För några år sedan gav jag ut Konservativ revansch (2014). Syftet var dubbelt, dels att förse läsaren med en användbar definition av ideologin, dels att utifrån företrädarnas egna skrifter och konkreta exempel argumentera för att Sverige tog stora kliv i konservativ riktning under ledning av Fredrik Reinfeldts ”nya” moderater. Min slutsats var att den konservativa rörelsen åter hade intagit en central position i svensk politik efter decennier i socialdemokratins skugga. Därav bokens titel.
Under arbetets gång visade det sig snabbt att den gängse användningen av begreppet snarare syftar på ett förhållningssätt, en attityd, än en politisk rörelse. Men som jag skrev i boken och sedan dess har försökt lyfta fram på den här bloggen – exempelvis i inlägget ”Operation äreräddning” – är en konservativ attityd (det som Gerald Cohen kallade ”small c conservatism”) inte samma sak som den politiska ideologin. Förvirrande nog kan politiken och attityden ofta hamna på motsatta sida i konkreta spörsmål. Till skillnad från viljan att bevara det som existerar just för att det existerar – attityden – så är den politiska konservatismen fast förankrad till höger.
Föreställningen att konservatism blott är ett förhållningssätt har dock bred acceptans i samhället, inte bara hos allmänheten, utan bland skriftställare, forskare och filosofer som kommenterar politiska skeenden. Joel Halldorf, medarbetare på Expressens kultursida, framförde nyligen en variant på detta tema.
Under rubriken ”Vem av dem kan skapa framtidens konservatism?” beklagar sig Halldorf över att det är svårt att föra seriösa samtal om konservatism i Sverige. Jag håller fullständigt med om det. Men av andra skäl än de som han framför. Med utgångspunkt i hans kulturartikel ska jag försöka utveckla varför jag anser att de resonemang han framför är problematiska.
Det har varit svårt att föra seriösa samtal om konservatism i Sverige eftersom ordet oftare används som förolämpning än innehållsförteckning. De konservativa har haft svårt att skaka av sig det faktum att flera företrädare hamnade på fel sida i kampen för demokrati för 100 år sedan. [min betoning]
Formuleringen ”hamnade på fel sida i kampen för demokrati” är intressant eftersom den antyder att det bara råkade bli så i stället för att det var en följdriktig konsekvens av en konservativ syn på samhället.
Därefter går Halldorf vidare. Men till skillnad från många andra klampar han inte ner i de tankemässiga fallgropar som följer ur det faktum att ordet i sig anspelar på att bevara. I stället göra han upp med denna trötta kliché.
Konservatismen präglas inte heller nödvändigtvis om en statisk idé om alltings oföränderlighet. Som den brittiske författaren G K Chesterton skrev måste den som vill bevara en stolpe vit ständigt måla om den. Konservatismen, konkluderade han, kräver ständig revolution.
Detta ”avslöjande” är relevant då det gör upp med vanföreställningen att konservativa skulle vara sällsamt förändringsobenägna. Den sistnämnda meningen i citatet ovan skulle dock bli mer klargörande med en smärre justering: ”konservatismen kräver ständig kontrarevolution”. Så långt, så gott. Men därefter går det utför.
För själva utgångspunkten i Halldorfs beskrivning av konservatismen är just konservativ. Likt många av traditionens egna tänkare tar han avstamp i idén om att konservatismen i grund och botten är en apolitisk längtan efter fasta värden; ett existentiellt sökande efter en fast punkt i tillvaron.
Den konservatism som attraherar i dag är inte så mycket ideologi, utan existentiella insikter och intuitioner som allt fler inser värdet av – och som har en tydlig plats i denna tradition. Som att människan behöver gemenskap och rötter.
Här följer Halldorf en väl upptrampad stig. Kritik av blind tro på marknad och kapitalism – samt försök att lyfta fram andra värden – hamnar numera ofta under paraplybeteckningen ”konservatism” i det offentliga samtalet. Denna påhittade konservatism har egentligen inget politiskt innehåll och förvirrar mer än den klarlägger. Exempelvis lyckas den med konststycket att fösa in personer från motsatt ideologisk tradition, som socialisten Nina Björk, i den konservativa fållan.
Det faktum att Halldorf uppenbarligen ser plattityder i stil med ”värderingar är viktiga” som en seger för konservatismen – ett bevis för dess relevans i vår tid – är för mig en bekräftelse på att jag var rätt ute med Konservativ revansch. Reaktionen är här, den har medvind och den växer i styrka. Inte minst tack vare att så många utanför högern anammar dess berättelser, samhällssyn och perspektiv.
Värderingar är emellertid inte något unikt för konservatismen, inte heller vikten av gemenskap och behovet av att finna svar på existentiella frågor. På grund av den kraftiga högersväng som vi genomlever befinner sig dock vänsterns värderingar på reträtt. I stället för solidaritet, jämlikhet och rättvisa har vi fått ett samtal genomsyrat av frågor kring rötter, ”naturliga gemenskaper” och, följdriktigt, ett uppsving för nationalism. När begrepp som solidaritet väl kommer till användning är det med nya förtecken.
Pendelrörelsen från marknadslösningar mot gemenskaper och eviga värden är ingen slump. Högern vill inte tala om makt och resurser. Efter att ha kört marknadsspåret rätt in i kaklet har de börjat damma av gamla lösningar som organiska gemenskaper, naturliga hierarkier och auktoritetstro. På så vis kan de fånga upp tilltagande kritik mot utvecklingen utan att äventyra de senaste decenniernas landvinningar.
I sammanhanget får de tre frågor Halldorf ställer en olycksbådande klang.
Hur är mer frihet ett svar på vår vilsenhet? Vem tror att oberoende kan bota den grasserande ensamheten? Vad hjälper självförverkligande mot klimatångest?
De är alla formulerade för att leda läsaren till följande uppsättning svar:
- Det är den inte.
- Ingen.
- Föga.
Det betyder givetvis inte att frihet, oberoende och självförverkligande är meningslösa mål eller oviktiga värden (vilket Halldorf inte heller påstår). Däremot ligger det i farans riktning att de får stryka på foten i jakten på rötter och gemenskap. Men varför skulle frihet vara ett svar på vilsenhet? Eller oberoende på ensamhet? Det är som att förebrå en god arbetsmiljö för att den inte förmår göra fritiden meningsfull och därmed antyda att det här med god arbetsmiljö har gått för långt.
Vurmen för existentiella värden betyder dock inte att marknad, individuellt ansvar och konkurrens ska bort. Däremot ska de bäddas in i en mer organisk samhällsordning. Nyandlighet (inklusive kulten kring självhjälpsteorier och individen som entreprenör), religion och nationalistiska strömningar är fullt kompatibla med – och sannolikt nödvändiga för – en fördjupning av kapitalets makt över tillvaron.
Här kan det vara på sin plats att påminna om att såväl Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige som systerpartierna Alternative für Deutschland och Frihetspartiet i Österrike har inkorporerat betydande inslag av nyliberal ekonomisk politik i sina högerextrema nationalistiska projekt.
Uppdelningen i en ”själlös” nyliberalism – som med sin påstådda frihetsvurm både har kastat loss från samhällsgemenskapen och lämnat värderingsfrågor vind för våg – kontra en potentiellt klok och eftertänksam konservatism är också ytterst tveksam. För att inte säga falsk. Likväl är det Halldorfs analys. Han skriver bland annat:
[…] svensk politik har länge saknat en konservativ kritik av marknadsidealism och nyliberalism.[…] Konservativa kan såklart uppskatta den frihet marknadsekonomi ger, men gemenskap och värderingar bör gå före ekonomisk vinst.
Såväl miljöförstöring som exploatering av arbetare är nyliberalismens onda frukter. Även ”bettingsajter, sms-lån och pornografi” är på kollisionskurs med ”det gemensamma goda”. Men en sorts apolitisk fantasikonservatism som hitintills har lyst med sin frånvaro skulle emellertid kunna sätta stopp för dessa avarter. Halldorf framför följande fromma förhoppning:
[…] om konservatismen inte ska bli ett överklassprojekt behöver den utveckla en marknadskritik. [min betoning]
Det är betecknande att människor, inklusive kulturskribenter, i växande utsträckning söker frälsning hos de ideologier som aktivt har bidragit till den utveckling som de nu beklagar. En del av förvirringen får skrivas på kontot över illa tilltygade begrepp som just ”nyliberalism”. Konservativa har tack vare begreppsförvirringen framgångsrikt lyckats distansera sig från sitt politiska arv.
När Chile, USA och Storbritannien genomförde nyliberala program var det under konservativa politiker som Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Diktatorn Augusto Pinochet var inte heller någon liberal. Att även partier av socialdemokratiskt snitt sedermera blev förförda gör inte nyliberal ideologi mer progressiv.
I själva verket är det till betydande del just konservativa tänkare som har formulerat och argumenterat för en nyliberal ordning. Rörelsens nestor, Friedrich Hayek, hyllar oförblommerat konservativa och aristokratiska ideal i sina skrifter. Hans anhängare må åberopa essän ”Why I am not a Conservative” som belägg för att associationen är felaktig. Men om man läser vad han skriver i The Constitution of Liberty och Law, Legislation and Liberty förefaller den invändningen ha samma tyngd som de som hävdar att DDR omöjligen kan ha varit en diktatur eftersom landet explicit kallade sig en demokratisk republik.
Nyliberala tänkare är sällan de sterila teknokrater som de ibland framställs som i debattartiklar och ledarstick. Hayek var exempelvis inte främmande för behovet av religion för ett gott samhälle. En annan central karaktär som Wilhelm Röpke utvecklade en vision om en fungerande marknadsordning där ras kom att spela en allt viktigare roll. På 1960-talet argumenterade han utifrån rasistiska föreställningar och försvarade vit överhöghet i Sydafrika. Den konservative skribenten Johan Hakelius har framhållit Röpke som en inspirationskälla.
Här finns gott om eviga värden, vördnad för traditioner, ”sunda” fördomar, spontana ordningar och existentiella insikter. Med andra ord: konservativt tankegods. Nyliberalismen är betydligt mer komplex och motsägelsefull än svepande anklagelser mot homo œconomicus och New Public Management ger vid handen.
Halldorf förmodar dock att den ”existentiella” konservatism han talar om kan råda bot på de problem som anfäktar det moderna samhället. Återigen har den i hans ögon inte någon fast hemvist i det politiska spektrumet. För att skapa än mer förvirring hävdar han att denna form av konservatism antingen kan komma i skepnad av en svensk Bernie Sanders eller en Ulf Kristersson.
Det är på den här nivån politisk analys rör sig i Sverige. Sanders, som aldrig har stuckit under stol med att han är socialist, och Ulf Kristersson, ledare för Moderaterna, kan tydligen båda passera som potentiella ledare för en ”konservativ” rörelse. Uppgiften för denna skvader är att sätta stopp för en växande nationalkonservativ rörelse under Sverigedemokraternas ledning. Uppenbarligen på temat ”ont ska med ont fördrivas”.
[…] motstånd från en annan konservatism: moraliskt robust, socialt medveten och angelägen om att bygga samhället nerifrån och upp – inte stöpa det uppifrån och ner.
Problemet med dylika resonemang är att konservatismens kärna inte är gemenskap och harmoni utan ett intellektuellt försvar för privilegier och idén att somliga bör härska över andra. Det är en reaktionär ideologi som är antitetisk till tanken på att ”bygga samhället nerifrån och upp”. Det enda den kommer att resultera i är en hierarkisk ordning av privata maktregimer.
Den konservative professorn Hans L Zetterberg uttryckte det koncist:
Hierarki är kärnan i konservatismens samhällsordning.
Fria fantasier och formuleringar som ”existentiell” konservatism ändrar inte på den saken.
Trots mina invändningar är jag – med tanke på rådande samhällsklimat – rädd att Halldorf har rätt i sin avslutande prognos:
Framtiden tillhör konservatismen – men vem lyckas formulera en konservatism för framtiden?
När det gäller svaret på den efterföljande frågan skiljer vi oss åt. För mig är det uppenbart att konservativa politiker kommer att formulera framtidens konservatism. Det vill säga de som står för värderingar som är rakt motsatta dem som exempelvis Bernie Sanders förespråkar.
Till skillnad från Halldorf anser jag inte att konservatismen är ett tomt blad, en projektionsyta för allehanda politiska projekt. Dessutom har jag inga som helst illusioner om att en fortsatt utveckling åt höger kommer att leda till någonting gott.
* Titta gärna in på min tidigare blogg Konservativ revansch (uppdateras inte längre), eller läs boken. OBS! Sedan jag skrev boken har jag delvis ändrat min syn på nyliberalismen. Mer om denna tanketradition och den svenske konservative nyliberalen Arvid Fredborg i min kandidatuppsats.
