Gott Nytt 2019!

1 minuts läsning
Gott Nytt År!

Inför 2019 har jag några anspråkslösa förhoppningar. Här är en lista över företeelser som jag gärna läser och hör mindre om respektive företeelser som jag gärna läser och hör mer om under det nya året.

Mindre OM …

  1. Donald Trump och den kulturindustri som tar avstånd från USA:s president utan att vare sig tillföra något nytt eller tänkvärt.
  2. ”Russiagate” och fantasifulla spekulationer om hur Kreml tack vare memes och trollfabriker sprider underminerar demokrati samt sprider rasism och högerextremism. Det är vi fullt kapabla till att göra själva. Tyvärr.
  3. ”Fake News” och föreställningen att propaganda och desinformation skulle vara ett nytt fenomen. (En idé som dessutom, häpnadsväckande nog, har fått spridning blott 15 år efter Irakkriget.)
  4. GAL-TAN och den bisarra uppfattningen att höger vänster-skalan skulle vara obsolet nu när klyftorna växer mer än någonsin under de senaste 100 åren.

Mer OM …

  1. Kärnvapenförbud och den internationella strävan efter att en gång för alla avskaffa dessa monstruösa vapen som latent hotar hela mänskligheten med utplåning.
  2. Klimatförändringar och konstruktiva förslag för minskad konsumtion utan att för den delen hemfalla åt naiv teknikoptimism eller marknadslösningar som ger de redan rika möjlighet att köpa sig fria.
  3. Ekonomisk forskning som inte blott levererar gamla ortodoxa lösningar på nya utmaningar utan som strävar efter att finna nya sätt att organisera produktion och konsumtion.

Med det sagt, Gott Nytt År!

/Joakim

Trumps serie av nederlag

3 minuters läsning
Jim Acosta från CNN och Donald Trump i en allt annat än vänlig ordväxling.

USA:s president är oförskämd och aggressiv mot journalister och hans Twitterkonto svämmar över av befängda påståenden och utspel på daglig basis. Hans retorik är en outsinlig och billig källa att ösa ur för redaktioner. Bevakningen av Donald Trumps tweets och presskonferenser må ge god avkastning per arbetstimme i form av sensationella snackisar, men vad tillför rapporteringen om ytterligare en stollighet egentligen? Bidrar den till några nya insikter om USA:s president, tillståndet i det republikanska partiet eller läget i världen? Tillför den något nytt?

Om vi lyfter blicken från retoriken till praktiken: Vad har Trump faktiskt lyckats genomföra och, framför allt, vad har han inte lyckats genomföra? Till skillnad från hans spärrlösa uttalanden avslöjar det en hel del om hans presidentskap och tillståndet för den konservativa rörelsen i USA.

Före höstens kongressval kontrollerade republikanska partiet Vita huset, senaten och representanthuset. En situation som rimligtvis borde ha gett president Trump möjlighet att driva igenom sin agenda utan större besvär. Likväl har han haft oerhört svårt att få någonting gjort.

Statsvetaren Corey Robin har tittat närmare på det politikområde som enligt ekonomen Joseph Schumpeter avslöjade en nations anda – ”the thunder of World History” – nämligen budgeten. Resultatet av hans analys avslöjar en ledare som har visat sig vara tämligen impotent.

Några av Trumps motgångar i punktform:

  • Försökte sänka budgeten till statliga kulturinstitutioner. Samtliga fick ökade anslag.
  • Försökte minska stödet till studenter. Kongressen ökade stödet.
  • Försökte skära ner anslaget till utbildningsdepartementet med 9 miljarder dollar. Kongressen ökade anslaget med 3 miljarder dollar.
  • Ville ha 25 miljarder dollar för att bygga en mur mot Mexico. Fick drygt 1 miljard dollar för att reparera befintligt gränsskydd.
  • Ville nyanställa 1 000 gränspoliser. Fick medel för 100.
  • Försökte minska naturvårdsmyndighetens budget med drygt 30 procent. Kongressen vägrade.

Slutsatsen blir att den republikanskt kontrollerade kongressen i praktiken bevarade och i flera fall utökade Barack Obamas program, medan Trump led en serie nederlag. Inte ens Obamacare lyckades han avveckla.

För alla groteskerier och all lynnighet har han varit en påfallande ineffektiv president. Det kan vara värt att hålla i minnet när många förståsigpåare känner sig frestade att dra historiska paralleller och se honom som ett tecken på en återkomst för mellankrigstidens fascistiska rörelser. Varken en Hitler eller en Mussolini hade funnit sig i att stora delar av deras program helt sonika hade blivit nedröstat i parlamentet.

Så: Trump är tokig, vidrig, erbarmlig, lynnig, instabil och med största sannolikhet en fara för internationell fred och säkerhet. Men jämförelser med fascismen leder på avvägar. Rörelser och ledare kan vara riktigt usla och en fara för andra, utan att för den skull passa in i 1930-talets mall.

Omvärlden har verkligen anledning till oro då såväl USA som Ryssland alltjämt har kvar sina enorma kärnvapenarsenaler. De båda stormakterna avser för övrigt förnya sina massförstörelsevapen (ett program som för övrigt Barack Obama, fredspristagaren, sjösatte i USA). Därutöver finns det inget som tyder på att Vita huset under Trump har någon som helst avsikt att ta global uppvärmning och miljöförstörelse på allvar.

Dessa förhållande är oerhört bekymmersamma. I det sammanhanget är Trumps ständiga övertramp och hans duster med andra världsledare, som Macron, föga mer än distraktioner. Tyvärr får emellertid de sistnämnda, de snackisvänliga personkonflikterna, väldigt mycket uppmärksamhet.

Helsingforsmötet

2 minuters läsning

Efter veckor av spekulationer har till slut en del konkret information från Helsingforsmötet mellan president Donald Trump och hans ryska motpart Vladimir Putin kommit ut. Magasinet Politico (som knappast tillhör deras fanklubb) har fått tag på ett ryskt memorandum inför mötet. Efter att ha granskat den ryska versionen av dokumentet och en engelsk översättning, skriver Politico:

The memo points to a surprising normalcy in the priorities that Putin brought to the meeting

Alltså, dokumentet tyder på att Putins agenda var ”överraskande” normal för dylika sammankomster. Med andra ord förefaller det som att det enda som gick utöver det normala i samband med mötet var omgivningens reaktioner.

Vad avslöjar då den läckta handlingen? Utöver samarbete för att minska spänningarna i Östeuropa och ett avtal som förbjuder vapen i rymden – med anledning av att Trump tidigare har uppmanat Pentagon att skapa en sjätte försvarsgren, en rymdstyrka (Space Force) – innehåller promemorian ett förslag om att förlänga avtalet för en begränsning av antalet kärnvapen. Demokratiska ledamöter lade nyligen fram ett liknande förslag i kongressen:

[T]he Russian document proposes a five-year extension for the so-called New START Treaty limiting nuclear arms. That mirrors a nonbinding resolution, S. 3169 (115), that Democrats recently proposed in Congress […]

Så vad betyder det här egentligen? Det går inte att dra alltför stora växlar på det hela än så länge eftersom det rör sig om ett avslöjande baserat på läckt information och anonyma källor. Men om uppgifterna stämmer innebär det möjligen åtminstone en början till avspänning, samt fortsatt samarbete kring nedrustning av kärnvapenarsenalerna. Något som torde vara positivt för mänskligheten. Sedan finns det givetvis försvarshökar på ömse sidor av Atlanten som betraktar alla former av kompromisser som tecken på svaghet. Den konservativa tankesmedjan Center for Security Policy tolkade Putins erbjudande om återupptagna nedrustningssamtal som ”en fälla”. Inte minst då de föreslagna åtgärderna skulle ”snöpa” USA:s planerade militarisering av rymden.

För svenskt vidkommande väntar jag med spänning på hur Natoentusiaster ska spinna ett önskemål om nedrustningssamtal som ett omedelbart hot mot Sveriges säkerhet. Men jag blir inte förvånad om de antingen ignorerar uppgifterna eller hävdar att promemorian i själva verket är ytterligare en lömsk skenmanöver; ett försåtligt drag från ”schackspelaren” Putin. Jag är hursomhelst nyfiken på deras reaktioner. Om nu svensk press rapporterar om avslöjandet. Hittills (kl. 00.45, 8 augusti) har jag bara sett en artikel på svenska. Men publicerad av finska Yle 8 augusti.

Galenskaper

12 minuters läsning

Samtidigt som svår torka och extrem hetta steg den internationella politiska temperaturen till febernivå när Donald Trump och Vladimir Putin sammanstrålade för ett toppmöte. Jag är givetvis medveten om att jag är sen på bollen, men givet hur absurd och allvarlig situationen är vill jag ändå uppmärksamma några aspekter av vår tids besatthet vid Ryssland. I dagsläget är vårt grannland i öster inte bara det allvarligaste hotet mot världsfreden utan dessutom underminerar ryska påverkansoperationer ständigt demokratierna i Europa och Nordamerika. Det är åtminstone en vitt spridd föreställning i Västvärlden och i Sverige.

Jag har redan tidigare skrivit förhållandevis mycket om Ryssland och Putins regim och relaterade ämnen på denna blogg eftersom den massmediala och politiska fixeringen vid Ryssland framför allt gynnar dem som vill ha upprustning och svenskt Natomedlemskap. För dem av oss som anser att militarism och krigshets är av ondo (ja, jag vet, det är en extrem åsikt i rådande samtalsklimat) är denna utveckling oroväckande. Därför försöker jag uppmärksamma de mest befängda inslagen för att förhoppningsvis stärka de krafter som arbetar för nedrustning och avspänning. Det är inte mycket, men det är det lilla strå som jag bidrar med till stacken.

De vilda spekulationerna och de konspiratoriska inslagen och är så ymniga i detta sammanhang att detta blogginlägg med nödvändighet kommer att bli långt. Låt oss börja vår resa in i Russiagates* förlovande land.

Efter Trumps tête-à-tête med Putin i Helsingfors den 16 juli har kommentatorer och analytiker på ömse sidor Atlanten lagt i överväxeln. Om vi ska tro en strid ström av uttalanden från såväl demokrater som republikaner har Rysslands ledare president Trump som i en liten ask, och hela den västerländska civilisationen är hotad av en ultranationalistisk, antidemokratisk och maktfullkomlig despot fast besluten att uppnå världsherravälde. Det är den korta och ”sansade” versionen. Sedan finns det mer fantasifulla analyser i omlopp. Svenska journalister har vidarebefordrat de upphetsade utspelen från USA och lagt till sina egna, ofta likaledes alarmistiska, kommentarer om det dystra tidevarv vi leva i.

Kommunism i ny tappning

Trumps förmodade hemliga samröre med Putins regim har gett upphov till många besynnerliga reaktioner, men den kanske märkligaste är att Kalla krigets gamla kommunistskräck har kommit till heders igen. Såväl konservativa kritiker av Trump som liberaler har associerat Putin – och därmed Trump – med hammaren och skäran. I åtminstone två års tid har Putin, den kommunistiske despoten, florerat i sociala medier. Dagen före presidentvalet i USA 2016 skrev jag om kampanjorganisationen putintrump.org som hade – och fortfarande har – just den sovjetiska flaggans emblem som symbol. (I min bloggpost tog jag, som så många andra, för givet att Trump skulle gå på pumpen mot Hillary Clinton.)

Grand Ol’ (Communist?) Party. Tavlorna finns uppsatta på flera platser över USA.

I våras uppmärksammade aktivister i det demokratiska partiet ånyo det påhittade förhållandet mellan republikaner och revolutionär vänster genom att sätta upp enorma blodröda reklamtavlor över USA där O:et i GOP hade ersatts med hammaren och skäran omslutna av en lagerkrans. GOP står för ”Grand Ol’ Party” och syftar på det republikanska partiet. Motivet finns också på t-shirts, kaffemuggar och klistermärken. Bilden här ovan lades upp på sociala medier av Claude Taylor, en tidigare medarbetare i Vita huset under Bill Clinton, numera PR-makare för demokraterna i Mad Dog PAC (PAC står för Political Action Committee). Taylor har Twitterhandtaget ”TrueFactsStated”, vilket är pikant då beskrivningen av det republikanska partiet som en arvtagare till Sovjetkommunismen rimligtvis faller under kategorin falska påståenden. I dagsläget pågår nya kampanjer för att dra Trump inför rätta med affischtavlor med texten ”Impeachment Now” följt av texten ”Make America America Again!” [betoning i original], samt en mot republikanen Devin Nunes med en förtydligande text på ryska för att ingen ska missförstå poängen. Mad Dog PAC antyder föga subtilt att Trump och Nunes är att likställa med landsförrädare.

Kongressledamot Hurd tar avstånd från ”kommunisten” Putin.

Här är ett färskt exempel på denna form av politiskt illiterat retorik, fast denna gång inifrån det republikanska lägret. Samma dag som toppmötet ägde rum i Finland twittrade kongressledamoten Will Hurd att han hade uppmanat såväl Barack Obama som Trump att inte stryka kommunistiska tyranner medhårs. Den kommunistiske tyrannen i fråga var givetvis Putin. Magasinet Politico ville inte vara sämre och prydde omslaget till utgåvan 20 juli med Russiagategodis i skepnad av de två presidenterna omgärdade av hammare och skäror.

Putin och Trump, arkitekterna bakom en femte International?

Hade någon annan president än Trump kunnat få så många att till synes tappa huvudet?

Det är lätt att avfärda dylika uttalanden som billiga och effektiva knep för att komma åt en uppenbart avskyvärd makthavare med hjälp av det, i amerikansk kontext, väletablerade kommunistspöket. Men jag tror att det är en för simplistisk analys. Det är mörkare krafter i rörelse. Mer om det senare, men för stunden räcker det med att konstatera den episka ironin i det faktum att det tog två konservativa politiker för att väcka kommunistskräcken till liv igen.

En annan aspekt av Russiagate, som är mindre lätt att skratta bort, är de homofoba montage, muralmålningar, memes och teckningar av Donald och ”Vlad”** i erotiska poser eller i full färd med att ha sex. Givetvis är ”Vlad” den dominante i dessa scener. Jag tänker inte sprida vidare dyngan här – bilderna är allestädes närvarande på sociala medier för de som själva vill bilda sig en egen uppfattning – men jag har oerhört svårt att se något progressivt budskap i sådana framställningar.

Demokrati under attack

Ända sedan det chockartade valresultatet då Trump besegrade Clinton har Russiagate varit en riktig långkörare; en följetong av Dallas-proportioner. Var gång som elden är på väg att dö ut dyker det upp ett nytt avslöjande och blåser liv i spektaklet igen.

Men varför inte? Enligt The Guardian-journalisten Luke Harding, författare till bästsäljaren Collusion, föll USA:s demokrati offer för en utstuderad och sedan länge planerad attack där Putin och Trump stod i maskopi med varandra i syfte att beröva Clinton valsegern. Han är inte ensam om denna hypotes. Dagligen upprepas mantrat att Trump sitter där han sitter tack vare Putin. Somliga hävdar rent av att USA:s president är föga mer än den ryske ledarens marionett; verklighetens ”Manchurian candidate”. I alla sina facetter är det en fascinerande konspirationsteori där den ryska staten skulle ha genomfört en häpnadsväckande och framgångsrik statskupp mot världens enda supermakt.

Här  ett inslag från The Real News Network där Aaron Maté – som själv är skeptisk till hela Russiagate-konspirationen – frågar ut Harding om den hypotes som han framför i sin bok.

Det som främst talar för Russiagate är att så många inflytelserika personer är övertygade om att konspirationen inte bara är en hypotes, utan en korrekt beskrivning av ett verkligt förlopp. Popularitet är dock ett klent mått på vad som är sant eller inte.

Enligt professor Seth Abramson, analytiker för CNN och BBC, är Putin i praktiken USA:s president.

Om rysk underrättelsetjänst på Putins direkta order faktiskt ”hackade” USA:s presidentval 2016, och Trump de facto är hans nickedocka, är det förvånande att Trump alltjämt sitter kvar på sin post. Likaså förvånar bristen på konkreta bevis för vad som rimligen var en statskupp. Trots avslöjanden om korruption, pengatvätt och dataintrång (de tolv GRU-agenterna som Mueller åtalade precis före toppmötet) saknas fortfarande belägg för att Ryssland satte Trump på presidentposten.

Avslöjandet om den numera berömda trollfabriken i St Petersburg och de riktade Facebookannonserna visar emellertid på konkreta handlingar riktade mot USA och Västvärlden. Internet Research Agency, entiteten bakom trollfabriken, hade en budget i mångmiljonklassen och ryska aktörer köpte annonser på sociala medier för omkring hundratusen dollar.

Detta måste dock ställas i relation till en presidentvalskampanj där huvudkandidaterna tillsammans spenderade närmare två miljarder dollar. Det vill säga, i storleksordningen 15 miljarder kronor. Vidare visades en fjärdedel av de ryska annonserna inte får någon överhuvudtaget, och majoriteten av de som fick genomslag såg folk efter valdagen. Oneklingen ett besynnerligt sätt att påverka väljarsympatier inför ett val. Till dags dato har, mig veterligen, dessutom ingenting framkommit som antyder att USA:s befolkning i någon signifikant utsträckning faktiskt ändrade sitt röstbeteende på grund av en medveten rysk kampanj.

Men. Om den ryska rännilen av annonser på sociala medier hade någon som helst påverkan på valutgången var den ett under av kostnadseffektivitet. I en väl fungerande marknadsekonomi borde de mest prestigefyllda PR-byråer i väst för länge sedan ha rekryterat vartenda ryskt troll. Har det hänt?

I sammanhanget är det värt att notera hur Russiagate under de senaste två åren successivt har gått från att ha handlat om ett val riggat till Trumps fördel, via manipulation av väljarsympatier, till en långsiktig och diffus ambition att splittra det amerikanska samhället (men även europeiska demokratier) och så misstro mot dess institutioner. För anhängarna har varje steg varit en motvillig reträtt från en påtaglig konspiration till mer allmänt hållen rysk vilja att gynna sina egna intressen på sin stormaktsrivals bekostnad.

Sektliknande tendenser

Om Rysslands geopolitiska intressen och dess inblandning i presidentvalet i USA 2016 hade varit i centrum för anhängarna av Russiagate skulle rimligtvis alla sakförhållanden vara av intresse. Det som talade för att Ryssland faktiskt utgör ett allvarligt och akut hot mot demokrati och frihet i hela Västvärlden skulle vägas mot de förhållanden som talade emot denna hypotes. Såväl kritiker som företrädare för teorin skulle få komma till tals utan ad hominem-attacker.

Men så är inte fallet. I stället pågår ihärdiga försök att svartmåla alla som inte är med på tåget som ”agenter för Putin”, ”Putinkramare”, ”nyttiga idioter” och så vidare. Logiken bakom denna enhetsfront mot avfällingar är ruskigt effektiv, och förfärande enfaldig. Den lyder som följer: Eftersom Putin är en auktoritär ledare för en repressiv regim måste han personligen vara ansvarig för allt dåligt som händer i världen; alla som inte håller med om denna utsaga älskar auktoritära ledare för repressiva regimer. För att verkligen hamra hem poängen brukar de påstådda ”putinisterna” dessutom bli associerade med Stalin, Gulag, folkmord med mera (kom ihåg att Putins Ryssland är en direkt arvtagare till Sovjetunionen under Stalin i Russiagate-världen). En mildare men lika infantil hypotes är att om ett internationellt händelseförlopp gynnar den ryska statens intressen så måste det också vara den ryska staten som ligger bakom detta händelseförlopp. Jag skulle vilja hävda att Russiagate och dess relaterade yttringar är typexempel på konspiratoriskt tänkande.

Det fina i kråksången, ur konspirationsteoretikernas perspektiv, är att deras teorier är mer eller mindre omöjlig att falsifiera. Ingenting kan få dem att ge upp sina trossatser. Varje saklig invändning, varje uppgift som till synes motsäger den bland opinionsbildarna vedertagna berättelsen, leder bara till ytterligare en kreativ utveckling av konspirationen, som därmed blir än mer utstuderad. Vilket i sin tur bekräftar hur oerhört förslagen Putin faktiskt är när han likt en veritabel professor Moriarty alltid är steget före sina vedersakare. En sekt har inte plats för tvivlare.

Effektiv marginalisering

Konspiratoriska inslag må vara illa nog, men det finns betydligt mer oroväckande aspekter av den masspsykos som sveper över Västvärlden. För Rysslandshysterin har gett gott om ammunition till de högerkrafter som önskar baktala sina politiska motståndare. Och de utnyttjar den till maximal effekt. I själva verket förefaller Russiagate ha förmått även många med vänstersympatier att falla in i ledet och ge draghjälp åt sina politiska motståndares agenda. Förmodligen av rädsla för att annars bli ställda vid skampålen som Putins medlöpare.

Den hysteriska fixeringen vid Ryssland ser ut som galenskap. I historiens backspegel kommer den möjligtvis vara ytterligare ett exempel – utöver de katastrofala krigen i Afghanistan och Irak samt Libyeninsatsen – på hur rädslan för att bli betraktad som illojal, ”diktatorkramare” eller rent av förrädare, kombinerat med effektiv propaganda kan få normalt sett förnuftiga människor att fullkomligt förlora sin omdömesförmåga.

Samtidigt som hela konspirationsteorin är galen finns det en opportunistisk logik bakom det hela. Som Polonius sade om Hamlet.

Though this be madness, yet there is method in ’t.

Det hela började när Clinton kalkylerade med att Trump skulle bli ett lätt byte. Idén om att koppla ihop motståndaren med Putin var i svang redan i slutet av 2015  då Ukrainakriget pågick för fullt och Ryssland hade annekterat Krim i strid med internationell rätt. Den ryske presidenten var en paria. Clintons kampanjchef John Podesta fick följande förslag:

Best approach is to slaughter Donald for his bromance with Putin […]

Det var med andra ord långt före hackingskandal och Facebookannonser som strategin för vad som senare skulle bli Russiagate tog form. Sedan dess har det fortsatt på samma spår. Men tillvägagångssättet är inte bara riktat mot Trump och den nationalistiska högern utan även mot varje tänkbar progressiv och radikal rörelse som hotar de intressen som den politiska mittfåran företräder. Fairness and Accuracy In Reporting (FAIR) sammanfattar hur allt och alla från vänsterpolitiker till Black Lives Matter och miljöprotester i USA har blivit misstänkliggjorda för att gå Putins ärenden.

Guilt by association är onekligen ett effektivt sätt att svärta ned sina motståndare. Det är inte svårt att se hur illvilliga antydningar med stort medialt genomslag kan marginalisera organisationer och privatpersoner. I slutänden kan det mycket väl resultera i att de som har engagerat sig i frågor som har blivit måltavlor väljer självcensur för att slippa bli uthängda som ”nyttiga idioter” för den ryska staten. I min värld hamnar förslagna metoder för att tysta människor med ”fel” åsikter långt ifrån idealet om det öppna samhället.

Avledande manöver

Även om Russiagate i en snävare bemärkelse givetvis inte har någon större bäring på Sverige och svensk politik är Ryssland ett tacksamt slagträ även här på hemmaplan. I en tidigare blogg skrev jag om den skandalöst illa underbyggda vetenskapliga rapport där två av Utrikespolitiska institutets medarbetare insinuerade att såväl Svenska freds som Natomotståndare var Putins lakejer. Först efter massiv kritik från akademiker kröp författarna till korset, åtminstone delvis. Då var skadan redan skedd. Även hemlighetsfulla konspirationsteoretiker med såväl konservativa som högerextrema kopplingar (men för omväxlings skull ”goda” högerextremister, det vill säga högerextremister mot Putin) som på ytterst lösa boliner förtalar och hänger ut enskilda journalister och nyhetssajter har fått utrymme i etablerade tidningar som Dagens Nyheter. Sedan dess har svenska medier oförtrutet trummat på med vad som knappast kan betraktas som annat än krigsjournalistik.

För försvarsindustrins vänner är denna ordning givetvis som manna från himmelen. Politikerna tävlar i sin tur om vem som kan vara hårdast och mest kraftfull i sina uttalande mot ”tyrannen” på andra sidan Östersjön och som ett brev på posten (på den gamla tiden när Posten fortfarande levererade brev någorlunda pålitligt) kommer krav på höjda budgetanslag till försvarsmakten. Betydande delar av politikerkåren – från konservativa till socialdemokrater – förefaller ta den ryska dimridån på allvar. Huruvida de själva tror på vad de säger är irrelevant, det är konsekvenserna i form av ett förhöjt spänningsläge i vår del av världen som spelar roll.

De krafter som nu är i rörelse erbjuder trots all sin fientlighet mot president Trump respektive Putin vare sig något verkligt motstånd mot auktoritär konservatism eller någon progressiv politisk agenda eftersom de själva förespråkar en konspiratorisk världsbild där militarism och upprustning är den enda vägen framåt. Fast i deras fall är det lömska ryssar anförda av en ”kameleont” som står för hotbilden. Därav de ivriga ropen på anslutning till Nato.

Aggressiviteten är stundtals häpnadsväckande. Varje person som framför en hållning som inte direkt uppmanar till en eskalering av konfliktnivån mellan världens enda supermakt och en regional stormakt – båda med stora kärnvapenarsenaler – leder omedelbart till vilda spekulationer om kopplingar till Kreml. Anklagelserna får stor medial uppmärksamhet medan eftertankens kranka blekhet förpassas till en undanskymd plats. Låsningen vid grannlandet i öster vänder bort våra blickar från akuta internationella frågor som klimatförändringar och miljöförstörelse. Även den allmänna bevakningen av konfliktzoner och internationell politik får stå tillbaka (såvida inte Putin har ett finger med i spelet) eftersom så ohemult mycket tid och energi går åt till att rapportera och tycka till om det förmodat existentiella hotet från Ryssland. Som en avledande manöver från andra frågor är det en synnerligen effektiv strategi.

Vänstern och progressivt sinnade kan självfallet aldrig hamna på rätt sida i denna militaristiska yra. Det finns alltid mer stridslystna försvarshökar på högerflanken. Inga fördömanden av Putins auktoritära styre kommer heller att vara tillräckligt hårda för att blidka högern som envetet har bestämt sig för att misstänkliggöra alla till vänster om försvarsminister Peter Hultqvist för att vara Kremls agenter.

I detta läge behöver fredsvänner och progressiva krafter fortsätta att verka för allmän nedrustning och driva på för ett svenskt undertecknande av FN:s konvention om förbud för kärnvapen. Det är inte en opportun strategi givet stämningsläget. Men till skillnad från Rysslandshysterin skulle det slå hårt mot både Trump och Putin. Och alla andra militarister. De behöver krigshot och konflikter. Det behöver inte vi.


* Jag använder här medvetet Russiagate som en synekdoke för allt relaterat till teorier kring Rysslands negativa inflytande på det internationella planet. 

** Vlad är om jag har förstått saken rätt diminutivformen av Vladislav, medan Vova eller Volodya är kortformer av Vladimir.

Julius Caesar

2 minuters läsning

Shakespeare i Central Park.

I flera veckor har ett teatersällskap framfört Shakespears Julius Caesar i Central Park, oasen mitt i New York City. Föreställningen är en del av parkens fria teaterutbud. Men nu har plötsligt två stora sponsorer hoppat av och dragit tillbaka sitt stöd till produktionen eftersom den, enligt deras utsago, är provocerande och strider mot deras värdegrund

Upprinnelsen till hela denna sorglustiga historia började då den högerextrema sajten Breitbart (med vilken svensk högers extremistflörtare, Ivar Arpi, har utbytt inspiration och ’alternativa fakta’) avslöjade teaterpjäsens dolda, subversiva budskap. Fox News hakade på och presenterade ’nyheten’ i följande ordalag: 

A New York City play appears to depict President Trump being brutally stabbed to death by women and minorities

Caesar är nämligen blond och har blå kostym i årets uppsättning. 

Det faktum att den aktuella föreställningen låter just kvinnor och minoriteter vara inblandade i mordet på Caesar förefaller ha meriterat ett extra omnämnande av kabelkanalen. Som om inte mordet på imperatorn, vilket Fox och Breitbart i sina feberdrömmar tolkar som en förtäckt uppmaning till presidentmord, vore nog utförs det dessutom av grupper som borde veta sin underordnade plats i samhället: kvinnor och minoriteter. I sanning subversivt och måhända anledningen till att två konservativa kanaler gav utrymme till denna icke-nyhet. 

Resultatet av Foxs moralpanik uteblev inte. Både Delta Airlines och Bank of America drog tillbaka sina pengar till föreställningen. 

Intressant nog hade samma teatersällskap satt upp just Julius Caesar även 2012, men då med en Obamaliknande Caesar. Men det föranledde ingen hysteri eller indragen sponsring. I själva verket var det efter den säsongen som Delta inledde sitt samarbete med The Acting Company

För några år sedan satt vi i en amfiteater i Stockholms innerstad och avnjöt Parkteaterns uppsättning av Kåldolmar och kalsipper i gassande solsken. Onekligen en subversiv pjäs med ett budskap som säkerligen får människor med hjärtat till höger att rysa. Dessutom var inträdet fritt. (Jag undrar i mitt stilla sinne hur många kulisser och loger som Gunnar Axén, mannen som beter sig som en våldsam femåring när han inte får som han vill, vandaliserade den sommaren). Men kommer Nationalteaterns klassiker och liknande föreställningar att förgylla svenskarnas somrar även i framtiden? 

Som New York-exemplet visar är det inte integritet och kulturkärlek som driver PR-avdelningar på stora bolag. Om företagssponsring får dominera finansieringen av kultursektorn, som tidigare kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) ville, lär det inte finnas mycket utrymme kvar för kultur som kan stöta sig med inflytelserika grupper, eller som riskerar att stöta bort viktiga marknadssegment. Om näringslivets penningpung dikterar villkoren för kulturen lär det som bråkar och stökar, besvärar och hädar få lämna plats för det som smickrar och smeker, skyler och lindrar. Kåldolmarna och kalsipperna lär bli de första offren för en sådan ’frihetlig’ revolution. Men inte ens Shakespeare kommer att gå säker.