”Förlorarna”

8 minuters läsning
VAL 2018

Det socialkonservativa och rasistiska partiet Sverigedemokraterna har vind i seglen. Troligtvis blir dess valresultat betydligt högre i år än 2014. Frågan är med hur mycket. En än viktigare fråga är varför de når sådana framgångar samtidigt som Sveriges ekonomi går som tåget och mycket verkar röra sig i rätt riktning.

Nyligen lyfte Moderaternas tidigare partiledare Fredrik Reinfeldt fram just alla positiva utvecklingslinjer i såväl Sverige som omvärlden när han blev intervjuad av DN:s Niklas Orrenius. Reinfeldt var optimist och såg positivt på framtiden. Samtidigt varnade han för de mörka nationalistiska och rasistiska krafter som är i rörelse. Deras undergångsvisioner ville han bekämpa med fakta.

Är det då mörka irrläror, eventuellt kombinerade med en underliggande rasistisk ådra hos svenskarna, som förklarar att SD har vuxit sig så stort? De som har analyserat partiets framgångar ger en annan bild. På DN Debatt lyfter forskarna Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne fram hur förändringar på arbetsmarknaden, försämringarna i socialförsäkringarna och en allt skevare inkomstfördelning kan förklara partiets medvind i opinionen. Enligt dem har SD framför allt fångat upp arbetslinjens förlorare. Dessutom fick splittringen av det svenska samhället i ett A- och ett B-lag extra skjuts efter den ekonomiska krisen 2008.

Ökad invandring i sig verkar däremot inte kunna förklara partiets tillväxt.

Man hör ofta att SD:s framgångar beror på ökad invandring. Vi finner dock inga samband mellan SD:s röstandel – vare sig i kommuner eller valdistrikt – och en rad mått på lokal invandring: till exempel andel eller ökningstakt av utomeuropeiskt födda, eller många sysselsatta i yrken eller sektorer med hög andel utlandsfödda.

Inga samband således mellan invandring och SD:s segertåg inom politiken. Det är följaktligen inte ett växande antal utomeuropéer som har knuffat allt fler i famnen på SD. Detta rimmar väl med erfarenheter från andra länder i Europa. Frankfurter Allgemeine Zeitung publicerade nyligen en kartgrafik som dels visar antalet invandrare i tyska valdistrikt, dels stödet för det högerextrema AfD. Det rasistiska partiet är som starkast i fattiga regioner i forna Östtyskland. Områden med få invandrare.

Till vänster: Antal invandrare. Ju mörkare nyans desto fler invandrare. Till höger: Stödet för AfD (Alternative für Deutschland). Ju mörkare nyans desto högre väljarstöd.
Källa: Frankfurter Allgemeine Zeitung

Hetsen mot invandrare, och framför allt mot utomeuropeiska invandrare, är visserligen grundbulten i de rasistiska högerpartiernas politik. Men att lyfta fram invandringen som ett problem är att gå deras ärenden. Det är inte på grund av invandring som SD har växt till nära 20 procent av väljarstödet.

Däremot har SD kapitaliserat på en ekonomisk och social oro som främst har politiska orsaker. Forskarna på DN Debatt delar in befolkningen i tre olika grupper för att illustrera hur samhället sakta men säkert har glidit isär.

  • Säkra insiders – De med fast förankring på arbetsmarknaden
  • Osäkra insiders – De med fast förankring, men i yrken där automatisering och krav på rationaliseringar är som störst
  • Outsiders – De utan fast förankring på arbetsmarknaden

Sedan Alliansen kom till makten 2006 – i synnerhet sedan krisen slog till 2008 – har utvecklingen för så kallade ”insiders”, ”osäkra insiders” och ”outsiders” varit radikalt annorlunda. De två sistnämnda grupperna har fått det påtagligt sämre relativt de förstnämnda.*

Inom SD är osäkra insiders och outsiders överrepresenterade i förhållande till befolkningen i stort. Jämfört med övriga riksdagspartier är skillnaden än större. Omkring 60 procent av alla sverigedemokratiska politiker tillhör de två grupper som har fått se sin sociala och ekonomiska position försämras under det senaste decenniet. Motsvarande siffra för övriga sju partier är omkring 30 procent. Sambandet blir än tydligare när forskarna delar in outsiders i undergrupper. Ju sämre ställt, desto fler representanter i SD.

Stödet för SD har vuxit i takt med genomslaget för arbetslinjens reformer. Montage av Sven-Otto Littorins tavla ”Arbetslinjen” och SD:s blåsippa.

Antalet förtidspensionärer och långtidsarbetslösa är mångdubbelt fler inom SD jämfört med i andra riksdagspartier där det i stället är säkra insiders som är kraftigt överrepresenterade i förhållande till Sveriges befolkning. Om något förefaller SD:s politiker tillhöra ”verklighetens folk” – tidigare KD-ledaren Göran Hägglunds varumärkesskyddade formulering – i större utsträckning än något annat partis ledamöter.

♦ ♦ ♦

SD:s framgångar kan följaktligen ses som ett högerpopulistiskt kvitto på borgerlighetens långsiktiga och framgångsrika arbete med att montera ner den svenska välfärdsstaten. Som tidigare finansminister Anders Borg formulerade saken i boken Generell välfärd – bara magiska ord? från 1992:

Att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken, i syfte att öka den allmänna välfärden, kommer att vara politikens och den politiska ingenjörskonstens viktigaste uppgift åtminstone under de närmaste tre- fyra decennierna. Arbetet kommer att kantas av misstag, bakslag och besvikelser […] men det måste ske.¹

När så det som ”måste ske” har skett har konsekvenserna blivit förfärande. I stället för en ökning av den ”allmänna välfärden” har medborgarna fått vänja sig vid att världens största parti med rötter i nazismen numera sitter i Sveriges riksdag och via Björn Söder innehar posten som riksdagens andre vice talman.

Trots den förfärande utvecklingen är Moderaternas målsättning alltjämt densamma: Fortsatt nedmontering av välfärden. I syfte att underminera samhällets trygghetssystem far de med direkt felaktiga påståenden om ett enormt så kallat ”bidragsberoende” och lanserar förslag om än lägre löner för de som redan lever på marginalen. I framtiden vill de se större skillnader mellan de som jobbar och de som saknar jobb. En fortsatt vandring längs arbetslinjen innebär ytterligare sänkningar av ersättningarna inom såväl socialförsäkringarna som a-kassan, och ett återinförande av den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Det låter i mina öron som ett recept för mer högerpopulism under kommande år.

För SD:s del gäller också en regressiv ekonomisk politik. För trots att deras ledamöter har en skral socioekonomisk status ser partiledningen inte ökade klyftor som ett problem. I stället vill deras ekonomisk-politiska talesperson Oscar Sjöstedt att de ska växa. Precis som tongivande borgerliga debattörer ger han inte mycket för begreppet relativ fattigdom.

Min poäng är att om vi är för fokuserade på den relativa biten så är ett sätt att lösa det att ge sig på höginkomsttagarna. Med exempelvis högre skatt eller andra saker. Då minskar den relativa fattigdomen. Men den här gruppen som vi pratar om med fattigpensionärer eller ensam­arbetande pappor eller mammor blir ju inte lyckligare av det.

De vill alltså inte ”ge sig på höginkomsttagarna”, utan i stället satsa på de ”tio fattigaste procenten” av befolkningen. Vilket förmodligen lär innefatta betydande delar av deras egna politiker. Samtidigt står det sedan tidigare klart att deras politik innebär en omfördelning från ”icke-svenskar” till ”svenskar” utifrån en klassiskt rasistisk föreställning om nationen som en ”folkgemenskap”. Däremot är klassklyftor i sig inte något problem för partiet. De kan gott bli större.

Jag vet inte om Dagens Industris PM Nilsson och Mattias Uvell, tidigare på Timbro, fortfarande vidhåller, som de gjorde 2014, att det är oklart om SD hör hemma till höger eller vänster på det politiska spektrumet. Vid det här laget torde det dock vara tämligen uppenbart att de är ett högerpopulistiskt parti.

För även om ”fotfolket” må vara förtidspensionärer och arbetslösa med låg utbildning är inte partiets ledning det. Kärntruppen bildades när de läste vid universitetet i Lund och flera av de mest framträdande representanterna har examen. Björn Söder är civilingenjör, Rickard Jomshof gymnasielärare och Kent Ekeroth civilekonom. Partiledaren Jimmie Åkesson har läst 220 högskolepoäng, även om han inte har någon examen. De som styr partier som SD, Alternativ för Sverige och Medborgerlig samling är inte förlorare (osäkra insiders eller outsiders). Socialkonservativa och fascistiska partier försöker tygla det ressentiment som Reinfeldts (kontra)revolution skapade. Liknande krafter med liknande ursprung härjar över hela Europa.

♦ ♦ ♦

Trots ”nolltolerans” har SD många rasistiska företrädare. Men det handlar knappast om enskilda rötägg. Rasism är en reaktionär politisk strategi, inte ett symptom på låg utbildning eller en karaktärsbrist hos enskilda individer. Inte heller tror jag att det är en konstant underström i samhället. Xenofobi må vara något som alla samhällen alltid får dras med i högre eller lägre grad, men rasism är politik. Det behövs en politisk kraft som aktivt odlar, utvecklar och göder rasismen; som ger den struktur och mening. I Sverige är SD denna kraft.

Historiskt sett var demokratins genombrott och det moderna massamhället stora utmaningar för den konservativa rörelsen. Det dög inte längre att bara appellera till de välsituerade och högutbildade; till samhällets elit. Enligt statsvetaren Corey Robin tog två huvudstrategier form som svar på denna utmaning:

Massan måste antingen symboliskt kunna placera sig själva i den härskande klassen eller förses med reella möjligheter att själva bli låtsasaristokrater [faux aristocrats] i familjen, fabriken, och på fältet.²

Den förstnämnda strategin tog ofta formen av rasism och nationalism. På detta vis kunde man gjuta en organisk enhet över klassgränserna där alla, från de mest utblottade till de mest välbeställda, kunde identifiera sig som tillhörande samma ”härskarfolk”; en förment solidarisk och harmonisk gemenskap. I SD:s tappning är svenska folket denna enhet. Det är de som måste skyddas från främmande element som riskerar att så split mellan grupper i samhället. Den andra strategin var ”demokratisk feodalism” där även de längst ned på samhällsstegen fick utöva relativ dominans. Som jag ser det är SD:s sexism ett exempel på demokratisk feodalism. Traditionella könsroller återställer mäns makt inom den privata sfären; mannen är herre i huset.

Vad jag menar är att SD är en del av den konservativa rörelsen, inte en apart avvikelse. Det är ett reaktionärt parti som tyglar ett befintligt missnöje hos breda befolkningslager. Men i stället för att förvandla frustrationen till en kraft för förändring och kämpa för en jämlikare fördelning av samhällets resurser – som ett traditionellt vänsterparti hade gjort – riktar de ilskan nedåt. Mot flyktingar och invandrare. SD är borgerlighetens styvbarn.

Konservatismen i bred bemärkelse har en unik fingertoppskänsla: Ingen annan politisk rörelse är så finjusterad till känslan av att ha makt och se den rinna genom fingrarna. Det är hämndens och revanschismens ideologi. En hämndlystnad som i sin ”folkliga” och populistiska tappning får sin legitimitet av växande klyftor och åtföljande förlust av status och respekt för vissa befolkningslager. Men den söker inte återvinna värdighet för alla, utan blott återställa den egna gruppens privilegier. På någon annans bekostnad.

Om SD ska förtvina måste vi andra, det omgivande samhället, sluta att ösa bensin på elden och i stället bygga upp den tillit och sociala trygghet som berövar högerpopulismen dess växtkraft. Svensk borgerlighet har visat sig utomordentligt oförmögen att leda ett sådant arbete.


¹ Citerad i Konservativ revansch, s 70.

² Citerad i Konservativ revansch, s 28.


* Så här skrev jag våren 2015:

SD är varken fascism eller mittemellan blocken, utan just högerpopulism. Deras ”lösningar”: Nationalism, rasism, stängda gränser och drömmen om ett kulturellt enhetligt Sverige är förvisso dödfödda, men de är åtminstone något som ser ut som lösningar för befolkningsgrupper som hamnar i kläm och egentligen inte fyller någon funktion när automatisering och global konkurrens minskar efterfrågan på människor. SD är ett obehagligt svar på en människofientlig utveckling.