Önsketänkande

3 minuters läsning

Efter att Stefan Löfven efter månader av förhandlingar till slut blev återvald som statsminister för att genomföra en nyliberal agenda – de notoriska 73-punkterna – uppmanar Daniel SwedinAftonbladets S-märkta ledarsida honom att:

  • Försvara välfärden
  • Öka jämställdheten
  • Öka jämlikheten

Det blir i det närmaste surrealistiskt eftersom överenskommelsen mellan S, MP, C och L i många avseenden utlovar raka motsatsen med ökat rutavdrag, borttagen värnskatt, vinstuttag i välfärden, försämrad arbetsrätt och sämre a-kassa med mera. Kort sagt: Bättre villkor för bolag och förmögna samt mer piska för de som har det sämst ställt.

Politik är visserligen att vilja, men det blir parodiskt när en del agerar som om politisk vilja skulle kunna upphäva verkliga förhållanden. Bara för att Swedin vill att Socialdemokraterna alltjämt ska stå för progressiva värden och strävan efter jämlikhet blir den inriktningen inte mer sannolik i ljuset av det politiska program som Löfvens regering är satt att genomföra.

Samtidigt är attityden symptomatisk för vår tid. Inte ens reella materiella begränsningar kuvar den obändiga tron på att litet god vilja och en frejdig inställning räcker. Förmågan att se möjligheter där andra ser problem ter sig som ett närmast religiöst påbud. I brist på konkreta framgångar för jämlikhet och solidaritet klamrar sig desperata människor således fast vid högstämda deklarationer om vikten av ett samhälle som håller samman.

Slutklämmen i Swedins ledarstick sammanfattar önsketänkandet.

Jämlika samhällen är tryggare och mer hälsosamma. Och precis ett sådant samhälle vill ju både Annie Lööf och Stefan Löfven ha.

Jag förmodar att om ett jämlikt samhälle stod högst på Lööfs agenda så skulle hon leda ett annat parti. Men förmodligen menar Swedin att hon, precis som Löfven, vill ha ett ”tryggare och mer hälsosamt” samhälle. Eftersom Swedin associerar trygghet och hälsosamhet med jämlikhet så drar han slutsatsen att det också är vad hon egentligen vill ha. Denna slutsats – om jag tolkar hans resonemang rätt – är feltänkt på flera plan.

För det första utgår han ifrån att kopplingen mellan jämlikhet och trygghet respektive hälsosamhet är okontroversiell. Det är den inte. Minns bara hur många skribenter till höger, särskilt inom den nyliberala falangen, som gick i taket 2011 över Kate Pickett och Richard Wilkinsons bok Jämlikhetsanden. Faktum är att forskning som pekar på fördelar med jämlika samhällen och de negativa effekterna av stora klyftor är anatema för stora delar av borgerligheten. Ibland rent av till den milda grad att de söker tona ner eller förneka ökande ojämlikhet. Vilket visar sig så gott som årligen när Oxfam släpper sin rapport om fattiga och rika (vilket jag har skrivit om tidigare).

För det andra antyder hans resonemang att politiker blickar ut över världen med en gemensam vision om vad som utgör ett gott samhälle, men att de därefter skiljer sig åt när det kommer till de konkreta åtgärder som ska leda dit. Politiskt sett är detta den farligaste illusionen. Underförstått utgår den från att det finns en underliggande konsensus kring målet, även om metoderna skiljer sig åt. Följaktligen blir politik en fråga om regerandets konst, det vill säga vilka politiker och vilka politiska partier som är bäst lämpade att lotsa medborgarna mot en hägrande rättvis, trygg och hälsosam ordning.

I själva verket råder det inte ens enighet om vad ett begrepp som jämlikhet betyder och hur det bör tolkas (inför valet 2018 analyserade jag Moderaternas flört med jämlikhet). Konservativa, liberaler och socialister har radikalt olika idéer om vad jämlikhet innebär. Samma sak gäller andra omstridda begrepp som rättvisa, frihet och även trygghet.

Om utgångspunkten är att alla som ser trygghet och god hälsa som viktiga samhälleliga mål också kommer att dra åt samma håll politiskt sett är det inte ett stridsrop för en livligare politisk debatt med tydligare alternativ utan raka motsatsen. Om politik i grund och botten är en fråga om effektiv administration är svaret sannolikt upplysta teknokrater. De folkvalda ska emellertid inte förvalta, de ska dra upp riktlinjer och formulera mål som tjänstemän och myndigheter genomför. För att kunna göra det behöver de veta vart de är på väg, inte odla illusionen att alla strävar mot samma mål.

”Lika för alla”

6 minuters läsning
VAL 2018

Ulf Kristerssons blick naglar fast mig. På valaffischen står det rättigheter, skyldigheter och möjligheter följt av budskapet ”lika för alla”. Moderaterna gör jämlikhet till en central del av sin kampanj inför valet 2018. Men vad menar de med ”lika för alla”? Det förefaller osannolikt att det nygamla parti som återuppstod när Fredrik Reinfeldt lämnade över till Kristersson har gått och blivit försvarare av egalitära ideal. Så hur ska jag som väljare förstå budskapet?

Moderaterna slår ett slag för jämlikhet i valrörelsen.

Även om jag tror att de flesta i vardagligt tal har ungefär samma förståelse av vad det innebär att vara för respektive emot jämlikhet så är begreppet såväl komplext som omstritt, och därmed öppet för tolkning. Syftar vi på jämlikhet i möjligheter eller jämlikhet i utfall? Dessa två typer av jämlikhet utgör på sätt och vis ändpunkterna på ett kontinuum som överlappar med det politiska spektrumet från höger till vänster.

Givetvis finns det andra sätt att se på jämlikhet, och i verkligheten är det troligtvis få verksamheter som i sin helhet utgår från en renodlad princip. Likväl tycker jag att det kan vara fruktbart att ställa möjligheter och utfall mot varandra och fundera över vad de får för konsekvenser, samt vad de återspeglar för samhällsvision och människosyn.

I ett samhälle präglat av betydande (och växande) skillnader mellan de som har och de som inte har så spelar det en avgörande roll vad vi syftar på när vi säger ”lika för alla”. Om samhället ger alla medborgare lika möjligheter innebär det att ingen blir exkluderad på förhand. I fråga om position, lön, uppdrag etcetera är det endast talang, duglighet och insats som avgör vem som får vad. Samhället har däremot inte någon skyldighet att ge extra stöd till dem som har dåliga förutsättningar för att de ska stå sig i konkurrensen med dem som har det väl förspänt. I stället får alla spela efter samma regler och på samma spelplan. Monthy Python illustrerar hur lika möjligheter kan te sig i praktiken.

Kvarvarande skillnader i system som utgår från lika möjligheter betraktas ibland som ”naturliga”. Följaktligen vore det ”onaturligt” att motverka dem. Men ett alternativ till lika möjligheter är just att med politiska medel utföra ”onaturliga” ingrepp i tingens ordning, nämligen jämlikhet i utfall. (Ett intressant exempel från en traditionell överklassdomän är golf.)

Oavsett vilka förutsättningar enskilda individer har så är tanken med lika utfall att samhället har ett övergripande ansvar för att alla medborgare ska kunna åtnjuta samma livskvalitet. Det är slutresultatet som räknas, inte vägen dit. (Det innebär naturligtvis inte att det är möjligt eller ens önskvärt att uppnå millimeterrättvisa i varje enskilt avseende, i detta sammanhang är lika inte samma sak som identisk.) Enligt detta synsätt har vissa helt enkelt rätt till mer av samhällets resurser än andra. Denna jämlikhetspolitik är tämligen radikal då den förutsätter en ojämlik behandling av enskilda individer, vilket gör att den skulle kunna betraktas som genuint orättvis.

Stora delar av vår svenska välfärdsstat bygger på idén om jämlikhet i utfall. Exempelvis är syftet med åtskilliga insatser som assistans och färdtjänst att främja god livskvalitet, eller åtminstone tillhandahålla de grundläggande förutsättningarna för god livskvalitet. Tanken är att utfallet – ett gott liv – ska bli i stort sett lika för alla. De med särskilda behov har därför rätt till särskilda insatser. Men det innebär att de utan särskilda behov är tvungna att vara med och betala för samhällelig service som de själva inte får ta del av. Således långt ifrån ambitionen om ett samhälle där maximen ”lika för alla” gäller.

Progressiv beskattning är också ett uppenbart brott mot principen om lika möjligheter. De som tjänar mycket pengar betalar mer än de som tjänar mindre. Inte bara i absoluta tal, utan som andel av lönen. För de som önskar en rättvis ordning där alla åtnjuter samma möjligheter vore platt skatt en rimligare lösning då en sådan ordning onekligen blir mer i enlighet med principen ”lika för alla”. Sjukvård är ett annat område där denna form av jämlikhet är satt ur spel eftersom vården enligt svensk lagstiftning ska ges efter behov, oberoende av den enskilda vårdtagarens betalningsförmåga eller förtjänst. Då resurserna är begränsade är det upp till professionen att bedöma vilka patienter som ska prioriteras. Även om alla således kan söka vård på lika villkor och därmed har lika möjligheter i detta avseende så kan de inte påverka vad som händer därefter, det vill säga vilka patienter som får förtur och hur avancerad behandling de blir erbjudna. Varken status, utbildning eller pengar köper företräde (åtminstone inte i teorin).

Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer satte enligt egen utsago ”kaffet i vrångstrupen” första gången han hörde partiets nya slogan. Men sedan dess har han insett att den är i linje med Moderaternas idéer.

Det handlar inte om vänsterns jämlikhet, lika utfall för alla, utan om lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Spelreglerna ska vara lika för alla.

På Sverigemötet i maj förtydligade partiledare Kristersson:

Vi ska ha ett samhälle som bejakar olikheten. Men värnar jämlikheten. Ett land med rättigheter, skyldigheter och möjligheter – lika för alla.

Både Strömmer och Kristersson tar uttryckligen avstånd från vänsterns egalitära ideal. Det handlar således inte om jämlikhet i utfall. Syftar de då på jämlikhet i möjligheter? På valaffischen står det visserligen möjligheter, men det står också rättigheter och skyldigheter. Vad handlar lika rättigheter om? (Skyldigheter lämnar jag därhän i detta inlägg.)

För ett par år sedan gav Timbro ut Bortom missunnsamhetens etik: argument för ett rättighetsbaserat jämlikhetstänkande, en skrift om knappt 30 sidor som går att ladda ner från deras hemsida. Rapporten är författad av Per Bauhn, professor i praktisk filosofi. Han argumenterar för jämlikhet i rättigheter. Konceptet rimmar väl med Moderaternas slogan och det är väl inte alltför långsökt att hans resonemang, torgfört via näringslivets tankesmedja, skulle ha påverkat partiets hållning i frågan. Vad innebär då jämlikhet i rättigheter?

Enligt Bauhn kan alla hävda rätt till frihet och välbefinnande. Exempelvis rätt till utbildning och villkorat understöd om det skulle bli absolut nödvändigt. Detta stöd får emellertid inte leda till så kallat bidragsberoende utan är en form av hjälp till självhjälp för att personen ifråga ska kunna komma på fötter igen. Allas rätt till välbefinnande innebär dock inte något krav på utjämning av inkomstklyftor och förmögenhetsskillnader i samhället. Tvärtom polemiserar Bauhn mot jämlikhet i utfall och varnar för att det i förlängningen kan leda till en missunnsamhetens etik och i värsta fall ett totalitärt samhälle.

Missunnsamhetens etik beskriver Bauhn som principen: ”det inte alla kan få, det ska ingen få”. Det låter onekligen som en missunnsam princip, men vad det egentligen handlar om är att inte dela upp människor i ett A- och ett B-lag inom ramarna för den offentligt finansierade välfärden. Vad Bauhns argumentation syftar till är att välfärden inte längre ska vara generell och lika för alla utan blott utgöra en grundplåt som de välbeställda därefter kan uppgradera med pengar ur egen ficka. Om jag har förstått hans resonemang korrekt förespråkar han ett minimum av välfärd för alla och behovsprövade insatser för de behövande. I så motto avviker hans text inte från traditionell borgerlig kritik av den svenska välfärdsstaten.

Med ovan sagda och Kristerssons förtydligande i åtanke verkar ”lika för alla” i Moderaternas tappning vara föga mer än en ny och djärv språkdräkt för klassiskt konservativ politik. Frasen ”lika för alla” är fullt förenlig med målsättningen att skapa en ordning där alla har rätt att köpa sig det där lilla extra på välfärdsmarknaden. Men Strömmers reaktion visar att slutsatsen är långt ifrån uppenbar. Det är lätt att förledas av den retoriska figuren och bli förförd, alternativt sätta kaffet i vrångstrupen, av Moderaternas ambition att skapa ett jämlikt Sverige.

Jag tror emellertid inte att partiets traditionella kärnväljare behöver oroa sig. Moderaterna har alltjämt siktet inställt på att skjuta den generella välfärden i sank och fortsätta färden mot ett mer stratifierat samhälle. Allt utöver en basnivå är upp till enskilda medborgare att ordna på egen hand. Ett fåtal vinner, många förlorar och några riskerar att, likt boxare i fel viktklass, gå ner för räkning.

Golf

4 minuters läsning

Den konservative nestorn Hans L Zetterberg skrev om hur leken var ett utmärkt sätt att reducera spänningar i en hierarkisk struktur (exempelvis på en arbetsplats), men hur den i slutänden inte förändrade någonting. Vilket han såg som något gott. Hans betraktelser över leken som en egalitär ventil i en hierarkisk struktur har fått mig att tänka på golf.

Golfturnering i Skottland, 1700-tal.
När jag växte upp gick golf ibland under smeknamnet »moderatbandy« på grund av utövarnas sociala position och därmed förmodade politiska övertygelser. På senare år har denna umgängesform nått en bredare publik. Jag är inte säker på att Moderater är lika överrepresenterade på greenen längre. Möjligtvis beträder en ideologiskt mer diversifierad medelklass det välsnaggade gräset numera. Men likväl har golf historiskt sett varit förknippad med societet, näringsliv och de välbeställda skikten av samhället. Spelets krav på enorma arealer mark lagd i träda har om inte annat gjort det nödvändigt med en betydande kapitalinsats för att få vara med och leka. Golf har föga förvånande sitt ursprung bland de besuttna i Skottland på 1600-talet. Inom detta skikt fanns de som kunde avvara stora områden för sitt tidsfördriv. Den moderna folkliga varianten är anspråkslös och betydligt billigare i drift, varför minigolfbanor traditionellt sett inte heller har varit någon exklusiv rendezvous för presumtiva affärspartners.

Min egen ytterst kortvariga karriär inom sporten omfattade några enstaka lektioner under vilka jag misslyckades med att uppbåda erforderlig entusiasm. Jag vet inte om jag vantrivdes i kulturen eller helt enkelt inte fastnade för själva spelidén. Hursomhelst blev jag aldrig någon spelare i det moderata bandylaget. Anledningen till att denna anrika sport ånyo pockar på min uppmärksamhet har dock inte med ett nyväckt intresse för järnfemma och putter eller den sociala miljön att skaffa, utan handlar om en kuriös aspekt av själva tävlingsarrangemanget.

Golf har sedan urminnes tider haft ett invecklat handikappsystem. Syftet är så vitt jag har kunnat utröna en form av nivellering. Med artificiella medel utjämnar systemet skillnader i talang och förmåga mellan de tävlande i syfte att skapa förutsättningar för en spännande tävling med oviss utgång. Tack vare handikapp kan en medioker amatör besegra en betydligt skickligare motståndare. Ursprunget verkar vara relaterat till odds i samband med vadslagning.

Systemet syftar emellertid inte till likabehandling, vilket skulle motsvara en liberalkonservativ uppfattning om jämlikhet där börd och social position inte bör hindra den talangfulle från att realisera sin potential. Inte heller handlar det om att inrätta en »jämn spelplan«, där de tävlande har tillgång till likvärdig träning, likvärdig utrustning och likvärdiga förhållanden under golfrundan, vilket skulle motsvara den liberala idén om jämlikhet i förutsättningar. I stället rör vi oss här med en betydligt radikalare idé om att i möjligaste mån minimera skillnader i utfall. Målsättningen är helt enkelt att inom vissa ramar eliminera effekterna av talang, träning och tålamod i syfte att jämna ut själva spelet, inte spelplanen. Ett mer flagrant ingrepp i den »naturliga ordning« — som konservativa annars plägar vurma för — torde vara svårt att finna.

Det finns dock historiska skäl som kan förklara denna paradox. Handikappsystemet tog form under en period då golf fortfarande var förbehållet en liten elit av välbeställda aristokrater. Inom denna grupp av socialt jämbördiga var likhet i utfall varken omstörtande eller samhällspolitiskt oacceptabelt. De tävlande var redan likar. Tack vare handikapp ökade däremot spänningsmomentet vid tävlingarna samtidigt som det underlättade umgänget inom överklassen. Förutsättningen för denna inkluderande gemenskap på greenen var dess exklusivitet visavi samhället i övrigt.

Konservatismen har historiskt sett varit antagonistiskt inställd till såväl jämlikhet som demokrati. I stället har den förespråkat hierarki och elitstyre. Men som handikappsystemet i golf illustrerar är det inte nödvändigtvis jämlikhet per se som den finner motbjudande, utan dess samhälleliga utsträckning. Exemplet må vara trivialt och begränsat till en social lek, men jag tror ändå att det berättar något väsentligt om inte bara den konservativa ideologin, utan om alla politiska ideologier. De handlar om var gränsen mellan innanförskap och utanförskap ska gå. Vilka ska inkluderas och vilka ska exkluderas från privilegier? I grova drag ökar mängden människor i utanförskap ju längre åt höger vi rör oss på den politiska skalan. Konservatismen begagnar sig av fler och strängare exklusionsklausuler (se Domenico Losurdos Liberalism – A Counter-History) än liberalismen, som i sin tur utesluter fler än socialismen. (Allt detta naturligtvis i teorin och inte nödvändigtvis i den politiska praktiken.)

Det finns dock ur konservativt perspektiv ett försonande drag med den egalitära grundtanke som vidlåder handikappsystemet i golf: Det är bara en lek. Ingen deltagare behöver befinna sig i okunskap om vem som egentligen är den bäste. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Oavsett vem som vinner rundan. Men tack vare den skotska överhetens fäbless för egalitärt innanförskap och spel och dobbel blir själva tävlingsmomentet mer spännande.

För egen del tänker jag att golf faktiskt har en radikal potential som jag tidigare fullkomligt har förbisett. Betänk om vi som samhällsmedborgare betraktade livet som en golfrunda mellan sociala likar där det låg i allas intresse att konsekvent tillämpa ett handikappsystem som utjämnade oddsen. »Åh, så ni är född i en fattig familj? Nå, då så, då delar vi upp alla tillgångar innan livet startar på allvar så att tillställningen blir så jämn och rafflande som möjligt!« Plötsligt känner jag en längtan som aldrig någonsin tidigare har överkommit mig; en längtan ut på det välklippta gräset …

Fattigdom

5 minuters läsning

Oxfams senaste rapport om klyftorna mellan fattiga och rika i världen visar att 62 multimiljardärer äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning. Återigen en upprörande illustration av svindlande global ojämlikhet.

Försöken att tona ner betydelsen av dessa siffror kom emellertid som ett brev på posten. I sin kolumn i Metro ifrågasätter Johan Norberg Oxfams studie.

Men något är konstigt. Min dotter har en förmögenhet på ungefär hundra kronor i sin spargris. Det är nästan ingenting, men jag ser i Oxfams tabeller att hon därmed har mer pengar än de fattigaste två miljarderna har tillsammans!

Detta förefaller undergräva rapportens trovärdighet. Och underligheterna stannar inte därvid.

… Oxfam räknar väldigt märkligt. De räknar förmögenhet minus skulder, så västerlänningar med stora studieskulder räknas som djupt fattiga, även om de har hög lön.

Aha, ja det låter ju helt befängt. Skulle akademiker i Europa och Nordamerika vara bland jordens fattigaste? Tack vare Norbergs avslöjanden kan vi alla pusta ut och gå vidare. Fattigdom må fortfarande vara ett problem globalt sett, men definitivt inte av så dramatiska proportioner som Oxfam vill få oss att tro. Till de välbeställda svenskar som kände ett styng av dåligt samvete när nyheten först kablades ut avslutar Norberg med en förtröstansfull blinkning:

Innan du går på Oxfams siffertrixande nästa gång, kom ihåg att du själv — om du har en total förmögenhet på en hundralapp — kan räknas som en del av den globala eliten.

Vad innebär nu detta, är Oxfam ute på djupt vatten? Försöker de med fula trick måla upp en falsk bild av fattigdomen i världen?

Till att börja med är Norberg inte ensam i sin kritik. Exemplet med den högavlönade akademikern med stora studieskulder är nästintill identiskt med det som Financial Times ekonomiredaktör Chris Giles tar upp på sin blogg (en kritisk genomgång av hans invändningar finns här).

Men även Oxfam tar upp detta i metodavsnittet till sin rapport. De är väl medvetna om att just nyutexaminerade med hög lön bosatta i den rika delen av världen enligt deras sätt att räkna gör sällskap med den fattigaste tiondelen av jordens befolkning, de som enbart har negativa tillgångar (skulder). Men detta påverkar inte i nämnvärd grad rapportens övergripande slutsats. När författarna exkluderar den fattigaste decilens skulder ur beräkningen får det endast en marginell effekt. I stället för 50,1 procent av världens tillgångar äger den rikaste procenten 49,8 procent. För Norberg, Giles och deras likar utgör säkerligen nybakade akademiker i väst tacksam retorisk ammunition i syfte att skjuta Oxfams statistik i sank, men dylika anekdoter förändrar inte det faktum att de globala klyftorna mellan fattiga och rika är enorma.

Men hur var det nu med Norbergs dotter — hon med 100 kronor i spargrisen — tillhör hon enligt Oxfam den globala eliten? Givetvis inte. Jag vet faktiskt inte vad Norberg har fått detta påstående ifrån, men i rapporten framgår det inte någonstans att drygt $10, eller 100 kronor, skulle lyfta upp henne till plutokraternas parnass.

Däremot är det sant att varje person som har några som helst tillgångar hamnar över de fattigaste 10 procenten. Vilket inte är så konstigt eftersom Oxfams rapport handlar om just fördelningen av rikedomar, inte fördelningen av inkomst eller konsumtion.

Branko Milanovic, ekonom specialiserad på studiet av ojämlikhet (tidigare vid Världsbanken), försökte i januari 2015, då Oxfam släppte föregående upplaga, reda ut vad rapporten visar och vad den inte visar. Hans inlägg är pedagogiskt och har den talande titeln »Repeat after me: Wealth is not income and income is not consumption«. Även då, i fjol, försökte debattörer som ogillade slutsatserna ifrågasätta resultaten. Ofta med hänvisning till att förekomsten av fattiga i rika delar av världen som Europa och Nordamerika gjorde rapporten irrelevant eller meningslös. Underförstått, om en svensk eller britt är fattig, då pratar vi inte längre om riktig fattigdom, sådan som finns i Afrika söder om Sahara eller på soptipparna runt Manila i Filippinerna. Men som Milanovic påpekar: Rikedom är inte inkomst och inkomst är inte konsumtion. Exempelvis är det fullt möjligt för en person i den rika västvärlden att sakna tillgångar och ändå ha en hög inkomst, eller ha en låg inkomst och, tack vare lån, konsumera på en hög nivå.

Den globala fördelningen av rikedomar är likväl ett relevant mått eftersom ekonomiska tillgångar inte bara innebär en hög levnadsstandard utan också köper makt och inflytande i samhället. Det är inte de med höga kreditkortsskulder som just nu sitter på World Economic Forum i Davos och kan påverka den politiska utvecklingen i världen.

Men bortom Johan Norbergs raljanta försök att förlöjliga Oxfams rapport uppfattar jag ändå att hans centrala budskap är att vi pratar om fel saker.

Problemet är inte att min dotter har hundra kronor, utan att två miljarder inte har någonting. Problemet är inte ojämlikhet, utan fattigdom.

Om vi bara minskar antalet fattiga är nivån på ojämlikheten irrelevant. Detta resonemang framför högern ad nauseam närhelst växande klyftor kommer på tal eftersom det ger sken av att problemet med fattigdom är väsensskilt från frågor om fördelning. Denna argumentation är både märklig och ologisk.

Fattigdom och rikedom är relativa begrepp och därmed två sidor av samma mynt. I den mån jag är rik är jag rik i förhållanden till någon annan. På motsvarande sätt är jag fattig relativt någon som har mer tillgångar än vad jag har. Om samtliga människor skulle besitta exakt lika stora tillgångar vore det fullkomligt meningslöst att beskriva jordens befolkning som vare sig rik eller fattig. I förhållande till vem/vilka? Om däremot 62 individer äger lika mycket som 3,6 miljarder tillsammans (den fördelning som Oxfams rapport beskriver) innehåller världen både utfattiga och superrika. Det är den fördelningen som Norberg försvarar när han skriver att problemet inte är ojämlikhet.

Men är jag inte orättvis? Han vill ju ändå lyfta de fattiga ur deras misär och göra det möjligt för dem att också bli rika. Med ökad tillväxt skulle alla kunna få det bättre. Det låter väl bra.

För det första är det oklart varför framtida tillväxt skulle fördelas i samma proportioner som existerande rikedomar (allt annat skulle antingen öka eller minska ojämlikheten). För det andra visar Oxfams rapport att klyftorna har växt kraftigt de senaste decennierna. Sedan 1988 har den fattigaste hälften av jordens befolkning fått knappt 10 procent av välståndsökningen medan den rikaste procenten har lagt beslag på nästan 12 procent (2011 års siffror). 10 procent till 50 procent och 12 till 1 procent således. De fattigas andel av tillgångarna har minskat, tillväxten till trots. Ändå känner sig Norberg nödgad att utropa: »Problemet är inte ojämlikhet«. För vem är det inte ett problem? För de rika uppenbarligen. De har ju blivit rikare.

Norbergs hållning må framstå som en smula pervers, men givet hans politiska hemvist är den inte förvånande. I svensk samhällsdebatt är han en profilerad »klassisk liberal«, men nyliberal torde vara en mer korrekt beteckning. Som medarbetare vid The Cato Institute, styrelsemedlem i Mont Pelerin Society samt vinnare av Hayekstiftelsens medalj är han en vältalig representant för den radikala högern. Statsvetaren Corey Robin har träffande kallat de ideologiska kretsar som Norberg tillhör för den fria marknadens kontrarevolutionärer. De är konservativa rebeller som alltid drar sin lans till försvar för samhällets ekonomiska elit och den ojämlikhet som är förutsättningen för deras existens.

Så kom ihåg: Innan du går på Johan Norbergs vilseledande argumentation nästa gång, betänk att du själv — om du inte tillhör miljardärerna skara eller deras kadrer av vältaliga försvarsadvokater — kan komma att räknas till förlorarna när klyftorna växer.