Tillväxtens evangelister

4 minuters läsning
EU-kommissionen har en plan för en klimatneutral och konkurrenskraftig ekonomi.

Nyligen lade EU-kommissionen fram sin klimatneutrala framtidsvision ”A Clean Planet for all”. Förslaget drar upp riktlinjerna för en framtid som likt ett gigantiskt kinderägg innehåller välstånd (choklad), konkurrenskraft (leksak) och där hela klabbet dessutom är klimatneutralt (en överraskning).

I samband med klimatstrategin publicerade kommissionen en uppsättning faktablad (se länk ovan) som presenterar visionen med hjälp av färgglad grafik. Där hävdar de djärvt att Europa har förmått bryta relationen mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp av växthusgaser eftersom BNP ökade med 58 procent 1990-2017 samtidigt som mängden CO2-utsläpp minskade med 22 procent under samma period. En uppgift som bland andra DN återgav i sin nyhetsrapportering. Med andra ord har EU redan uppnått absolut frikoppling med avseende på klimatet. Ekonomisk tillväxt leder således inte längre nödvändigtvis till ökade utsläpp, utan tvärtom kan ökad produktion och konsumtion ge upphov till lägre utsläpp.

Illustration ur faktabladet ”Our vision for A Clean Planet for all”.

Detta glada budskap beror delvis på att utsläpp av växthusgaser bokförs där de har sitt ursprung och således belastar klimatbudgeten för det land som tillverkar en viss produkt i stället för det land där slutkonsumenten bor. På detta vis går röda siffror att trolla bort genom import. Exempelvis kan svensk exportindustri vara energieffektiv och miljövänlig (vilket ger en låg belastning på klimatkontot) samtidigt som svenskarna importerar och förbrukar varor tillverkade i kinesiska fabriker drivna med kolkraft (vilket belastar Kinas klimatkonto) utan att det sistnämnda syns i den svenska statistiken.

Det går emellertid att vända på steken och försöka räkna på utsläpp med utgångspunkt i konsumtion. 2013 författade Naturvårdsverket en rapport där de gjorde just det. Omkring hälften av alla utsläpp av växthusgaser till följd av svensk konsumtion skedde utomlands år 2000 medan andelen hade ökat till närmare 60 procent år 2008. De totala utsläppen ökade också över samma period. Men ur ett strikt svenskt perspektiv (utsläpp i Sverige) blev det bättre och bättre dag för dag.

Naturskyddsföreningen försöker regelbundet uppmärksamma svenska folket på detta siffertrixande. För trenden fortsätter. Klimatkostnaden för en betydande del av vår konsumtion – inklusive internationell flygtrafik och sjöfart – faller utanför den officiella statistiken. Vilket får surrealistiska effekter.

Just nu får vi bättre utsläppsstatistik om vi flyger till New York än om vi väljer att resa med buss i Sverige.

Det finns ett nästan poetiskt klasshat över detta sätt att räkna. Utlandsresor för medel- och överklass belastar inte officiell statistik, medan de som inte har råd att ge sig utanför landets gränser utan tar långfärdsbussen för att semestra på hemmaplan får ta på sig en oförtjänt stor del av klimatskulden.

Med dessa förhållanden i bakhuvudet verkar det således finnas anledning att förhålla sig skeptiskt till EU-kommissionens siffror. Samtidigt är det ur deras perspektiv en nödvändig skönmålning. Det övergripande budskapet i ”A Clean Planet for all” är trots allt – i linje med den nyliberala katekesen – att fortsatt hög tillväxt, entreprenörskap och nya marknadslösningar är vägen framåt.

De områden för utveckling som strategidokumentet lyfter fram – förnybar energi, smartare infrastruktur, elbilar, cirkulär ekonomi och så vidare – kräver alla långsiktiga investeringar av massiva proportioner. De erbjuder också nya lukrativa affärsmöjligheter. För det är just det det handlar om: Hur ska EU kunna slå mynt av katastrofen, bli mer konkurrenskraftigt och hamna i en starkare förhandlingsposition inför framtiden?

EU-kommissionen
lägger fram sin
klimatstrategi
Somliga
ser sköna
möjligheter …
… där andra
blott ser
problem
previous arrow
next arrow
Slider

 

Just varianter på ordet möjlighet genomsyrar såväl ”A Clean Planet for all” som de tillhörande faktabladen. I själva verket får jag som läsare en känsla av att ledamöterna i EU-kommissionen kollektivt har går en kurs i positivt tänkande där de har lärt att sig att se möjligheter där andra ser problem.

Stora omställningar ger möjlighet till stora vinster och växande marknader. Som ett exempel förutspår de att marknaden för batterier kommer att växa 4 till 10 gånger fram till 2025, det vill säga dubbleras flera gånger om inom loppet av 7 år. Detta är nödvändigt för en hög ”e-mobilitet”. Möjligheterna förefaller som sagt vara oändliga.

För att finanssektorn ska vilja bidra till mänsklighetens överlevnad lockar kommissionen med reformer som ska göra det mödan värt att investera i omställningen. Återigen, här finns det pengar att tjäna. Genom att vara först ut med hållbarhet på stor skala kan såväl europeiska företag som europeiska finansiella institutioner kapa åt sig rejäla marknadsandelar inom blivande tillväxtsektorer.

Samtidigt som EU ska utveckla nya industrisektorer och tillverka ständigt fler fysiska produkter så ska miljöpåverkan hela tiden minska. Råvaror till produktionen verkar inte utgöra något bekymmer. EU-kommissionen slår helt enkelt fast att i framtiden blir det mer av skogar och gröna fält (så kallade kolsänkor) i Europa och mindre av gruvdrift och extraktion. Rättvisa handelsregler ska i sin tur säkerställa tillgången på kritiska råvaror. De nämner inga specifika råvaror men det framgår mellan raderna att de bland annat syftar på de sällsynta mineraler och metaller som är nödvändiga för elektronik, batterier och produktionen av grön energi. Jag tänker direkt på Demokratiska Republiken Kongo. Vad de har för rätt att bestämma över sina naturresurser framgår dock inte. Hur som helst tänker EU se till att EU får tillgång till det som EU behöver.

En halv miljard invånare ska således inom loppet av några få decennier gå från glupska resursförbrukare till en driftig armé av MacGyver-kloner som förmår skapa de mest fantastiska uppfinningar av återvinningsmaterial i en teknikintensiv cirkulär ekonomi. Nära nog en överstatlig evighetsmaskin. Det är en imponerande optimistisk vision.

Tillväxtkritiker

5 minuters läsning

Senaste IPCC-rapporten retade upp högern. Exempelvis varnade Nicolas Loris vid den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation i Washington Post för att FN:s klimatpanel var ute efter att störta kapitalismen i gruset. Jag tror att han blev upprörd i onödan. Det finns ingenting som tyder på att det skulle finns någon politisk vilja att avskaffa kapitalismen och montera ner den ”fria” marknaden. Inte ens tillväxtparadigmet lever farligt. Det framgår i nyhetsbevakningen av rapporten.

Här några exempel från DN: ”IPCC: ’Historiskt skifte krävs för att hejda uppvärmningen’”; ”Margot Wallström: ’Det finns inget antingen eller när planetens klimat står på spel’”; ”’Obegripligt att flera länder vägrar prata om satsningar’”. De har alla den egenheten att de inte överhuvud taget nämner det ekonomiska systemet, än mindre marknad och/eller kapitalism. Bilden är övertydlig. Eventuell och högst marginell kritik av tillväxt och kapitalism är, som brukligt, förpassad till kultursidor och debattartiklar. Om den alls förekommer.

Trots det har Loris på sätt och vis faktiskt rätt: De insatser som IPCC hävdar är nödvändiga skulle slå hårt mot tillväxten och förstöra världsekonomin såsom vi känner den.

De få ekonomer som predikar minskad eller nolltillväxt framstår ofta som verklighetsfrånvända excentriker. De förespråkar ju något otänkbart. För hur skulle en värld utan tillväxt kunna te sig? En som har försökt svara på den frågan är utvecklingsekonomen Tim Jackson vars hyllade Välfärd utan tillväxt kom ut 2009. Jag var en av alla som köpte boken. Nyligen bläddrade jag igenom den igen för att se om där fanns något i den som skulle kunna ge Heritage Foundation, Cato Institute och Timbro anledning till oro. Men den lämnade mig återigen tom och besviken. Dess slutsatser framstår mer som önsketänkande än skarp ekonomisk analys.

I princip predikar Jackson marknadsekonomi och kapitalism, fast utan tillväxt. Trots bokens optimistiska anslag har jag svårt att se de lösningar han presenterar som genomförbara inom ramarna för just en kapitalistisk marknadsekonomi. I avsnittet ”Slutet för kapitalismen?” reder han ut hur tillväxtkritiken förhåller sig till rådande system.

För en del människor hör tillväxt och kapitalism ihop […] Och av det skälet betraktas idén om att klara sig utan tillväxt som liktydig med att avskaffa kapitalismen.

Det låter som en rimlig slutsats. Men i nästföljande stycke avfärdar han snabbt dylika föreställningar.

Vi har faktiskt redan sett att detta antagande på det hela taget är falskt.

Vad bygger han detta djärva och, i mina ögon, kontraintuitiva påstående på? I slutet på stycket finns en fotnot. Där hänvisar han bland annat till ett diagram i ett tidigare kapitel som visar att tillväxt och kapitalism inte med nödvändighet måste hänga ihop (se nedan).

BNP per capita (x-axeln) och förväntad livslängd (y-axeln) för några utvalda ekonomier. Ur boken Välfärd utan tillväxt av Tim Jackson.

Men så vitt jag kan se i figuren är det bara det oerhört ojämlika Sydafrika, ett land med sjunkande livslängd, de återkommande krisernas Argentina och Ryssland under 1990-talets ekonomiska kollaps som har ”klarat sig” utan tillväxt några längre perioder. Som argument för nolltillväxt fyller de inte mig med tillförsikt. Sjunkande medellivslängd och armod lär knappast locka nya anhängare till drömmen om en värld med en miljömässigt hållbar kapitalism. I själva verket förefaller hela konceptet vara en illusion.

Efter bostadsmarknadens genomklappning i USA och den efterföljande globala ekonomiska krisen 2008-2009 fick många människor gå från hus och hem. Folk sov på trottoarer och refuger, eller slog upp tältläger på någon grön plätt. Arbetslösheten rakade i höjden. När skuldkrisen spred sig över världen sjönk produktionen som en sten i många ekonomier. De så kallade GIIPS-ländernas (Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanien) statsskulder var ohållbara och de blev ålagda drakoniska sparpaket för att ”rädda” EU:s finansiella stabilitet. Konsekvenserna blev fruktansvärda. I Grekland slog åtstramningarna slog hårt mot grundläggande service och självmordsfrekvensen ökade kraftigt.

Samtidigt minskade utsläppen av växthusgaser. Ur ett miljöperspektiv var således den värsta ekonomiska katastrofen sedan 1930-talets depression en positiv tilldragelse.

Ett diagram från nätpublikationen Our World in Data från Oxfords universitet visar i samband med krisen 2008-2009 en liten knix i den brant stigande kurvan över utsläpp av växthusgaser¹.

Med andra ord verkar det som om den enda riktigt effektiva klimatåtgärden är en ekonomisk kris. Antingen värmedöd eller armod och nöd. Knappas ett lockande val. Ändå insisterar Jackson och hans likar på att kapitalismen kan leverera en dräglig levnadsstandard även utan tillväxt.

föregående
nästa
Slider

Bildserien ovan visar tillväxten i nio länder: Sverige, USA, Storbritannien, Tyskland, Grekland, Italien, Irland, Portugal och Spanien. De sista fem är GIIPS-länderna. Graferna har jag hämtat via Google (källmaterialet är från Världsbanken) och redovisar den årliga tillväxten i procent fram till 2017. (Här finns en lista över tillväxten 2013-2017 för världens alla länder.)

Samtliga länder hade negativ tillväxt krisåret 2009. Sedan dess har en del av dem, som Grekland, gått fortsatt kräftgång medan andra har klarat sig hyfsat bra. Däribland Sverige. Återhämtningen har dock varit förhållandevis trög och kraftlös i flera av de stora ekonomierna med tillväxtsiffror på runt 2 procent i Storbritannien, Tyskland och USA. Vilket knappast föranleder något jubel. Men även relativt modesta 2 procent skulle över tid innebär en fördubbling av BNP inom loppet av 35 år. Sverige ligger under den senaste femårsperioden på närmare 3 procent. I den takten fördubblas ekonomin på 25 år.

Om vi nu måste begränsa såväl resursförbrukning som utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser till hållbara nivåer borde det vara uppenbart att även 2-3 procents tillväxt är alldeles för högt. Miljöpåverkan måste minska drastiskt från dagens nivåer, inte fördubblas vart tredje decennium. Men samtidigt finns det ju inget önskvärt över situationen i Grekland eller andra stagnerade ekonomier.

Nu tänker säkert en del att tillväxt ju kan vara klimatneutral om ny teknik minskar utsläppen. En av de främsta förtjänsterna med Jacksons bok är att han avfärdar dylika scenarier som högst osannolika. Absolut frikoppling är en myt. Inte ens det senaste seklets rasande teknikutveckling har förmått kompensera för människans miljöpåverkan till följd av ökad befolkning och högre välståndsnivå. Än mindre minskat den. I stället har tillväxten gått hand i hand med ökade utsläpp i absoluta tal.

En annan möjlighet är att framtidens miljöneutrala tillväxt främst ska bestå av ökad konsumtion av tjänster. Därmed skulle den inte få lika negativa effekter. Men det förutsätter att vi byter tjänster med varandra i allt högre grad utan att falla för frestelsen att växla in våra surt förvärvade slantar i prylar och kapitalvaror. Tjänstesektorn dominerar ekonomin redan i dag. Likväl är det få kiropraktorer, telefonförsäljare och PR-makare som väljer att använda lejonparten av sina inkomster till att köpa tjänster av andra kiropraktorer, telefonförsäljare och PR-makare. De flesta köper nog hellre ny bil, nytt hus och ny köksutrusning, eller ökar sin resursförbrukning på annat sätt, om de har råd. Kanske en växthusgasalstrande utlandssemester?

Ekvationen går inte ihop. Världens länder befinner sig i ett dilemma. För låg tillväxt leder till antingen stagnation, recession eller depression. Motsatsen leder till fortsatt miljöförstöring och global uppvärmning med katastrofala följder.

Just på grund av detta dilemma kan kapitalismen omöjligen, såvitt jag kan se, vara en del av lösningen. Tillväxten är inbyggd i dess funktionssätt. Hur vi än vänder och vrider på saken är kapitalismen en tillväxtknarkare och det finns inget tolvstegsprogram som förmår bryta missbruket. Därför behöver vi utveckla nya och radikalt annorlunda sätt att organisera våra ekonomiska förehavanden och inte – som uppmärksammade tillväxtkritiker tenderar att göra – utlova verklighetsfrånvända visioner om klimatmässigt hållbar kapitalism.

I värsta fall kanske en genomgripande systemförändring visar sig vara ett omöjligt uppdrag. Men innan vi har uttömt alla alternativ vore det vansinne att ge upp. Defaitism är ingen framgångsstrategi.


¹ Hannah Ritchie and Max Roser (2018), ”CO₂ and other Greenhouse Gas Emissions” (https://ourworldindata.org/co2-and-other-greenhouse-gas-emissions).

Handlingsförlamning

6 minuters läsning
Jorden blir varmare och isarna smälter på grund av våra utsläpp av växthusgaser. Foto: CC0 Public Domain

När jag studerade engelska vid Lunds universitet hösten 1991 läste vi Brundtlandkommissionens rapport på en av delkurserna. Det var en ögonöppnare för mig. Miljöförstöring och resursutarmning pågick i stor skala över klotet och hela världen stod inför en enorm utmaning. Det var första gången jag hörde talas om begreppet hållbar utveckling.

Flera år senare gick jag en sommarkurs i geologi för att komplettera min examen. Under en föreläsning anmärkte en av professorerna nonchalant att det här med växthuseffekten kanske inte var så pjåkigt ändå med tanke på att den nuvarande interglacialen (mellanistiden) troligen led mot sitt slut. Global uppvärmning kunde ge mänskligheten respit från inlandsisens härjningar.

I slutet av 1990-talet var de massiva miljöproblemen omöjliga att förneka. Sociala rörelser som Attac kopplade globala orättvisor, råvaruplundring och nedsmutsning till ”finanskapitalism” och global frihandel. Organisationen tappade dock kraft och dog ut. Nätverket Attac Sverige upphörde 2016.

Mer utpräglade miljörörelser har under de senaste decennierna anpassat både sina strategier och sin retorik efter marknadens behov. Notabel är Miljöpartiets förvandling från att ha varit en hemvist för radikala kritiker av masskonsumtion och resursslöseri till en förtrupp för teknikoptimism och marknadslösningar. Före detta språkröret Maria Wetterstrand var tidigt ute med att se tillväxtpotentialen i gröna lösningar. Miljömedvetenhet kunde bli en lukrativ bransch. Hon var aktiv i förskjutningen av partiet till höger vilket följaktligen gjorde henne populär även inom nyliberala kretsar.

Massrörelsernas kollaps har färgat samhällsklimatet. I deras ställe har Corporate Social Responsibility (CSR) och marknadsbaserade icke-lösningar i stil med utsläppshandel vuxit fram. Radikal kritik av rådande system har ersatts med ”business as usual”.

Samtidigt kommer larmrapporter med jämna mellanrum. Budskapet är alltid detsamma: Tiden rinner ut; vi måste göra något omgående; radikala förändringar är nödvändiga. Därefter … ingenting. I samtal med släkt och vänner varvas bekymrade reflektioner över skogsbränder, värmevågor, torka och orkaner – den ena naturkatastrofen efter den andra – med bekymmerslöst småprat om den senaste trippen till andra sidan jordklotet. Eller den där sköna helgresan till Sydeuropa.

Givetvis är det de högutbildade och upplysta som reser mest.* Om inte den välförtjänta semesterresan går till fjärran land så behöver de tid efter annan av nödvändighet resa till någon världsmetropol på andra sidan klotet för att konferera med sina likar om hur de ska kunna rädda världen. Vi andra, vi dönickar, sitter bara hemma och hoppas att de ska flyga tillräckligt långt och länge för att finna en lösning på de ökande nivåerna av växthusgaser i atmosfären. Deras uppoffringar påminner mig för övrigt om poeten som gentilt erbjöd sig att fika sig igenom livet – för vår skull.

Digitaliseringens löften om minskad miljöpåverkan har kommit på skam. Det papperslösa kontoret blev inte papperslöst och videokonferenser ersatte inte personliga möten i någon större utsträckning. I stället har mängden fysiska persontransporter ökat i tandem med energiåtgången för den omfattande globala infrastrukturen för nättjänster. Likväl är barnatron på att utfallet av nästa teknikhopp ska bli annorlunda orubbad.

Det är som om vi människor har oerhört svårt att förstå att naturens krafter faktiskt skiter högaktningsfullt i våra meningsskiljaktigheter och våra politiska preferenser. Det går inte att slå fysiska processer på fingrarna och vinna debatten. Det är inte så att jordklotets stigande medeltemperatur plötsligt hejdar sig i steget, kliar sig i skägget och utbrister: ”Det där var en bra invändning!”, vänder på klacken och drar sig tillbaka.

Det är inte någon annan som måste ändra på sig. Det är vi. Det är vi som måste ändra vårt leverne. Inte var och en för sig, utan som kollektiv. Ingen nämnd, ingen glömd.

Det strider dock mot den förhärskande metodologiska individualismen. Det vill säga föreställningen att vi kan förstå och förändra samhället med hjälp av individuella incitamentsstrukturer och individuella beslut. Det ska löna sig att vara miljövänlig. Det är som om mänskligheten håller en pistol mot tinningen och trotsigt hotar: ”Ge oss en bättre deal annars tar vi kollektivt självmord!” Men ingen lyssnar.

När jag läste i Lund hörde jag ibland mina vänner sociologerna förklara för alla som ville lyssna att ”helheten är större än summan av delarna”. Jag har alltid retat mig på just den där metaforen eftersom den antyder att vi talar om samma enhet där 1 + 1 paradoxalt nog blir > 2. Ett påstående som har en vag doft av magisk realism. Om samhällsvetenskapen nödvändigtvis måste begagna matematiska metaforer vore det lämpligare att säga att en individ och ett samhälle helt enkelt är inkommensurabla storheter. För givetvis är vare sig en grupp, ett samhälle eller mänskligheten samma sak som många enskilda individer.

Vi kan inte studera samhället genom att addera individer till en summa. Men det är precis vad metodologiska individualister plägar göra. Om individen är den relevanta enheten gäller det att lista ut hur enskilda kommer att bete sig beroende på hur incitamenten är utformade. Alla så kallade marknadslösningar bygger på denna tankegång. Återigen, det måste bli lönsamt att vara miljömedveten. Samhället måste därför sätta korrekta priser på koldioxidutsläppen så att de individuella konsumenterna får rätt signaler på marknaden. Enligt denna logik är människor i princip simpla stimuli-responsautomater som saknar förmåga att resonera, värdera och ta hänsyn till annat än sin egen snöda vinning.

Uppenbarligen är människor mer komplexa än så och förmögna att handla såväl med största omtanke som med största grymhet. Människor är vare sig onda eller goda i sig, men om man behandlar dem som tanklösa idioter så tenderar de att agera som tanklösa idioter. Marknadslösningar är dömda att misslyckas. De kräver att vi förlitar oss blint på prismekanismen i stället för att till fullo utnyttja den egenskap som skiljer oss från djuren, nämligen vår förmåga att tänka, resonera och planera. Tillsammans, som kollektiv.

När vi ”klimatkompenserar” vår flygresa planerar vi inte för framtiden, vi sätter fingret mot avtryckaren. Om än med lätt hand. Samtidigt är det fullkomligt meningslöst att individualisera problemen genom att hylla ”medvetna” konsumenter och fördöma ”medvetslösa” konsumenter. De massiva utmaningar världen står inför handlar inte om privatmoral. Om vi inte förändrar det ekonomiska systemet spelar det egentligen ingen roll hur många medvetna konsumenter som vandrar i gångarna på världens alla shoppinggallerior eller flyger kors och tvärs med miljöprofilerade bolag. Ständig tillväxt är helt enkelt oförenlig med mänsklighetens överlevnad.

Miljöproblem och klimatförändringar kräver kollektiva lösningar på global nivå med avseende på organisering och styrning av produktion, utbyte och konsumtion. Marknadsekonomin med dess krav på ständigt ökad tillväxt för att undvika kriser är inte en del av lösningen utan en del av problemet. Ett nytt sätt att organisera ekonomin är emellertid en enorm omställning. I dagsläget finns det ingenting som tyder på att världens länder ägnar ens en bråkdel av de resurser som går åt till att forska om palliativ vård i form av marknadslösningar till att i stället fundera över hur vi skulle kunna ta oss an denna utmaning genom att organisera ekonomin enligt andra principer. Politisk ovilja att stöta sig med mäktiga affärsintressen och de väljarskaror som hittills har åtnjutit marknadens frukter leder till handlingsförlamning.

Som individer gör vi ogärna avkall på någonting. Som samhällsmedborgare har vi – hoppas jag – förnuft nog att inse att vårt eget bästa i det långa loppet inte är liktydigt med det för stunden smartaste köpet. Men då kan vi inte fortsätta att betrakta politik som en plånboksfråga eller globala utmaningar som en fråga om ”rätt” pris.

Ingen enskild kan lyfta sig själv i håret, men tillsammans kan vi försätta berg.


* De senaste 20 åren har jag flugit utomlands ett halvt dussin gånger. Det är ett medvetet val att inte flyga så ofta, men samtidigt så är det ett val som säkerligen har underlättats av att jag inte har behövt flyga i jobbet och periodvis helt enkelt inte har haft råd. Poängen är inte att jag är en bättre eller sämre människa än någon annan, utan att det är hart när omöjligt att leva hållbart i vårt land under rådande ekonomiskt system och de sociala krav som omger oss.

Black Friday

3 minuters läsning
Marknad i Venedig av Stefano Novo. Källa: Wikimedia Commons

Meningarna är delade, åsikterna går isär. Oförblommerade hyllningar till privatkonsumtionens ära som Black Friday tenderar att splittra progressivt sinnade i två läger. Å ena sidan de som anser att det är snobbigt att kritisera dem som passar på att handla billigt, å andra sidan de som menar att köphysterin är förkastlig.

DN-journalisten Viktor Barth-Kron gjorde en helt korrekt iakttagelse om fenomenet på Twitter.

Egentligen borde en rimlig analys av företeelsen inte vara särskilt svår att knåpa ihop. Lustigt nog – eller kanske tragikomiskt nog – är de som hävdar att kritik av lågpriskonsumtion och slit-och-släng-mentalitet ger uttryck för klassförakt långt ifrån ”klassmedvetna” utan snarare att betrakta som klassmedvetslösa. För givetvis är billiga varor en nödvändighet för många människor i ett mycket ojämlikt samhälle. Men detta förhållande gör vare sig produkternas kvalitet högre eller ekonomisk underordning till ett mer önskvärt tillstånd.

Kritik av massproducerat skräp är bara ”klassförakt” då det kommer från dem som betraktar rådande klyftor som en önskvärd samhällsordning. Om vi anser att det för evigt bör finnas en underklass, ja då är det måhända klassförakt att kritisera de köpsvagas konsumtion. Men om målet är ett mer jämlikt samhälle, tja, då är det relevant konsumtionskritik.

Inlägget ”Lågpriskonsumtionen är en ohållbar del av vår kultur”DN Debatt klargör vad det handlar om:

Miljöproblemen och lösningarna är kopplade till makt, pengar, ojämlikhet och konflikter. Växande sociala ojämlikheter bidrar till ett behov att ha kvar billiga produkter.

Efter denna uppskattande referens tänker jag fortsätta med att kritisera några andra, mindre genomtänkta, inslag i artikeln. Inslag som är legio i samhällsdebatten.

För det första den analys som kommer till uttryck i citatrubriken. Hur kan lågpriskonsumtion i första hand vara ett kulturellt problem? Vore det inte rimligare att betrakta den som ett ekonomiskt problem; en ohållbar del av vårt ekonomiska system?

För det andra beskriver artikelförfattarna behovet av förändrad konsumtion som en samhällsutmaning i tre nivåer. Jag lämnar de två första därhän. Den sista nivån har överskriften ”Politiska och ekonomiska tillväxtstrukturer driver på ekorrhjulet”.

Den amerikanske journalistprofessorn Ellen Ruppel Shell visar i boken ”Cheap: The High Cost of Discount Culture” hur företag har satsat enorma resurser och utvecklat sofistikerad marknadsföring för att kränga billiga, massproducerade varor. ”Billigt” har varit en tillväxtstrategi för handeln.

Det tämligen väl belagt att företag lägger omfattande resurser på just reklam och marknadsföring. Masskonsumtion är den andra sidan av myntet. Men frågan är varför det ekonomiska systemet är riggat på detta vis. Varför är tillväxt det övergripande målet? Hur kommer det sig att ekorrhjulet snurrar allt snabbare?

Kuriöst nog nämner debattörerna inte begreppen marknadsekonomi och kapitalism en enda gång i den närmare 1 000 ord långa texten. Det är symptomatiskt. Kritisera kultur och attityder går väl an – tänk så dumma vi människor är som köper och köper och köper, utan att för den skull bli särskilt mycket lyckligare – och till och med ”tillväxt” får sin släng av sleven, men att tala klarspråk om källan till dessa så kallade tillväxtstrukturer förefaller vara en intellektuell no go-zone. Men givetvis blir det omöjligt att förstå utvecklingen utan att förstå drivkrafterna bakom och hur de är relaterade till ekonomin i sin helhet. Black Friday är ingen kulturell avart, det är precis i linje med hur det ekonomiska systemet fungerar (och är tänkt att fungera).

För all del, kritisera Black Friday, lågpriskonsumtion och resursslöseri, men försök att åtminstone hålla ögonen på bollen. Det är vare sig kultur eller människors drömmar per se som driver på köpfesten och förvärrar såväl global uppvärmning som andra former av miljöförstöring. Det är det ekonomiska systemet: Den kapitalistiska marknadsekonomin.

Populismens många skepnader

5 minuters läsning
En pizza för 2000 dollar. Lyxkonsumtionen ökar i takt med att de rika blir rikare. Mycket tack vare politiskt tillsatta experter, enligt Mattias Svensson.

Populistiska utspel kommer i många skepnader. I Aftonbladet Kultur kan nyfikna läsa ett exempel på högerradikal (libertarianskt färgad) populism som går hårt åt ”experter” för att ha förvärrat klyftorna i samhället. I den aktuella texten menar debattören Mattias Svensson, tidigare på Timbro och Neo, att centralbankernas kvantitativa lättnader efter den ekonomiska krisen 2008 har lett till det växande antalet miljardärer i världen.

Allt handlar om att länder försökte stimulera och stabilisera sina ekonomier med penningpolitiska åtgärder efter krisen. Men, och här kommer det fina i kråksången: Centralbanksexperterna hade inte behövt göra det de gjorde. I stället för att införa kvantitativa lättnader kunde de gott ha låtit ekonomin falla ner i en deflationistisk spiral (sjunkande priser). Det hade inte varit så farligt, antyder Svensson. I själva verket hade det med största sannolikhet lett till en än värre ekonomisk katastrof. Men möjligtvis fantiserar Svensson och hans likar om att en sann kapitalism (i Ayn Rands anda) skulle ha rest sig likt fågel Fenix ur askan.

Givetvis finns det mycket rimlig och legitim kritik av hur centralbanker i Nordamerika och Europa pumpade in nya pengar i systemet genom att köpa upp värdelösa värdepapper för att förhindra ekonomisk kollaps. Även senare insatser, då Trojkan exempelvis tog över Greklands ohållbara statsskuld för att rädda tyska och franska banker undan förödande förluster, förtjänar kritik. Alla dessa åtgärder gynnade, som Svensson korrekt konstaterar, de rikaste i samhället. Dessa åtgärder har emellertid sedan länge varit föremål för genomtänkt kritik. Men hans vinkling ger gammal vänsterkritik mot oberoende centralbanker en distinkt högerprägel.

Hans utfall mot experter, och de politiker som har gett dem befogenheter, syftar egentligen till att friskriva marknadsekonomin och kapitalismen från allt ansvar för den uppkomna situationen och ensidigt lägga skulden på folkvalda politiker och det politiska systemet per se. Hans vapendragare, Johan Norberg, var ute i exakt samma ärende åren efter den ekonomiska krisen då han påstod att det egentligen var just de folkvalda i USA och deras missriktade välvilja mot fattiga som hade förorsakat det bakomliggande kaoset på bostadsmarknaden.

För många vänstersinnade låter det säkert lite proggigt och systemkritiskt att peka finger mot etablissemang och centralbanksexperter. Det är också därför som dylika inlagor är så smarta. Men det är inte drömmen om en jämlikare värld som Svensson brinner för, och det är sannerligen inte kritik av kapitalism och marknadsekonomi som ligger bakom hans attack på centralbankernas experter. Syftet är snarare att lägga skulden för brister i det ekonomiska systemet vid demokratins tröskel.

Nyss levde vi i det som för många fortfarande representerar perfektion: pragmatiska politiska ledare, hög folklig tillit till statens institutioner och viktiga policyområden delegerade till experter. De policymisstag som på 2000-talet lett västvärldens demokratier in i krig, skuldsättning och instabilitet begicks under sådana villkor.

Om bara marknaden hade fått härja fritt skulle den bästa av alla världar uppstå spontant. Men när politiker försöker lägga sig i – antingen direkt eller indirekt via tillsatta ”experter” – då går det åt pipsvängen. Inte minst under perioder då folk har hög ”tillit till statens institutioner”. Övertolkar jag budskapet?

Timbro gav tidigare ut Svenssons bok Mer demokrati – mindre politik, där han slår ett slag för den undergörande marknaden. I korthet går den ut på att kunder är mer delaktiga och har mer makt än väljare, och att marknaden är mer demokratisk än parlamentarisk demokrati. En krona = en röst är den form av demokrati som han föredrar. Boken ger en bra inblick i ideal och samhällssyn hos en viss sorts högerradikaler.

Svenssons artikel illustrerar högerns ”full spectrum dominance”-strategi inom offentlig debatt. Han utger sig för att beklaga de vidgade klyftorna på en vänsterpräglad kultursida och lägger därefter fram en tes om vilka som bär ansvar för denna utveckling: staten och dess institutioner. För varje missnöje, för varje brist, för varje orättvisa, oavsett om det handlar om samhällsklyftor, ekonomiska kriser eller krig, formulerar högern en uppsättning förklaringar: Finanssektorn är för girig; konkurrensen är för svag; experter är för okunniga; byråkrater drivs av egenintresse; korrupta kapitalister förstör för goda kapitalister; politiska åtgärder förvränger marknadens signaler och så vidare. Här finns argument för alla smaker och åsiktsriktningar. Genom att på detta vis presentera en bukett med alternativ definierar högern hur vi förstår problem och vilka vägar ur icke-önskvärda tillstånd som ter sig framkomliga. Resultatet blir att dess analyser och lösningar dominerar debatten.

De förklaringar och förslag på åtgärder som framförs är allt som oftast motsägelsefulla och går i vitt skilda riktningar (ett exempel är klimatfrågan där samma gruppering kunde både förneka den globala uppvärmningen, föreslå utsläppshandel och lansera utopisk teknikoptimism. Allt på samma gång¹). Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att lösningarna tenderar att favorisera minskad politisk inblandning i samhällets styrning, friare marknader och mer konkurrens. Därmed lockar de nya anhängare till antingen en konservativ, nyliberal eller libertariansk analys av sakernas tillstånd. Oavsett vilket vinner den breda borgerligheten.

För dem av oss som faktiskt anser att det är ett stort samhällsproblem när ojämlikheten biter sig fast och antalet miljardärer ökar så är det inte högern och dess populistiska agitatörer som sitter inne med vare sig analyserna eller lösningarna. Tvärtom. När Oxfam publicerar sina årliga rapporter om växande klyftor är det just debattörer som Svenssons meningsfrände Johan Norberg som gör sitt bästa för att missförstå och förlöjliga budskapet. Givetvis i syfte att underminera stödet för progressiv fördelningspolitik.

Så, oavsett hur problematiskt det än må vara med självständiga riksbanker är det knappast riksbanksdirektionernas fel att de superrika blir fler och fler världen över. Det är en distraktion, en populistisk rökridå för att flytta blicken från de bakomliggande mekanismer som främjar ojämlikhet. Inte heller står lösningen att finna i en ”fri” marknad och mer kapitalism. Skälet är enkelt: Marknaden utjämnar inte klyftor. Utan restriktioner och aktiv fördelningspolitik bidrar den till att vidga dem. Kapitalismen har i sin tur beledsagats genom historien av kraftiga skillnader mellan fattiga och rika. Det stora undantaget är förstås den stora politiska kompromiss som reglerade maktförhållandet mellan arbete och kapital i fem decennier under förra århundradet. Sedan dess har  klyftorna ökat igen. Kraftigt.

Det är när problemen inom allt fler områden (ojämlikhet, miljöförstöring, global uppvärmning och konflikter) börjar bli omöjliga att ignorera som högerpopulistiska partier och nyliberala tankesmedjor allt mer intensivt försöker flytta fokus någon annanstans. Hoten kommer antingen från judar och kulturmarxister eller invandrare och islam eller – som i det aktuella fallet – från expertvälden, korrupta politiker och demokratin i sig. Jag kan förstå lockelsen med dessa rökridåer, visst blir allt mycket enklare med tydliga syndabockar, men de tar bort uppmärksamheten från verkliga utmaningar av enorma proportioner: Hur vi ska använda jordens resurser? Hur ska vi fördela dem? Enligt vilka principer? Genom vilka mekanismer?

På dessa frågor har högerpopulismen – oavsett om den är nationalistisk eller ”marknadsliberal” till sin karaktär (eller en kombination av de två som i fallet med AfD, AfS, FPÖ med flera partier) – inga rimliga svar. Men den får oerhört mycket uppmärksamhet och tar ohemult mycket tid och energi i anspråk. Tid och energi som samhället behöver lägga på att utveckla konstruktiva och hållbara lösningar.


¹ Se Philip Mirowski, Never Let A Serious Crisis Go To Waste.