Önsketänkande

3 minuters läsning

Efter att Stefan Löfven efter månader av förhandlingar till slut blev återvald som statsminister för att genomföra en nyliberal agenda – de notoriska 73-punkterna – uppmanar Daniel SwedinAftonbladets S-märkta ledarsida honom att:

  • Försvara välfärden
  • Öka jämställdheten
  • Öka jämlikheten

Det blir i det närmaste surrealistiskt eftersom överenskommelsen mellan S, MP, C och L i många avseenden utlovar raka motsatsen med ökat rutavdrag, borttagen värnskatt, vinstuttag i välfärden, försämrad arbetsrätt och sämre a-kassa med mera. Kort sagt: Bättre villkor för bolag och förmögna samt mer piska för de som har det sämst ställt.

Politik är visserligen att vilja, men det blir parodiskt när en del agerar som om politisk vilja skulle kunna upphäva verkliga förhållanden. Bara för att Swedin vill att Socialdemokraterna alltjämt ska stå för progressiva värden och strävan efter jämlikhet blir den inriktningen inte mer sannolik i ljuset av det politiska program som Löfvens regering är satt att genomföra.

Samtidigt är attityden symptomatisk för vår tid. Inte ens reella materiella begränsningar kuvar den obändiga tron på att litet god vilja och en frejdig inställning räcker. Förmågan att se möjligheter där andra ser problem ter sig som ett närmast religiöst påbud. I brist på konkreta framgångar för jämlikhet och solidaritet klamrar sig desperata människor således fast vid högstämda deklarationer om vikten av ett samhälle som håller samman.

Slutklämmen i Swedins ledarstick sammanfattar önsketänkandet.

Jämlika samhällen är tryggare och mer hälsosamma. Och precis ett sådant samhälle vill ju både Annie Lööf och Stefan Löfven ha.

Jag förmodar att om ett jämlikt samhälle stod högst på Lööfs agenda så skulle hon leda ett annat parti. Men förmodligen menar Swedin att hon, precis som Löfven, vill ha ett ”tryggare och mer hälsosamt” samhälle. Eftersom Swedin associerar trygghet och hälsosamhet med jämlikhet så drar han slutsatsen att det också är vad hon egentligen vill ha. Denna slutsats – om jag tolkar hans resonemang rätt – är feltänkt på flera plan.

För det första utgår han ifrån att kopplingen mellan jämlikhet och trygghet respektive hälsosamhet är okontroversiell. Det är den inte. Minns bara hur många skribenter till höger, särskilt inom den nyliberala falangen, som gick i taket 2011 över Kate Pickett och Richard Wilkinsons bok Jämlikhetsanden. Faktum är att forskning som pekar på fördelar med jämlika samhällen och de negativa effekterna av stora klyftor är anatema för stora delar av borgerligheten. Ibland rent av till den milda grad att de söker tona ner eller förneka ökande ojämlikhet. Vilket visar sig så gott som årligen när Oxfam släpper sin rapport om fattiga och rika (vilket jag har skrivit om tidigare).

För det andra antyder hans resonemang att politiker blickar ut över världen med en gemensam vision om vad som utgör ett gott samhälle, men att de därefter skiljer sig åt när det kommer till de konkreta åtgärder som ska leda dit. Politiskt sett är detta den farligaste illusionen. Underförstått utgår den från att det finns en underliggande konsensus kring målet, även om metoderna skiljer sig åt. Följaktligen blir politik en fråga om regerandets konst, det vill säga vilka politiker och vilka politiska partier som är bäst lämpade att lotsa medborgarna mot en hägrande rättvis, trygg och hälsosam ordning.

I själva verket råder det inte ens enighet om vad ett begrepp som jämlikhet betyder och hur det bör tolkas (inför valet 2018 analyserade jag Moderaternas flört med jämlikhet). Konservativa, liberaler och socialister har radikalt olika idéer om vad jämlikhet innebär. Samma sak gäller andra omstridda begrepp som rättvisa, frihet och även trygghet.

Om utgångspunkten är att alla som ser trygghet och god hälsa som viktiga samhälleliga mål också kommer att dra åt samma håll politiskt sett är det inte ett stridsrop för en livligare politisk debatt med tydligare alternativ utan raka motsatsen. Om politik i grund och botten är en fråga om effektiv administration är svaret sannolikt upplysta teknokrater. De folkvalda ska emellertid inte förvalta, de ska dra upp riktlinjer och formulera mål som tjänstemän och myndigheter genomför. För att kunna göra det behöver de veta vart de är på väg, inte odla illusionen att alla strävar mot samma mål.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *