Tillväxtkritiker

5 minuters läsning

Senaste IPCC-rapporten retade upp högern. Exempelvis varnade Nicolas Loris vid den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation i Washington Post för att FN:s klimatpanel var ute efter att störta kapitalismen i gruset. Jag tror att han blev upprörd i onödan. Det finns ingenting som tyder på att det skulle finns någon politisk vilja att avskaffa kapitalismen och montera ner den ”fria” marknaden. Inte ens tillväxtparadigmet lever farligt. Det framgår i nyhetsbevakningen av rapporten.

Här några exempel från DN: ”IPCC: ’Historiskt skifte krävs för att hejda uppvärmningen’”; ”Margot Wallström: ’Det finns inget antingen eller när planetens klimat står på spel’”; ”’Obegripligt att flera länder vägrar prata om satsningar’”. De har alla den egenheten att de inte överhuvud taget nämner det ekonomiska systemet, än mindre marknad och/eller kapitalism. Bilden är övertydlig. Eventuell och högst marginell kritik av tillväxt och kapitalism är, som brukligt, förpassad till kultursidor och debattartiklar. Om den alls förekommer.

Trots det har Loris på sätt och vis faktiskt rätt: De insatser som IPCC hävdar är nödvändiga skulle slå hårt mot tillväxten och förstöra världsekonomin såsom vi känner den.

De få ekonomer som predikar minskad eller nolltillväxt framstår ofta som verklighetsfrånvända excentriker. De förespråkar ju något otänkbart. För hur skulle en värld utan tillväxt kunna te sig? En som har försökt svara på den frågan är utvecklingsekonomen Tim Jackson vars hyllade Välfärd utan tillväxt kom ut 2009. Jag var en av alla som köpte boken. Nyligen bläddrade jag igenom den igen för att se om där fanns något i den som skulle kunna ge Heritage Foundation, Cato Institute och Timbro anledning till oro. Men den lämnade mig återigen tom och besviken. Dess slutsatser framstår mer som önsketänkande än skarp ekonomisk analys.

I princip predikar Jackson marknadsekonomi och kapitalism, fast utan tillväxt. Trots bokens optimistiska anslag har jag svårt att se de lösningar han presenterar som genomförbara inom ramarna för just en kapitalistisk marknadsekonomi. I avsnittet ”Slutet för kapitalismen?” reder han ut hur tillväxtkritiken förhåller sig till rådande system.

För en del människor hör tillväxt och kapitalism ihop […] Och av det skälet betraktas idén om att klara sig utan tillväxt som liktydig med att avskaffa kapitalismen.

Det låter som en rimlig slutsats. Men i nästföljande stycke avfärdar han snabbt dylika föreställningar.

Vi har faktiskt redan sett att detta antagande på det hela taget är falskt.

Vad bygger han detta djärva och, i mina ögon, kontraintuitiva påstående på? I slutet på stycket finns en fotnot. Där hänvisar han bland annat till ett diagram i ett tidigare kapitel som visar att tillväxt och kapitalism inte med nödvändighet måste hänga ihop (se nedan).

BNP per capita (x-axeln) och förväntad livslängd (y-axeln) för några utvalda ekonomier. Ur boken Välfärd utan tillväxt av Tim Jackson.

Men så vitt jag kan se i figuren är det bara det oerhört ojämlika Sydafrika, ett land med sjunkande livslängd, de återkommande krisernas Argentina och Ryssland under 1990-talets ekonomiska kollaps som har ”klarat sig” utan tillväxt några längre perioder. Som argument för nolltillväxt fyller de inte mig med tillförsikt. Sjunkande medellivslängd och armod lär knappast locka nya anhängare till drömmen om en värld med en miljömässigt hållbar kapitalism. I själva verket förefaller hela konceptet vara en illusion.

Efter bostadsmarknadens genomklappning i USA och den efterföljande globala ekonomiska krisen 2008-2009 fick många människor gå från hus och hem. Folk sov på trottoarer och refuger, eller slog upp tältläger på någon grön plätt. Arbetslösheten rakade i höjden. När skuldkrisen spred sig över världen sjönk produktionen som en sten i många ekonomier. De så kallade GIIPS-ländernas (Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanien) statsskulder var ohållbara och de blev ålagda drakoniska sparpaket för att ”rädda” EU:s finansiella stabilitet. Konsekvenserna blev fruktansvärda. I Grekland slog åtstramningarna slog hårt mot grundläggande service och självmordsfrekvensen ökade kraftigt.

Samtidigt minskade utsläppen av växthusgaser. Ur ett miljöperspektiv var således den värsta ekonomiska katastrofen sedan 1930-talets depression en positiv tilldragelse.

Ett diagram från nätpublikationen Our World in Data från Oxfords universitet visar i samband med krisen 2008-2009 en liten knix i den brant stigande kurvan över utsläpp av växthusgaser¹.

Med andra ord verkar det som om den enda riktigt effektiva klimatåtgärden är en ekonomisk kris. Antingen värmedöd eller armod och nöd. Knappas ett lockande val. Ändå insisterar Jackson och hans likar på att kapitalismen kan leverera en dräglig levnadsstandard även utan tillväxt.

föregående
nästa
Slider

Bildserien ovan visar tillväxten i nio länder: Sverige, USA, Storbritannien, Tyskland, Grekland, Italien, Irland, Portugal och Spanien. De sista fem är GIIPS-länderna. Graferna har jag hämtat via Google (källmaterialet är från Världsbanken) och redovisar den årliga tillväxten i procent fram till 2017. (Här finns en lista över tillväxten 2013-2017 för världens alla länder.)

Samtliga länder hade negativ tillväxt krisåret 2009. Sedan dess har en del av dem, som Grekland, gått fortsatt kräftgång medan andra har klarat sig hyfsat bra. Däribland Sverige. Återhämtningen har dock varit förhållandevis trög och kraftlös i flera av de stora ekonomierna med tillväxtsiffror på runt 2 procent i Storbritannien, Tyskland och USA. Vilket knappast föranleder något jubel. Men även relativt modesta 2 procent skulle över tid innebär en fördubbling av BNP inom loppet av 35 år. Sverige ligger under den senaste femårsperioden på närmare 3 procent. I den takten fördubblas ekonomin på 25 år.

Om vi nu måste begränsa såväl resursförbrukning som utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser till hållbara nivåer borde det vara uppenbart att även 2-3 procents tillväxt är alldeles för högt. Miljöpåverkan måste minska drastiskt från dagens nivåer, inte fördubblas vart tredje decennium. Men samtidigt finns det ju inget önskvärt över situationen i Grekland eller andra stagnerade ekonomier.

Nu tänker säkert en del att tillväxt ju kan vara klimatneutral om ny teknik minskar utsläppen. En av de främsta förtjänsterna med Jacksons bok är att han avfärdar dylika scenarier som högst osannolika. Absolut frikoppling är en myt. Inte ens det senaste seklets rasande teknikutveckling har förmått kompensera för människans miljöpåverkan till följd av ökad befolkning och högre välståndsnivå. Än mindre minskat den. I stället har tillväxten gått hand i hand med ökade utsläpp i absoluta tal.

En annan möjlighet är att framtidens miljöneutrala tillväxt främst ska bestå av ökad konsumtion av tjänster. Därmed skulle den inte få lika negativa effekter. Men det förutsätter att vi byter tjänster med varandra i allt högre grad utan att falla för frestelsen att växla in våra surt förvärvade slantar i prylar och kapitalvaror. Tjänstesektorn dominerar ekonomin redan i dag. Likväl är det få kiropraktorer, telefonförsäljare och PR-makare som väljer att använda lejonparten av sina inkomster till att köpa tjänster av andra kiropraktorer, telefonförsäljare och PR-makare. De flesta köper nog hellre ny bil, nytt hus och ny köksutrusning, eller ökar sin resursförbrukning på annat sätt, om de har råd. Kanske en växthusgasalstrande utlandssemester?

Ekvationen går inte ihop. Världens länder befinner sig i ett dilemma. För låg tillväxt leder till antingen stagnation, recession eller depression. Motsatsen leder till fortsatt miljöförstöring och global uppvärmning med katastrofala följder.

Just på grund av detta dilemma kan kapitalismen omöjligen, såvitt jag kan se, vara en del av lösningen. Tillväxten är inbyggd i dess funktionssätt. Hur vi än vänder och vrider på saken är kapitalismen en tillväxtknarkare och det finns inget tolvstegsprogram som förmår bryta missbruket. Därför behöver vi utveckla nya och radikalt annorlunda sätt att organisera våra ekonomiska förehavanden och inte – som uppmärksammade tillväxtkritiker tenderar att göra – utlova verklighetsfrånvända visioner om klimatmässigt hållbar kapitalism.

I värsta fall kanske en genomgripande systemförändring visar sig vara ett omöjligt uppdrag. Men innan vi har uttömt alla alternativ vore det vansinne att ge upp. Defaitism är ingen framgångsstrategi.


¹ Hannah Ritchie and Max Roser (2018), ”CO₂ and other Greenhouse Gas Emissions” (https://ourworldindata.org/co2-and-other-greenhouse-gas-emissions).