Skolextremism

7 minuters läsning
VAL 2018
Engelska skolans grundare Barbara Bergström rustar för krig mot ”kommunisterna”.

Sju av åtta partier, från Socialdemokraterna till Sverigedemokraterna, anser att det ska vara tillåtet för bolag att bedriva offentligt finansierad välfärd i det uttalade syftet att göra ekonomisk vinst och därefter plocka ut pengar ur verksamheten och dela ut dem till sina ägare. Det är vad ”vinster i välfärden” handlar om. I stället för att förbjuda vinstuttag och stänga möjligheten för privata aktörer att bedriva exempelvis skolverksamhet som en kommersiell tjänst försöker alla partier – utom Vänsterpartiet som har drivit kritiken mot vinstjakten hårdast¹ – hitta olika byråkratiska lösningar för att minska läckaget ur välfärden.

Som väljare får jag lätt intryck av att debatten egentligen står mellan en resonabel position (för vinster) och en extrem position (emot vinster). Det är en felaktig bild. De flesta väljare vill inte ha vinstuttag överhuvudtaget (se Tabell 1). Så sent som i fjol (2017) var 60 procent alltjämt positiva till ett förbud, trots en ihållande kampanj från näringslivet för att övertyga folk om motsatsen. I själva verket är vinstförespråkarna extremister. Svensk skolmarknad med skattefinansierade vinstdrivna friskolor – och det är just skolan som jag tänker koncentrera mig på i resten av detta inlägg – är en unik och extrem lösning i ett internationellt perspektiv.

Svenskarna om vinstförbud i välfärden

 2012201320142015
Bra62695857
Dåligt16132223
Varken eller18161817
Ingen åsikt4223
Balansmått+46+56+37+34
Tabell 1. Andelar i procent som svarar mycket/ganska bra respektive ganska/mycket dåligt på förslaget "vinstutdelning ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg". Balansmåttet anger andelen som har svarat bra förslag minus andelen dåligt förslag.
Källa: SOM-Institutet "Välfärdspolitik och välfärdsopinion", 2015.

Alla dessa politiska utspel om allt från vinstbegränsning, statlig styrning och hårdare kontroller till mer marknad och smartare regelverk handlar, som jag ser det, i grund och botten om symptomlindring. De avser inte att ta itu med den grundläggande problematiken. I stället försöker partierna finna sätt att dämpa de negativa effekterna av den kommersiella skolmarknaden i enlighet med symptomlindringens logik.

Jag tvivlar på att de ansvariga för någon annan verksamhet som var utsatt för systematisk förskingring hade reagerat med att i första hand legitimera en begränsad del av plundringen och i andra hand hävda att marknaden ändå slår ut de åderlåtna verksamheter som inte pallar litet försnillning. Det är förbryllande att så få politiker vill sätta stopp för otyget.

♦ ♦ ♦

Så sent som 2013 var en stor andel borgerliga sympatisörer rejält negativa till vinstutdelning. Numera är de kluvna i frågan. Men inte ens bland dem finns det något starkt stöd för att företag ska ha en oavvislig rätt att tjäna pengar på att exempelvis driva friskolor. Trots det verkar de folkvalda göra allt för att slippa ta ett bekvämt beslut som faktiskt har starkt folkligt stöd. Det är som om många politiker ”won’t take yes for an answer”. Vilket torde vara ett demokratiskt problem.

Om det någon gång skulle vara legitimt att tala om folket mot det politiska etablissemanget är det i fråga om vinster i välfärden. Klyftan är vid mellan de folkvalda och befolkningen i stort. För de politiker som tar ställning för näringslivets linje hägrar framtida uppdrag inom privata skolkoncerner, varför de – utöver ideologisk övertygelse – skulle kunna ha ett ekonomiskt egenintresse av att försvara privat verksamhet på området. Svängdörrarna mellan politik och näringsliv skulle således kunna vara en orsak till att de flesta partiledningar lyssnar mer på lobbyister än på dem som de är satta att företräda. Framtida historiker får utröna hur korrupt denna ordning var.

Obegränsade vinstuttag har även ivriga och aktiva språkrör som Barbara och Hans Bergström på den borgerliga flanken och Widar Andersson inom socialdemokratin. Alla tre med starka personliga intressen i friskolevärlden. Makarna Bergström driver Engelska skolan och Andersson har sedan länge varit en övertygad anhängare av kommersiella friskolor och han var tidigare ordförande för Friskolornas riksförbund. Sedan flera år tillbaka leder han friskolekoncernen Academedias rådgivande organ.

previous arrow
next arrow
Slider

Under de senaste åren har debattnivån varierat kraftigt. Motståndarna till fortsatta vinstuttag har framfört såväl principiella som sakliga skäl för sin ståndpunkt, ofta med hänvisning till aktuell forskning, medan näringslivets lobbyister har utmålat vinststopp som de första stegen på Vägen till träldom. Varför vinstuttag i sig skulle vara en garanti för frihet och demokrati är oklart. Skrämselpropagandan har likväl fortsatt oförtrutet eftersom den är att betrakta som en form av populism; ett von oben-projekt ägnat att vädja till människors rädsla och fruktan² (i det här fallet rädsla för ”ofrihet” och ”extremism”). Däremot försöker den inte vinna anhängare med hjälp av rationella argument.

Det finns gott om faktaresistens i skoldebatten. Studie efter studie pekar på betygsinflation och lägre lärartäthet bland vinstdrivna friskolor, och att skolmarknaden med fritt skolval förstärker segregationen. Ändå får just vinster och skolval stå tillbaka när politiker hellre pratar om läroplaner, disciplin och betyg. Det finns starka krafter – Svenskt näringsliv satsar dubbelt så mycket pengar på opinionsbildning detta valår som samtliga partier tillsammans – som vill ”begrava” frågan om vinster.

Stora värden står på spel inom ”välfärdssektorn” och för näringslivet har frågan om vinstuttag dessutom en existentiell dimension. Retorik och stridslystnad påminner tidvis om upptakten till 4 oktoberrörelsen och kampen mot löntagarfonderna för 40 år sedan. Johan Andersson, vd för Mellby gård som är storägare i Academedia, förklarar:

Det handlar om att man ifrågasätter den fria företagsamheten. Om politikerna kan slå ut privata alternativ i den här branschen skulle de sedan kunna fortsätta med andra branscher.

♦ ♦ ♦

Ilmar Reepalus utredning föreslog en kompromiss där ”välfärdsföretag” skulle få ta ut en begränsad vinst, men lejonparten av skattemedlen skulle gå till elever, patienter och brukare. Förslaget stötte som väntat på patrull. Typiskt nog resulterade regeringens försök att ta itu med problemet i en teknisk lösning, Reepalus vinstbegränsning, som möjligen strider mot existerande lagstiftning och egentligen inte gör något åt själva kärnan: skolor i vinstsyfte. Dessutom stöp förslaget i riksdagen.

Två förhållanden är värda att uppmärksamma i sammanhanget. För det första hur lite eget kapital friskolebolagen faktiskt investerar. Möjligheten till en nära nog riskfri avkastning utan större egen insats lockar så kallade entreprenörer och riskkapitalbolag till skolbranschen. För det andra har talet om vinstförbud eller vinstbegränsningar aldrig gällt för idéburna friskolor. Klagosången över att de som ”brinner för en pedagogisk idé” på något sätt skulle straffas på grund av ambitionen att få bort vinstjakten ur välfärden klingar därför falskt. Makarna Bergström kan lätt undvika vånda genom att helt sonika driva Engelska skolan som en stiftelse eller ideell förening.

Men det är det som är kruxet för de som är emot ett vinstförbud. Å ena sidan säger de sig främst vilja värna pedagogiskt nytänkande, å andra sidan insisterar de på nyttja en organisationsform vars enda lagstadgade syfte är att generera vinst till ägarna. Aktiebolagslagen är tydlig:

Om bolagets verksamhet helt eller delvis skall ha ett annat syfte än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna, skall detta anges i bolagsordningen.

Mig veterligen har vare sig Academedia, Kunskapsskolan, Engelska skolan eller de andra bolagen ett annat syfte inskrivet i sina bolagsordningar.

♦ ♦ ♦

Vad är då problemet med att ”framgångsrika” skolor gör vinst? Utöver att själva vinstjakten (vägen fram till vinsten) får en mängd problematiska effekter är svaret egentligen inte särskilt komplicerat. Skolpengen per elev ligger fast och det enda sättet att generera ett överskott är att skära ner på kostnaderna. Dessutom är det svårt att minska utgifterna utan att tulla på kvaliteten då skolan till skillnad från exempelvis tillverkningsindustrin inte kan automatisera sina processer i samma utsträckning. Det vet jag av egen erfarenhet. Vinstuttag minskar därför mängden pengar till undervisning, läroböcker, bibliotek, matsal, skolsköterskor, specialpedagoger, kuratorer med mera.

Därför borde det inte vara något mysterium att avkastningskrav leder till en press på att hålla nere kostnaderna, som i sin tur slår mot kvaliteten. Likväl förefaller detta enkla resonemang vara esoteriskt. Jag vet inte hur många gånger jag har hört debattörer grötmyndigt förklara att friskolornas kritiker tänker fel när de stirrar sig blinda på vinsterna eftersom det i själva verket är så att ”vinster är ett tecken på hög kvalitet” respektive ”mer resurser inte alltid leder till ett bättre resultat”.

Redan när jag för många år sedan arbetade som kommunreporter fick jag regelbundet höra sistnämnda resonemang av politiker som ville skära i budgeten för olika verksamheter. Lösningarna var i sin tur alltid desamma: ”Vi får effektivisera”; ”Vi får bli smartare”; ”Vi får tänka kreativt”, följt av någon variant på temat: ”Jag tror på människors förmåga”.

Med tanke på hur oväsentliga de ekonomiska resurserna förefaller vara i dessa fall undrar jag varför friskolorna och deras ägare överhuvudtaget är bekymrade över vinstnivåerna. De kan väl effektivisera på det privata planet, bli litet smartare, vara kreativa och tro på sin egen förmåga, så löser det sig. Varför följer de inte tidsandan och ser möjligheter där andra ser problem? Skulle verkligen något så profant som pengar begränsa sanna visionärer?

Vuxna människor förstår att om vi tar bort en del av kakan så är inte hela kakan kvar, precis som vartenda barn förstår att en hare är snabbare än en sköldpadda. Likväl hävdar vinstförespråkarna ståndaktigt att vinstkraven så att säga aldrig hinner ikapp och hotar kvaliteten.

Det är en smula tröstlöst. Ibland har samtalet kring vinster karaktären av ett Sisyfosarbete; varje dag när man tror att poängen till slut har gått fram så upptäcker man att bumlingen ligger där framför fötterna på en och man får börja rulla stenen uppför sluttningen igen. Men det måste göras. För att travestera ett vinstförespråkande partis kärnfulla formulering: ”Låt inte skolextremisterna vinna”.


¹ I praktiken har Vänsterpartiet, som tidigare var för ett totalt förbud, drivit åt höger i sin kompromiss med Socialdemokraterna. Likväl är det tydligt att tongivande socialdemokrater inte är förtjusta i Vänsterpartiets inflytande i frågan. SVT har en bra genomgång av var partierna står.

2 Statsvetaren Corey Robins Fear: The History of a Political Idea ger en fascinerande inblick i hur rädslans politik har tagit sig uttryck genom historien.


Mer läsning: I Konservativ revansch ägnar jag ett helt kapitel (13) åt friskolereformen och systemet med skolpeng. Där finns även en del bakgrund om Milton Friedman och hans svenske adept Anders Hultin.


Uppdatering 13.00 4 september: Några omformuleringar och fotnot 1 som förtydligar att Vänsterpartiet faktiskt, i och med Reepalus förslag, inte är för ett totalt förbud längre. De är emellertid det parti som är klart mest kritiska till privata företags vinstuttag ur välfärden.