”Lika för alla”

6 minuters läsning
VAL 2018

Ulf Kristerssons blick naglar fast mig. På valaffischen står det rättigheter, skyldigheter och möjligheter följt av budskapet ”lika för alla”. Moderaterna gör jämlikhet till en central del av sin kampanj inför valet 2018. Men vad menar de med ”lika för alla”? Det förefaller osannolikt att det nygamla parti som återuppstod när Fredrik Reinfeldt lämnade över till Kristersson har gått och blivit försvarare av egalitära ideal. Så hur ska jag som väljare förstå budskapet?

Moderaterna slår ett slag för jämlikhet i valrörelsen.

Även om jag tror att de flesta i vardagligt tal har ungefär samma förståelse av vad det innebär att vara för respektive emot jämlikhet så är begreppet såväl komplext som omstritt, och därmed öppet för tolkning. Syftar vi på jämlikhet i möjligheter eller jämlikhet i utfall? Dessa två typer av jämlikhet utgör på sätt och vis ändpunkterna på ett kontinuum som överlappar med det politiska spektrumet från höger till vänster.

Givetvis finns det andra sätt att se på jämlikhet, och i verkligheten är det troligtvis få verksamheter som i sin helhet utgår från en renodlad princip. Likväl tycker jag att det kan vara fruktbart att ställa möjligheter och utfall mot varandra och fundera över vad de får för konsekvenser, samt vad de återspeglar för samhällsvision och människosyn.

I ett samhälle präglat av betydande (och växande) skillnader mellan de som har och de som inte har så spelar det en avgörande roll vad vi syftar på när vi säger ”lika för alla”. Om samhället ger alla medborgare lika möjligheter innebär det att ingen blir exkluderad på förhand. I fråga om position, lön, uppdrag etcetera är det endast talang, duglighet och insats som avgör vem som får vad. Samhället har däremot inte någon skyldighet att ge extra stöd till dem som har dåliga förutsättningar för att de ska stå sig i konkurrensen med dem som har det väl förspänt. I stället får alla spela efter samma regler och på samma spelplan. Monthy Python illustrerar hur lika möjligheter kan te sig i praktiken.

Kvarvarande skillnader i system som utgår från lika möjligheter betraktas ibland som ”naturliga”. Följaktligen vore det ”onaturligt” att motverka dem. Men ett alternativ till lika möjligheter är just att med politiska medel utföra ”onaturliga” ingrepp i tingens ordning, nämligen jämlikhet i utfall. (Ett intressant exempel från en traditionell överklassdomän är golf.)

Oavsett vilka förutsättningar enskilda individer har så är tanken med lika utfall att samhället har ett övergripande ansvar för att alla medborgare ska kunna åtnjuta samma livskvalitet. Det är slutresultatet som räknas, inte vägen dit. (Det innebär naturligtvis inte att det är möjligt eller ens önskvärt att uppnå millimeterrättvisa i varje enskilt avseende, i detta sammanhang är lika inte samma sak som identisk.) Enligt detta synsätt har vissa helt enkelt rätt till mer av samhällets resurser än andra. Denna jämlikhetspolitik är tämligen radikal då den förutsätter en ojämlik behandling av enskilda individer, vilket gör att den skulle kunna betraktas som genuint orättvis.

Stora delar av vår svenska välfärdsstat bygger på idén om jämlikhet i utfall. Exempelvis är syftet med åtskilliga insatser som assistans och färdtjänst att främja god livskvalitet, eller åtminstone tillhandahålla de grundläggande förutsättningarna för god livskvalitet. Tanken är att utfallet – ett gott liv – ska bli i stort sett lika för alla. De med särskilda behov har därför rätt till särskilda insatser. Men det innebär att de utan särskilda behov är tvungna att vara med och betala för samhällelig service som de själva inte får ta del av. Således långt ifrån ambitionen om ett samhälle där maximen ”lika för alla” gäller.

Progressiv beskattning är också ett uppenbart brott mot principen om lika möjligheter. De som tjänar mycket pengar betalar mer än de som tjänar mindre. Inte bara i absoluta tal, utan som andel av lönen. För de som önskar en rättvis ordning där alla åtnjuter samma möjligheter vore platt skatt en rimligare lösning då en sådan ordning onekligen blir mer i enlighet med principen ”lika för alla”. Sjukvård är ett annat område där denna form av jämlikhet är satt ur spel eftersom vården enligt svensk lagstiftning ska ges efter behov, oberoende av den enskilda vårdtagarens betalningsförmåga eller förtjänst. Då resurserna är begränsade är det upp till professionen att bedöma vilka patienter som ska prioriteras. Även om alla således kan söka vård på lika villkor och därmed har lika möjligheter i detta avseende så kan de inte påverka vad som händer därefter, det vill säga vilka patienter som får förtur och hur avancerad behandling de blir erbjudna. Varken status, utbildning eller pengar köper företräde (åtminstone inte i teorin).

Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer satte enligt egen utsago ”kaffet i vrångstrupen” första gången han hörde partiets nya slogan. Men sedan dess har han insett att den är i linje med Moderaternas idéer.

Det handlar inte om vänsterns jämlikhet, lika utfall för alla, utan om lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Spelreglerna ska vara lika för alla.

På Sverigemötet i maj förtydligade partiledare Kristersson:

Vi ska ha ett samhälle som bejakar olikheten. Men värnar jämlikheten. Ett land med rättigheter, skyldigheter och möjligheter – lika för alla.

Både Strömmer och Kristersson tar uttryckligen avstånd från vänsterns egalitära ideal. Det handlar således inte om jämlikhet i utfall. Syftar de då på jämlikhet i möjligheter? På valaffischen står det visserligen möjligheter, men det står också rättigheter och skyldigheter. Vad handlar lika rättigheter om? (Skyldigheter lämnar jag därhän i detta inlägg.)

För ett par år sedan gav Timbro ut Bortom missunnsamhetens etik: argument för ett rättighetsbaserat jämlikhetstänkande, en skrift om knappt 30 sidor som går att ladda ner från deras hemsida. Rapporten är författad av Per Bauhn, professor i praktisk filosofi. Han argumenterar för jämlikhet i rättigheter. Konceptet rimmar väl med Moderaternas slogan och det är väl inte alltför långsökt att hans resonemang, torgfört via näringslivets tankesmedja, skulle ha påverkat partiets hållning i frågan. Vad innebär då jämlikhet i rättigheter?

Enligt Bauhn kan alla hävda rätt till frihet och välbefinnande. Exempelvis rätt till utbildning och villkorat understöd om det skulle bli absolut nödvändigt. Detta stöd får emellertid inte leda till så kallat bidragsberoende utan är en form av hjälp till självhjälp för att personen ifråga ska kunna komma på fötter igen. Allas rätt till välbefinnande innebär dock inte något krav på utjämning av inkomstklyftor och förmögenhetsskillnader i samhället. Tvärtom polemiserar Bauhn mot jämlikhet i utfall och varnar för att det i förlängningen kan leda till en missunnsamhetens etik och i värsta fall ett totalitärt samhälle.

Missunnsamhetens etik beskriver Bauhn som principen: ”det inte alla kan få, det ska ingen få”. Det låter onekligen som en missunnsam princip, men vad det egentligen handlar om är att inte dela upp människor i ett A- och ett B-lag inom ramarna för den offentligt finansierade välfärden. Vad Bauhns argumentation syftar till är att välfärden inte längre ska vara generell och lika för alla utan blott utgöra en grundplåt som de välbeställda därefter kan uppgradera med pengar ur egen ficka. Om jag har förstått hans resonemang korrekt förespråkar han ett minimum av välfärd för alla och behovsprövade insatser för de behövande. I så motto avviker hans text inte från traditionell borgerlig kritik av den svenska välfärdsstaten.

Med ovan sagda och Kristerssons förtydligande i åtanke verkar ”lika för alla” i Moderaternas tappning vara föga mer än en ny och djärv språkdräkt för klassiskt konservativ politik. Frasen ”lika för alla” är fullt förenlig med målsättningen att skapa en ordning där alla har rätt att köpa sig det där lilla extra på välfärdsmarknaden. Men Strömmers reaktion visar att slutsatsen är långt ifrån uppenbar. Det är lätt att förledas av den retoriska figuren och bli förförd, alternativt sätta kaffet i vrångstrupen, av Moderaternas ambition att skapa ett jämlikt Sverige.

Jag tror emellertid inte att partiets traditionella kärnväljare behöver oroa sig. Moderaterna har alltjämt siktet inställt på att skjuta den generella välfärden i sank och fortsätta färden mot ett mer stratifierat samhälle. Allt utöver en basnivå är upp till enskilda medborgare att ordna på egen hand. Ett fåtal vinner, många förlorar och några riskerar att, likt boxare i fel viktklass, gå ner för räkning.