Avundsjuka

6 minuters läsning
1700-talsfresk av Johann Jakob Zeiller. Avund längst ner till vänster. Foto: Wikimedia Commons

Begreppet avundsjuka återkommer med jämna mellanrum när borgerliga debattörer ska försöka förklara för alla som vill lyssna vad det är som driver deras politiska motståndare. Således vill de fattiga inte ha rättvisa utan de är blott avundsjuka. Strävan efter jämlikhet är inte en politisk idé om solidaritet utan ett uttryck för avundsjuka. Och avund är, som alla vet, en dödssynd.

Senast i raden att uppmärksamma avund som en politisk kategori – ibland missvisande torgförd under beteckningen Jantelagen – är statsvetaren Katarina Barrling. I Sveriges radios God morgon, Världen! tar hon sig an fenomenet avundsjuka utifrån Gunnar Falkemarks nya bok Avundsjuka i politik och samhällsliv.

Barrling berättar i sin krönika att avundsjuka har påverkat en stor mängd historiska skeenden. Ett av de exempel hon nämner är folkmordet i Rwanda 1994. Tydligen kan det förklaras med avundsjuka. Hutuerna var helt enkelt avundsjuka på att de kvinnliga tutsierna var vackrare än hutukvinnor, och eftersom det inte går att beskatta bort skönhet eller konfiskera utseende, så var de tvungna att döda dem. Jag blir bekymrad om Barrling faktiskt korrekt har återgivit Falkemarks argument.

Givet Rwandan Patriotic Fronts invasion från grannlandet Uganda 1991, tre år av konflikt (1991-1994), politiskt motiverad uppvigling till etniskt hat, hutumiliser, två mördade presidenter, historiska oförrätter, forna kolonialmakters inblandning (framför allt Frankrike och Storbritannien) och ekonomiska intressen som senare spillde över in i östra Kongo och råvaruplundringen där, låter en förklaringsmodell som bygger på förment avundsjuka mot ”vackra människor” som ett hån mot alla de som föll offer för ett av de brutalaste folkmorden i modern tid. Men jag lämnar krönikans barocka folkmordshypotes åt sitt öde. Vad jag vill ta upp är avundsjuka som politiskt drivkraft.

Tal om avundsjuka och Jantelag är listig politisk retorik. I stället för att diskutera rimligheten i fördelningen av makt och resurser, samt de skäl som skulle kunna motivera olika grader av ojämlikhet, avfärdar kolportörerna av avundsjukehypotesen sina meningsmotståndare som offer för en förklarlig – men i grunden irrationell – känsla. De är förblindade av avund. Denna hypotes är inte ett sätt att inleda ett samtal, den är ett sätt att avsluta ett samtal. Dessutom antyder dylika resonemang på ett föga subtilt sätt att vissa ambitioner och målsättningar helt enkelt inte är värdiga rationella överväganden då de är föga mer än de giftiga frukterna av en syndfull känsla.

Barrling konstaterar i sin genomgång av vad hon kallar ”avundsjukans patologi” att denna känsla är skambelagd. Med avstamp i Falkemarks bok avhandlar hon därefter i rask takt den franska revolutionen, de vittgående följderna av Stalins maktkamp med Trotskij samt just folkmordet i Rwanda. Alla visar de hur illa det kan gå när avunden löper amok. Frågan är dock om dylika analyser har något större förklaringsvärde?

Om exempelvis avundsjuka motiverade Frankrikes borgarklass till uppror, fanns det då egentligen någon legitim anledning att revoltera mot adeln och avsätta en despot? Oavsett vilka rationella skäl som trummas fram kan avundens teoretiker alltid återföra dem på dödssyndens konto. Frihet, jämlikhet och broderskap blir det yttre skalet runt en bitter kärna av avund. Retoriken har en omisskännlig konservativ prägel. Den befäster existerande privilegier och legitimerar status quo.

Avundsjuka verkar även innebära totalitär missunnsamhet. Det är inte så att de förment avundsjuka vill fördela saker på ett annat sätt, de vill helt sonika beröva alla som har mer än de själva allt som överstiger värdet av deras egna ägodelar. Eller döda dem som är vackrare och intelligentare. Vidare tenderar resonemang kring avundsjuka underförstått utgå ifrån att missunnsamhet alltid är riktad uppåt. De mindre bemedlade är avundsjuka på de rika som på ett eller annat sätt har förtjänat sin rikedom. De fula är avundsjuka på de vackra och de dumma är avundsjuka på de intelligenta. Avundsjukan ingår så att säga i de underprivilegierades känsloregister. Men hur är det med dess följeslagare missunnsamheten?

Jag vill påstå att en stark drivkraft inom högern är missunnsamhet mot dem som inte anses ha förtjänat de förmåner som faktiskt tillkommer dem i en välfärdsstat som Sverige. Ska en arbetslös ha råd att ta en öl på krogen? Ska en fattig hjärtpatient få lika kvalificerad vård som en välbeställd och högpresterande person? Ska en sjukpensionär verkligen få gå omkring i en park under normal arbetstid och se ut att må okej efter omständigheterna? Ska en alkoholiserad socialbidragstagare kunna bo i en lägenhet med god standard? Ska en invandrare åtnjuta samma förmåner som en infödd?

Omfördelning sticker i ögonen på många. I vår tävlingsinriktade samtid är god levnadsstandard och livskvalitet saker som vi alla förväntas konkurrera om, inte förmåner att inhösta på grund av medborgarskap. De som inte har deltagit i kampen ska heller inte kunna vinna priser. Det nya århundradets tävlan på arbetsplatser och arbetsmarknad är inte något skolmästerskap där alla får medalj, det är en strid på blodigt allvar. Just därför ligger alla bekymrade utläggningar om avundsjuka rätt i tiden.

”Avunden” måste vara skambelagd för att alla ska acceptera kampen som sållningsmekanism och respektera vinnarna. Om förlorarna gör revolt kan hela ordningen falla samman. Därför måste inte bara eventuell avundsjuka vara skambelagd utan även alla former av ifrågasättanden av konkurrens. Egalitära ideal måste stigmatiseras som följden av illegitim och irrationell känslostyrning. Eller med andra ord: Avundsjuka.

Om avundsjuka är skambelagd gäller detsamma även för girighet. I den politiska retoriken är de varandras motsatser, vilket gör det lätt att dra slutsatsen att avundsjuka är högerns vapen medan girighet är vänsterns. Men då vänsterfolk rasar mot direktörers girighet brukar det trots allt ofta finnas en mer substantiell analys i botten. Oavsett om det rör sig om systemkritik av kapitalism och marknader eller mer jordnära oro för växande klyftor brukar vänsterns ilska över ojämlikhet koka ner till frågor som har med makt och resurser att göra. Förhållanden som faktiskt går att förändra med politiska medel.

När borgerliga debattörer går till storms mot girighet – vilket de gör titt som tätt – är emellertid syftet att förhindra reell förändring av rådande maktförhållanden. Målsättningen är att rädda vad som räddas kan. I stället för genomgripande förändringar ska generösa chefer ersätta snikna bossar; kreativa entreprenörer ersätta illvilliga exploatörer; långsiktiga investerare ersätta giriga spekulanter; goda incitament ersätta korrumperande dito. Och så vidare. En del mindre nogräknade vänsterdebattörer brukar stämma in i kören. Just dessa debattörer har dock, enligt min mening, valt att spela på högerns planhalva.

Anklagelser om girighet är – som anklagelser om avundsjuka – enligt mitt förmenande en poänglös tankeövning. I den politiska debatten är de två begreppen lika meningslösa som det luddiga och metafysiska konceptet ondska är inom studiet av internationella relationer. Det är bara i J.R.R. Tolkiens värld som ondska har något förklaringsvärde. Å andra sidan har hobbitar och alver aldrig någonsin bidragit till konfliktlösning annat än i fantasin. Likväl förekommer såväl avundsjuka och girighet som ondska regelbundet i det offentliga samtalet.

Min poäng är att borgerligheten är oerhört skicklig på att förvandla politiska frågor till moraliska spörsmål. Denna strategi är slug eftersom karaktärsbrister knappast kan lagstiftas bort. Då endast moralisk uppryckning kan råda bot på dylika tillkortakommanden har vi lämnat den politiska terrängen och trätt in på privatmoralens domän. Och där regerar högern. Av tradition.

Återkommande förhoppningar om bättre ledarskap, dugligare chefer och mer meritokrati faller alla tillbaka på samma tankegång: Stora skillnader i makt och pengar mellan olika skikt i samhället är inget problem så länge de i toppen har förtjänat sina positioner och beter sig som det anstår ett samhälles ledarskikt. Men i bakgrunden lurar ständigt idén att kärnfrågan handlar om jämlikhet, inte om enskilda individers dygd och moral.

I slutänden är kampen mot avundsjuka, likt kampen mot girighet, en fåfäng kamp. Människor tenderar att vara både giriga och givmilda; avundsjuka och generösa; självupptagna och utåtriktade; kalkylerande och känslostyrda och så vidare. Att fördöma och skambelägga vissa dåliga karaktärsdrag för att uppnå en mer ansvarsfull, duglig och förtjänt elit eller, för den delen, en mer anpasslig och förnöjsam underklass, är ett högerprojekt.

Politik handlar i slutänden om vad som går att genomföra med politiska medel. Som jag ser det har moraliserande utspel om förbjudna känslor och drivkrafter ingen central plats vid förhandlingsbordet. Oavsett om det handlar om avund eller girighet.

Oanständighet

3 minuters läsning

När samhällets lägre strata uttrycker starkt ogillande, eller rent av hat, mot överhetens excesser och de växande klyftorna blir de snabbt avfärdade som avundsjuka extremister. Deras kritik av klassamhällets realiteter avfärdar de mer belevade som uttryck för jantelagens logik eller en provinsiell småsinthet. Underförstått förmår inte de lägre klasserna inse hur väl en kapitalistisk marknadsekonomi fungerar. Den bortskämda, men alltjämt avundsjuka, majoriteten av medborgare i välfärdsstaten vet inte om att de står på entreprenöriella miljardärers axlar eftersom även de i slutänden avnjuter ojämlikhetens rika håvor i form av ökad tillväxt.

Så brukar responsen från höger låta när allmänhet och politiska företrädare till vänster kritiserar växande klyftor. Jantelag och avund. Otack är världens lön, suckar de vars flit och idoghet gjort dem rika.

”Finanseliten rikast – men inte smartast”, i SvD 5 oktober 2018.

All kritik av överhetens excesser går emellertid inte att avfärda lika lätt. Det visade sig när SvD (5 oktober 2018) uppmärksammade ny forskning som visade att de högst avlönade inte nödvändigtvis är de mest intelligenta (onekligen ett chockerande avslöjande för alla dem som har marinerats i föreställningar om samhällets meritokratiska ordning). Berättelsens skurkar återfanns som så många gånger förr i finansvärlden. Korrelationen mellan att vara oerhört smart och ha en oerhört hög lön var inte särskilt stor inom denna bransch. I en uppföljande artikel vädrade läkare och civilingenjörer sitt missnöje över aktieanalytikernas ”oanständiga” ersättningar.

Visst kan det finnas goda skäl för läkare och ingenjörer att bli provocerade av guldregnet över de anställda inom finansbranschen, och nog kan vi alla känna att det sticker i ögonen att de som räddar liv samt konstruerar maskiner och nödvändig infrastruktur blir så klent belönade i jämförelse. Men det går ingen nöd på vare sig läkare eller ingenjörer. Trots talet om finanselitens ”oanständighet” var det knappast bristande anständighet som fick övriga högutbildade att reagera. Deras irritation handlade snarare om just avundsjuka. För medan de fattigare decilerna av Sveriges befolkning har påtagliga materiella skäl – signifikant kortare livslängd och lägre livskvalitet¹ – att efterfråga en mer jämlik fördelning så handlar läkarnas och civilingenjörernas indignation främst om att de har hamnat på efterkälken gentemot sina likar. De har dragit det kortaste strået i jakten på status och position och känner sig helt enkelt orättvist behandlade. Och avundsjuka.

Även tidigare kritik av finansbranschen – inte minst i samband med den ekonomiska krisen som briserade 2008 med Lehmann Brothers fall – har utmynnat i moraliska fördömanden av girighet och egoism.

Vad som intresserar mig är språkbruket. ”Oanständighet” och ”girighet” beskriver karaktärsdrag som vittnar om vad vi skulle kunna kalla för personliga defekter. Precis som de myckna referenserna till ”ondska” i samband med krig, konflikter och skandalös exploatering av svaga och försvarslösa, bidrar ordvalet till att flytta uppmärksamheten från systemnivå till individnivå.

Var gång som oanständighet, girighet eller, för den delen, ondska kommer på tal så handlar det ofelbart om enskilda individer beter sig skurkaktigt, förkastligt och moraliskt depraverat. Lösningen på oanständighet och girighet är anständighet och måttfullhet, inte politisk omdaning av samhället. Just därför är fördömanden av påstådda karaktärsbrister i grund och botten en politiskt regressiv och i grunden konservativ reaktion på skeva förhållanden som i allt väsentligt lämnar den rådande ordningen intakt. Låt allt vara som det är, men, för guds skull människa, bete dig anständigt!


¹ Jag skrev bland annat om de växande klyftornas konsekvenser med avseende på ökad sjuklighet bland lågutbildade och lågavlönade i Konservativ revansch (2014). För mer uppdaterad information, se Göran Therborn Kapitalet, överheten och alla vi andra (2018).

Solidaritet

5 minuters läsning
Storbritanniens utrikesminister Boris Johnson intervjuas av Deutsche Welle, 19 mars.

Ibland verkar vår värld kall och ogin, men så sker något oväntat som tänder en svag flämtande låga av hopp. Trots allt.

Efter nervgiftattacken i Salisbury mot den ryska dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia samlade sig den brittiska regeringen till ett snabbt och effektivt svar. Utrikesminister Boris Johnson pekade utan tvekan ut Ryssland som ansvarigt för mordförsöken.

Raderat tweet från brittiska UD.

Brittiska UD twittrade samma besked i ärendet. Ett tweet som de därefter raderade. Senare visade det sig att experterna på kemiska vapen vid forskningslaboratoriet Porton Down inte var lika säkra på var den aktuella substansen – novichok eller ett nervgift från samma familj – hade tillverkats. Likväl hade de angetts som källa till utrikesdepartementets och Johnsons utpekanden.

Oavsett hur toryregeringen hade kommit fram till sina slutsatser slöt ett par dussin länder upp bakom dem och visade ut ryska diplomater en masse. Inalles omkring 150 stycken. Sverige deltog också i aktionen. Västvärlden visade upp en enad front mot Vladimir Putins regim i vad som snabbt utvecklade sig till ett diplomatiskt krig.

I det upphetsade stämningsläget fanns det inte tid till eftertanke. Ibland inte ens utrymme för grundläggande källkritik.

Ett exempel på det senare var när till och med experter på rysk politik fullkomligt huvudlöst rusade åstad. Forskaren Martin Kraghen av författarna till den famösa rapporten som pekade ut Svenska Freds och Aftonbladet Kultur som Kremls ”nyttiga idioter” (som jag skrev om här) – förmedlade följande häpnadsväckande nyhet:

Breaking: Belarus expels 5 Russian diplomats in solidarity with the UK. ”Russia is on the wrong side of history”, says Lukashenko.

April, april…

Kragh insåg dock snart att datumet för dagen var 1 april. Till hans heder korrigerade han sitt misstag utan att radera sin ursprungliga tweet.

En annan Rysslandsexpert som med hänvisning till Kraghs tweet drog stora växlar på aprilskämtet var Anders Åslund, senior fellow vid den inflytelserika tankesmedjan Atlantic Council (där bland andra Sveriges tidigare utrikesminister Carl Bildt (M), Saabs vd Håkan Buskhe, Investors Jacob Wallenberg, USA:s tidigare underrättelsechef James Clapper och mediemogulen Rupert Murdoch sitter i styrgruppen). Enligt honom visade ”nyheten” hur isolerade Ryssland hade blivit under Putins styre.

Anders Åslund ser mönster som ingen annan ser.

Han raderade därefter sitt utspel, låtsades som om det regnade och fortsatte oförtrutet att twittra vidare. Även om Åslunds expertområden enligt presentationen på Atlantic Councils hemsida är Ryssland och Ukraina, inte Vitryssland, är det ändå förvånande att han utan reflektion drog slutsatsen att president Alexander Lukasjenko i Europas ”sista diktatur” plötsligt kände ”solidaritet” med Storbritannien.

Hans insikter om Vitrysslands hitintills väl dolda agenda var onekligen unika, men hans referens till konceptet diplomatisk solidaritet var det däremot inte. Efter mordförsöken på Skripal och hans dotter har politiker, medier och forskare beskrivit responsen från Storbritanniens allierade i termer av just ”solidaritet”.

Utrikespolitiska institutet, 26 mars:

USA utvisar 60 ryska diplomater till följd av en nervgiftsattack mot en rysk före detta spion och hans dotter i Storbritannien i början av mars. Ett 20-tal andra länder, främst i EU, utvisar också diplomater, i solidaritet med den brittiska regeringen som anklagar Ryssland för att ligga bakom attacken.

Expressen, 26 mars:

Storbritannien har tidigare utvisat 23 ryska diplomater. Nu gör flera EU-länder samma sak i solidaritet. Sverige utvisar en rysk diplomat.

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson skrev i ett pressmeddelande:

Moderaterna stödjer regeringens beslut om att utvisa en rysk diplomat och anser att Sverige ska vara solidariska med Storbritannien.

Dagens Nyheter, 30 mars:

[…] Därpå har närmare 30-talet länder, inklusive USA samt försvarsalliansen Nato, i solidaritet med Storbritannien beslutat att skicka hem ryska diplomater.

I Sveriges Radio, 30 mars, uttalade sig UD:s presstjänst på följande vis:

Vår solidaritet med Storbritannien i det här ärendet är starkt [sic!].

Citatet här ovan är bara ett axplock av alla referenser till solidaritet i samband med den diplomatiska krisen mellan Storbritannien och Ryssland. Den nyfunna vurmen för ordet handlade dock om en väldigt specifik form solidaritet; en solidaritet mellan likar.

♦ ♦ ♦

I en radioessä 2015 resonerade idéhistorikern Sven-Eric Liedman kring begreppet utifrån sin bok Att se sig själv i andra: Om solidaritet (1999). Genom historien har ordet haft flera olika betydelser. Ursprungligen var det en juridisk term för delat ansvar bland borgenärer. Senare blev det ett politiskt laddat begrepp som handlade om en ”grundläggande ömsesidighet” – en förmåga att se sig själv i andra – som växte fram inom arbetarrörelsen. Det är som omhuldat vänsterbegrepp de flesta av oss känner ordet. Men solidaritet kan också syfta på en katolsk tanke om välgörenhet.

I valrörelsen 1998 lanserade Alf Svensson (KD) den kristna tolkningen av begreppet, det vill säga solidaritet som liktydigt med välgörenhet. Trots det kvarstår dess historiska vänsterprägel och den politiska högern skyr fortsatt ordet på grund av dess kopplingar till arbetarrörelsen. Moderaternas tidigare spinndoktor Per Schlingmann talade hellre om rättvisa.

Det finns en tydlig skiljelinje mellan de skilda definitionerna av begreppet, vilket Liedman klargjorde i sin essä:

Välgörenhet ger lindring för stunden. Riktig solidaritet syftar mot framtiden, alltså mot kommande generationer.

Där välgörenhet är förenligt med, och rent av bygger på, en mer eller mindre fast uppdelning i fattiga och rika är vänsterns solidaritetsbegrepp en kraft för samhällsförändring.

Med Sverigedemokraternas intåg på den politiska arenan tog ordets historia emellertid ytterligare en vändning. I deras vision förbehålls ömsesidigheten och viljan att stödja dem som har hamnat i trångmål en snävt avgränsad grupp. Solidariteten fick en nostalgisk nationalistisk tolkning.

Här är solidaritet alltså granne med identitet – man är kort sagt solidarisk med dem som är lika en själv. Det är verkligen en solidaritet med korta armar, en solidaritet som nätt och jämnt når utöver bygemenskapen. Det är feghetens solidaritet, inkrökthetens solidaritet, den unkna kamratandans solidaritet.

♦ ♦ ♦

Solidaritet i den bemärkelse som regeringschefer i Europa har gett uttryck för efter nervgiftattacken i Salisbury är dock av en helt annan karaktär än arbetarrörelsens klassiska solidaritet eller kristendomens kärlek till nästan. Och i motsats till Sverigedemokraternas etnonationalistiska solidaritet är det en internationell gränsöverskridande ömsesidighet: En för alla, alla för en. Men i det här sammanhanget är alla dock mer att likna vid borgenärerna i en juridisk ansvarsförbindelse. Det är en solidaritet mellan likar; en solidaritet mellan makthavare.

Kanske var det just denna betydelseförskjutning som krävdes för att jorda ett laddat ord; suga all förändringskraft ur dess lekamen och göra det salongsfähigt? En förment neutral glosa lämplig för nyhetsplats? Solidaritet med svaga och utsatta är politiskt sprängstoff. Motsvarande mellan regeringschefer – en horisontell solidaritet mellan de främste bland likar – är däremot en hedervärd och okontroversiell sympatiåtgärd.

Jag förmodar att högern efter den senaste månadens internationella diplomatiska kris inte längre fruktar ordet solidaritet. När Theresa May, Stefan Löfven och Donald Trump gör gemensam sak och de två sistnämnda får beröm för sin solidariska hållning har begreppets innebörd förändrats. Moderaternas Ulf Kristersson tvekade inte längre inför att ta det i sin mun:

[…] Sverige ska vara solidariska med Storbritannien.

Numera kan solidaritet betyda en samfälld strävan inom samhällets övre skikt att stötta varandra när det blåser kallt. En för alla, alla för en!

Människovärde

2 minuters läsning

När flyktingsströmmen från Syrien var som störst hösten 2015 spreds ett meme om Steve Jobs syriska påbrå. Tänk om en entreprenör och blivande mångmiljardär stod där på perrongen? Stängda gränser kunde ha berövat världen både macbook och iphone. Nu är samma tankefigur och samma meme i svang igen. 

Exempelvis twittrade den oförbätterlige Thomas Friedman följande:

Samma resonemang upprepades på tevenyheterna: Migration gav USA både Steve Jobs och Albert Einstein! Det vill säga personer som bidrog med något som kunde omsättas i prestige, status, tillväxt och nya arbetstillfällen för det nya hemlandet. Migration som genererade något av värde. 

Det är som om solidariteten med nödlidande sår ett frö av oro. Är migrationen ett plussummespel? Vill vi verkligen betala om kostnaderna stiger? Kanske är det därför som den osjälviska omtanken om vår nästa ofta får sällskap av en motsatt tankegång som snarare understryker att en generös flyktingpolitik faktiskt kan vara en smart investering; ett upplyst egenintresse; en ekonomiskt fördelaktig strategi. Något som i förlängningen gynnar oss själva (och följaktligen är lukrativ snarare än generös). 

Vem vill framstå som en lättlurad idiot som sitter kvar med Svarte Petter på hand, i form av en luspank analfabet, när alla andra nationer har snott åt sig de potentiella IT-gurus som sitter i tillfälliga läger på kontinenten?

Och hur skulle vi som samhällen agera om det faktiskt gick att urskilja handlingskraftiga företagsledare in spe från traumatiserade understödstagare? Hade famnen varit öppen för alla? Eller hade vi som samhälle ålagt våra myndigheter att göra ett noggrannare urval enligt produktivitetskriterier? 

Alla människor är lika mycket värda. Utom somliga som är mer lika mycket värda än andra. Exempelvis dem med ledarskapskvaliteter och entreprenöriella visioner. Människor som Steve Jobs. Det är de som är mest jämlika. 

Smutskastning

4 minuters läsning

Ibland vet jag inte hur jag ska ställa mig till Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg. Han verkar ofta ha sunda instinkter & med rätta kritisera bisarra utspel från högerdebattörer med tvivelaktig agenda. Samtidigt har han själv en benägenhet att ägna sig åt intellektuellt ohederliga & tämligen självgoda drapor. 

Nu senast har han skrivit ett inlägg om ”Trumpkoden” & en ledarartikel som kritiserar Moderaterna för populistisk smutskastning av ledande socialdemokrater. Han har onekligen en viktig poäng i att Moderaterna precis som Trumps kampanj medvetet använder sig av dyngspridning i syfte att förlöjliga & svartmåla politiska motståndare i den offentliga debatten. Men därefter tappar jag tålamodet med herr Lindberg. För i sin flitigt delade blogg Så knäcker du Trumpkoden målar han upp en bild av Brexit & USA-valet som inte bara skönmålar den sida han själv sympatiserar med utan dessutom förvränger begreppen höger & vänster till oigenkänlighet. 

Enligt Lindberg ingår bland annat följande steg i ”Trumpkoden”: 

2. Smutskasta vänsterns politiker och profiler.

3. Fula ut oberoende aktörer, som jurister (partiska), experter (etablissemang) och journalister (vänster), ur debatten. 

4. Släpp själv alla spärrar när det handlar om lögner, personangrepp och drev på nätet.

Det finns många problem med Lindbergs beskrivning. För det första måste han verkligen tänja på de politiska begreppen för att presentera Hillary Clinton som vänster. Det är som att beskriva Annie Lööf eller Jan Björklund som vänsterns hopp i Sverige. För det andra är personangrepp & osakliga påhopp inte en exklusiv högerstrategi. Lindbergs resonemang blir tragikomiskt i ljuset av hur Demokraternas förment opartiska ledning i lönndom motarbetade USA-valets enda vänsterkandidat: Bernie Sanders. 

På andra sidan Atlanten ägnade sig EU-förespråkarna i Storbritannien, inklusive toppskiktet i Labour, åt insinuanta resonemang för att associera den ovanligt socialdemokratiske Labourledaren Jeremy Corbyn med Brexit-sidans explicita rasism & främlingsfientlighet. Parallellt fortsatte etablissemanget inom Labour med skamlösa personangrepp & attacker mot partiets interndemokrati i syfte att utmanövrera sagde Corbyn från partiledarposten. De misslyckades i det sistnämnda fallet. Tyvärr har de haft större framgång med att sprida bilden av Corbyn som en tokig extremist. 

I alla de ovan nämnda fallen var smutskastarna ivrigt påhejade av Lindbergs kollegor på Aftonbladets ledarsida. Deras motvilja mot Sanders & Corbyn har jag skrivit om tidigare

Lindberg fortsätter emellertid oförtrutet med sin beskrivning av ”Trumpkoden”:

Metoden var påfallande effektiv både för Trump och för Brexitkampanjen, men varför?

Det enkla svaret är förmodligen att alla var helt ovana vid den, journalister, motståndare och väljare förväntade sig att vissa konventioner skulle följas, som att politiker inte ljög och att medias granskande roll respekterades. När Trump och Brexitkampanjen inte följde ”reglerna” stod alla handfallna.

Underförstått är det alltid någon annan som inte följer reglerna. Men som exemplen här ovan visar var fanns det alltid ett legitimt undantag från konventionen om rent spel & hederliga argument: Om måltavlan stod för långt till vänster & inte föll Lindberg & hans meningsfränder på läppen var fulspel tillåtet.

Vidare kan var & en fundera över hur saklig Clintonkampanjens beskrivning av Trump som Putins lakej egentligen var. Oavsett vilket var propagandan uppenbarligen kontraproduktiv. Dessutom sänkte utspelen ribban till dagisnivå, vilket i slutänden bara gynnade Trump. 

En annan del av Lindbergs resonemang är den milsvida skillnaden mellan Trump & Clinton som personer: 

Trump ljög, Clinton ljög i regel inte.

Det andra ledet fungerar bara i relation till det första. Med Trump som referens stämmer i princip utsagan ”ljög i regel inte” på varjehanda mytoman. Frågan är om det är en rimlig standard. Vad som har framkommit är att Clinton talade med kluven tunga & sade en sak till väljarna & något helt annat bak lykta dörrar. Hon förefaller i många fall inte ens ha trott på sina egna offentliga utspel. Utåt sett var hon motståndare till frihandelsavtalet TPP, i möten med Wall Street var hon för. Utåt sett förespråkade hon en flygförbudszon över Syrien för att rädda människoliv, internt var hon medveten om att en sådan militärinsats skulle leda till fler civila dödsoffer. Dessa exempel på falskspel är emellertid inte något större problem för Lindberg. Kanske följer mönstret bara acceptabla konventioner?

Trumpkoden bygger på att media abdikerar och, som någon sa, behandlar politik som en del av underhållningsindustrin. 

Här håller jag verkligen med Lindberg i hans analys, tyvärr ser jag inte att han & den tidning han representerar står på rätt sida i kampen mot trumpifieringen

Mängden ytlig rapportering kring valet i USA har varit enorm. I stället för saklig & opartisk (vilket givetvis inte betyder okritisk) rapportering har vi fått tokiga utspel, krönikor & spekulationer i överflöd. Billig & okomplicerad journalistik som säljer lösnummer samtidigt som den reducerar politik till spektakel, vilket i sin tur gynnar populister av Trumps kaliber. 

Om Lindberg på allvar vill motverka trumpifieringen av den offentliga debatten behöver han vara ärlig med att smutskastning & personangrepp inte är något förbehållet Trump & Brexit. Antingen gäller samma krav på saklighet & hederlighet för alla, eller för ingen. Det innebär givetvis inte att jag jämställer Trumps hutlösa galenskaper med de interna dreven mot Corbyn eller den fula kampanjen mot Sanders. Men det går inte att, som Lindberg gör, presentera sin egen sida som en moralisk förebild utan att först ägna sig åt en hel del självrannsakan.