denna historia märklig. Anledningen till att de inte plockar bort hans appar från sin butik är att de enligt egen utsago vill tillåta alla olika synpunkter på sin plattform.

We strongly support all points of view being represented on the App Store […]

Möjligtvis vill Apple verkligen främja olika perspektiv och åsikter. I ett väldigt snävt avseende. För en mångfald av underhållning och showbiz – som ju Alex Jones, sin vidriga reaktionära agenda till trots, faktiskt är ett exempel på – förefaller vara berikande ur Apples synvinkel. En myckenhet av cyniska förströelser är förmodligen bra för omsättningen. Precis som Glenn Beck tidigare lockade miljoner tittare när han spred stolligheter under bästa sändningstid på Fox så har Jones byggt sitt eget imperium av tokerier; en mörk trollversion av En Ding Ding Värld. Appar som uppmärksammar politiskt omstridda fenomen som utomrättsliga avrättningar och civila dödsoffer i tusental är däremot inte nödvändigtvis vare sig kommersiellt gångbara eller kommersiellt önskvärda.

[…] as long as the apps are respectful to users with differing opinions, and follow our clear guidelines, ensuring the App Store is a safe marketplace for all.

Den andra halvan av citatet från Apple antyder vad det hela egentligen handlar om. Kruxet med att visualisera drönarkrigets offer, likväl som andra kontroversiella ämnen, är möjligtvis att dylika appar inte respekterar de användare som är övertygade om att de lever i den bästa av världar. Metadata+ redovisade fakta som inte föll herr Pangloss och hans vänner i smaken och riskerade därmed att förvandla Apples omhuldade ”marknadsplats” till ett otryggt ställe för dem som önskar leva i en fantasivärld. Möjligtvis var det där skon klämde: Apple ville inte stöta bort köpstarka men politiskt konservativa kunder. Devisen ”Ignorance is bliss” verkar gälla både för Apple och, ofrivilligt, för konsumenterna i deras nätbutik.

För sådan är nu den värld vi lever i: Att uppmärksamma mördande på stor skala är suspekt aktivism och politisk agitation som får förment belevade och balanserade människor att bokstavligt talat se rött. Att mörda på stor skala är däremot apolitiskt, ehuru olyckligt. Det är av allt att döma synd om människorna.

Grindvakter

4 minuters läsning
Alex Jones Infowars gör ett stort nummer av ”bannlysningen”.

Youtube och flera andra plattformar stänger ner konspirationsmånglaren Axel Jones. Twitter bannlyser visselblåsaren Peter van Buren (här ger han sin version och sina slutsatser av händelsens implikationer). Det är några aktuella exempel på hur internets giganter försöker ”hyfsa” debatten och motverka hatpredikanter, alternativt, ”censurera” obekväma röster. Både Jones och van Buren är profilerade personer till höger. Vilket säkerligen gör att många vänstersinnade tänker: ”Good riddance!”.

Även i Sverige hörs krav på att nätgiganternas treenighet Google, Facebook och Twitter ska ta ansvar och rensa bort dem som sprider hatiska budskap och ”falska nyheter”. Det är en farlig väg att gå.

Nu menar jag inte att falska nyheter egentligen är sanna. Inte heller att de som sprider hat och uppviglar till våld egentligen är offer för censur. Inget av exemplen här ovan handlar om yttrandefrihet i juridisk bemärkelse eftersom yttrandefriheten endast skyddar medborgare mot statlig censur. Likväl finns det anledning att känna oro över bolagens makt och kontroll över vad som i praktiken är cyberrymdens offentliga rum, samt deras självpåtagna roll som domare över vad som passar sig respektive vad som går över gränsen.

Facebook samarbetar sedan flera månader tillbaka med Atlantic Council för att motverka spridning av desinformation och missbruk av företagets tjänster i samband med valkampanjer. Så här beskriver de sitt partnerskap med tankesmedjan:

Experts from their [Atlantic Councils] Digital Forensic Research Lab will work closely with our security, policy and product teams to get Facebook real-time insights and updates on emerging threats and disinformation campaigns from around the world.

Expertgruppen vid Digital Forensic Research Lab gjorde nyligen avtryck då de pekade ut 32 Facebooksidor, drivna av vänsterfolk och minoritetsaktivister, som ”misstänkta”. Anledningen var att de antogs ingå i främmande makts påverkansoperationer. Facebook tog bort sidorna. Syftet med åtminstone en av dem var emellertid att organisera en motdemonstration till en planerad vit makt-manifestation i Washington. Men tack vare labbets ”geopolitiska expertis togs antifascisterna för ryska troll.

Även om det nätgranskande labbet är en relativt ny skapelse – grundat av Obamas säkerhetsrådgivare Graham Brookie och tidigare Natospråkröret Ben Nimmo 2016 – har tankesmedjan Atlantic Council sina rötter i det kalla kriget. Allt sedan starten 1961 är den nära knuten till Nato. Till rådgivare och styrelsemedlemmar har den en gedigen samling illustra namn inom politik och näringsliv, däribland Henry Kissinger, arkitekten bakom USA:s illegala bombkrig i Laos och Kambodja under 1970-talet, mediemogulen Rupert Murdoch och dessutom tre svenskar: före detta utrikesminister Carl Bildt, Investors styrelseordförande Jacob Wallenberg och Saabs vd Håkan Buskhe.

Verksamheten finansieras främst med bidrag från näringslivet, stiftelser samt enskilda stater som exempelvis Förenade Arabemiraten, USA, Storbritannien och Sverige (via utrikesdepartementet). Listan över donatorer är utöver enskilda stater en veritabel Vem är det? för mäktiga näringslivsintressen med en tydlig överrepresentation av oljeindustri och vapentillverkare. Här finns såväl svenska Saab – en av det största bidragsgivarna – som giganterna Lockheed Martin och Raytheon, samt en hel radda oljebolag, varav flera med säte i Gulfstaterna.

När nu Atlantic Council via sin expertgrupp får möjlighet att avgöra vad som är pålitlig information respektive desinformation på Facebooks plattform, och kan stänga ner sidor med hänvisning till nationell säkerhet, är det en oroväckande utveckling. För tack vare nätjättens dominans på marknaden får tankesmedjan möjlighet att påverka vad folk över hela världen ser i sina flöden. Det låter i mina öron som en situation mogen för maktmissbruk.

I praktiken fungerar Google, Facebook, Apple och andra multinationella bolag som effektiva grindvakter på nätet. Genom att ändra sina algoritmer (som styr vilka sidor som visas i sökresultat eller vad jag ska se först när jag går in på Facebook), ta bort appar (2015 raderade Apple en applikation som visualiserade drönarkrigets offer för att innehållet var ”stötande”) och stänga ner sidor har de betydande kontroll över informationssamhället. De utövar därigenom orimligt mycket makt över det offentliga debatten, utan att för den skull vara ansvariga inför några andra än sina investerare.

Samtidigt kan mäktiga stater som exempelvis USA och Kina – båda stora och viktiga marknader – påverka deras beteende. Som Matt Taibbi påtalade i Rolling Stone nyligen är en hel del politiker, inklusive före detta politiker och censorer in spe vid tankesmedjor som Atlantic Council, intresserade av att utnyttja internetbolagens ohotade maktposition till sin fördel.

[P]oliticians are more interested in using than curtailing the power of these companies. The platforms, for their part, will cave rather than be regulated. […] This is how authoritarian marriages begin, and people should be very worried.

Det är både kortsiktigt och naivt att betrakta nätjättar som Facebook och Google som godartade för att de plockar bort högerextrema tokstollar som Alex Jones. Oavsett hur motbjudande han än är har han marginellt inflytande jämfört med dem. Jones kan jag lätt undvika. Men det är betydligt svårare med bolagen, såvida jag inte föredrar självvald digital isolering.

Monopolföretag som Facebook och Google borde ha styckats upp för länge sedan. Deras dominans är oförenlig med ett öppet och fritt samhälle.