Disciplin

3 minuters läsning
Sjöhistoriska museet på Djurgården i Stockholm.

Budgetåret 2017 var kostnaden för statliga museer 1 121 miljoner kronor, enligt näringslivets sajt Ekonomifakta. När Moderaterna och Kristdemokraterna återinför inträdesavgifter gör de därmed näppeligen museerna till självförsörjande enheter som kommer att klara sig för egen maskin på ”kulturmarknaden”. Budgeten innebär en besparing om 80 miljoner kronor per år, som efter massiv kritik slutade på 60 miljoner kronor för 2019 då museerna fick tre månader på sig för att anpassa sig till den nya ordningen. En bibliotekssatsning fick stryka på foten i samband med justeringen. Från och med 1 april är likväl den fria entrén ett minne blott

I sitt budgetsammanhang är museireformen en pusselbit i ett större paket av förändringar i samma riktning som borgerligheten just nu baxar igenom. Även satsningen på gratis kollektivtrafik för ungdomar under sommaren försvinner. Den gemensamma nämnaren är att båda reformerna främst slår mot dem som inte har råd att betala entréavgifter och köpa månadskort.

Givetvis finns det andra inslag i den budget som den konservativa trojkan M, KD och SD röstade igenom som är betydligt brutalare och omedelbara i sina konsekvenser för dem som redan i dagsläget lever under knapra ekonomiska förhållanden. Exempelvis försämringar för de arbetslösa. Anledningen till att jag tar upp just den i sammanhanget marginella frågan om fri entré är för att den illustrerar hur ens de mildaste förändringar i egalitär riktning får konservativa politiker att resa ragg.

Armémuseum, Historiska museet, Moderna museet och Nationalmuseum plus ytterligare ett dussin kulturinstitutioner kommer att införa entréavgift (från visitstockholm.com).

Borttagandet av fritt inträde på statens museer har, som jag ser det, en ideologisk klangbotten. Det handlar om fortsatt disciplinering och avprogrammering av det svenska folket i enlighet med den vision som Fredrik Reinfeldt (”mjukisen”) drog upp riktlinjerna för i ett flertal böcker under 1990-talet och sedermera började genomföra under Nya Moderaterna-flagg mellan 2006 och 2014. Syftet med att ta bort fri entré är som sagt inte att hushålla med pengarna utan att upprätthålla en tydlig gräns mellan dem som har och dem som icke har. Det ska kosta på att vara fattig.

Primärt handlar det om att värna en hierarkisk ordning där position faktiskt betyder någonting. Om inte andlig förplägnad kostar blir det lätt var mans egendom och därmed urholkas dess värde. Varje mindre bemedlad person som träder in i kulturens finrum utan att betala för sig devalverar värdet av alla de frivilligt betalda inträdesbiljetter som de bemedlade kunde ha lagt sina pengar på om de bara hade fått chansen. Fritt inträde minskar värdet av att ha en välfylld plånbok.

Om återinförd inträdesavgift stöter bort många från att besöka de museer som de faktiskt är med och betalar för – vilket är högst troligt – så kommer statens finansiering av dessa institutioner i praktiken innebära en kraftig subvention av de rikas kulturkonsumtion. Likt ett extra rutbidrag, fast inom kulturområdet. En form av antiegalitärt slöseri. Men återigen är det inte en förkärlek för att hushålla med skattemedel eller en ovilja mot subventioner som motiverar borgerligheten till att genomföra den aktuella reformen. I stället handlar det om att sända rätt signaler till befolkningen: Ingenting är gratis och politiska initiativ kan inte ändra på denna grundsats.  

Problemet med fri entré är att den riskerar att uppmuntra allehanda vanföreställningar hos befolkningen om att de via politiken skulle kunna göra vissa samhälleliga nyttigheter allmänt tillgängliga utan extra kostnad. En farlig väg att gå. För vad som väntar härnäst? Avgiftsfri sjukvård? Avgiftsfri kollektivtrafik? Blott fantasin sätter gränserna för hur långt samhället kan sjunka ner i kaosartad vällust när de lägre skikten ger sig ut på samhälleligt plundringståg mot de rika. Men med en prislapp – en entréavgift – kan emellertid disciplinen upprätthållas.

I detta sammanhang är staten både hot och räddning. Trots att den i dess socialdemokratiska eller socialistiska skepnad, ur högerns synvinkel, kan leda in på fel väg är det emellertid samma statsapparat som under borgerlig ledning utgör garanten för att förhindra de avarter av politisk megalomani som vänstern gärna ägnar sig åt. För marknadsdisciplin uppstår inte av sig själv. Statsmakten behöver aktivt odla och främja dess fostrande effekter på medborgarna för att upprätthålla ett samhälle där det inte bara är skillnad på folk och folk i teorin, utan där ojämlikheten är en påtaglig omständighet som de facto reglerar såväl vår självuppfattning som vår uppfattning om vad som är möjligt respektive omöjligt. Statens roll för att upprätthålla en allt genomsyrande marknadsordning är nyliberalismens främsta insikt.

En stark stat är nödvändig för ett samhälle där marknaden skiljer agnarna från vetet; där priset avgör vem som exempelvis kan unna sig ett helgbesök på museet och vem som får stå utanför och titta in. 

 

På stenåldern

1 minuts läsning
Så här: 

På stenåldern sprang kvinnorna omkring i snäckskalsskört
och männen i björnskinn,
de åt musslor och ostron
och hade det allmänt finfint!
Sedan kom moderniteten med skatter och sådan skit.

På stenåldern fanns det inga jävla myndigheter
och företag och annat mög. Då var alla entreprenörer!
Ville man ha ett hjul, ja då fick man
ta mig fan uppfinna det själv.
Inte springa och gråta till Pappa Staten.

På stenåldern gällde det att jaga
utav bara helvete för att överleva.
Då var alla hungriga och hungriga vargar jagar bäst!
Men nu är ju folk mätta och sådan skit. Bort med det.
(Klart ingenting blir gjort)

På stenåldern slog man varandra på käften,
som riktiga karlar.
Den som vann fick bli ledare!
Så då var det verkligen de bästa som styrde,
inte bortklemade jävla yrkespolitiker.

På stenåldern fanns det ingen normupplösning.
Då höll man sig i skinnet
annars jävlar åkte man ut!
Ut ur stenåldern alltså,
och in i någon annan jävla ålder ...

P.S.
Förlåt, ”stenåldern”.

Mål och medel

3 minuters läsningTitt som tätt ser jag debattinlägg i tidningar och inspel på sociala medier där personer som lutar åt vänster beskriver borgerliga partiers politik som misslyckad då den tenderar att leda till växande klyftor. Andra försöker ställa Allianspartierna mot väggen genom att kräva svar på hur de tänker göra för att minska ojämlikheten i samhället. Dessa återkommande ritualer bygger på idén att det skulle finnas en uppsättning goda värden som alla i grunden strävar mot. Inget kunde vara mer fel. 

Här nedan följer i lätt redigerad form några stycken ur Konservativ revansch (2014) som tar upp just avpolitiseringen av politiken.

Föreställningen att det skulle råda konsensus kring vissa värden är en naiv föreställning som underminerar det demokratiska samtalet eftersom det implicerar att politik i grund och botten är ett värdeneutralt hantverk – en genuint konservativ position – som olika partier kan vara mer eller mindre bra på att utföra.

I själva verket är varken ökade klyftor, minskad trygghet för arbetslösa eller färre kommunanställda några oförutsedda konsekvenser, eller tecken på att Alliansens politik är missriktad och ogenomtänkt, utan effekterna av högst medvetna beslut som prioriterar ekonomisk frihet och eget ansvar framför jämlikhet och generell välfärd. När olika värden står på spel är det troligare att ideologiska övertygelser och politiska visioner fäller avgörandet till fördel för det ena värdet i stället för det andra, inte inkompetens och dumhet. Den politiska viljans motsvarighet till ändamålen helgar medlen förklarar varför politiker går vidare med reformer trots en motsträvig folkopinion eller kritik från experter och forskarsamhälle. Politiker är sällan halsstarriga utan mycket goda skäl. Om åtgärder får oavsiktliga konsekvenser, sett utifrån deras egna övertygelser, vore det ytterst märkligt av dem att fortsätta på den inslagna vägen. När de vägrar att ompröva sina beslut tyder det snarare på att effekterna inte alls – oavsett vad somliga debattörer vill tro – går stick i stäv med deras intentioner, eller åtminstone att de positiva konsekvenserna överskuggar de negativa. Med andra ord: Bara för att vi ogillar en viss politik betyder det inte att den är misslyckad, dum eller inkompetent.

Den politik som Alliansen med Moderaterna i spetsen har genomfört i Sverige sedan 2006 är ur ett konservativt perspektiv i flera avseenden en succé. Äntligen har den konservativa rörelsen i någon mån fått upprättelse för den räcka av nederlag som 1900-talets demokratiska genombrott och strävan efter jämlikhet har inneburit. En senkommen, men hett eftertraktad revansch. Detta innebär emellertid inte att vi nu skulle befinna oss i ett konservativt drömsamhälle. Men grunden är lagd för fortsatta förändringar i samma riktning. Förändringspotentialen är dessutom alltjämt stor. För trots privatiseringar, ökade sociala och ekonomiska skillnader mellan människor och ett växande utrymme för ideella initiativ inom det civila samhället är Sverige alltjämt ett land med en internationellt sett hög skattekvot, relativt stor jämlikhet och en omfattande offentlig välfärd. Ambitionen att förändra dessa förhållanden är dock ett långsiktigt projekt som av nödvändighet sträcker sig över en betydligt längre tidsperiod än två mandatperioder om sammanlagt åtta år, eller ens ett par decennier. Men inriktningen är klar. Ur detta perspektiv är föreställningen att alla partier i grund och botten vill samma sak och bara tävlar om hur skickliga de är på att förvalta ett gemensamt arv en politisk illusion. I stället för att underhålla denna illusion borde vi lyfta fram de grundläggande värden och visioner som särskiljer politiska alternativ från varandra. Ideologierna är inte döda.

Konservatismen har sin givna plats i samtida svensk politik. Den är långt ifrån något fossil från det förflutna, utan en dynamisk och i allra högsta grad levande rörelse med radikala idéer för framtiden. Konservatismen vill inte förvalta och bevara, den vill förändra.

Ur Konservativ revansch, s. 276-278.

Tillväxtens evangelister

4 minuters läsning

EU-kommissionen har en plan för en klimatneutral och konkurrenskraftig ekonomi.

Nyligen lade EU-kommissionen fram sin klimatneutrala framtidsvision ”A Clean Planet for all”. Förslaget drar upp riktlinjerna för en framtid som likt ett gigantiskt kinderägg innehåller välstånd (choklad), konkurrenskraft (leksak) och där hela klabbet dessutom är klimatneutralt (en överraskning).

I samband med klimatstrategin publicerade kommissionen en uppsättning faktablad (se länk ovan) som presenterar visionen med hjälp av färgglad grafik. Där hävdar de djärvt att Europa har förmått bryta relationen mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp av växthusgaser eftersom BNP ökade med 58 procent 1990-2017 samtidigt som mängden CO2-utsläpp minskade med 22 procent under samma period. En uppgift som bland andra DN återgav i sin nyhetsrapportering. Med andra ord har EU redan uppnått absolut frikoppling med avseende på klimatet. Ekonomisk tillväxt leder således inte längre nödvändigtvis till ökade utsläpp, utan tvärtom kan ökad produktion och konsumtion ge upphov till lägre utsläpp.

Illustration ur faktabladet ”Our vision for A Clean Planet for all”.

Detta glada budskap beror delvis på att utsläpp av växthusgaser bokförs där de har sitt ursprung och således belastar klimatbudgeten för det land som tillverkar en viss produkt i stället för det land där slutkonsumenten bor. På detta vis går röda siffror att trolla bort genom import. Exempelvis kan svensk exportindustri vara energieffektiv och miljövänlig (vilket ger en låg belastning på klimatkontot) samtidigt som svenskarna importerar och förbrukar varor tillverkade i kinesiska fabriker drivna med kolkraft (vilket belastar Kinas klimatkonto) utan att det sistnämnda syns i den svenska statistiken.

Det går emellertid att vända på steken och försöka räkna på utsläpp med utgångspunkt i konsumtion. 2013 författade Naturvårdsverket en rapport där de gjorde just det. Omkring hälften av alla utsläpp av växthusgaser till följd av svensk konsumtion skedde utomlands år 2000 medan andelen hade ökat till närmare 60 procent år 2008. De totala utsläppen ökade också över samma period. Men ur ett strikt svenskt perspektiv (utsläpp i Sverige) blev det bättre och bättre dag för dag.

Naturskyddsföreningen försöker regelbundet uppmärksamma svenska folket på detta siffertrixande. För trenden fortsätter. Klimatkostnaden för en betydande del av vår konsumtion – inklusive internationell flygtrafik och sjöfart – faller utanför den officiella statistiken. Vilket får surrealistiska effekter.

Just nu får vi bättre utsläppsstatistik om vi flyger till New York än om vi väljer att resa med buss i Sverige.

Det finns ett nästan poetiskt klasshat över detta sätt att räkna. Utlandsresor för medel- och överklass belastar inte officiell statistik, medan de som inte har råd att ge sig utanför landets gränser utan tar långfärdsbussen för att semestra på hemmaplan får ta på sig en oförtjänt stor del av klimatskulden.

Med dessa förhållanden i bakhuvudet verkar det således finnas anledning att förhålla sig skeptiskt till EU-kommissionens siffror. Samtidigt är det ur deras perspektiv en nödvändig skönmålning. Det övergripande budskapet i ”A Clean Planet for all” är trots allt – i linje med den nyliberala katekesen – att fortsatt hög tillväxt, entreprenörskap och nya marknadslösningar är vägen framåt.

De områden för utveckling som strategidokumentet lyfter fram – förnybar energi, smartare infrastruktur, elbilar, cirkulär ekonomi och så vidare – kräver alla långsiktiga investeringar av massiva proportioner. De erbjuder också nya lukrativa affärsmöjligheter. För det är just det det handlar om: Hur ska EU kunna slå mynt av katastrofen, bli mer konkurrenskraftigt och hamna i en starkare förhandlingsposition inför framtiden?

EU-kommissionen
lägger fram sin
klimatstrategi
Somliga
ser sköna
möjligheter …
… där andra
blott ser
problem
previous arrow
next arrow
Slider

 

Just varianter på ordet möjlighet genomsyrar såväl ”A Clean Planet for all” som de tillhörande faktabladen. I själva verket får jag som läsare en känsla av att ledamöterna i EU-kommissionen kollektivt har går en kurs i positivt tänkande där de har lärt att sig att se möjligheter där andra ser problem.

Stora omställningar ger möjlighet till stora vinster och växande marknader. Som ett exempel förutspår de att marknaden för batterier kommer att växa 4 till 10 gånger fram till 2025, det vill säga dubbleras flera gånger om inom loppet av 7 år. Detta är nödvändigt för en hög ”e-mobilitet”. Möjligheterna förefaller som sagt vara oändliga.

För att finanssektorn ska vilja bidra till mänsklighetens överlevnad lockar kommissionen med reformer som ska göra det mödan värt att investera i omställningen. Återigen, här finns det pengar att tjäna. Genom att vara först ut med hållbarhet på stor skala kan såväl europeiska företag som europeiska finansiella institutioner kapa åt sig rejäla marknadsandelar inom blivande tillväxtsektorer.

Samtidigt som EU ska utveckla nya industrisektorer och tillverka ständigt fler fysiska produkter så ska miljöpåverkan hela tiden minska. Råvaror till produktionen verkar inte utgöra något bekymmer. EU-kommissionen slår helt enkelt fast att i framtiden blir det mer av skogar och gröna fält (så kallade kolsänkor) i Europa och mindre av gruvdrift och extraktion. Rättvisa handelsregler ska i sin tur säkerställa tillgången på kritiska råvaror. De nämner inga specifika råvaror men det framgår mellan raderna att de bland annat syftar på de sällsynta mineraler och metaller som är nödvändiga för elektronik, batterier och produktionen av grön energi. Jag tänker direkt på Demokratiska Republiken Kongo. Vad de har för rätt att bestämma över sina naturresurser framgår dock inte. Hur som helst tänker EU se till att EU får tillgång till det som EU behöver.

En halv miljard invånare ska således inom loppet av några få decennier gå från glupska resursförbrukare till en driftig armé av MacGyver-kloner som förmår skapa de mest fantastiska uppfinningar av återvinningsmaterial i en teknikintensiv cirkulär ekonomi. Nära nog en överstatlig evighetsmaskin. Det är en imponerande optimistisk vision.

Tillväxtkritiker

5 minuters läsningSenaste IPCC-rapporten retade upp högern. Exempelvis varnade Nicolas Loris vid den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation i Washington Post för att FN:s klimatpanel var ute efter att störta kapitalismen i gruset. Jag tror att han blev upprörd i onödan. Det finns ingenting som tyder på att det skulle finns någon politisk vilja att avskaffa kapitalismen och montera ner den ”fria” marknaden. Inte ens tillväxtparadigmet lever farligt. Det framgår i nyhetsbevakningen av rapporten.

Här några exempel från DN: ”IPCC: ’Historiskt skifte krävs för att hejda uppvärmningen’”; ”Margot Wallström: ’Det finns inget antingen eller när planetens klimat står på spel’”; ”’Obegripligt att flera länder vägrar prata om satsningar’”. De har alla den egenheten att de inte överhuvud taget nämner det ekonomiska systemet, än mindre marknad och/eller kapitalism. Bilden är övertydlig. Eventuell och högst marginell kritik av tillväxt och kapitalism är, som brukligt, förpassad till kultursidor och debattartiklar. Om den alls förekommer.

Trots det har Loris på sätt och vis faktiskt rätt: De insatser som IPCC hävdar är nödvändiga skulle slå hårt mot tillväxten och förstöra världsekonomin såsom vi känner den.

De få ekonomer som predikar minskad eller nolltillväxt framstår ofta som verklighetsfrånvända excentriker. De förespråkar ju något otänkbart. För hur skulle en värld utan tillväxt kunna te sig? En som har försökt svara på den frågan är utvecklingsekonomen Tim Jackson vars hyllade Välfärd utan tillväxt kom ut 2009. Jag var en av alla som köpte boken. Nyligen bläddrade jag igenom den igen för att se om där fanns något i den som skulle kunna ge Heritage Foundation, Cato Institute och Timbro anledning till oro. Men den lämnade mig återigen tom och besviken. Dess slutsatser framstår mer som önsketänkande än skarp ekonomisk analys.

I princip predikar Jackson marknadsekonomi och kapitalism, fast utan tillväxt. Trots bokens optimistiska anslag har jag svårt att se de lösningar han presenterar som genomförbara inom ramarna för just en kapitalistisk marknadsekonomi. I avsnittet ”Slutet för kapitalismen?” reder han ut hur tillväxtkritiken förhåller sig till rådande system.

För en del människor hör tillväxt och kapitalism ihop […] Och av det skälet betraktas idén om att klara sig utan tillväxt som liktydig med att avskaffa kapitalismen.

Det låter som en rimlig slutsats. Men i nästföljande stycke avfärdar han snabbt dylika föreställningar.

Vi har faktiskt redan sett att detta antagande på det hela taget är falskt.

Vad bygger han detta djärva och, i mina ögon, kontraintuitiva påstående på? I slutet på stycket finns en fotnot. Där hänvisar han bland annat till ett diagram i ett tidigare kapitel som visar att tillväxt och kapitalism inte med nödvändighet måste hänga ihop (se nedan).

BNP per capita (x-axeln) och förväntad livslängd (y-axeln) för några utvalda ekonomier. Ur boken Välfärd utan tillväxt av Tim Jackson.

Men så vitt jag kan se i figuren är det bara det oerhört ojämlika Sydafrika, ett land med sjunkande livslängd, de återkommande krisernas Argentina och Ryssland under 1990-talets ekonomiska kollaps som har ”klarat sig” utan tillväxt några längre perioder. Som argument för nolltillväxt fyller de inte mig med tillförsikt. Sjunkande medellivslängd och armod lär knappast locka nya anhängare till drömmen om en värld med en miljömässigt hållbar kapitalism. I själva verket förefaller hela konceptet vara en illusion.

Efter bostadsmarknadens genomklappning i USA och den efterföljande globala ekonomiska krisen 2008-2009 fick många människor gå från hus och hem. Folk sov på trottoarer och refuger, eller slog upp tältläger på någon grön plätt. Arbetslösheten rakade i höjden. När skuldkrisen spred sig över världen sjönk produktionen som en sten i många ekonomier. De så kallade GIIPS-ländernas (Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanien) statsskulder var ohållbara och de blev ålagda drakoniska sparpaket för att ”rädda” EU:s finansiella stabilitet. Konsekvenserna blev fruktansvärda. I Grekland slog åtstramningarna slog hårt mot grundläggande service och självmordsfrekvensen ökade kraftigt.

Samtidigt minskade utsläppen av växthusgaser. Ur ett miljöperspektiv var således den värsta ekonomiska katastrofen sedan 1930-talets depression en positiv tilldragelse.

Ett diagram från nätpublikationen Our World in Data från Oxfords universitet visar i samband med krisen 2008-2009 en liten knix i den brant stigande kurvan över utsläpp av växthusgaser¹.

Med andra ord verkar det som om den enda riktigt effektiva klimatåtgärden är en ekonomisk kris. Antingen värmedöd eller armod och nöd. Knappas ett lockande val. Ändå insisterar Jackson och hans likar på att kapitalismen kan leverera en dräglig levnadsstandard även utan tillväxt.

föregående
nästa
Slider

Bildserien ovan visar tillväxten i nio länder: Sverige, USA, Storbritannien, Tyskland, Grekland, Italien, Irland, Portugal och Spanien. De sista fem är GIIPS-länderna. Graferna har jag hämtat via Google (källmaterialet är från Världsbanken) och redovisar den årliga tillväxten i procent fram till 2017. (Här finns en lista över tillväxten 2013-2017 för världens alla länder.)

Samtliga länder hade negativ tillväxt krisåret 2009. Sedan dess har en del av dem, som Grekland, gått fortsatt kräftgång medan andra har klarat sig hyfsat bra. Däribland Sverige. Återhämtningen har dock varit förhållandevis trög och kraftlös i flera av de stora ekonomierna med tillväxtsiffror på runt 2 procent i Storbritannien, Tyskland och USA. Vilket knappast föranleder något jubel. Men även relativt modesta 2 procent skulle över tid innebär en fördubbling av BNP inom loppet av 35 år. Sverige ligger under den senaste femårsperioden på närmare 3 procent. I den takten fördubblas ekonomin på 25 år.

Om vi nu måste begränsa såväl resursförbrukning som utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser till hållbara nivåer borde det vara uppenbart att även 2-3 procents tillväxt är alldeles för högt. Miljöpåverkan måste minska drastiskt från dagens nivåer, inte fördubblas vart tredje decennium. Men samtidigt finns det ju inget önskvärt över situationen i Grekland eller andra stagnerade ekonomier.

Nu tänker säkert en del att tillväxt ju kan vara klimatneutral om ny teknik minskar utsläppen. En av de främsta förtjänsterna med Jacksons bok är att han avfärdar dylika scenarier som högst osannolika. Absolut frikoppling är en myt. Inte ens det senaste seklets rasande teknikutveckling har förmått kompensera för människans miljöpåverkan till följd av ökad befolkning och högre välståndsnivå. Än mindre minskat den. I stället har tillväxten gått hand i hand med ökade utsläpp i absoluta tal.

En annan möjlighet är att framtidens miljöneutrala tillväxt främst ska bestå av ökad konsumtion av tjänster. Därmed skulle den inte få lika negativa effekter. Men det förutsätter att vi byter tjänster med varandra i allt högre grad utan att falla för frestelsen att växla in våra surt förvärvade slantar i prylar och kapitalvaror. Tjänstesektorn dominerar ekonomin redan i dag. Likväl är det få kiropraktorer, telefonförsäljare och PR-makare som väljer att använda lejonparten av sina inkomster till att köpa tjänster av andra kiropraktorer, telefonförsäljare och PR-makare. De flesta köper nog hellre ny bil, nytt hus och ny köksutrusning, eller ökar sin resursförbrukning på annat sätt, om de har råd. Kanske en växthusgasalstrande utlandssemester?

Ekvationen går inte ihop. Världens länder befinner sig i ett dilemma. För låg tillväxt leder till antingen stagnation, recession eller depression. Motsatsen leder till fortsatt miljöförstöring och global uppvärmning med katastrofala följder.

Just på grund av detta dilemma kan kapitalismen omöjligen, såvitt jag kan se, vara en del av lösningen. Tillväxten är inbyggd i dess funktionssätt. Hur vi än vänder och vrider på saken är kapitalismen en tillväxtknarkare och det finns inget tolvstegsprogram som förmår bryta missbruket. Därför behöver vi utveckla nya och radikalt annorlunda sätt att organisera våra ekonomiska förehavanden och inte – som uppmärksammade tillväxtkritiker tenderar att göra – utlova verklighetsfrånvända visioner om klimatmässigt hållbar kapitalism.

I värsta fall kanske en genomgripande systemförändring visar sig vara ett omöjligt uppdrag. Men innan vi har uttömt alla alternativ vore det vansinne att ge upp. Defaitism är ingen framgångsstrategi.


¹ Hannah Ritchie and Max Roser (2018), ”CO₂ and other Greenhouse Gas Emissions” (https://ourworldindata.org/co2-and-other-greenhouse-gas-emissions).