Trumps serie av nederlag

3 minuters läsning
Jim Acosta från CNN och Donald Trump i en allt annat än vänlig ordväxling.

USA:s president är oförskämd och aggressiv mot journalister och hans Twitterkonto svämmar över av befängda påståenden och utspel på daglig basis. Hans retorik är en outsinlig och billig källa att ösa ur för redaktioner. Bevakningen av Donald Trumps tweets och presskonferenser må ge god avkastning per arbetstimme i form av sensationella snackisar, men vad tillför rapporteringen om ytterligare en stollighet egentligen? Bidrar den till några nya insikter om USA:s president, tillståndet i det republikanska partiet eller läget i världen? Tillför den något nytt?

Om vi lyfter blicken från retoriken till praktiken: Vad har Trump faktiskt lyckats genomföra och, framför allt, vad har han inte lyckats genomföra? Till skillnad från hans spärrlösa uttalanden avslöjar det en hel del om hans presidentskap och tillståndet för den konservativa rörelsen i USA.

Före höstens kongressval kontrollerade republikanska partiet Vita huset, senaten och representanthuset. En situation som rimligtvis borde ha gett president Trump möjlighet att driva igenom sin agenda utan större besvär. Likväl har han haft oerhört svårt att få någonting gjort.

Statsvetaren Corey Robin har tittat närmare på det politikområde som enligt ekonomen Joseph Schumpeter avslöjade en nations anda – ”the thunder of World History” – nämligen budgeten. Resultatet av hans analys avslöjar en ledare som har visat sig vara tämligen impotent.

Några av Trumps motgångar i punktform:

  • Försökte sänka budgeten till statliga kulturinstitutioner. Samtliga fick ökade anslag.
  • Försökte minska stödet till studenter. Kongressen ökade stödet.
  • Försökte skära ner anslaget till utbildningsdepartementet med 9 miljarder dollar. Kongressen ökade anslaget med 3 miljarder dollar.
  • Ville ha 25 miljarder dollar för att bygga en mur mot Mexico. Fick drygt 1 miljard dollar för att reparera befintligt gränsskydd.
  • Ville nyanställa 1 000 gränspoliser. Fick medel för 100.
  • Försökte minska naturvårdsmyndighetens budget med drygt 30 procent. Kongressen vägrade.

Slutsatsen blir att den republikanskt kontrollerade kongressen i praktiken bevarade och i flera fall utökade Barack Obamas program, medan Trump led en serie nederlag. Inte ens Obamacare lyckades han avveckla.

För alla groteskerier och all lynnighet har han varit en påfallande ineffektiv president. Det kan vara värt att hålla i minnet när många förståsigpåare känner sig frestade att dra historiska paralleller och se honom som ett tecken på en återkomst för mellankrigstidens fascistiska rörelser. Varken en Hitler eller en Mussolini hade funnit sig i att stora delar av deras program helt sonika hade blivit nedröstat i parlamentet.

Så: Trump är tokig, vidrig, erbarmlig, lynnig, instabil och med största sannolikhet en fara för internationell fred och säkerhet. Men jämförelser med fascismen leder på avvägar. Rörelser och ledare kan vara riktigt usla och en fara för andra, utan att för den skull passa in i 1930-talets mall.

Omvärlden har verkligen anledning till oro då såväl USA som Ryssland alltjämt har kvar sina enorma kärnvapenarsenaler. De båda stormakterna avser för övrigt förnya sina massförstörelsevapen (ett program som för övrigt Barack Obama, fredspristagaren, sjösatte i USA). Därutöver finns det inget som tyder på att Vita huset under Trump har någon som helst avsikt att ta global uppvärmning och miljöförstörelse på allvar.

Dessa förhållande är oerhört bekymmersamma. I det sammanhanget är Trumps ständiga övertramp och hans duster med andra världsledare, som Macron, föga mer än distraktioner. Tyvärr får emellertid de sistnämnda, de snackisvänliga personkonflikterna, väldigt mycket uppmärksamhet.

Helsingforsmötet

2 minuters läsning

Efter veckor av spekulationer har till slut en del konkret information från Helsingforsmötet mellan president Donald Trump och hans ryska motpart Vladimir Putin kommit ut. Magasinet Politico (som knappast tillhör deras fanklubb) har fått tag på ett ryskt memorandum inför mötet. Efter att ha granskat den ryska versionen av dokumentet och en engelsk översättning, skriver Politico:

The memo points to a surprising normalcy in the priorities that Putin brought to the meeting

Alltså, dokumentet tyder på att Putins agenda var ”överraskande” normal för dylika sammankomster. Med andra ord förefaller det som att det enda som gick utöver det normala i samband med mötet var omgivningens reaktioner.

Vad avslöjar då den läckta handlingen? Utöver samarbete för att minska spänningarna i Östeuropa och ett avtal som förbjuder vapen i rymden – med anledning av att Trump tidigare har uppmanat Pentagon att skapa en sjätte försvarsgren, en rymdstyrka (Space Force) – innehåller promemorian ett förslag om att förlänga avtalet för en begränsning av antalet kärnvapen. Demokratiska ledamöter lade nyligen fram ett liknande förslag i kongressen:

[T]he Russian document proposes a five-year extension for the so-called New START Treaty limiting nuclear arms. That mirrors a nonbinding resolution, S. 3169 (115), that Democrats recently proposed in Congress […]

Så vad betyder det här egentligen? Det går inte att dra alltför stora växlar på det hela än så länge eftersom det rör sig om ett avslöjande baserat på läckt information och anonyma källor. Men om uppgifterna stämmer innebär det möjligen åtminstone en början till avspänning, samt fortsatt samarbete kring nedrustning av kärnvapenarsenalerna. Något som torde vara positivt för mänskligheten. Sedan finns det givetvis försvarshökar på ömse sidor av Atlanten som betraktar alla former av kompromisser som tecken på svaghet. Den konservativa tankesmedjan Center for Security Policy tolkade Putins erbjudande om återupptagna nedrustningssamtal som ”en fälla”. Inte minst då de föreslagna åtgärderna skulle ”snöpa” USA:s planerade militarisering av rymden.

För svenskt vidkommande väntar jag med spänning på hur Natoentusiaster ska spinna ett önskemål om nedrustningssamtal som ett omedelbart hot mot Sveriges säkerhet. Men jag blir inte förvånad om de antingen ignorerar uppgifterna eller hävdar att promemorian i själva verket är ytterligare en lömsk skenmanöver; ett försåtligt drag från ”schackspelaren” Putin. Jag är hursomhelst nyfiken på deras reaktioner. Om nu svensk press rapporterar om avslöjandet. Hittills (kl. 00.45, 8 augusti) har jag bara sett en artikel på svenska. Men publicerad av finska Yle 8 augusti.

Galenskaper

12 minuters läsning

Samtidigt som svår torka och extrem hetta steg den internationella politiska temperaturen till febernivå när Donald Trump och Vladimir Putin sammanstrålade för ett toppmöte. Jag är givetvis medveten om att jag är sen på bollen, men givet hur absurd och allvarlig situationen är vill jag ändå uppmärksamma några aspekter av vår tids besatthet vid Ryssland. I dagsläget är vårt grannland i öster inte bara det allvarligaste hotet mot världsfreden utan dessutom underminerar ryska påverkansoperationer ständigt demokratierna i Europa och Nordamerika. Det är åtminstone en vitt spridd föreställning i Västvärlden och i Sverige.

Jag har redan tidigare skrivit förhållandevis mycket om Ryssland och Putins regim och relaterade ämnen på denna blogg eftersom den massmediala och politiska fixeringen vid Ryssland framför allt gynnar dem som vill ha upprustning och svenskt Natomedlemskap. För dem av oss som anser att militarism och krigshets är av ondo (ja, jag vet, det är en extrem åsikt i rådande samtalsklimat) är denna utveckling oroväckande. Därför försöker jag uppmärksamma de mest befängda inslagen för att förhoppningsvis stärka de krafter som arbetar för nedrustning och avspänning. Det är inte mycket, men det är det lilla strå som jag bidrar med till stacken.

De vilda spekulationerna och de konspiratoriska inslagen och är så ymniga i detta sammanhang att detta blogginlägg med nödvändighet kommer att bli långt. Låt oss börja vår resa in i Russiagates* förlovande land.

Efter Trumps tête-à-tête med Putin i Helsingfors den 16 juli har kommentatorer och analytiker på ömse sidor Atlanten lagt i överväxeln. Om vi ska tro en strid ström av uttalanden från såväl demokrater som republikaner har Rysslands ledare president Trump som i en liten ask, och hela den västerländska civilisationen är hotad av en ultranationalistisk, antidemokratisk och maktfullkomlig despot fast besluten att uppnå världsherravälde. Det är den korta och ”sansade” versionen. Sedan finns det mer fantasifulla analyser i omlopp. Svenska journalister har vidarebefordrat de upphetsade utspelen från USA och lagt till sina egna, ofta likaledes alarmistiska, kommentarer om det dystra tidevarv vi leva i.

Kommunism i ny tappning

Trumps förmodade hemliga samröre med Putins regim har gett upphov till många besynnerliga reaktioner, men den kanske märkligaste är att Kalla krigets gamla kommunistskräck har kommit till heders igen. Såväl konservativa kritiker av Trump som liberaler har associerat Putin – och därmed Trump – med hammaren och skäran. I åtminstone två års tid har Putin, den kommunistiske despoten, florerat i sociala medier. Dagen före presidentvalet i USA 2016 skrev jag om kampanjorganisationen putintrump.org som hade – och fortfarande har – just den sovjetiska flaggans emblem som symbol. (I min bloggpost tog jag, som så många andra, för givet att Trump skulle gå på pumpen mot Hillary Clinton.)

Grand Ol’ (Communist?) Party. Tavlorna finns uppsatta på flera platser över USA.

I våras uppmärksammade aktivister i det demokratiska partiet ånyo det påhittade förhållandet mellan republikaner och revolutionär vänster genom att sätta upp enorma blodröda reklamtavlor över USA där O:et i GOP hade ersatts med hammaren och skäran omslutna av en lagerkrans. GOP står för ”Grand Ol’ Party” och syftar på det republikanska partiet. Motivet finns också på t-shirts, kaffemuggar och klistermärken. Bilden här ovan lades upp på sociala medier av Claude Taylor, en tidigare medarbetare i Vita huset under Bill Clinton, numera PR-makare för demokraterna i Mad Dog PAC (PAC står för Political Action Committee). Taylor har Twitterhandtaget ”TrueFactsStated”, vilket är pikant då beskrivningen av det republikanska partiet som en arvtagare till Sovjetkommunismen rimligtvis faller under kategorin falska påståenden. I dagsläget pågår nya kampanjer för att dra Trump inför rätta med affischtavlor med texten ”Impeachment Now” följt av texten ”Make America America Again!” [betoning i original], samt en mot republikanen Devin Nunes med en förtydligande text på ryska för att ingen ska missförstå poängen. Mad Dog PAC antyder föga subtilt att Trump och Nunes är att likställa med landsförrädare.

Kongressledamot Hurd tar avstånd från ”kommunisten” Putin.

Här är ett färskt exempel på denna form av politiskt illiterat retorik, fast denna gång inifrån det republikanska lägret. Samma dag som toppmötet ägde rum i Finland twittrade kongressledamoten Will Hurd att han hade uppmanat såväl Barack Obama som Trump att inte stryka kommunistiska tyranner medhårs. Den kommunistiske tyrannen i fråga var givetvis Putin. Magasinet Politico ville inte vara sämre och prydde omslaget till utgåvan 20 juli med Russiagategodis i skepnad av de två presidenterna omgärdade av hammare och skäror.

Putin och Trump, arkitekterna bakom en femte International?

Hade någon annan president än Trump kunnat få så många att till synes tappa huvudet?

Det är lätt att avfärda dylika uttalanden som billiga och effektiva knep för att komma åt en uppenbart avskyvärd makthavare med hjälp av det, i amerikansk kontext, väletablerade kommunistspöket. Men jag tror att det är en för simplistisk analys. Det är mörkare krafter i rörelse. Mer om det senare, men för stunden räcker det med att konstatera den episka ironin i det faktum att det tog två konservativa politiker för att väcka kommunistskräcken till liv igen.

En annan aspekt av Russiagate, som är mindre lätt att skratta bort, är de homofoba montage, muralmålningar, memes och teckningar av Donald och ”Vlad”** i erotiska poser eller i full färd med att ha sex. Givetvis är ”Vlad” den dominante i dessa scener. Jag tänker inte sprida vidare dyngan här – bilderna är allestädes närvarande på sociala medier för de som själva vill bilda sig en egen uppfattning – men jag har oerhört svårt att se något progressivt budskap i sådana framställningar.

Demokrati under attack

Ända sedan det chockartade valresultatet då Trump besegrade Clinton har Russiagate varit en riktig långkörare; en följetong av Dallas-proportioner. Var gång som elden är på väg att dö ut dyker det upp ett nytt avslöjande och blåser liv i spektaklet igen.

Men varför inte? Enligt The Guardian-journalisten Luke Harding, författare till bästsäljaren Collusion, föll USA:s demokrati offer för en utstuderad och sedan länge planerad attack där Putin och Trump stod i maskopi med varandra i syfte att beröva Clinton valsegern. Han är inte ensam om denna hypotes. Dagligen upprepas mantrat att Trump sitter där han sitter tack vare Putin. Somliga hävdar rent av att USA:s president är föga mer än den ryske ledarens marionett; verklighetens ”Manchurian candidate”. I alla sina facetter är det en fascinerande konspirationsteori där den ryska staten skulle ha genomfört en häpnadsväckande och framgångsrik statskupp mot världens enda supermakt.

Här  ett inslag från The Real News Network där Aaron Maté – som själv är skeptisk till hela Russiagate-konspirationen – frågar ut Harding om den hypotes som han framför i sin bok.

Det som främst talar för Russiagate är att så många inflytelserika personer är övertygade om att konspirationen inte bara är en hypotes, utan en korrekt beskrivning av ett verkligt förlopp. Popularitet är dock ett klent mått på vad som är sant eller inte.

Enligt professor Seth Abramson, analytiker för CNN och BBC, är Putin i praktiken USA:s president.

Om rysk underrättelsetjänst på Putins direkta order faktiskt ”hackade” USA:s presidentval 2016, och Trump de facto är hans nickedocka, är det förvånande att Trump alltjämt sitter kvar på sin post. Likaså förvånar bristen på konkreta bevis för vad som rimligen var en statskupp. Trots avslöjanden om korruption, pengatvätt och dataintrång (de tolv GRU-agenterna som Mueller åtalade precis före toppmötet) saknas fortfarande belägg för att Ryssland satte Trump på presidentposten.

Avslöjandet om den numera berömda trollfabriken i St Petersburg och de riktade Facebookannonserna visar emellertid på konkreta handlingar riktade mot USA och Västvärlden. Internet Research Agency, entiteten bakom trollfabriken, hade en budget i mångmiljonklassen och ryska aktörer köpte annonser på sociala medier för omkring hundratusen dollar.

Detta måste dock ställas i relation till en presidentvalskampanj där huvudkandidaterna tillsammans spenderade närmare två miljarder dollar. Det vill säga, i storleksordningen 15 miljarder kronor. Vidare visades en fjärdedel av de ryska annonserna inte får någon överhuvudtaget, och majoriteten av de som fick genomslag såg folk efter valdagen. Oneklingen ett besynnerligt sätt att påverka väljarsympatier inför ett val. Till dags dato har, mig veterligen, dessutom ingenting framkommit som antyder att USA:s befolkning i någon signifikant utsträckning faktiskt ändrade sitt röstbeteende på grund av en medveten rysk kampanj.

Men. Om den ryska rännilen av annonser på sociala medier hade någon som helst påverkan på valutgången var den ett under av kostnadseffektivitet. I en väl fungerande marknadsekonomi borde de mest prestigefyllda PR-byråer i väst för länge sedan ha rekryterat vartenda ryskt troll. Har det hänt?

I sammanhanget är det värt att notera hur Russiagate under de senaste två åren successivt har gått från att ha handlat om ett val riggat till Trumps fördel, via manipulation av väljarsympatier, till en långsiktig och diffus ambition att splittra det amerikanska samhället (men även europeiska demokratier) och så misstro mot dess institutioner. För anhängarna har varje steg varit en motvillig reträtt från en påtaglig konspiration till mer allmänt hållen rysk vilja att gynna sina egna intressen på sin stormaktsrivals bekostnad.

Sektliknande tendenser

Om Rysslands geopolitiska intressen och dess inblandning i presidentvalet i USA 2016 hade varit i centrum för anhängarna av Russiagate skulle rimligtvis alla sakförhållanden vara av intresse. Det som talade för att Ryssland faktiskt utgör ett allvarligt och akut hot mot demokrati och frihet i hela Västvärlden skulle vägas mot de förhållanden som talade emot denna hypotes. Såväl kritiker som företrädare för teorin skulle få komma till tals utan ad hominem-attacker.

Men så är inte fallet. I stället pågår ihärdiga försök att svartmåla alla som inte är med på tåget som ”agenter för Putin”, ”Putinkramare”, ”nyttiga idioter” och så vidare. Logiken bakom denna enhetsfront mot avfällingar är ruskigt effektiv, och förfärande enfaldig. Den lyder som följer: Eftersom Putin är en auktoritär ledare för en repressiv regim måste han personligen vara ansvarig för allt dåligt som händer i världen; alla som inte håller med om denna utsaga älskar auktoritära ledare för repressiva regimer. För att verkligen hamra hem poängen brukar de påstådda ”putinisterna” dessutom bli associerade med Stalin, Gulag, folkmord med mera (kom ihåg att Putins Ryssland är en direkt arvtagare till Sovjetunionen under Stalin i Russiagate-världen). En mildare men lika infantil hypotes är att om ett internationellt händelseförlopp gynnar den ryska statens intressen så måste det också vara den ryska staten som ligger bakom detta händelseförlopp. Jag skulle vilja hävda att Russiagate och dess relaterade yttringar är typexempel på konspiratoriskt tänkande.

Det fina i kråksången, ur konspirationsteoretikernas perspektiv, är att deras teorier är mer eller mindre omöjlig att falsifiera. Ingenting kan få dem att ge upp sina trossatser. Varje saklig invändning, varje uppgift som till synes motsäger den bland opinionsbildarna vedertagna berättelsen, leder bara till ytterligare en kreativ utveckling av konspirationen, som därmed blir än mer utstuderad. Vilket i sin tur bekräftar hur oerhört förslagen Putin faktiskt är när han likt en veritabel professor Moriarty alltid är steget före sina vedersakare. En sekt har inte plats för tvivlare.

Effektiv marginalisering

Konspiratoriska inslag må vara illa nog, men det finns betydligt mer oroväckande aspekter av den masspsykos som sveper över Västvärlden. För Rysslandshysterin har gett gott om ammunition till de högerkrafter som önskar baktala sina politiska motståndare. Och de utnyttjar den till maximal effekt. I själva verket förefaller Russiagate ha förmått även många med vänstersympatier att falla in i ledet och ge draghjälp åt sina politiska motståndares agenda. Förmodligen av rädsla för att annars bli ställda vid skampålen som Putins medlöpare.

Den hysteriska fixeringen vid Ryssland ser ut som galenskap. I historiens backspegel kommer den möjligtvis vara ytterligare ett exempel – utöver de katastrofala krigen i Afghanistan och Irak samt Libyeninsatsen – på hur rädslan för att bli betraktad som illojal, ”diktatorkramare” eller rent av förrädare, kombinerat med effektiv propaganda kan få normalt sett förnuftiga människor att fullkomligt förlora sin omdömesförmåga.

Samtidigt som hela konspirationsteorin är galen finns det en opportunistisk logik bakom det hela. Som Polonius sade om Hamlet.

Though this be madness, yet there is method in ’t.

Det hela började när Clinton kalkylerade med att Trump skulle bli ett lätt byte. Idén om att koppla ihop motståndaren med Putin var i svang redan i slutet av 2015  då Ukrainakriget pågick för fullt och Ryssland hade annekterat Krim i strid med internationell rätt. Den ryske presidenten var en paria. Clintons kampanjchef John Podesta fick följande förslag:

Best approach is to slaughter Donald for his bromance with Putin […]

Det var med andra ord långt före hackingskandal och Facebookannonser som strategin för vad som senare skulle bli Russiagate tog form. Sedan dess har det fortsatt på samma spår. Men tillvägagångssättet är inte bara riktat mot Trump och den nationalistiska högern utan även mot varje tänkbar progressiv och radikal rörelse som hotar de intressen som den politiska mittfåran företräder. Fairness and Accuracy In Reporting (FAIR) sammanfattar hur allt och alla från vänsterpolitiker till Black Lives Matter och miljöprotester i USA har blivit misstänkliggjorda för att gå Putins ärenden.

Guilt by association är onekligen ett effektivt sätt att svärta ned sina motståndare. Det är inte svårt att se hur illvilliga antydningar med stort medialt genomslag kan marginalisera organisationer och privatpersoner. I slutänden kan det mycket väl resultera i att de som har engagerat sig i frågor som har blivit måltavlor väljer självcensur för att slippa bli uthängda som ”nyttiga idioter” för den ryska staten. I min värld hamnar förslagna metoder för att tysta människor med ”fel” åsikter långt ifrån idealet om det öppna samhället.

Avledande manöver

Även om Russiagate i en snävare bemärkelse givetvis inte har någon större bäring på Sverige och svensk politik är Ryssland ett tacksamt slagträ även här på hemmaplan. I en tidigare blogg skrev jag om den skandalöst illa underbyggda vetenskapliga rapport där två av Utrikespolitiska institutets medarbetare insinuerade att såväl Svenska freds som Natomotståndare var Putins lakejer. Först efter massiv kritik från akademiker kröp författarna till korset, åtminstone delvis. Då var skadan redan skedd. Även hemlighetsfulla konspirationsteoretiker med såväl konservativa som högerextrema kopplingar (men för omväxlings skull ”goda” högerextremister, det vill säga högerextremister mot Putin) som på ytterst lösa boliner förtalar och hänger ut enskilda journalister och nyhetssajter har fått utrymme i etablerade tidningar som Dagens Nyheter. Sedan dess har svenska medier oförtrutet trummat på med vad som knappast kan betraktas som annat än krigsjournalistik.

För försvarsindustrins vänner är denna ordning givetvis som manna från himmelen. Politikerna tävlar i sin tur om vem som kan vara hårdast och mest kraftfull i sina uttalande mot ”tyrannen” på andra sidan Östersjön och som ett brev på posten (på den gamla tiden när Posten fortfarande levererade brev någorlunda pålitligt) kommer krav på höjda budgetanslag till försvarsmakten. Betydande delar av politikerkåren – från konservativa till socialdemokrater – förefaller ta den ryska dimridån på allvar. Huruvida de själva tror på vad de säger är irrelevant, det är konsekvenserna i form av ett förhöjt spänningsläge i vår del av världen som spelar roll.

De krafter som nu är i rörelse erbjuder trots all sin fientlighet mot president Trump respektive Putin vare sig något verkligt motstånd mot auktoritär konservatism eller någon progressiv politisk agenda eftersom de själva förespråkar en konspiratorisk världsbild där militarism och upprustning är den enda vägen framåt. Fast i deras fall är det lömska ryssar anförda av en ”kameleont” som står för hotbilden. Därav de ivriga ropen på anslutning till Nato.

Aggressiviteten är stundtals häpnadsväckande. Varje person som framför en hållning som inte direkt uppmanar till en eskalering av konfliktnivån mellan världens enda supermakt och en regional stormakt – båda med stora kärnvapenarsenaler – leder omedelbart till vilda spekulationer om kopplingar till Kreml. Anklagelserna får stor medial uppmärksamhet medan eftertankens kranka blekhet förpassas till en undanskymd plats. Låsningen vid grannlandet i öster vänder bort våra blickar från akuta internationella frågor som klimatförändringar och miljöförstörelse. Även den allmänna bevakningen av konfliktzoner och internationell politik får stå tillbaka (såvida inte Putin har ett finger med i spelet) eftersom så ohemult mycket tid och energi går åt till att rapportera och tycka till om det förmodat existentiella hotet från Ryssland. Som en avledande manöver från andra frågor är det en synnerligen effektiv strategi.

Vänstern och progressivt sinnade kan självfallet aldrig hamna på rätt sida i denna militaristiska yra. Det finns alltid mer stridslystna försvarshökar på högerflanken. Inga fördömanden av Putins auktoritära styre kommer heller att vara tillräckligt hårda för att blidka högern som envetet har bestämt sig för att misstänkliggöra alla till vänster om försvarsminister Peter Hultqvist för att vara Kremls agenter.

I detta läge behöver fredsvänner och progressiva krafter fortsätta att verka för allmän nedrustning och driva på för ett svenskt undertecknande av FN:s konvention om förbud för kärnvapen. Det är inte en opportun strategi givet stämningsläget. Men till skillnad från Rysslandshysterin skulle det slå hårt mot både Trump och Putin. Och alla andra militarister. De behöver krigshot och konflikter. Det behöver inte vi.


* Jag använder här medvetet Russiagate som en synekdoke för allt relaterat till teorier kring Rysslands negativa inflytande på det internationella planet. 

** Vlad är om jag har förstått saken rätt diminutivformen av Vladislav, medan Vova eller Volodya är kortformer av Vladimir.

Solidaritet

5 minuters läsning
Storbritanniens utrikesminister Boris Johnson intervjuas av Deutsche Welle, 19 mars.

Ibland verkar vår värld kall och ogin, men så sker något oväntat som tänder en svag flämtande låga av hopp. Trots allt.

Efter nervgiftattacken i Salisbury mot den ryska dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia samlade sig den brittiska regeringen till ett snabbt och effektivt svar. Utrikesminister Boris Johnson pekade utan tvekan ut Ryssland som ansvarigt för mordförsöken.

Raderat tweet från brittiska UD.

Brittiska UD twittrade samma besked i ärendet. Ett tweet som de därefter raderade. Senare visade det sig att experterna på kemiska vapen vid forskningslaboratoriet Porton Down inte var lika säkra på var den aktuella substansen – novichok eller ett nervgift från samma familj – hade tillverkats. Likväl hade de angetts som källa till utrikesdepartementets och Johnsons utpekanden.

Oavsett hur toryregeringen hade kommit fram till sina slutsatser slöt ett par dussin länder upp bakom dem och visade ut ryska diplomater en masse. Inalles omkring 150 stycken. Sverige deltog också i aktionen. Västvärlden visade upp en enad front mot Vladimir Putins regim i vad som snabbt utvecklade sig till ett diplomatiskt krig.

I det upphetsade stämningsläget fanns det inte tid till eftertanke. Ibland inte ens utrymme för grundläggande källkritik.

Ett exempel på det senare var när till och med experter på rysk politik fullkomligt huvudlöst rusade åstad. Forskaren Martin Kraghen av författarna till den famösa rapporten som pekade ut Svenska Freds och Aftonbladet Kultur som Kremls ”nyttiga idioter” (som jag skrev om här) – förmedlade följande häpnadsväckande nyhet:

Breaking: Belarus expels 5 Russian diplomats in solidarity with the UK. ”Russia is on the wrong side of history”, says Lukashenko.

April, april…

Kragh insåg dock snart att datumet för dagen var 1 april. Till hans heder korrigerade han sitt misstag utan att radera sin ursprungliga tweet.

En annan Rysslandsexpert som med hänvisning till Kraghs tweet drog stora växlar på aprilskämtet var Anders Åslund, senior fellow vid den inflytelserika tankesmedjan Atlantic Council (där bland andra Sveriges tidigare utrikesminister Carl Bildt (M), Saabs vd Håkan Buskhe, Investors Jacob Wallenberg, USA:s tidigare underrättelsechef James Clapper och mediemogulen Rupert Murdoch sitter i styrgruppen). Enligt honom visade ”nyheten” hur isolerade Ryssland hade blivit under Putins styre.

Anders Åslund ser mönster som ingen annan ser.

Han raderade därefter sitt utspel, låtsades som om det regnade och fortsatte oförtrutet att twittra vidare. Även om Åslunds expertområden enligt presentationen på Atlantic Councils hemsida är Ryssland och Ukraina, inte Vitryssland, är det ändå förvånande att han utan reflektion drog slutsatsen att president Alexander Lukasjenko i Europas ”sista diktatur” plötsligt kände ”solidaritet” med Storbritannien.

Hans insikter om Vitrysslands hitintills väl dolda agenda var onekligen unika, men hans referens till konceptet diplomatisk solidaritet var det däremot inte. Efter mordförsöken på Skripal och hans dotter har politiker, medier och forskare beskrivit responsen från Storbritanniens allierade i termer av just ”solidaritet”.

Utrikespolitiska institutet, 26 mars:

USA utvisar 60 ryska diplomater till följd av en nervgiftsattack mot en rysk före detta spion och hans dotter i Storbritannien i början av mars. Ett 20-tal andra länder, främst i EU, utvisar också diplomater, i solidaritet med den brittiska regeringen som anklagar Ryssland för att ligga bakom attacken.

Expressen, 26 mars:

Storbritannien har tidigare utvisat 23 ryska diplomater. Nu gör flera EU-länder samma sak i solidaritet. Sverige utvisar en rysk diplomat.

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson skrev i ett pressmeddelande:

Moderaterna stödjer regeringens beslut om att utvisa en rysk diplomat och anser att Sverige ska vara solidariska med Storbritannien.

Dagens Nyheter, 30 mars:

[…] Därpå har närmare 30-talet länder, inklusive USA samt försvarsalliansen Nato, i solidaritet med Storbritannien beslutat att skicka hem ryska diplomater.

I Sveriges Radio, 30 mars, uttalade sig UD:s presstjänst på följande vis:

Vår solidaritet med Storbritannien i det här ärendet är starkt [sic!].

Citatet här ovan är bara ett axplock av alla referenser till solidaritet i samband med den diplomatiska krisen mellan Storbritannien och Ryssland. Den nyfunna vurmen för ordet handlade dock om en väldigt specifik form solidaritet; en solidaritet mellan likar.

♦ ♦ ♦

I en radioessä 2015 resonerade idéhistorikern Sven-Eric Liedman kring begreppet utifrån sin bok Att se sig själv i andra: Om solidaritet (1999). Genom historien har ordet haft flera olika betydelser. Ursprungligen var det en juridisk term för delat ansvar bland borgenärer. Senare blev det ett politiskt laddat begrepp som handlade om en ”grundläggande ömsesidighet” – en förmåga att se sig själv i andra – som växte fram inom arbetarrörelsen. Det är som omhuldat vänsterbegrepp de flesta av oss känner ordet. Men solidaritet kan också syfta på en katolsk tanke om välgörenhet.

I valrörelsen 1998 lanserade Alf Svensson (KD) den kristna tolkningen av begreppet, det vill säga solidaritet som liktydigt med välgörenhet. Trots det kvarstår dess historiska vänsterprägel och den politiska högern skyr fortsatt ordet på grund av dess kopplingar till arbetarrörelsen. Moderaternas tidigare spinndoktor Per Schlingmann talade hellre om rättvisa.

Det finns en tydlig skiljelinje mellan de skilda definitionerna av begreppet, vilket Liedman klargjorde i sin essä:

Välgörenhet ger lindring för stunden. Riktig solidaritet syftar mot framtiden, alltså mot kommande generationer.

Där välgörenhet är förenligt med, och rent av bygger på, en mer eller mindre fast uppdelning i fattiga och rika är vänsterns solidaritetsbegrepp en kraft för samhällsförändring.

Med Sverigedemokraternas intåg på den politiska arenan tog ordets historia emellertid ytterligare en vändning. I deras vision förbehålls ömsesidigheten och viljan att stödja dem som har hamnat i trångmål en snävt avgränsad grupp. Solidariteten fick en nostalgisk nationalistisk tolkning.

Här är solidaritet alltså granne med identitet – man är kort sagt solidarisk med dem som är lika en själv. Det är verkligen en solidaritet med korta armar, en solidaritet som nätt och jämnt når utöver bygemenskapen. Det är feghetens solidaritet, inkrökthetens solidaritet, den unkna kamratandans solidaritet.

♦ ♦ ♦

Solidaritet i den bemärkelse som regeringschefer i Europa har gett uttryck för efter nervgiftattacken i Salisbury är dock av en helt annan karaktär än arbetarrörelsens klassiska solidaritet eller kristendomens kärlek till nästan. Och i motsats till Sverigedemokraternas etnonationalistiska solidaritet är det en internationell gränsöverskridande ömsesidighet: En för alla, alla för en. Men i det här sammanhanget är alla dock mer att likna vid borgenärerna i en juridisk ansvarsförbindelse. Det är en solidaritet mellan likar; en solidaritet mellan makthavare.

Kanske var det just denna betydelseförskjutning som krävdes för att jorda ett laddat ord; suga all förändringskraft ur dess lekamen och göra det salongsfähigt? En förment neutral glosa lämplig för nyhetsplats? Solidaritet med svaga och utsatta är politiskt sprängstoff. Motsvarande mellan regeringschefer – en horisontell solidaritet mellan de främste bland likar – är däremot en hedervärd och okontroversiell sympatiåtgärd.

Jag förmodar att högern efter den senaste månadens internationella diplomatiska kris inte längre fruktar ordet solidaritet. När Theresa May, Stefan Löfven och Donald Trump gör gemensam sak och de två sistnämnda får beröm för sin solidariska hållning har begreppets innebörd förändrats. Moderaternas Ulf Kristersson tvekade inte längre inför att ta det i sin mun:

[…] Sverige ska vara solidariska med Storbritannien.

Numera kan solidaritet betyda en samfälld strävan inom samhällets övre skikt att stötta varandra när det blåser kallt. En för alla, alla för en!

Venezuela

10 minuters läsning

Med anledning av situationen i Venezuela. Ursprungligen publicerad 2 augusti 2017

Protester i Caracas 23 januari 2019. Venezuela verkar vara på randen av ett kuppförsök mot den sittande presidenten. (Skärmdump från videoklipp.)

Rapporteringen om Venezuela ger vid handen att landet närmar sig diktatur med stormsteg, om det inte redan de facto är en diktatur. President Nicolas Maduro och hans regering (ibland omnämnd som ’regim’, en beteckning som medier brukar reservera för just diktaturer och ’skurkstater’) slår brutalt ner oppositionens demokratiaktivister, inskränker pressfriheten och hittar på en farsartad och illegitim omröstning för att en gång för alla förvandla Venezuela till en repressiv enpartistat. Över etthundra personer har dödats under de senaste månadernas blodiga konflikt mellan det styrande partiet och oppositionen.

DN:s Brandāo Jönsson har tidigare skrivit flera reportage om ett land i kaos där demokratiaktivister fruktar regeringens våld. Hugo Chavez arvtagare Maduro har visat socialismens rätta ansikte: tomma hyllor i butikerna, fattigdom, nöd och politisk repression.

Jag har aldrig varit i Venezuela och vet inte hur situationen ser ut på plats, men jag har svårt att ta alla antydningar och påståenden om den nuvarande krisen på allvar. Varför? Det finns flera skäl därtill.

I samband med valet till en konstitutionell församling på söndagen (30 juli [2017]) rapporterade SVT att landet tog ’sista steget mot diktatur’. Källan till detta påstående, som låter som ett eko av vad landets opposition har sagt i åratal, var ’Venezuelakännaren’ och författaren Kajsa Norman, som, utöver att ha skrivit en bok om Hugo Chávez, också har arbetat som informationsofficer för de Natoledda ISAF-styrkorna i Afghanistan. Måhända relevant information i sammanhanget då USA och dess allierade är de häftigaste motståndarna till den sittande regeringen i Venezuela. Men det glömde SVT bort att informera sin publik om.

…besynnerligt att ’diktatorn’ Maduro och hans anhang lät oppositionen vinna en klar majoritet

Anledningen till Normans bedömning att Maduro avser instifta diktatur förefaller, enligt artikeln, delvis vara att valet skulle vara riggat till förmån för det styrande partiet och dess anhängare då varje kommun fick tillsätta en kandidat oavsett folkmängd. Oppositionen som är starkast i storstäderna hävdade att detta var orättvist. Det låter onekligen besvärande på samma vis som den amerikanska senaten (en explicit antidemokratisk institution) är en problematisk kvarleva från en tid då de besuttna ville försäkra sig om att den betydligt mindre bemedlade majoriteten inte skulle kunna använda statsapparaten på ett sätt som kunde äventyra de mer välmående segmentens privategendom. Det finns emellertid flera valsystem världen över som inte är proportionella utan att för den skulle leda till rop om ’diktatur’. Storbritanniens enmansvalkretsar exempelvis.

Därutöver hävdar oppositionen att de har folket bakom sig, varför det framstår som märkligt att de bojkottar valet i stället för att delta. Rimligtvis borde de kunna vinna en ’jordskredsseger’ tämligen bekvämt (som de gjorde i parlamentsvalet 2015) och skriva om konstitutionen efter eget gottfinnande. Om emellertid Venezuela redan är en diktatur där valsystemet är riggat till det styrande partiets fördel, vilket de och deras språkrör i medierna påstår, är det besynnerligt att ’diktatorn’ Maduro och hans anhang lät oppositionen vinna en klar majoritet av sätena till den lagstiftande församlingen i valet 2015. Men dylika motsägelsefulla inslag i retoriken besvärar sällan kommentatorer, ’kännare’ och ’experter’. Oppositionella i Saudiarabien, Rwanda och Vitryssland skulle nog gärna ha samma möjligheter att delta i det politiska livet.

de som annars hävdar att presidenten styr hela landet med järnhand menade nu att han utövade för litet makt

Ytterligare ett skäl som Norman anförde för sin bedömning att Venezuela är nära nog en diktatur var hur det sittande parlamentet har motarbetats av Högsta domstolen, som hon menade att Maduro hade fyllt med lojala chavister (anhängare av Chavez revolution), innan oppositionen tog över den lagstiftande församlingen. Ett aktuellt fall från början av året då domstolen satte stopp för parlamentet var när det försökte avsätta presidenten för att han hade ’övergett sin post’. Maduros påstådda underlåtenhet att regera (det vill säga de som annars hävdar att presidenten styr hela landet med järnhand menade nu att han utövade för litet makt) grundade sig enligt oppositionspolitikern Juan Pablo Guanita på att Maduro hade ’tillåtit världens högsta inflation’. Enligt Venezuelas HD översteg dock oppositionens initiativ parlamentets befogenheter och stred således mot konstitutionen.

Församlingens president, Julio Borges, lovade emellertid att han skulle fortsätta sin kamp för att avsätta presidenten och ställa honom inför riksrätt. Detta löfte avgav han i januari 2017, ett drygt år före presidentvalet 2018. Oppositionen vägrar således låta valcykeln ha sin gång utan kräver helt kompromisslöst den sittande regeringens omedelbara avgång. Onekligen en egensinnigt sätt att visa respekt för den demokratiska processen.

Jag har läst många artiklar i engelskspråkig press nu och jag har fortfarande inte funnit några exempel på vad oppositionen vill göra åt den rådande krisen i Venezuela, eller för den delen på vilket sätt de vill bygga broar i ett land som slits isär av en eskalerande våldsspiral. Det verkar som de är tämligen monomant inriktade på att avsätta Maduro och riva ner alla de reformer och genomgripande förändringar som har genomförts i landet sedan Maduros företrädare Chavez (som gick bort 2013) kom till makten 1999.

Vad oppositionen avskyr mer än något annat är sociala reformer, statligt ägande och andra förändringar i socialistisk riktning. En avsky som nästintill samtliga korrespondenter, ’kännare’ och ’experter’ i de stora svenska medierna, av rapporteringen att döma, verkar dela. Möjligtvis gör inte den övervägande majoriteten i Venezuela samma bedömning av i vilken riktning landet bör utvecklas. En ny undersökning från opinionsinstitutet Hinterlaces visar att de flesta venezuelaner inte nödvändigtvis vill ha det privata marknadssamhälle som oppositionens högerpolitiker lär införa om de vinner regeringsmakten vid nästa val. I stället vill de överraskande nog ha ett socialistiskt styre, om än med några reformer för att uppmuntra privata initiativ.

Några siffror kan belysa vad som inte framkommer i svensk bevakning:

  • 86 % vill att regeringen uppmuntrar privata investeringar i ekonomin.
  • 78 % anser att staten ska reglera den privata sektorn.
  • 75 % anser att det bästa för Venezuela vore en socialistiskt styrd blandekonomi där det finns flera olika ägandeformer.
  • 61 % vill att staten, inte det privata näringslivet, anger riktningen för landets ekonomi.
  • 67 till 74 % motsätter sig en privatisering av statliga företag, däribland elproduktionen och olje- och gasbolaget Petróleos de Venezuela.

Än mer förvånande är att 63 % av befolkningen inte har något förtroende för att oppositionen ska kunna lösa den ekonomiska krisen i landet om de kommer till makten.

Över hälften, 56 %, vill, trots allt missnöje, att president Maduro ska sitta kvar

Men det blir mer förvirrande. Över hälften, 56 %, vill, trots allt missnöje, att president Maduro ska sitta kvar och försöka lösa landets ekonomiska problem. Enligt chefen för Hinterlaces är rösterna på oppositionen i första hand proteströster för att straffa regeringen, inte ett bevis för oppositionens popularitet. Med detta sagt är det värt att notera att opinionsundersökningar givetvis har felkällor och kan missa strömningar hos betydande folklager. Brexit och presidentvalet i USA ger anledning till försiktighet. De ovan refererade siffrorna kommer dock inte från någon oseriös nätenkät utan bygger på ett statistiskt säkerställt urval av omkring 1 500 intervjupersoner och verkar således inte gå att avfärda utan vidare. Likväl hävdade professor Fredrik Uggla på Latinamerikainstitutet vid Stockholm universitet i P1 Morgon att majoriteten av befolkningen är entydigt emot regeringen. Dock utan att ange någon källa till denna uppgift. Det är möjligt att han har rätt, men det är svårt att veta vad han baserar sin slutsats på.

Det bekymmersamma i sammanhanget är att svenska medier konsekvent verkar sålla bort all information som talar till regeringens fördel. Det är möjligt att exempelvis Brandao Jönsson, Kajsa Norman och SVT:s egen korrespondent Bert Sundström har uppgifter som visar att Hinterlaces är ett helt oseriöst företag och att deras undersökningar saknar all trovärdighet, men det är i sådana fall något som de inte har redovisat i sin rapportering.

En vedertagen journalistisk tumregel är åtminstone återge de bästa argumenten för endera sidan när motstridiga uppgifter står mot varandra. I bästa fall försöker granskande journalister reda ut vilken information som är sakligt korrekt och följaktligen vilken sida som ’har rätt’ i en konflikt. Men när det gäller utrikesrapportering från konflikthärdar verkar de etablerade medierna ofta stanna vid att redovisa vad den ena parten tycker, ofta baserat mer på en sorts magkänsla för var sympatierna borde ligga än något självständigt försök att göra en egen bedömning – baserad på en kritisk utvärdering av tillgänglig information – av situationen.

I det aktuella fallet sammanfaller vinklingen nästintill helt och hållet med den position som Vita huset och EU har intagit. Det vill säga: Nicolas Maduro är en diktator in spe och socialism i alla dessa former är förkastligt. Detta är inte något som behöver bevisas eller beläggas, eller ens något som läsarna får bedöma själva utifrån opartisk rapportering, utan snarare något på förhand givet som medierna endast har att förmedla och paketera på ett så aptitligt och (över)tydligt sätt som möjligt.

Beskrivningen av det grova gatuvåld och de politiska mord som har härjat landet sedan i våras väcker också frågor. I de artiklar jag har läst hitintills framgår det att omkring 100 personer har mist livet. Underförstått eller explicit pekar det anklagande fingret mot regeringen. SVT:s Bert Sundström förklarade i Sveriges Radio dagen efter valet till konstitutionell församling att statsapparaten stod för merparten av våldet. Det var hans egen bedömning av situationen.

Enligt Venezuelas riksåklagare, som är en framträdande kritiker av Maduros regering, stod säkerhetsstyrkorna för åtminstone 19 av de 63 rapporterade dödsfallen fram till början av juni. Det vill säga en knapp tredjedel. Vilka som låg bakom övriga offer för våldet var oklart. Men klart är att en chavista som kandiderade i valet blev mördad så sent som på lördagen före valet. Även om SVT i sin artikel tonade ner kopplingen till politiskt våld. När chavister dödas framstår det ofta som helt frikopplat från protesterna och den politiska oppositionen; när oppositionella dödas är det exempel på statlig repression och regeringens våldsamma sympatisörer. Rapporteringen lämnar inte mycket utrymme för tolkning. I Venezuela står demokratiska högeraktivister mot en despotisk vänsterdiktatur.

Den oberoende sajten venezuelanalysis.com går kontinuerligt igenom de rapporterade dödsfallen. I deras senaste uppdatering (21 juli) ger de en annan bild av våldet. Enligt dem har oppositionsaktivister orsakat fler dödsfall än regeringssidan i de fall där gärningsmännens identitet och politiska koppling är känd. Samtidigt är drygt 40 av de över 100 offren oppositionsanhängare. I övrigt är dödsoffren, i fallande ordning, förbipasserande, chavistas och säkerhetsstyrkor. Till betydande del är dock såväl gärningsmännens som offrens identiteter omtvistade och/eller okända.

Vad som däremot är klarlagt är att oppositionen inte bara består av fredliga ’demokratiaktivister’. Bland dem finns våldsamma gäng som sätter upp vägspärrar, kastar molotovcocktails och attackerar politiska motståndare. I helgen smällde de dessutom av en bomb mot en lång karavan av motorcykelpoliser. Demonstranter i närheten applåderade dådet.

Tidigare i våras brändes Orlando Figuera levande av militanta oppositionella

Det finns även exempel på groteskt våld med rasistiska undertoner mot civila. Vid åtminstone ett par tillfällen har oppositionsanhängare tänt eld på mörkhyade personer som de har förmodat har varit chavistas eller sympatiserat med regeringssidan. Tidigare i våras brändes Orlando Figuera levande av militanta oppositionella. Han dog senare av sina skador. Vid tillfället gjorde ingen av ’demokratiaktivisterna’ runt i kring någon ansats till att rädda livet på den brinnande mannen. Dessa militanta aktivister ingår i den proteströrelse som, enligt en nästintill enig presskår, utgör framtidshoppet för Venezuelas demokrati. Här är en intervju med journalisten Abby Martin, som för Telesurs räkning bevakade protesterna i Venezuela. Inslaget innehåller även en kortare passage där Figueras mor anklagar ledande oppositionspolitiker för hennes sons död.

I ljuset av flera fall av lynchningar (ett uppmärksammat fall ägde rum 2014 vid ett universitet) frågade sig nyligen den venezuelanske professorn Chris Gilbert, i en artikel riktad till en amerikansk läsekrets, varför amerikaner skulle vilja ge sitt stöd till en oppositionell rörelse som producerar ’strange fruit’. En referens till titeln på en klassisk Billie Holiday-sång om lynchning av svarta i USA:s sydstater.

Berättelsen om modiga demokratiaktivister som står upp mot en repressiv regim förefaller vara en väl tillrättalagd version av vad som försiggår i Venezuela. Oavsett var ens politiska sympatier ligger torde alla vara betjänta av en så neutral, opartisk och fullödig rapportering som möjligt. Även om det bär mig emot att citera Hanne Kjöller så hade hon givetvis rätt när hon för ett par år sedan skrev ’en halv sanning är också en lögn’. För om den ena sidan av en konflikt konsekvent faller bort ur rapporteringen så lämnas läsaren med en skev bild av vad som händer.

Avslutningsvis noterar jag att etablerade medier undviker att påminna läsarna om den USA-understödda kuppförsöket mot dåvarande president Hugo Chavez 2002. Många av dagens framträdande oppositionspolitiker, som Leopoldo Lopez och Henrique Capriles, försökte då störta landets demokratiskt valde ledare med hjälp från främmande makt. Hur samma journalister som det senaste halvåret har skrivit spaltmeter efter spaltmeter om det påstådda hotet mot USA:s demokrati från en konspirerande Vladimir Putin, som kan ha installerat en rysk marionett i Vita huset, plötsligt kan underlåta att berätta om ett väldokumenterat kuppförsök i Venezuela – som ju har ägt rum på riktigt och inte bara är en spekulativ teori – är för mig obegripligt.

Det är ett imponerande exempel av ’dubbeltänk’, för att använda George Orwells vokabulär. Men samtidigt är det måhända inte så förvånande trots allt. När det begav sig hälsade bland andra Sydsvenskans inflytelserike ledarskribent, Per T Ohlsson, kuppen som ett välkommet försök att rädda demokratin i Venezuela.

På så vis är den nuvarande rapporteringen konsistent över tid med en demokratisyn som är tämligen flexibel och anpassningsbar utifrån klassperspektiv, geopolitiska hänsyn och stormaktsintressen. Frågan kvarstår dock: Varför ska journalister delta i detta smutsiga strategiska spel?

Facit från Latinamerikas historia av USA-understödda militärjuntor, statskupper och dödsskvadroner borde mana redaktioner till försiktighet när den ena sidan får helhjärtat stöd från supermakten medan den andra konsekvent demoniseras. Den omfattande propaganda som förekommer när stormaktsintressen står på spel (Irak, Libyen och Syrien är några exempel från 2000-talet) torde också ge medier anledning att förhålla sig skeptiska till grova anklagelser mot stater som befinner sig i skottgluggen för ’regime change’. I synnerhet om uppgifterna inte går att styrka med hjälp av opartiska källor.

Men å andra sidan är kostnaden för att falla in i ledet försumbar. Priset kan däremot vara högt för att avvika från det etablerade narrativet – i synnerhet om det senare visar sig att man inte har fått rätt på varje detalj – varför enskilda utrikeskorrespondenter gör klokt i att ta det säkra före det osäkra och följa strömmen. Priset får mediekonsumenterna betala i form av partisk rapportering som inte berättar hela historien.


I samband med de aktuella händelserna (januari 2019) har jag formaterat om artikeln, förtydligat årtal, ändrat enstaka formuleringar och lagt till en bild, men inte uppdaterat texten med ny information.
/Joakim