Mål och medel

3 minuters läsning

Titt som tätt ser jag debattinlägg i tidningar och inspel på sociala medier där personer som lutar åt vänster beskriver borgerliga partiers politik som misslyckad då den tenderar att leda till växande klyftor. Andra försöker ställa Allianspartierna mot väggen genom att kräva svar på hur de tänker göra för att minska ojämlikheten i samhället. Dessa återkommande ritualer bygger på idén att det skulle finnas en uppsättning goda värden som alla i grunden strävar mot. Inget kunde vara mer fel. 

Här nedan följer i lätt redigerad form några stycken ur Konservativ revansch (2014) som tar upp just avpolitiseringen av politiken.

Föreställningen att det skulle råda konsensus kring vissa värden är en naiv föreställning som underminerar det demokratiska samtalet eftersom det implicerar att politik i grund och botten är ett värdeneutralt hantverk – en genuint konservativ position – som olika partier kan vara mer eller mindre bra på att utföra.

I själva verket är varken ökade klyftor, minskad trygghet för arbetslösa eller färre kommunanställda några oförutsedda konsekvenser, eller tecken på att Alliansens politik är missriktad och ogenomtänkt, utan effekterna av högst medvetna beslut som prioriterar ekonomisk frihet och eget ansvar framför jämlikhet och generell välfärd. När olika värden står på spel är det troligare att ideologiska övertygelser och politiska visioner fäller avgörandet till fördel för det ena värdet i stället för det andra, inte inkompetens och dumhet. Den politiska viljans motsvarighet till ändamålen helgar medlen förklarar varför politiker går vidare med reformer trots en motsträvig folkopinion eller kritik från experter och forskarsamhälle. Politiker är sällan halsstarriga utan mycket goda skäl. Om åtgärder får oavsiktliga konsekvenser, sett utifrån deras egna övertygelser, vore det ytterst märkligt av dem att fortsätta på den inslagna vägen. När de vägrar att ompröva sina beslut tyder det snarare på att effekterna inte alls – oavsett vad somliga debattörer vill tro – går stick i stäv med deras intentioner, eller åtminstone att de positiva konsekvenserna överskuggar de negativa. Med andra ord: Bara för att vi ogillar en viss politik betyder det inte att den är misslyckad, dum eller inkompetent.

Den politik som Alliansen med Moderaterna i spetsen har genomfört i Sverige sedan 2006 är ur ett konservativt perspektiv i flera avseenden en succé. Äntligen har den konservativa rörelsen i någon mån fått upprättelse för den räcka av nederlag som 1900-talets demokratiska genombrott och strävan efter jämlikhet har inneburit. En senkommen, men hett eftertraktad revansch. Detta innebär emellertid inte att vi nu skulle befinna oss i ett konservativt drömsamhälle. Men grunden är lagd för fortsatta förändringar i samma riktning. Förändringspotentialen är dessutom alltjämt stor. För trots privatiseringar, ökade sociala och ekonomiska skillnader mellan människor och ett växande utrymme för ideella initiativ inom det civila samhället är Sverige alltjämt ett land med en internationellt sett hög skattekvot, relativt stor jämlikhet och en omfattande offentlig välfärd. Ambitionen att förändra dessa förhållanden är dock ett långsiktigt projekt som av nödvändighet sträcker sig över en betydligt längre tidsperiod än två mandatperioder om sammanlagt åtta år, eller ens ett par decennier. Men inriktningen är klar. Ur detta perspektiv är föreställningen att alla partier i grund och botten vill samma sak och bara tävlar om hur skickliga de är på att förvalta ett gemensamt arv en politisk illusion. I stället för att underhålla denna illusion borde vi lyfta fram de grundläggande värden och visioner som särskiljer politiska alternativ från varandra. Ideologierna är inte döda.

Konservatismen har sin givna plats i samtida svensk politik. Den är långt ifrån något fossil från det förflutna, utan en dynamisk och i allra högsta grad levande rörelse med radikala idéer för framtiden. Konservatismen vill inte förvalta och bevara, den vill förändra.

Ur Konservativ revansch, s. 276-278.