Mjukisen

4 minuters läsning

Lördag 9 juli 2016. Moderaternas dag i Almedalen. DN gör ett massivt reportage om »De nya hårda moderaterna« (emfas i original) och i SVT funderar statsvetaren Johan Hinnfors kring hur partiet under Anna Kinberg Batras ledning står inför ett vägval mellan »socialliberalism« och konservatism. Tillsammans med programledaren tröskar han och DN:s politiska reporter Ewa Stenberg motsatsförhållandet mellan dagens moderater och det romantiska skimmer som omgärdar de tidigare öppna era hjärtan-moderaterna anförda av Fredrik Reinfeldt.

Berättelsen om hur borgerlighetens största parti mjuknade för att sedan hårdna igen har blivit en trop som journalister aldrig tröttnar på, och som statsvetare beredvilligt ställer upp på och förmedlar till alla som vill lyssna.

Dagens moderater står i kontrast till mjuka och medkännande Fredrik. Han som lät piskan smeka riksdagsgruppen till lydnad. Han som med den politiska motsvarigheten till kamratfostran fick den unge riksdagsledamoten Karl Sigfrid att ge upp sitt hårdnackade motstånd mot FRA-lagen. Han som under sin tid som ordförande för MUF förklarade att politiker inte var att lita på. Han som beskrev välfärdsstaten som värre än Aids. Han som därefter sökte och fick mandat att leda ett land av »mentalt handikappade« och »hjärntvättade« medborgare. Han som ledde en regering som utförsäkrade cancersjuka för deras eget bästa. Han som sänkte skatterna för dem med arbete och förmögenhet samtidigt som han drog åt svångremmen för samhällets svagare grupper för att ge rätt signaler till svenska folket. Han som lät öka segregeringen inom vård och skola i syfte att öka valfriheten. Han som ville ge fler möjligheten till låg lön. Han som satsade enorma summor på att disciplinera delar av arbetskraften genom att skapa låtsasjobb inom fas3 och lågavlönade serviceyrken med Rut. Han som såg till att öka klyftorna eftersom människor är olika. Han som styrde över ett parti av tvångsanslutna monarkister. Han som lät Per Schlingmann få en helt ny tjänst som propagandaminister. Just han: Fredrik Reinfeldt, »socialliberalen«.

»Öppna era hjärtan«-talet under valrörelsen 2014 har gett upphov till en märkvärdig mytologi om Reinfeldt som barmhärtig samarit och socialliberal mjukis. Hur detta gick till är en modernt mysterium inom svensk politisk rapportering.

Enligt kommentatorerna var talet om öppenhet en indikation på Reinfeldts liberalism då han ju inte hade någonting emot invandrare och främmande kulturer. Därmed var han mer socialiberal än konservativ. Men denna tolkning är besynnerlig. Reinfeldts uttalade ambition var att skapa fler låglönejobb, minska offentliga sociala åtaganden och ersätta välfärdsstaten med ett apolitiskt civilsamhälle. En vision fullt i linje med hans konservativa övertygelser. Även hans »generösa« flykting- och invandringspolitik passade in i detta mönster.

I »Öppna era hjärtan«-talet var Reinfeldt explicit: Antingen en kostsam flyktingmottagning eller reformer. Däremot var det aldrig fråga om en samhällelig omfördelning av resurser för att betala för en generös mottagning. Med andra ord var inga skattesänkningar i farozonen. I stället skulle de som var mest beroende av statliga försäkringar och bidrag dra det tyngsta lasset för Reinfeldts medkännande konservatism. De skulle öppna sina hjärtan. Mig veterligen var emellertid frikostiga statsrådspensioner eller riksdagsarvoden aldrig föremål för kärvare tider. Reinfeldt sa aldrig: Jag ska öppna mitt hjärta för flyktingar.

Talet riktade sig främst till de grupper som hade tjänat mest på Alliansens politik: Ni kommer inte att få några nya köttben under kommande år. Samtidigt var det underliggande budskapet att de välmående efter år av skattesänkningar inte bara hade råd med solidaritet (som mest bestod i att avstå från fortsatta skattesänkningar, avdrag och billigare servicepersonal) utan dessutom på lite längre sikt stod att tjäna på utvecklingen. Ett större utbud av billig nyanländ arbetskraft skulle naturligt nog pressa ner lönenivåerna för enklare arbeten och därigenom öka den så kallade lönespridningen i Sverige. De välbeställda skulle därmed få förmånen av en förstärkt position i samhället. Samtidigt skulle stora mängder flyktingar en gång för alla visa hur ohållbart ett samhälle med höga ersättningsnivåer och omfattande social service var i en modern globaliserad värld. Just idén om den generella välfärdsstaten som en ohållbar, eller med Reinfeldts ord »omöjlig konstruktion«, har präglat Moderaterna och deras föregångares samhällsanalys sedan den moderna demokratins begynnelse. Ett bekvämt och tryggt liv var blott en saga för det stora flertalet. I stället skulle de tvingas konkurrera med varandra och de nyanlända i jakt på framgång och förmåner. Kamp var och är mottot för de lägre skikten i konservatismens samhällsbygge. Privilegier är i sin tur ett privilegium som tillkommer de privilegierade.

Reinfeldt har aldrig varit någon socialliberal mjukis. Föreställningen att Moderaterna bröt med sitt förflutna under hans ledarskap för att nu återgå till sin gamla konservativa ideologi under Kinberg Batra är en klen analys som blandar ihop mål och medel; vision och retorik. De som tvivlar kan ägna några minuter åt att begrunda det faktum att Reinfeldt aldrig har tagit avstånd från den beskrivning av välfärdsstaten som en farsot och dess invånare som flegmatiska dönickar som han nedteckande under sin tid som ordförande för MUF. Hans milda framtoning och lugna resonerande ton har emellertid slagit blå dunster i ögonen på politiska analytiker besatta av det politiska spelet, men oförmögna att analysera de stora linjerna och det ideologiska innehållet i hans tämligen konsekventa politiska gärning.

Endast utifrån den mediala snackisens horisont kan Reinfeldt framstå som en mjukis.