Fattigdom

5 minuters läsning

Oxfams senaste rapport om klyftorna mellan fattiga och rika i världen visar att 62 multimiljardärer äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning. Återigen en upprörande illustration av svindlande global ojämlikhet.

Försöken att tona ner betydelsen av dessa siffror kom emellertid som ett brev på posten. I sin kolumn i Metro ifrågasätter Johan Norberg Oxfams studie.

Men något är konstigt. Min dotter har en förmögenhet på ungefär hundra kronor i sin spargris. Det är nästan ingenting, men jag ser i Oxfams tabeller att hon därmed har mer pengar än de fattigaste två miljarderna har tillsammans!

Detta förefaller undergräva rapportens trovärdighet. Och underligheterna stannar inte därvid.

… Oxfam räknar väldigt märkligt. De räknar förmögenhet minus skulder, så västerlänningar med stora studieskulder räknas som djupt fattiga, även om de har hög lön.

Aha, ja det låter ju helt befängt. Skulle akademiker i Europa och Nordamerika vara bland jordens fattigaste? Tack vare Norbergs avslöjanden kan vi alla pusta ut och gå vidare. Fattigdom må fortfarande vara ett problem globalt sett, men definitivt inte av så dramatiska proportioner som Oxfam vill få oss att tro. Till de välbeställda svenskar som kände ett styng av dåligt samvete när nyheten först kablades ut avslutar Norberg med en förtröstansfull blinkning:

Innan du går på Oxfams siffertrixande nästa gång, kom ihåg att du själv — om du har en total förmögenhet på en hundralapp — kan räknas som en del av den globala eliten.

Vad innebär nu detta, är Oxfam ute på djupt vatten? Försöker de med fula trick måla upp en falsk bild av fattigdomen i världen?

Till att börja med är Norberg inte ensam i sin kritik. Exemplet med den högavlönade akademikern med stora studieskulder är nästintill identiskt med det som Financial Times ekonomiredaktör Chris Giles tar upp på sin blogg (en kritisk genomgång av hans invändningar finns här).

Men även Oxfam tar upp detta i metodavsnittet till sin rapport. De är väl medvetna om att just nyutexaminerade med hög lön bosatta i den rika delen av världen enligt deras sätt att räkna gör sällskap med den fattigaste tiondelen av jordens befolkning, de som enbart har negativa tillgångar (skulder). Men detta påverkar inte i nämnvärd grad rapportens övergripande slutsats. När författarna exkluderar den fattigaste decilens skulder ur beräkningen får det endast en marginell effekt. I stället för 50,1 procent av världens tillgångar äger den rikaste procenten 49,8 procent. För Norberg, Giles och deras likar utgör säkerligen nybakade akademiker i väst tacksam retorisk ammunition i syfte att skjuta Oxfams statistik i sank, men dylika anekdoter förändrar inte det faktum att de globala klyftorna mellan fattiga och rika är enorma.

Men hur var det nu med Norbergs dotter — hon med 100 kronor i spargrisen — tillhör hon enligt Oxfam den globala eliten? Givetvis inte. Jag vet faktiskt inte vad Norberg har fått detta påstående ifrån, men i rapporten framgår det inte någonstans att drygt $10, eller 100 kronor, skulle lyfta upp henne till plutokraternas parnass.

Däremot är det sant att varje person som har några som helst tillgångar hamnar över de fattigaste 10 procenten. Vilket inte är så konstigt eftersom Oxfams rapport handlar om just fördelningen av rikedomar, inte fördelningen av inkomst eller konsumtion.

Branko Milanovic, ekonom specialiserad på studiet av ojämlikhet (tidigare vid Världsbanken), försökte i januari 2015, då Oxfam släppte föregående upplaga, reda ut vad rapporten visar och vad den inte visar. Hans inlägg är pedagogiskt och har den talande titeln »Repeat after me: Wealth is not income and income is not consumption«. Även då, i fjol, försökte debattörer som ogillade slutsatserna ifrågasätta resultaten. Ofta med hänvisning till att förekomsten av fattiga i rika delar av världen som Europa och Nordamerika gjorde rapporten irrelevant eller meningslös. Underförstått, om en svensk eller britt är fattig, då pratar vi inte längre om riktig fattigdom, sådan som finns i Afrika söder om Sahara eller på soptipparna runt Manila i Filippinerna. Men som Milanovic påpekar: Rikedom är inte inkomst och inkomst är inte konsumtion. Exempelvis är det fullt möjligt för en person i den rika västvärlden att sakna tillgångar och ändå ha en hög inkomst, eller ha en låg inkomst och, tack vare lån, konsumera på en hög nivå.

Den globala fördelningen av rikedomar är likväl ett relevant mått eftersom ekonomiska tillgångar inte bara innebär en hög levnadsstandard utan också köper makt och inflytande i samhället. Det är inte de med höga kreditkortsskulder som just nu sitter på World Economic Forum i Davos och kan påverka den politiska utvecklingen i världen.

Men bortom Johan Norbergs raljanta försök att förlöjliga Oxfams rapport uppfattar jag ändå att hans centrala budskap är att vi pratar om fel saker.

Problemet är inte att min dotter har hundra kronor, utan att två miljarder inte har någonting. Problemet är inte ojämlikhet, utan fattigdom.

Om vi bara minskar antalet fattiga är nivån på ojämlikheten irrelevant. Detta resonemang framför högern ad nauseam närhelst växande klyftor kommer på tal eftersom det ger sken av att problemet med fattigdom är väsensskilt från frågor om fördelning. Denna argumentation är både märklig och ologisk.

Fattigdom och rikedom är relativa begrepp och därmed två sidor av samma mynt. I den mån jag är rik är jag rik i förhållanden till någon annan. På motsvarande sätt är jag fattig relativt någon som har mer tillgångar än vad jag har. Om samtliga människor skulle besitta exakt lika stora tillgångar vore det fullkomligt meningslöst att beskriva jordens befolkning som vare sig rik eller fattig. I förhållande till vem/vilka? Om däremot 62 individer äger lika mycket som 3,6 miljarder tillsammans (den fördelning som Oxfams rapport beskriver) innehåller världen både utfattiga och superrika. Det är den fördelningen som Norberg försvarar när han skriver att problemet inte är ojämlikhet.

Men är jag inte orättvis? Han vill ju ändå lyfta de fattiga ur deras misär och göra det möjligt för dem att också bli rika. Med ökad tillväxt skulle alla kunna få det bättre. Det låter väl bra.

För det första är det oklart varför framtida tillväxt skulle fördelas i samma proportioner som existerande rikedomar (allt annat skulle antingen öka eller minska ojämlikheten). För det andra visar Oxfams rapport att klyftorna har växt kraftigt de senaste decennierna. Sedan 1988 har den fattigaste hälften av jordens befolkning fått knappt 10 procent av välståndsökningen medan den rikaste procenten har lagt beslag på nästan 12 procent (2011 års siffror). 10 procent till 50 procent och 12 till 1 procent således. De fattigas andel av tillgångarna har minskat, tillväxten till trots. Ändå känner sig Norberg nödgad att utropa: »Problemet är inte ojämlikhet«. För vem är det inte ett problem? För de rika uppenbarligen. De har ju blivit rikare.

Norbergs hållning må framstå som en smula pervers, men givet hans politiska hemvist är den inte förvånande. I svensk samhällsdebatt är han en profilerad »klassisk liberal«, men nyliberal torde vara en mer korrekt beteckning. Som medarbetare vid The Cato Institute, styrelsemedlem i Mont Pelerin Society samt vinnare av Hayekstiftelsens medalj är han en vältalig representant för den radikala högern. Statsvetaren Corey Robin har träffande kallat de ideologiska kretsar som Norberg tillhör för den fria marknadens kontrarevolutionärer. De är konservativa rebeller som alltid drar sin lans till försvar för samhällets ekonomiska elit och den ojämlikhet som är förutsättningen för deras existens.

Så kom ihåg: Innan du går på Johan Norbergs vilseledande argumentation nästa gång, betänk att du själv — om du inte tillhör miljardärerna skara eller deras kadrer av vältaliga försvarsadvokater — kan komma att räknas till förlorarna när klyftorna växer.