Skadlig frihet

9 minuters läsning
En Airbus lyfter mot skyn på väg mot okänd destination.  Foto: Julian Herzog/Wikimedia Commons

Klimatförändringarna ställer mänskligheten inför svåra utmaningar. Men hur ska öppna och demokratiska samhällen som Sverige agera? Hur ska vi som världsmedborgare agera? Skulle det vara rätt av makthavare att använda mer radikala tvångsmedel för att förhindra klimatskadliga beteenden och därmed minska risken för en katastrofal höjning av jordens medeltemperatur?

Filosofen Torbjörn Tännsjö framförde i höstas tanken att någon form av ”global despoti” beklagligt nog kunde bli nödvändig för att skydda framtida generationer från de ödesdigra konsekvenserna av global uppvärmning (DN 28 november 2018). Hans radikala förslag var inte opåkallat givet det internationella samfundets oförmåga att lägga fram bindande avtal för en kraftigt minskad användning av fossila bränslen.

Inlägget blev omgående föremål för kritik. Bland annat argumenterade Per Bauhn, också professor i filosofi, för att Tännsjö – och vänstern i allmänhet – illistigt ville utnyttja klimathotet till att införa den diktatur som de, enligt honom, alltid hade drömt om. Dylika tolkningar får väl skrivas på kontot polemik från högerhåll (vi lever ju trots allt i en tid där det är en komparativ fördel som skribent att missförstå och tillskriva andra åsikter de inte har gett uttryck för). Men bortsett från det, vad ska mänskligheten ta sig till inför detta existentiella hot? Går det att försvara frihetsbegränsningar för att undvika global uppvärmning?

I följande resonemang utgår jag från vad idéhistorikern Quentin Skinner kallar för det liberala frihetsbegreppet. Det har sina rötter hos den engelska 1600-talstänkaren Thomas Hobbes och har sedan dess vidareutvecklats av filosofer som John Locke och John Stuart Mill.

I vår tid är denna frihetsidé mer känd som negativ frihet efter en berömd essä av Isaiah Berlin. Negativ frihet är i korthet frånvaron av yttre hinder. Så länge ingen hindrar oss från att göra vad vi vill göra så är vi fria. Men vår frihet är inte oinskränkt eftersom människor i vår omgivning omfattas av samma rätt att göra vad de vill med sina liv. Med andra ord är jag fri att göra vad jag vill så länge jag inte hindrar dig från att göra vad du vill. Om mina handlingar däremot inskränker din frihet har jag passerat gränsen för vad som är tillåtet och mina handlingar är inte längre förenliga med idén om negativ frihet.

I On Liberty formulerade Mill en berömd princip enligt vilken det endast är tillåtet att inskränka någons frihet för att skydda andra.

…the only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilised community, against his will, is to prevent harm to others.

Det faktum att allt vi gör på något sätt – direkt eller via omvägar – påverkar andra är givetvis inte ett tillräckligt skäl för att inskränka friheten. Först om våra handlingar åsamkar andra skada har de rätt att stoppa oss, antingen på egen hand eller via samhällets institutioner. Men var ska vi dra gränsen för vilka handlingar som bör vara tillåtna respektive otillåtna?

Uppenbarligen är långt ifrån alla handlingar som skadar andra människor straffbara. Hur kommer det sig? Problemet är, som jag ser det, när länken mellan handling och skada är sannolik men omöjlig att bevisa. Eller när en enskild handling blott utgör ett litet bidrag i ett långsamt växande berg av skadliga effekter. De må framöver drabba andra på avgörande sätt, men det är likväl omöjligt att avgöra vem som bär ansvaret. Vems bidrag fick bägaren att rinna över?

Miljöförstöring och klimatförändringar har just den karaktären. Det är inte alls uppenbart vem som har gjort vad mot vem. Om en person slår en annan i huvudet med ett tillhygge är det tämligen uppenbart att denne har tagit sin frihet ett steg för långt. Men om personen i fråga blott gör som många andra och flyger utomlands regelbundet, kör bil varje dag, äter stora mängder rött kött varje vecka och så vidare. Har denne då tagit sina friheter några steg för långt?

Mängden växthusgaser skulle behöva minska från dagens nivåer

När det gäller global uppvärmning talar vi onekligen om en kumulativ effekt över åtskilliga decennier och över stora geografiska områden. Det går inte att peka ut enskilda individer som skyldiga. Likväl vet vi hur akut situationen är. Mängden växthusgaser skulle behöva minska från dagens nivåer, inte fortsätta att öka. Vilket innebär att varje nytt tillskott av CO2 i atmosfären förvärrar utsikterna för såväl nuvarande som kommande generationer. Det går inte längre att skjuta problemen på framtiden.

Om vi i denna akuta situation ändå medvetet väljer att göra saker som vi med en mycket hög grad av visshet vet kommer att få katastrofala följder för hela vår civilisation, agerar vi då inte på ett sätt som skadar andra? På vilket sätt värnar samhället individens frihet genom att tillåta handlingar som faktiskt utsätter människor för livsfara, förstör deras egendom och inskränker deras frihet? Vad hände med ”prevent harm to others”?

Vad jag funderar över är om inte grundläggande liberala frihetsprinciper faktiskt föreskriver att samhället bör förbjuda beteenden som hotar andra människors liv och hälsa, och använda tvångsmedel för att upprätthålla denna ordning. Jag säger inte att jag nödvändigtvis anser att detta är den bästa eller mest framkomliga vägen, bara att det torde följa ur Mills princip. Allt är tillåtet, men endast så länge det inte leder till att andra lider skada.

Vår livsstil leder faktiskt till att andra lider skada

Västvärlden har i decennier överkonsumerat och agerat på ett fullkomligt ohållbart sätt. Vår livsstil leder faktiskt till att andra lider skada. Det är därför tveksamt om vi med hänvisning till frihet i dess negativa bemärkelse fortsatt bör avhålla oss från att faktiskt lagstifta om inskränkningar i hur stora mängder växthusgaser var och en av oss har rätt att ge upphov till. I enlighet med Mills liberala princip bör vi omedelbart sätta stopp för oss själva. Om nödvändigt med tvångsmedel.

Gör vi inte det själva så torde andra ha rätt att sätta stopp för oss för att värna deras rätt till liv och hälsa. Återigen Mill:

…the sole end for which mankind are warranted, individually or collectively, in interfering with the liberty of action of any of their number, is self-protection.

Som jag tolkar det vore individer och kollektiv – exempelvis enskilda stater eller sammanslutningar av stater – rättfärdigade i att försöka förhindra vår framfart över jordklotet. De skulle således ha rätt att inskränka våra friheter för att skydda sig själva. I praktiken är det hela givetvis en annan fråga. De regioner som drabbas hårdast av klimatförändringarna har inte tillgång till de maktmedel som skulle krävas för att tvinga världens mer välmående regioner till att drastiskt minska sina utsläpp av växthusgaser.

Men som fabrikören säger i Den enfaldige mördaren: ”Det är principen.”

Fabrikör John Höglund förklarar principer i juletid. Scen ur Hans Alfredsons mästerverk Den enfaldige mördaren.

Är inte mitt resonemang bara en förment liberal bakdörr till just den globala despoti, den klimatdiktatur, som Tännsjös kritiker varnar för? Jag skulle vilja vända på frågeställningen: Lever inte stora delar av världen redan under en global despoti? Invånarna på de små önationer som riskerar att slukas av havet har mig veterligen inte gett sitt samtycke till den pågående utvecklingen. De ofta råvarurika länder vars befolkningar alltjämt lever i fattigdom har mig veterligen inte heller blivit tillfrågade om de vill ta stora delar av smällen för den konsumtion och de transporter som främst gynnar de som bor i välmående regioner på det norra halvklotet.

Per Bauhn och Roland Poirier Martinsson, även han professor i filosofi som kritiserar Tännsjös debattartikel, framhåller emellertid i sina svar att de tar avstånd från tvång och despoti. I stället ligger lösningen i mer frihet. Bauhn skriver:

Vill vi mänskligheten väl, så bör vi nog förplikta oss till det som hittills bidragit till en mer anständig värld: demokrati, sekularisering, respekt för individers och samhällens rätt till frihet. [min betoning]

Poirier Martinsson skriver:

Det tycks brinna i knutarna, men människor som frivilligt drar åt samma håll förblir den starkaste kraften och fria marknader tvingar redan fram allt miljövänligare produkter. [mina betoningar]

Resonemangen är försåtliga eftersom de båda bortser från att det är just frihet och fria marknader som har lett fram till den situation där vi befinner oss i dag. Det är de rika, fria och övervägande demokratiska delarna av världen som har konsumerat oss till avgrundens rand. Vidare är det skillnad mellan vad fria och demokratiska stater gör mot sina egna medborgare och hur de agerar på världsscenen. Genom historien har ofta de mest utvecklade och civiliserade nationerna betett sig allt annat än civiliserat utanför de egna gränserna. Facit för kolonialism och imperialism förskräcker.

Det är de rika, fria och övervägande demokratiska delarna av världen som har konsumerat oss till avgrundens rand

De båda professorerna tar heller inte upp problemet med fria handlingar som faktiskt medför att andra människor lider skada. Återigen, i dag är det inte längre möjligt att hävda okunskap eller helt enkelt ignorera problemet med global uppvärmning. Handlingar som aktivt bidrar till fortsatta utsläpp av växthusgaser är tveksamma med avseende på negativ frihet (för att inte ens nämna alla natur- och samhällsvetenskapligt grundade skäl att ställa om) eftersom de förstör grundläggande livsbetingelser, och därmed skadar andra människor på högst påtagliga sätt.

Underförstått i Bauhns och Poirier Martinssons resonemang kring frihet och fria marknader är dock att dagens tillstånd i något avseende representerar just frihet. När de – med rätta – tar avstånd från global despoti bortser de från att detta scenario för stora delar av världens befolkning inte är en teoretisk och fruktad framtida risk utan en påtaglig verklighet.

The City av Tony Norfield.

I boken The City blottlägger Tony Norfield (blogg), som tidigare arbetade med valutahandel, hur de mekanismer fungerar som låter forna kolonialmakter utöva fortsatt enormt inflytande över världsekonomin. Kontroll över produktion och konsumtion ligger i stor utsträckning kvar hos gamla maktcentra. De som vill upprätthålla illusionen av att valet står mellan antingen frihet och demokrati eller ofrihet och despoti måste aktivt bortse från denna aspekt av dagens världsordning.

När jag kallar den rådande globala ordningen för despoti är det givetvis en grov förenkling, men jag gör det för att lyfta fram att det val mänskligheten står inför inte är så entydigt som en del vill göra gällande. Däremot skulle jag noga akta mig för att påstå att världens alla fattiga på något vis är ofria på grund av hur situationen ser ut. Hela mitt resonemang handlar om frihet i vår del av världen – frihet att äta kött, frihet att flyga, frihet att åka bil, frihet att konsumera – just för att det bara är relevant att prata om frihet när vi pratar om människor som faktiskt har valmöjligheter. De riktigt fattiga är inte ofria, de är maktlösa och saknar därför förmåga att agera¹ i väsentliga avseenden. Men det är en annan sak.

Så vad ska alla vi som faktiskt har privilegiet att kunna välja mellan flera olika handlingsalternativ göra? Ska vi offra vår frihet för en global despoti? Jag känner mig oerhört skeptisk till dylika förslag och tveksam till att de skulle leda till något positivt. Även om jag tänker bort alla andra aspekter och bara tar hänsyn till klimatet. Skälen är delvis desamma som Bauhn och Poirier Martinsson framför.

Samtidigt kan jag förstå den desperation som fick Tännsjö att skriva sitt debattinlägg. Situationen är kritisk och att bara luta sig tillbaka och lita till marknadskrafter och frivillig samordning förefaller inte vara någon seriös strategi.

Det pågående mötet vid World Economic Forum i Davos ger i varje fall inte mig mycket hopp. De inbjudna världsledarna illustrerade ofrivilligt den kognitiva dissonansen kring klimatfrågan genom att flyga privatjet till mötet i högre utsträckning än tidigare. Många tidningar uppmärksammade detta. Här är ett exempel från The Guardian, vars journalistik om global utveckling betecknande nog är sponsrad av Bill och Melinda Gates stiftelse.

Allt fler flyger i privatjet till World Economic Forum i Davos. Vilket The Guardian vet att berätta tack vare pengar från en av deltagarna, Bill Gates.

Efter hela denna långa utläggning måste jag erkänna att jag inte kan hänvisa till några förslag för att komma till rätta med de globala klimatutmaningarna som verkar rimliga eller genomförbara. Än mindre föreslå några egna. Det finns emellertid, som jag ser det, ingen anledning att spetsa till det hela genom att ställa upp ett val mellan tvång och despoti respektive frihet och demokrati. Vissa handlingar skadar andra. Det bör inte stå var och en fritt att helt hänsynslöst utföra dem med hänvisning till individuell frihet.

Exakt var gränsen går eller hur eventuella inskränkningar bör utformas är givetvis mycket svåra avvägningar som måste upp till diskussion. Vi har emellertid för länge sedan lämnat den tid då människor kunde flytta och slå ner sina bopålar på obrukad mark och börja om när deras tidigare ägor inte kunde försörja dem. Det finns inga ”vita fläckar” på kartan längre. Vi är därför så illa tvungna att fundera över om exempelvis deltagarna på World Economic Forum har en oavvislig rätt att äventyra allas vår framtid för sin egen bekvämlighets skull.

Formulerat på ett annat sätt: Är det i ljuset av pågående klimatförändringar förenligt med Mills princip att flyga privatjet till ett möte? Om svaret är nej så följer snabbt en uppsjö andra mindre behagliga frågor som rör vår egen privatkonsumtion. Orkar vi tag tag i dem? Tyvärr är det inte ett fritt val längre. I det avseendet är despotin redan här. Men det är vi själva som har försatt oss i vår prekära situation.


¹ Att sakna ”förmåga att agera” betyder inte att vara dum eller oföretagsam utan är bara ett sätt att beskriva hur bristen på pengar och resurser faktiskt kringskär antalet valmöjligheter som står till buds. En person bara har ett enda handlingsalternativ är inte nödvändigtvis ofri, men saknar förmåga att agera på andra sätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *