Skadlig frihet

9 minuters läsning
En Airbus lyfter mot skyn på väg mot okänd destination.  Foto: Julian Herzog/Wikimedia Commons

Klimatförändringarna ställer mänskligheten inför svåra utmaningar. Men hur ska öppna och demokratiska samhällen som Sverige agera? Hur ska vi som världsmedborgare agera? Skulle det vara rätt av makthavare att använda mer radikala tvångsmedel för att förhindra klimatskadliga beteenden och därmed minska risken för en katastrofal höjning av jordens medeltemperatur?

Filosofen Torbjörn Tännsjö framförde i höstas tanken att någon form av ”global despoti” beklagligt nog kunde bli nödvändig för att skydda framtida generationer från de ödesdigra konsekvenserna av global uppvärmning (DN 28 november 2018). Hans radikala förslag var inte opåkallat givet det internationella samfundets oförmåga att lägga fram bindande avtal för en kraftigt minskad användning av fossila bränslen.

Inlägget blev omgående föremål för kritik. Bland annat argumenterade Per Bauhn, också professor i filosofi, för att Tännsjö – och vänstern i allmänhet – illistigt ville utnyttja klimathotet till att införa den diktatur som de, enligt honom, alltid hade drömt om. Dylika tolkningar får väl skrivas på kontot polemik från högerhåll (vi lever ju trots allt i en tid där det är en komparativ fördel som skribent att missförstå och tillskriva andra åsikter de inte har gett uttryck för). Men bortsett från det, vad ska mänskligheten ta sig till inför detta existentiella hot? Går det att försvara frihetsbegränsningar för att undvika global uppvärmning?

I följande resonemang utgår jag från vad idéhistorikern Quentin Skinner kallar för det liberala frihetsbegreppet. Det har sina rötter hos den engelska 1600-talstänkaren Thomas Hobbes och har sedan dess vidareutvecklats av filosofer som John Locke och John Stuart Mill.

I vår tid är denna frihetsidé mer känd som negativ frihet efter en berömd essä av Isaiah Berlin. Negativ frihet är i korthet frånvaron av yttre hinder. Så länge ingen hindrar oss från att göra vad vi vill göra så är vi fria. Men vår frihet är inte oinskränkt eftersom människor i vår omgivning omfattas av samma rätt att göra vad de vill med sina liv. Med andra ord är jag fri att göra vad jag vill så länge jag inte hindrar dig från att göra vad du vill. Om mina handlingar däremot inskränker din frihet har jag passerat gränsen för vad som är tillåtet och mina handlingar är inte längre förenliga med idén om negativ frihet.

I On Liberty formulerade Mill en berömd princip enligt vilken det endast är tillåtet att inskränka någons frihet för att skydda andra.

…the only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilised community, against his will, is to prevent harm to others.

Det faktum att allt vi gör på något sätt – direkt eller via omvägar – påverkar andra är givetvis inte ett tillräckligt skäl för att inskränka friheten. Först om våra handlingar åsamkar andra skada har de rätt att stoppa oss, antingen på egen hand eller via samhällets institutioner. Men var ska vi dra gränsen för vilka handlingar som bör vara tillåtna respektive otillåtna?

Uppenbarligen är långt ifrån alla handlingar som skadar andra människor straffbara. Hur kommer det sig? Problemet är, som jag ser det, när länken mellan handling och skada är sannolik men omöjlig att bevisa. Eller när en enskild handling blott utgör ett litet bidrag i ett långsamt växande berg av skadliga effekter. De må framöver drabba andra på avgörande sätt, men det är likväl omöjligt att avgöra vem som bär ansvaret. Vems bidrag fick bägaren att rinna över?

Miljöförstöring och klimatförändringar har just den karaktären. Det är inte alls uppenbart vem som har gjort vad mot vem. Om en person slår en annan i huvudet med ett tillhygge är det tämligen uppenbart att denne har tagit sin frihet ett steg för långt. Men om personen i fråga blott gör som många andra och flyger utomlands regelbundet, kör bil varje dag, äter stora mängder rött kött varje vecka och så vidare. Har denne då tagit sina friheter några steg för långt?

Mängden växthusgaser skulle behöva minska från dagens nivåer

När det gäller global uppvärmning talar vi onekligen om en kumulativ effekt över åtskilliga decennier och över stora geografiska områden. Det går inte att peka ut enskilda individer som skyldiga. Likväl vet vi hur akut situationen är. Mängden växthusgaser skulle behöva minska från dagens nivåer, inte fortsätta att öka. Vilket innebär att varje nytt tillskott av CO2 i atmosfären förvärrar utsikterna för såväl nuvarande som kommande generationer. Det går inte längre att skjuta problemen på framtiden.

Om vi i denna akuta situation ändå medvetet väljer att göra saker som vi med en mycket hög grad av visshet vet kommer att få katastrofala följder för hela vår civilisation, agerar vi då inte på ett sätt som skadar andra? På vilket sätt värnar samhället individens frihet genom att tillåta handlingar som faktiskt utsätter människor för livsfara, förstör deras egendom och inskränker deras frihet? Vad hände med ”prevent harm to others”?

Vad jag funderar över är om inte grundläggande liberala frihetsprinciper faktiskt föreskriver att samhället bör förbjuda beteenden som hotar andra människors liv och hälsa, och använda tvångsmedel för att upprätthålla denna ordning. Jag säger inte att jag nödvändigtvis anser att detta är den bästa eller mest framkomliga vägen, bara att det torde följa ur Mills princip. Allt är tillåtet, men endast så länge det inte leder till att andra lider skada.

Vår livsstil leder faktiskt till att andra lider skada

Västvärlden har i decennier överkonsumerat och agerat på ett fullkomligt ohållbart sätt. Vår livsstil leder faktiskt till att andra lider skada. Det är därför tveksamt om vi med hänvisning till frihet i dess negativa bemärkelse fortsatt bör avhålla oss från att faktiskt lagstifta om inskränkningar i hur stora mängder växthusgaser var och en av oss har rätt att ge upphov till. I enlighet med Mills liberala princip bör vi omedelbart sätta stopp för oss själva. Om nödvändigt med tvångsmedel.

Gör vi inte det själva så torde andra ha rätt att sätta stopp för oss för att värna deras rätt till liv och hälsa. Återigen Mill:

…the sole end for which mankind are warranted, individually or collectively, in interfering with the liberty of action of any of their number, is self-protection.

Som jag tolkar det vore individer och kollektiv – exempelvis enskilda stater eller sammanslutningar av stater – rättfärdigade i att försöka förhindra vår framfart över jordklotet. De skulle således ha rätt att inskränka våra friheter för att skydda sig själva. I praktiken är det hela givetvis en annan fråga. De regioner som drabbas hårdast av klimatförändringarna har inte tillgång till de maktmedel som skulle krävas för att tvinga världens mer välmående regioner till att drastiskt minska sina utsläpp av växthusgaser.

Men som fabrikören säger i Den enfaldige mördaren: ”Det är principen.”

Fabrikör John Höglund förklarar principer i juletid. Scen ur Hans Alfredsons mästerverk Den enfaldige mördaren.

Är inte mitt resonemang bara en förment liberal bakdörr till just den globala despoti, den klimatdiktatur, som Tännsjös kritiker varnar för? Jag skulle vilja vända på frågeställningen: Lever inte stora delar av världen redan under en global despoti? Invånarna på de små önationer som riskerar att slukas av havet har mig veterligen inte gett sitt samtycke till den pågående utvecklingen. De ofta råvarurika länder vars befolkningar alltjämt lever i fattigdom har mig veterligen inte heller blivit tillfrågade om de vill ta stora delar av smällen för den konsumtion och de transporter som främst gynnar de som bor i välmående regioner på det norra halvklotet.

Per Bauhn och Roland Poirier Martinsson, även han professor i filosofi som kritiserar Tännsjös debattartikel, framhåller emellertid i sina svar att de tar avstånd från tvång och despoti. I stället ligger lösningen i mer frihet. Bauhn skriver:

Vill vi mänskligheten väl, så bör vi nog förplikta oss till det som hittills bidragit till en mer anständig värld: demokrati, sekularisering, respekt för individers och samhällens rätt till frihet. [min betoning]

Poirier Martinsson skriver:

Det tycks brinna i knutarna, men människor som frivilligt drar åt samma håll förblir den starkaste kraften och fria marknader tvingar redan fram allt miljövänligare produkter. [mina betoningar]

Resonemangen är försåtliga eftersom de båda bortser från att det är just frihet och fria marknader som har lett fram till den situation där vi befinner oss i dag. Det är de rika, fria och övervägande demokratiska delarna av världen som har konsumerat oss till avgrundens rand. Vidare är det skillnad mellan vad fria och demokratiska stater gör mot sina egna medborgare och hur de agerar på världsscenen. Genom historien har ofta de mest utvecklade och civiliserade nationerna betett sig allt annat än civiliserat utanför de egna gränserna. Facit för kolonialism och imperialism förskräcker.

Det är de rika, fria och övervägande demokratiska delarna av världen som har konsumerat oss till avgrundens rand

De båda professorerna tar heller inte upp problemet med fria handlingar som faktiskt medför att andra människor lider skada. Återigen, i dag är det inte längre möjligt att hävda okunskap eller helt enkelt ignorera problemet med global uppvärmning. Handlingar som aktivt bidrar till fortsatta utsläpp av växthusgaser är tveksamma med avseende på negativ frihet (för att inte ens nämna alla natur- och samhällsvetenskapligt grundade skäl att ställa om) eftersom de förstör grundläggande livsbetingelser, och därmed skadar andra människor på högst påtagliga sätt.

Underförstått i Bauhns och Poirier Martinssons resonemang kring frihet och fria marknader är dock att dagens tillstånd i något avseende representerar just frihet. När de – med rätta – tar avstånd från global despoti bortser de från att detta scenario för stora delar av världens befolkning inte är en teoretisk och fruktad framtida risk utan en påtaglig verklighet.

The City av Tony Norfield.

I boken The City blottlägger Tony Norfield (blogg), som tidigare arbetade med valutahandel, hur de mekanismer fungerar som låter forna kolonialmakter utöva fortsatt enormt inflytande över världsekonomin. Kontroll över produktion och konsumtion ligger i stor utsträckning kvar hos gamla maktcentra. De som vill upprätthålla illusionen av att valet står mellan antingen frihet och demokrati eller ofrihet och despoti måste aktivt bortse från denna aspekt av dagens världsordning.

När jag kallar den rådande globala ordningen för despoti är det givetvis en grov förenkling, men jag gör det för att lyfta fram att det val mänskligheten står inför inte är så entydigt som en del vill göra gällande. Däremot skulle jag noga akta mig för att påstå att världens alla fattiga på något vis är ofria på grund av hur situationen ser ut. Hela mitt resonemang handlar om frihet i vår del av världen – frihet att äta kött, frihet att flyga, frihet att åka bil, frihet att konsumera – just för att det bara är relevant att prata om frihet när vi pratar om människor som faktiskt har valmöjligheter. De riktigt fattiga är inte ofria, de är maktlösa och saknar därför förmåga att agera¹ i väsentliga avseenden. Men det är en annan sak.

Så vad ska alla vi som faktiskt har privilegiet att kunna välja mellan flera olika handlingsalternativ göra? Ska vi offra vår frihet för en global despoti? Jag känner mig oerhört skeptisk till dylika förslag och tveksam till att de skulle leda till något positivt. Även om jag tänker bort alla andra aspekter och bara tar hänsyn till klimatet. Skälen är delvis desamma som Bauhn och Poirier Martinsson framför.

Samtidigt kan jag förstå den desperation som fick Tännsjö att skriva sitt debattinlägg. Situationen är kritisk och att bara luta sig tillbaka och lita till marknadskrafter och frivillig samordning förefaller inte vara någon seriös strategi.

Det pågående mötet vid World Economic Forum i Davos ger i varje fall inte mig mycket hopp. De inbjudna världsledarna illustrerade ofrivilligt den kognitiva dissonansen kring klimatfrågan genom att flyga privatjet till mötet i högre utsträckning än tidigare. Många tidningar uppmärksammade detta. Här är ett exempel från The Guardian, vars journalistik om global utveckling betecknande nog är sponsrad av Bill och Melinda Gates stiftelse.

Allt fler flyger i privatjet till World Economic Forum i Davos. Vilket The Guardian vet att berätta tack vare pengar från en av deltagarna, Bill Gates.

Efter hela denna långa utläggning måste jag erkänna att jag inte kan hänvisa till några förslag för att komma till rätta med de globala klimatutmaningarna som verkar rimliga eller genomförbara. Än mindre föreslå några egna. Det finns emellertid, som jag ser det, ingen anledning att spetsa till det hela genom att ställa upp ett val mellan tvång och despoti respektive frihet och demokrati. Vissa handlingar skadar andra. Det bör inte stå var och en fritt att helt hänsynslöst utföra dem med hänvisning till individuell frihet.

Exakt var gränsen går eller hur eventuella inskränkningar bör utformas är givetvis mycket svåra avvägningar som måste upp till diskussion. Vi har emellertid för länge sedan lämnat den tid då människor kunde flytta och slå ner sina bopålar på obrukad mark och börja om när deras tidigare ägor inte kunde försörja dem. Det finns inga ”vita fläckar” på kartan längre. Vi är därför så illa tvungna att fundera över om exempelvis deltagarna på World Economic Forum har en oavvislig rätt att äventyra allas vår framtid för sin egen bekvämlighets skull.

Formulerat på ett annat sätt: Är det i ljuset av pågående klimatförändringar förenligt med Mills princip att flyga privatjet till ett möte? Om svaret är nej så följer snabbt en uppsjö andra mindre behagliga frågor som rör vår egen privatkonsumtion. Orkar vi tag tag i dem? Tyvärr är det inte ett fritt val längre. I det avseendet är despotin redan här. Men det är vi själva som har försatt oss i vår prekära situation.


¹ Att sakna ”förmåga att agera” betyder inte att vara dum eller oföretagsam utan är bara ett sätt att beskriva hur bristen på pengar och resurser faktiskt kringskär antalet valmöjligheter som står till buds. En person bara har ett enda handlingsalternativ är inte nödvändigtvis ofri, men saknar förmåga att agera på andra sätt.

Gott Nytt 2019!

1 minuts läsning
Gott Nytt År!

Inför 2019 har jag några anspråkslösa förhoppningar. Här är en lista över företeelser som jag gärna läser och hör mindre om respektive företeelser som jag gärna läser och hör mer om under det nya året.

Mindre OM …

  1. Donald Trump och den kulturindustri som tar avstånd från USA:s president utan att vare sig tillföra något nytt eller tänkvärt.
  2. ”Russiagate” och fantasifulla spekulationer om hur Kreml tack vare memes och trollfabriker sprider underminerar demokrati samt sprider rasism och högerextremism. Det är vi fullt kapabla till att göra själva. Tyvärr.
  3. ”Fake News” och föreställningen att propaganda och desinformation skulle vara ett nytt fenomen. (En idé som dessutom, häpnadsväckande nog, har fått spridning blott 15 år efter Irakkriget.)
  4. GAL-TAN och den bisarra uppfattningen att höger vänster-skalan skulle vara obsolet nu när klyftorna växer mer än någonsin under de senaste 100 åren.

Mer OM …

  1. Kärnvapenförbud och den internationella strävan efter att en gång för alla avskaffa dessa monstruösa vapen som latent hotar hela mänskligheten med utplåning.
  2. Klimatförändringar och konstruktiva förslag för minskad konsumtion utan att för den delen hemfalla åt naiv teknikoptimism eller marknadslösningar som ger de redan rika möjlighet att köpa sig fria.
  3. Ekonomisk forskning som inte blott levererar gamla ortodoxa lösningar på nya utmaningar utan som strävar efter att finna nya sätt att organisera produktion och konsumtion.

Med det sagt, Gott Nytt År!

/Joakim

Tillväxtens evangelister

4 minuters läsning
EU-kommissionen har en plan för en klimatneutral och konkurrenskraftig ekonomi.

Nyligen lade EU-kommissionen fram sin klimatneutrala framtidsvision ”A Clean Planet for all”. Förslaget drar upp riktlinjerna för en framtid som likt ett gigantiskt kinderägg innehåller välstånd (choklad), konkurrenskraft (leksak) och där hela klabbet dessutom är klimatneutralt (en överraskning).

I samband med klimatstrategin publicerade kommissionen en uppsättning faktablad (se länk ovan) som presenterar visionen med hjälp av färgglad grafik. Där hävdar de djärvt att Europa har förmått bryta relationen mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp av växthusgaser eftersom BNP ökade med 58 procent 1990-2017 samtidigt som mängden CO2-utsläpp minskade med 22 procent under samma period. En uppgift som bland andra DN återgav i sin nyhetsrapportering. Med andra ord har EU redan uppnått absolut frikoppling med avseende på klimatet. Ekonomisk tillväxt leder således inte längre nödvändigtvis till ökade utsläpp, utan tvärtom kan ökad produktion och konsumtion ge upphov till lägre utsläpp.

Illustration ur faktabladet ”Our vision for A Clean Planet for all”.

Detta glada budskap beror delvis på att utsläpp av växthusgaser bokförs där de har sitt ursprung och således belastar klimatbudgeten för det land som tillverkar en viss produkt i stället för det land där slutkonsumenten bor. På detta vis går röda siffror att trolla bort genom import. Exempelvis kan svensk exportindustri vara energieffektiv och miljövänlig (vilket ger en låg belastning på klimatkontot) samtidigt som svenskarna importerar och förbrukar varor tillverkade i kinesiska fabriker drivna med kolkraft (vilket belastar Kinas klimatkonto) utan att det sistnämnda syns i den svenska statistiken.

Det går emellertid att vända på steken och försöka räkna på utsläpp med utgångspunkt i konsumtion. 2013 författade Naturvårdsverket en rapport där de gjorde just det. Omkring hälften av alla utsläpp av växthusgaser till följd av svensk konsumtion skedde utomlands år 2000 medan andelen hade ökat till närmare 60 procent år 2008. De totala utsläppen ökade också över samma period. Men ur ett strikt svenskt perspektiv (utsläpp i Sverige) blev det bättre och bättre dag för dag.

Naturskyddsföreningen försöker regelbundet uppmärksamma svenska folket på detta siffertrixande. För trenden fortsätter. Klimatkostnaden för en betydande del av vår konsumtion – inklusive internationell flygtrafik och sjöfart – faller utanför den officiella statistiken. Vilket får surrealistiska effekter.

Just nu får vi bättre utsläppsstatistik om vi flyger till New York än om vi väljer att resa med buss i Sverige.

Det finns ett nästan poetiskt klasshat över detta sätt att räkna. Utlandsresor för medel- och överklass belastar inte officiell statistik, medan de som inte har råd att ge sig utanför landets gränser utan tar långfärdsbussen för att semestra på hemmaplan får ta på sig en oförtjänt stor del av klimatskulden.

Med dessa förhållanden i bakhuvudet verkar det således finnas anledning att förhålla sig skeptiskt till EU-kommissionens siffror. Samtidigt är det ur deras perspektiv en nödvändig skönmålning. Det övergripande budskapet i ”A Clean Planet for all” är trots allt – i linje med den nyliberala katekesen – att fortsatt hög tillväxt, entreprenörskap och nya marknadslösningar är vägen framåt.

De områden för utveckling som strategidokumentet lyfter fram – förnybar energi, smartare infrastruktur, elbilar, cirkulär ekonomi och så vidare – kräver alla långsiktiga investeringar av massiva proportioner. De erbjuder också nya lukrativa affärsmöjligheter. För det är just det det handlar om: Hur ska EU kunna slå mynt av katastrofen, bli mer konkurrenskraftigt och hamna i en starkare förhandlingsposition inför framtiden?

EU-kommissionen
lägger fram sin
klimatstrategi
Somliga
ser sköna
möjligheter …
… där andra
blott ser
problem
previous arrow
next arrow
Slider

 

Just varianter på ordet möjlighet genomsyrar såväl ”A Clean Planet for all” som de tillhörande faktabladen. I själva verket får jag som läsare en känsla av att ledamöterna i EU-kommissionen kollektivt har går en kurs i positivt tänkande där de har lärt att sig att se möjligheter där andra ser problem.

Stora omställningar ger möjlighet till stora vinster och växande marknader. Som ett exempel förutspår de att marknaden för batterier kommer att växa 4 till 10 gånger fram till 2025, det vill säga dubbleras flera gånger om inom loppet av 7 år. Detta är nödvändigt för en hög ”e-mobilitet”. Möjligheterna förefaller som sagt vara oändliga.

För att finanssektorn ska vilja bidra till mänsklighetens överlevnad lockar kommissionen med reformer som ska göra det mödan värt att investera i omställningen. Återigen, här finns det pengar att tjäna. Genom att vara först ut med hållbarhet på stor skala kan såväl europeiska företag som europeiska finansiella institutioner kapa åt sig rejäla marknadsandelar inom blivande tillväxtsektorer.

Samtidigt som EU ska utveckla nya industrisektorer och tillverka ständigt fler fysiska produkter så ska miljöpåverkan hela tiden minska. Råvaror till produktionen verkar inte utgöra något bekymmer. EU-kommissionen slår helt enkelt fast att i framtiden blir det mer av skogar och gröna fält (så kallade kolsänkor) i Europa och mindre av gruvdrift och extraktion. Rättvisa handelsregler ska i sin tur säkerställa tillgången på kritiska råvaror. De nämner inga specifika råvaror men det framgår mellan raderna att de bland annat syftar på de sällsynta mineraler och metaller som är nödvändiga för elektronik, batterier och produktionen av grön energi. Jag tänker direkt på Demokratiska Republiken Kongo. Vad de har för rätt att bestämma över sina naturresurser framgår dock inte. Hur som helst tänker EU se till att EU får tillgång till det som EU behöver.

En halv miljard invånare ska således inom loppet av några få decennier gå från glupska resursförbrukare till en driftig armé av MacGyver-kloner som förmår skapa de mest fantastiska uppfinningar av återvinningsmaterial i en teknikintensiv cirkulär ekonomi. Nära nog en överstatlig evighetsmaskin. Det är en imponerande optimistisk vision.

Tillväxtkritiker

5 minuters läsning

Senaste IPCC-rapporten retade upp högern. Exempelvis varnade Nicolas Loris vid den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation i Washington Post för att FN:s klimatpanel var ute efter att störta kapitalismen i gruset. Jag tror att han blev upprörd i onödan. Det finns ingenting som tyder på att det skulle finns någon politisk vilja att avskaffa kapitalismen och montera ner den ”fria” marknaden. Inte ens tillväxtparadigmet lever farligt. Det framgår i nyhetsbevakningen av rapporten.

Här några exempel från DN: ”IPCC: ’Historiskt skifte krävs för att hejda uppvärmningen’”; ”Margot Wallström: ’Det finns inget antingen eller när planetens klimat står på spel’”; ”’Obegripligt att flera länder vägrar prata om satsningar’”. De har alla den egenheten att de inte överhuvud taget nämner det ekonomiska systemet, än mindre marknad och/eller kapitalism. Bilden är övertydlig. Eventuell och högst marginell kritik av tillväxt och kapitalism är, som brukligt, förpassad till kultursidor och debattartiklar. Om den alls förekommer.

Trots det har Loris på sätt och vis faktiskt rätt: De insatser som IPCC hävdar är nödvändiga skulle slå hårt mot tillväxten och förstöra världsekonomin såsom vi känner den.

De få ekonomer som predikar minskad eller nolltillväxt framstår ofta som verklighetsfrånvända excentriker. De förespråkar ju något otänkbart. För hur skulle en värld utan tillväxt kunna te sig? En som har försökt svara på den frågan är utvecklingsekonomen Tim Jackson vars hyllade Välfärd utan tillväxt kom ut 2009. Jag var en av alla som köpte boken. Nyligen bläddrade jag igenom den igen för att se om där fanns något i den som skulle kunna ge Heritage Foundation, Cato Institute och Timbro anledning till oro. Men den lämnade mig återigen tom och besviken. Dess slutsatser framstår mer som önsketänkande än skarp ekonomisk analys.

I princip predikar Jackson marknadsekonomi och kapitalism, fast utan tillväxt. Trots bokens optimistiska anslag har jag svårt att se de lösningar han presenterar som genomförbara inom ramarna för just en kapitalistisk marknadsekonomi. I avsnittet ”Slutet för kapitalismen?” reder han ut hur tillväxtkritiken förhåller sig till rådande system.

För en del människor hör tillväxt och kapitalism ihop […] Och av det skälet betraktas idén om att klara sig utan tillväxt som liktydig med att avskaffa kapitalismen.

Det låter som en rimlig slutsats. Men i nästföljande stycke avfärdar han snabbt dylika föreställningar.

Vi har faktiskt redan sett att detta antagande på det hela taget är falskt.

Vad bygger han detta djärva och, i mina ögon, kontraintuitiva påstående på? I slutet på stycket finns en fotnot. Där hänvisar han bland annat till ett diagram i ett tidigare kapitel som visar att tillväxt och kapitalism inte med nödvändighet måste hänga ihop (se nedan).

BNP per capita (x-axeln) och förväntad livslängd (y-axeln) för några utvalda ekonomier. Ur boken Välfärd utan tillväxt av Tim Jackson.

Men så vitt jag kan se i figuren är det bara det oerhört ojämlika Sydafrika, ett land med sjunkande livslängd, de återkommande krisernas Argentina och Ryssland under 1990-talets ekonomiska kollaps som har ”klarat sig” utan tillväxt några längre perioder. Som argument för nolltillväxt fyller de inte mig med tillförsikt. Sjunkande medellivslängd och armod lär knappast locka nya anhängare till drömmen om en värld med en miljömässigt hållbar kapitalism. I själva verket förefaller hela konceptet vara en illusion.

Efter bostadsmarknadens genomklappning i USA och den efterföljande globala ekonomiska krisen 2008-2009 fick många människor gå från hus och hem. Folk sov på trottoarer och refuger, eller slog upp tältläger på någon grön plätt. Arbetslösheten rakade i höjden. När skuldkrisen spred sig över världen sjönk produktionen som en sten i många ekonomier. De så kallade GIIPS-ländernas (Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanien) statsskulder var ohållbara och de blev ålagda drakoniska sparpaket för att ”rädda” EU:s finansiella stabilitet. Konsekvenserna blev fruktansvärda. I Grekland slog åtstramningarna slog hårt mot grundläggande service och självmordsfrekvensen ökade kraftigt.

Samtidigt minskade utsläppen av växthusgaser. Ur ett miljöperspektiv var således den värsta ekonomiska katastrofen sedan 1930-talets depression en positiv tilldragelse.

Ett diagram från nätpublikationen Our World in Data från Oxfords universitet visar i samband med krisen 2008-2009 en liten knix i den brant stigande kurvan över utsläpp av växthusgaser¹.

Med andra ord verkar det som om den enda riktigt effektiva klimatåtgärden är en ekonomisk kris. Antingen värmedöd eller armod och nöd. Knappas ett lockande val. Ändå insisterar Jackson och hans likar på att kapitalismen kan leverera en dräglig levnadsstandard även utan tillväxt.

föregående
nästa
Slider

Bildserien ovan visar tillväxten i nio länder: Sverige, USA, Storbritannien, Tyskland, Grekland, Italien, Irland, Portugal och Spanien. De sista fem är GIIPS-länderna. Graferna har jag hämtat via Google (källmaterialet är från Världsbanken) och redovisar den årliga tillväxten i procent fram till 2017. (Här finns en lista över tillväxten 2013-2017 för världens alla länder.)

Samtliga länder hade negativ tillväxt krisåret 2009. Sedan dess har en del av dem, som Grekland, gått fortsatt kräftgång medan andra har klarat sig hyfsat bra. Däribland Sverige. Återhämtningen har dock varit förhållandevis trög och kraftlös i flera av de stora ekonomierna med tillväxtsiffror på runt 2 procent i Storbritannien, Tyskland och USA. Vilket knappast föranleder något jubel. Men även relativt modesta 2 procent skulle över tid innebär en fördubbling av BNP inom loppet av 35 år. Sverige ligger under den senaste femårsperioden på närmare 3 procent. I den takten fördubblas ekonomin på 25 år.

Om vi nu måste begränsa såväl resursförbrukning som utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser till hållbara nivåer borde det vara uppenbart att även 2-3 procents tillväxt är alldeles för högt. Miljöpåverkan måste minska drastiskt från dagens nivåer, inte fördubblas vart tredje decennium. Men samtidigt finns det ju inget önskvärt över situationen i Grekland eller andra stagnerade ekonomier.

Nu tänker säkert en del att tillväxt ju kan vara klimatneutral om ny teknik minskar utsläppen. En av de främsta förtjänsterna med Jacksons bok är att han avfärdar dylika scenarier som högst osannolika. Absolut frikoppling är en myt. Inte ens det senaste seklets rasande teknikutveckling har förmått kompensera för människans miljöpåverkan till följd av ökad befolkning och högre välståndsnivå. Än mindre minskat den. I stället har tillväxten gått hand i hand med ökade utsläpp i absoluta tal.

En annan möjlighet är att framtidens miljöneutrala tillväxt främst ska bestå av ökad konsumtion av tjänster. Därmed skulle den inte få lika negativa effekter. Men det förutsätter att vi byter tjänster med varandra i allt högre grad utan att falla för frestelsen att växla in våra surt förvärvade slantar i prylar och kapitalvaror. Tjänstesektorn dominerar ekonomin redan i dag. Likväl är det få kiropraktorer, telefonförsäljare och PR-makare som väljer att använda lejonparten av sina inkomster till att köpa tjänster av andra kiropraktorer, telefonförsäljare och PR-makare. De flesta köper nog hellre ny bil, nytt hus och ny köksutrusning, eller ökar sin resursförbrukning på annat sätt, om de har råd. Kanske en växthusgasalstrande utlandssemester?

Ekvationen går inte ihop. Världens länder befinner sig i ett dilemma. För låg tillväxt leder till antingen stagnation, recession eller depression. Motsatsen leder till fortsatt miljöförstöring och global uppvärmning med katastrofala följder.

Just på grund av detta dilemma kan kapitalismen omöjligen, såvitt jag kan se, vara en del av lösningen. Tillväxten är inbyggd i dess funktionssätt. Hur vi än vänder och vrider på saken är kapitalismen en tillväxtknarkare och det finns inget tolvstegsprogram som förmår bryta missbruket. Därför behöver vi utveckla nya och radikalt annorlunda sätt att organisera våra ekonomiska förehavanden och inte – som uppmärksammade tillväxtkritiker tenderar att göra – utlova verklighetsfrånvända visioner om klimatmässigt hållbar kapitalism.

I värsta fall kanske en genomgripande systemförändring visar sig vara ett omöjligt uppdrag. Men innan vi har uttömt alla alternativ vore det vansinne att ge upp. Defaitism är ingen framgångsstrategi.


¹ Hannah Ritchie and Max Roser (2018), ”CO₂ and other Greenhouse Gas Emissions” (https://ourworldindata.org/co2-and-other-greenhouse-gas-emissions).

Handlingsförlamning

6 minuters läsning
Jorden blir varmare och isarna smälter på grund av våra utsläpp av växthusgaser. Foto: CC0 Public Domain

När jag studerade engelska vid Lunds universitet hösten 1991 läste vi Brundtlandkommissionens rapport på en av delkurserna. Det var en ögonöppnare för mig. Miljöförstöring och resursutarmning pågick i stor skala över klotet och hela världen stod inför en enorm utmaning. Det var första gången jag hörde talas om begreppet hållbar utveckling.

Flera år senare gick jag en sommarkurs i geologi för att komplettera min examen. Under en föreläsning anmärkte en av professorerna nonchalant att det här med växthuseffekten kanske inte var så pjåkigt ändå med tanke på att den nuvarande interglacialen (mellanistiden) troligen led mot sitt slut. Global uppvärmning kunde ge mänskligheten respit från inlandsisens härjningar.

I slutet av 1990-talet var de massiva miljöproblemen omöjliga att förneka. Sociala rörelser som Attac kopplade globala orättvisor, råvaruplundring och nedsmutsning till ”finanskapitalism” och global frihandel. Organisationen tappade dock kraft och dog ut. Nätverket Attac Sverige upphörde 2016.

Mer utpräglade miljörörelser har under de senaste decennierna anpassat både sina strategier och sin retorik efter marknadens behov. Notabel är Miljöpartiets förvandling från att ha varit en hemvist för radikala kritiker av masskonsumtion och resursslöseri till en förtrupp för teknikoptimism och marknadslösningar. Före detta språkröret Maria Wetterstrand var tidigt ute med att se tillväxtpotentialen i gröna lösningar. Miljömedvetenhet kunde bli en lukrativ bransch. Hon var aktiv i förskjutningen av partiet till höger vilket följaktligen gjorde henne populär även inom nyliberala kretsar.

Massrörelsernas kollaps har färgat samhällsklimatet. I deras ställe har Corporate Social Responsibility (CSR) och marknadsbaserade icke-lösningar i stil med utsläppshandel vuxit fram. Radikal kritik av rådande system har ersatts med ”business as usual”.

Samtidigt kommer larmrapporter med jämna mellanrum. Budskapet är alltid detsamma: Tiden rinner ut; vi måste göra något omgående; radikala förändringar är nödvändiga. Därefter … ingenting. I samtal med släkt och vänner varvas bekymrade reflektioner över skogsbränder, värmevågor, torka och orkaner – den ena naturkatastrofen efter den andra – med bekymmerslöst småprat om den senaste trippen till andra sidan jordklotet. Eller den där sköna helgresan till Sydeuropa.

Givetvis är det de högutbildade och upplysta som reser mest.* Om inte den välförtjänta semesterresan går till fjärran land så behöver de tid efter annan av nödvändighet resa till någon världsmetropol på andra sidan klotet för att konferera med sina likar om hur de ska kunna rädda världen. Vi andra, vi dönickar, sitter bara hemma och hoppas att de ska flyga tillräckligt långt och länge för att finna en lösning på de ökande nivåerna av växthusgaser i atmosfären. Deras uppoffringar påminner mig för övrigt om poeten som gentilt erbjöd sig att fika sig igenom livet – för vår skull.

Digitaliseringens löften om minskad miljöpåverkan har kommit på skam. Det papperslösa kontoret blev inte papperslöst och videokonferenser ersatte inte personliga möten i någon större utsträckning. I stället har mängden fysiska persontransporter ökat i tandem med energiåtgången för den omfattande globala infrastrukturen för nättjänster. Likväl är barnatron på att utfallet av nästa teknikhopp ska bli annorlunda orubbad.

Det är som om vi människor har oerhört svårt att förstå att naturens krafter faktiskt skiter högaktningsfullt i våra meningsskiljaktigheter och våra politiska preferenser. Det går inte att slå fysiska processer på fingrarna och vinna debatten. Det är inte så att jordklotets stigande medeltemperatur plötsligt hejdar sig i steget, kliar sig i skägget och utbrister: ”Det där var en bra invändning!”, vänder på klacken och drar sig tillbaka.

Det är inte någon annan som måste ändra på sig. Det är vi. Det är vi som måste ändra vårt leverne. Inte var och en för sig, utan som kollektiv. Ingen nämnd, ingen glömd.

Det strider dock mot den förhärskande metodologiska individualismen. Det vill säga föreställningen att vi kan förstå och förändra samhället med hjälp av individuella incitamentsstrukturer och individuella beslut. Det ska löna sig att vara miljövänlig. Det är som om mänskligheten håller en pistol mot tinningen och trotsigt hotar: ”Ge oss en bättre deal annars tar vi kollektivt självmord!” Men ingen lyssnar.

När jag läste i Lund hörde jag ibland mina vänner sociologerna förklara för alla som ville lyssna att ”helheten är större än summan av delarna”. Jag har alltid retat mig på just den där metaforen eftersom den antyder att vi talar om samma enhet där 1 + 1 paradoxalt nog blir > 2. Ett påstående som har en vag doft av magisk realism. Om samhällsvetenskapen nödvändigtvis måste begagna matematiska metaforer vore det lämpligare att säga att en individ och ett samhälle helt enkelt är inkommensurabla storheter. För givetvis är vare sig en grupp, ett samhälle eller mänskligheten samma sak som många enskilda individer.

Vi kan inte studera samhället genom att addera individer till en summa. Men det är precis vad metodologiska individualister plägar göra. Om individen är den relevanta enheten gäller det att lista ut hur enskilda kommer att bete sig beroende på hur incitamenten är utformade. Alla så kallade marknadslösningar bygger på denna tankegång. Återigen, det måste bli lönsamt att vara miljömedveten. Samhället måste därför sätta korrekta priser på koldioxidutsläppen så att de individuella konsumenterna får rätt signaler på marknaden. Enligt denna logik är människor i princip simpla stimuli-responsautomater som saknar förmåga att resonera, värdera och ta hänsyn till annat än sin egen snöda vinning.

Uppenbarligen är människor mer komplexa än så och förmögna att handla såväl med största omtanke som med största grymhet. Människor är vare sig onda eller goda i sig, men om man behandlar dem som tanklösa idioter så tenderar de att agera som tanklösa idioter. Marknadslösningar är dömda att misslyckas. De kräver att vi förlitar oss blint på prismekanismen i stället för att till fullo utnyttja den egenskap som skiljer oss från djuren, nämligen vår förmåga att tänka, resonera och planera. Tillsammans, som kollektiv.

När vi ”klimatkompenserar” vår flygresa planerar vi inte för framtiden, vi sätter fingret mot avtryckaren. Om än med lätt hand. Samtidigt är det fullkomligt meningslöst att individualisera problemen genom att hylla ”medvetna” konsumenter och fördöma ”medvetslösa” konsumenter. De massiva utmaningar världen står inför handlar inte om privatmoral. Om vi inte förändrar det ekonomiska systemet spelar det egentligen ingen roll hur många medvetna konsumenter som vandrar i gångarna på världens alla shoppinggallerior eller flyger kors och tvärs med miljöprofilerade bolag. Ständig tillväxt är helt enkelt oförenlig med mänsklighetens överlevnad.

Miljöproblem och klimatförändringar kräver kollektiva lösningar på global nivå med avseende på organisering och styrning av produktion, utbyte och konsumtion. Marknadsekonomin med dess krav på ständigt ökad tillväxt för att undvika kriser är inte en del av lösningen utan en del av problemet. Ett nytt sätt att organisera ekonomin är emellertid en enorm omställning. I dagsläget finns det ingenting som tyder på att världens länder ägnar ens en bråkdel av de resurser som går åt till att forska om palliativ vård i form av marknadslösningar till att i stället fundera över hur vi skulle kunna ta oss an denna utmaning genom att organisera ekonomin enligt andra principer. Politisk ovilja att stöta sig med mäktiga affärsintressen och de väljarskaror som hittills har åtnjutit marknadens frukter leder till handlingsförlamning.

Som individer gör vi ogärna avkall på någonting. Som samhällsmedborgare har vi – hoppas jag – förnuft nog att inse att vårt eget bästa i det långa loppet inte är liktydigt med det för stunden smartaste köpet. Men då kan vi inte fortsätta att betrakta politik som en plånboksfråga eller globala utmaningar som en fråga om ”rätt” pris.

Ingen enskild kan lyfta sig själv i håret, men tillsammans kan vi försätta berg.


* De senaste 20 åren har jag flugit utomlands ett halvt dussin gånger. Det är ett medvetet val att inte flyga så ofta, men samtidigt så är det ett val som säkerligen har underlättats av att jag inte har behövt flyga i jobbet och periodvis helt enkelt inte har haft råd. Poängen är inte att jag är en bättre eller sämre människa än någon annan, utan att det är hart när omöjligt att leva hållbart i vårt land under rådande ekonomiskt system och de sociala krav som omger oss.