Konservatism

8 minuters läsning

För några år sedan gav jag ut Konservativ revansch (2014). Syftet var dubbelt, dels att förse läsaren med en användbar definition av ideologin, dels att utifrån företrädarnas egna skrifter och konkreta exempel argumentera för att Sverige tog stora kliv i konservativ riktning under ledning av Fredrik Reinfeldts ”nya” moderater. Min slutsats var att den konservativa rörelsen åter hade intagit en central position i svensk politik efter decennier i socialdemokratins skugga. Därav bokens titel.

Under arbetets gång visade det sig snabbt att den gängse användningen av begreppet snarare syftar på ett förhållningssätt, en attityd, än en politisk rörelse. Men som jag skrev i boken och sedan dess har försökt lyfta fram på den här bloggen – exempelvis i inlägget ”Operation äreräddning” – är en konservativ attityd (det som Gerald Cohen kallade ”small c conservatism”) inte samma sak som den politiska ideologin. Förvirrande nog kan politiken och attityden ofta hamna på motsatta sida i konkreta spörsmål. Till skillnad från viljan att bevara det som existerar just för att det existerar – attityden – så är den politiska konservatismen fast förankrad till höger.

Föreställningen att konservatism blott är ett förhållningssätt har dock bred acceptans i samhället, inte bara hos allmänheten, utan bland skriftställare, forskare och filosofer som kommenterar politiska skeenden. Joel Halldorf, medarbetare på Expressens kultursida, framförde nyligen en variant på detta tema.

Under rubriken ”Vem av dem kan skapa framtidens konservatism?” beklagar sig Halldorf över att det är svårt att föra seriösa samtal om konservatism i Sverige. Jag håller fullständigt med om det. Men av andra skäl än de som han framför. Med utgångspunkt i hans kulturartikel ska jag försöka utveckla varför jag anser att de resonemang han framför är problematiska.

Det har varit svårt att föra seriösa samtal om konservatism i Sverige eftersom ordet oftare används som förolämpning än innehållsförteckning. De konservativa har haft svårt att skaka av sig det faktum att flera företrädare hamnade på fel sida i kampen för demokrati för 100 år sedan. [min betoning]

Formuleringen ”hamnade på fel sida i kampen för demokrati” är intressant eftersom den antyder att det bara råkade bli så i stället för att det var en följdriktig konsekvens av en konservativ syn på samhället.

En samling herrar som ”hamnade” på fel sida om historien. Moderaternas föregångare, Allmänna valmansförbundet. Foto: Stockholmskällan

Därefter går Halldorf vidare. Men till skillnad från många andra klampar han inte ner i de tankemässiga fallgropar som följer ur det faktum att ordet i sig anspelar på att bevara. I stället göra han upp med denna trötta kliché.

Konservatismen präglas inte heller nödvändigtvis om en statisk idé om alltings oföränderlighet. Som den brittiske författaren G K Chesterton skrev måste den som vill bevara en stolpe vit ständigt måla om den.
Konservatismen, konkluderade han, kräver ständig revolution.

Detta ”avslöjande” är relevant då det gör upp med vanföreställningen att konservativa skulle vara sällsamt förändringsobenägna. Den sistnämnda meningen i citatet ovan skulle dock bli mer klargörande med en smärre justering: ”konservatismen kräver ständig kontrarevolution”. Så långt, så gott. Men därefter går det utför.

För själva utgångspunkten i Halldorfs beskrivning av konservatismen är just konservativ. Likt många av traditionens egna tänkare tar han avstamp i idén om att konservatismen i grund och botten är en apolitisk längtan efter fasta värden; ett existentiellt sökande efter en fast punkt i tillvaron.

Den konservatism som attraherar i dag är inte så mycket ideologi, utan existentiella insikter och intuitioner som allt fler inser värdet av – och som har en tydlig plats i denna tradition. Som att människan behöver gemenskap och rötter.

Här följer Halldorf en väl upptrampad stig. Kritik av blind tro på marknad och kapitalism – samt försök att lyfta fram andra värden – hamnar numera ofta under paraplybeteckningen ”konservatism” i det offentliga samtalet. Denna påhittade konservatism har egentligen inget politiskt innehåll och förvirrar mer än den klarlägger. Exempelvis lyckas den med konststycket att fösa in personer från motsatt ideologisk tradition, som socialisten Nina Björk, i den konservativa fållan.

Det faktum att Halldorf uppenbarligen ser plattityder i stil med ”värderingar är viktiga” som en seger för konservatismen – ett bevis för dess relevans i vår tid – är för mig en bekräftelse på att jag var rätt ute med Konservativ revansch. Reaktionen är här, den har medvind och den växer i styrka. Inte minst tack vare att så många utanför högern anammar dess berättelser, samhällssyn och perspektiv.

Värderingar är emellertid inte något unikt för konservatismen, inte heller vikten av gemenskap och behovet av att finna svar på existentiella frågor. På grund av den kraftiga högersväng som vi genomlever befinner sig dock vänsterns värderingar på reträtt. I stället för solidaritet, jämlikhet och rättvisa har vi fått ett samtal genomsyrat av frågor kring rötter, ”naturliga gemenskaper” och, följdriktigt, ett uppsving för nationalism. När begrepp som solidaritet väl kommer till användning är det med nya förtecken.

Pendelrörelsen från marknadslösningar mot gemenskaper och eviga värden är ingen slump. Högern vill inte tala om makt och resurser. Efter att ha kört marknadsspåret rätt in i kaklet har de börjat damma av gamla lösningar som organiska gemenskaper, naturliga hierarkier och auktoritetstro. På så vis kan de fånga upp tilltagande kritik mot utvecklingen utan att äventyra de senaste decenniernas landvinningar.

I sammanhanget får de tre frågor Halldorf ställer en olycksbådande klang.

Hur är mer frihet ett svar på vår vilsenhet? Vem tror att oberoende kan bota den grasserande ensamheten? Vad hjälper självförverkligande mot klimatångest?

De är alla formulerade för att leda läsaren till följande uppsättning svar:

  1. Det är den inte.
  2. Ingen.
  3. Föga.

Det betyder givetvis inte att frihet, oberoende och självförverkligande är meningslösa mål eller oviktiga värden (vilket Halldorf inte heller påstår). Däremot ligger det i farans riktning att de får stryka på foten i jakten på rötter och gemenskap. Men varför skulle frihet vara ett svar på vilsenhet? Eller oberoende på ensamhet? Det är som att förebrå en god arbetsmiljö för att den inte förmår göra fritiden meningsfull och därmed antyda att det här med god arbetsmiljö har gått för långt.

Vurmen för existentiella värden betyder dock inte att marknad, individuellt ansvar och konkurrens ska bort. Däremot ska de bäddas in i en mer organisk samhällsordning. Nyandlighet (inklusive kulten kring självhjälpsteorier och individen som entreprenör), religion och nationalistiska strömningar är fullt kompatibla med – och sannolikt nödvändiga för – en fördjupning av kapitalets makt över tillvaron.

Här kan det vara på sin plats att påminna om att såväl Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige som systerpartierna Alternative für Deutschland och Frihetspartiet i Österrike har inkorporerat betydande inslag av nyliberal ekonomisk politik i sina högerextrema nationalistiska projekt.

Uppdelningen i en ”själlös” nyliberalism – som med sin påstådda frihetsvurm både har kastat loss från samhällsgemenskapen och lämnat värderingsfrågor vind för våg – kontra en potentiellt klok och eftertänksam konservatism är också ytterst tveksam. För att inte säga falsk. Likväl är det Halldorfs analys. Han skriver bland annat:

[…] svensk politik har länge saknat en konservativ kritik av marknadsidealism och nyliberalism.[…] Konservativa kan såklart uppskatta den frihet marknadsekonomi ger, men gemenskap och värderingar bör gå före ekonomisk vinst.

Såväl miljöförstöring som exploatering av arbetare är nyliberalismens onda frukter. Även ”bettingsajter, sms-lån och pornografi” är på kollisionskurs med ”det gemensamma goda”. Men en sorts apolitisk fantasikonservatism som hitintills har lyst med sin frånvaro skulle emellertid kunna sätta stopp för dessa avarter. Halldorf framför följande fromma förhoppning:

[…] om konservatismen inte ska bli ett överklassprojekt behöver den utveckla en marknadskritik. [min betoning]

Det är betecknande att människor, inklusive kulturskribenter, i växande utsträckning söker frälsning hos de ideologier som aktivt har bidragit till den utveckling som de nu beklagar. En del av förvirringen får skrivas på kontot över illa tilltygade begrepp som just ”nyliberalism”. Konservativa har tack vare begreppsförvirringen framgångsrikt lyckats distansera sig från sitt politiska arv.

När Chile, USA och Storbritannien genomförde nyliberala program var det under konservativa politiker som Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Diktatorn Augusto Pinochet var inte heller någon liberal. Att även partier av socialdemokratiskt snitt sedermera blev förförda gör inte nyliberal ideologi mer progressiv.

I själva verket är det till betydande del just konservativa tänkare som har formulerat och argumenterat för en nyliberal ordning. Rörelsens nestor, Friedrich Hayek, hyllar oförblommerat konservativa och aristokratiska ideal i sina skrifter. Hans anhängare må åberopa essän ”Why I am not a Conservative” som belägg för att associationen är felaktig. Men om man läser vad han skriver i The Constitution of Liberty och Law, Legislation and Liberty förefaller den invändningen ha samma tyngd som de som hävdar att DDR omöjligen kan ha varit en diktatur eftersom landet explicit kallade sig en demokratisk republik.

Nyliberala tänkare är sällan de sterila teknokrater som de ibland framställs som i debattartiklar och ledarstick. Hayek var exempelvis inte främmande för behovet av religion för ett gott samhälle. En annan central karaktär som Wilhelm Röpke utvecklade en vision om en fungerande marknadsordning där ras kom att spela en allt viktigare roll. På 1960-talet argumenterade han utifrån rasistiska föreställningar och försvarade vit överhöghet i Sydafrika. Den konservative skribenten Johan Hakelius har framhållit Röpke som en inspirationskälla.

Här finns gott om eviga värden, vördnad för traditioner, ”sunda” fördomar, spontana ordningar och existentiella insikter. Med andra ord: konservativt tankegods. Nyliberalismen är betydligt mer komplex och motsägelsefull än svepande anklagelser mot homo œconomicus och New Public Management ger vid handen.

Halldorf förmodar dock att den ”existentiella” konservatism han talar om kan råda bot på de problem som anfäktar det moderna samhället. Återigen har den i hans ögon inte någon fast hemvist i det politiska spektrumet. För att skapa än mer förvirring hävdar han att denna form av konservatism antingen kan komma i skepnad av en svensk Bernie Sanders eller en Ulf Kristersson.

Det är på den här nivån politisk analys rör sig i Sverige. Sanders, som aldrig har stuckit under stol med att han är socialist, och Ulf Kristersson, ledare för Moderaterna, kan tydligen båda passera som potentiella ledare för en ”konservativ” rörelse. Uppgiften för denna skvader är att sätta stopp för en växande nationalkonservativ rörelse under Sverigedemokraternas ledning. Uppenbarligen på temat ”ont ska med ont fördrivas”.

[…] motstånd från en annan konservatism: moraliskt robust, socialt medveten och angelägen om att bygga samhället nerifrån och upp – inte stöpa det uppifrån och ner.

Problemet med dylika resonemang är att konservatismens kärna inte är gemenskap och harmoni utan ett intellektuellt försvar för privilegier och idén att somliga bör härska över andra. Det är en reaktionär ideologi som är antitetisk till tanken på att ”bygga samhället nerifrån och upp”. Det enda den kommer att resultera i är en hierarkisk ordning av privata maktregimer.

Den konservative professorn Hans L Zetterberg uttryckte det koncist:

Hierarki är kärnan i konservatismens samhällsordning.

Fria fantasier och formuleringar som ”existentiell” konservatism ändrar inte på den saken.

Trots mina invändningar är jag – med tanke på rådande samhällsklimat – rädd att Halldorf har rätt i sin avslutande prognos:

Framtiden tillhör konservatismen – men vem lyckas formulera en konservatism för framtiden?

När det gäller svaret på den efterföljande frågan skiljer vi oss åt. För mig är det uppenbart att konservativa politiker kommer att formulera framtidens konservatism. Det vill säga de som står för värderingar som är rakt motsatta dem som exempelvis Bernie Sanders förespråkar.

Till skillnad från Halldorf anser jag inte att konservatismen är ett tomt blad, en projektionsyta för allehanda politiska projekt. Dessutom har jag inga som helst illusioner om att en fortsatt utveckling åt höger kommer att leda till någonting gott.


* Titta gärna in på min tidigare blogg Konservativ revansch (uppdateras inte längre), eller läs boken. OBS! Sedan jag skrev boken har jag delvis ändrat min syn på nyliberalismen. Mer om denna tanketradition och den svenske konservative nyliberalen Arvid Fredborg i min kandidatuppsats.

Avundsjuka

6 minuters läsning
1700-talsfresk av Johann Jakob Zeiller. Avund längst ner till vänster. Foto: Wikimedia Commons

Begreppet avundsjuka återkommer med jämna mellanrum när borgerliga debattörer ska försöka förklara för alla som vill lyssna vad det är som driver deras politiska motståndare. Således vill de fattiga inte ha rättvisa utan de är blott avundsjuka. Strävan efter jämlikhet är inte en politisk idé om solidaritet utan ett uttryck för avundsjuka. Och avund är, som alla vet, en dödssynd.

Senast i raden att uppmärksamma avund som en politisk kategori – ibland missvisande torgförd under beteckningen Jantelagen – är statsvetaren Katarina Barrling. I Sveriges radios God morgon, Världen! tar hon sig an fenomenet avundsjuka utifrån Gunnar Falkemarks nya bok Avundsjuka i politik och samhällsliv.

Barrling berättar i sin krönika att avundsjuka har påverkat en stor mängd historiska skeenden. Ett av de exempel hon nämner är folkmordet i Rwanda 1994. Tydligen kan det förklaras med avundsjuka. Hutuerna var helt enkelt avundsjuka på att de kvinnliga tutsierna var vackrare än hutukvinnor, och eftersom det inte går att beskatta bort skönhet eller konfiskera utseende, så var de tvungna att döda dem. Jag blir bekymrad om Barrling faktiskt korrekt har återgivit Falkemarks argument.

Givet Rwandan Patriotic Fronts invasion från grannlandet Uganda 1991, tre år av konflikt (1991-1994), politiskt motiverad uppvigling till etniskt hat, hutumiliser, två mördade presidenter, historiska oförrätter, forna kolonialmakters inblandning (framför allt Frankrike och Storbritannien) och ekonomiska intressen som senare spillde över in i östra Kongo och råvaruplundringen där, låter en förklaringsmodell som bygger på förment avundsjuka mot ”vackra människor” som ett hån mot alla de som föll offer för ett av de brutalaste folkmorden i modern tid. Men jag lämnar krönikans barocka folkmordshypotes åt sitt öde. Vad jag vill ta upp är avundsjuka som politiskt drivkraft.

Tal om avundsjuka och Jantelag är listig politisk retorik. I stället för att diskutera rimligheten i fördelningen av makt och resurser, samt de skäl som skulle kunna motivera olika grader av ojämlikhet, avfärdar kolportörerna av avundsjukehypotesen sina meningsmotståndare som offer för en förklarlig – men i grunden irrationell – känsla. De är förblindade av avund. Denna hypotes är inte ett sätt att inleda ett samtal, den är ett sätt att avsluta ett samtal. Dessutom antyder dylika resonemang på ett föga subtilt sätt att vissa ambitioner och målsättningar helt enkelt inte är värdiga rationella överväganden då de är föga mer än de giftiga frukterna av en syndfull känsla.

Barrling konstaterar i sin genomgång av vad hon kallar ”avundsjukans patologi” att denna känsla är skambelagd. Med avstamp i Falkemarks bok avhandlar hon därefter i rask takt den franska revolutionen, de vittgående följderna av Stalins maktkamp med Trotskij samt just folkmordet i Rwanda. Alla visar de hur illa det kan gå när avunden löper amok. Frågan är dock om dylika analyser har något större förklaringsvärde?

Om exempelvis avundsjuka motiverade Frankrikes borgarklass till uppror, fanns det då egentligen någon legitim anledning att revoltera mot adeln och avsätta en despot? Oavsett vilka rationella skäl som trummas fram kan avundens teoretiker alltid återföra dem på dödssyndens konto. Frihet, jämlikhet och broderskap blir det yttre skalet runt en bitter kärna av avund. Retoriken har en omisskännlig konservativ prägel. Den befäster existerande privilegier och legitimerar status quo.

Avundsjuka verkar även innebära totalitär missunnsamhet. Det är inte så att de förment avundsjuka vill fördela saker på ett annat sätt, de vill helt sonika beröva alla som har mer än de själva allt som överstiger värdet av deras egna ägodelar. Eller döda dem som är vackrare och intelligentare. Vidare tenderar resonemang kring avundsjuka underförstått utgå ifrån att missunnsamhet alltid är riktad uppåt. De mindre bemedlade är avundsjuka på de rika som på ett eller annat sätt har förtjänat sin rikedom. De fula är avundsjuka på de vackra och de dumma är avundsjuka på de intelligenta. Avundsjukan ingår så att säga i de underprivilegierades känsloregister. Men hur är det med dess följeslagare missunnsamheten?

Jag vill påstå att en stark drivkraft inom högern är missunnsamhet mot dem som inte anses ha förtjänat de förmåner som faktiskt tillkommer dem i en välfärdsstat som Sverige. Ska en arbetslös ha råd att ta en öl på krogen? Ska en fattig hjärtpatient få lika kvalificerad vård som en välbeställd och högpresterande person? Ska en sjukpensionär verkligen få gå omkring i en park under normal arbetstid och se ut att må okej efter omständigheterna? Ska en alkoholiserad socialbidragstagare kunna bo i en lägenhet med god standard? Ska en invandrare åtnjuta samma förmåner som en infödd?

Omfördelning sticker i ögonen på många. I vår tävlingsinriktade samtid är god levnadsstandard och livskvalitet saker som vi alla förväntas konkurrera om, inte förmåner att inhösta på grund av medborgarskap. De som inte har deltagit i kampen ska heller inte kunna vinna priser. Det nya århundradets tävlan på arbetsplatser och arbetsmarknad är inte något skolmästerskap där alla får medalj, det är en strid på blodigt allvar. Just därför ligger alla bekymrade utläggningar om avundsjuka rätt i tiden.

”Avunden” måste vara skambelagd för att alla ska acceptera kampen som sållningsmekanism och respektera vinnarna. Om förlorarna gör revolt kan hela ordningen falla samman. Därför måste inte bara eventuell avundsjuka vara skambelagd utan även alla former av ifrågasättanden av konkurrens. Egalitära ideal måste stigmatiseras som följden av illegitim och irrationell känslostyrning. Eller med andra ord: Avundsjuka.

Om avundsjuka är skambelagd gäller detsamma även för girighet. I den politiska retoriken är de varandras motsatser, vilket gör det lätt att dra slutsatsen att avundsjuka är högerns vapen medan girighet är vänsterns. Men då vänsterfolk rasar mot direktörers girighet brukar det trots allt ofta finnas en mer substantiell analys i botten. Oavsett om det rör sig om systemkritik av kapitalism och marknader eller mer jordnära oro för växande klyftor brukar vänsterns ilska över ojämlikhet koka ner till frågor som har med makt och resurser att göra. Förhållanden som faktiskt går att förändra med politiska medel.

När borgerliga debattörer går till storms mot girighet – vilket de gör titt som tätt – är emellertid syftet att förhindra reell förändring av rådande maktförhållanden. Målsättningen är att rädda vad som räddas kan. I stället för genomgripande förändringar ska generösa chefer ersätta snikna bossar; kreativa entreprenörer ersätta illvilliga exploatörer; långsiktiga investerare ersätta giriga spekulanter; goda incitament ersätta korrumperande dito. Och så vidare. En del mindre nogräknade vänsterdebattörer brukar stämma in i kören. Just dessa debattörer har dock, enligt min mening, valt att spela på högerns planhalva.

Anklagelser om girighet är – som anklagelser om avundsjuka – enligt mitt förmenande en poänglös tankeövning. I den politiska debatten är de två begreppen lika meningslösa som det luddiga och metafysiska konceptet ondska är inom studiet av internationella relationer. Det är bara i J.R.R. Tolkiens värld som ondska har något förklaringsvärde. Å andra sidan har hobbitar och alver aldrig någonsin bidragit till konfliktlösning annat än i fantasin. Likväl förekommer såväl avundsjuka och girighet som ondska regelbundet i det offentliga samtalet.

Min poäng är att borgerligheten är oerhört skicklig på att förvandla politiska frågor till moraliska spörsmål. Denna strategi är slug eftersom karaktärsbrister knappast kan lagstiftas bort. Då endast moralisk uppryckning kan råda bot på dylika tillkortakommanden har vi lämnat den politiska terrängen och trätt in på privatmoralens domän. Och där regerar högern. Av tradition.

Återkommande förhoppningar om bättre ledarskap, dugligare chefer och mer meritokrati faller alla tillbaka på samma tankegång: Stora skillnader i makt och pengar mellan olika skikt i samhället är inget problem så länge de i toppen har förtjänat sina positioner och beter sig som det anstår ett samhälles ledarskikt. Men i bakgrunden lurar ständigt idén att kärnfrågan handlar om jämlikhet, inte om enskilda individers dygd och moral.

I slutänden är kampen mot avundsjuka, likt kampen mot girighet, en fåfäng kamp. Människor tenderar att vara både giriga och givmilda; avundsjuka och generösa; självupptagna och utåtriktade; kalkylerande och känslostyrda och så vidare. Att fördöma och skambelägga vissa dåliga karaktärsdrag för att uppnå en mer ansvarsfull, duglig och förtjänt elit eller, för den delen, en mer anpasslig och förnöjsam underklass, är ett högerprojekt.

Politik handlar i slutänden om vad som går att genomföra med politiska medel. Som jag ser det har moraliserande utspel om förbjudna känslor och drivkrafter ingen central plats vid förhandlingsbordet. Oavsett om det handlar om avund eller girighet.

Disciplin

3 minuters läsning
Sjöhistoriska museet på Djurgården i Stockholm.

Budgetåret 2017 var kostnaden för statliga museer 1 121 miljoner kronor, enligt näringslivets sajt Ekonomifakta. När Moderaterna och Kristdemokraterna återinför inträdesavgifter gör de därmed näppeligen museerna till självförsörjande enheter som kommer att klara sig för egen maskin på ”kulturmarknaden”. Budgeten innebär en besparing om 80 miljoner kronor per år, som efter massiv kritik slutade på 60 miljoner kronor för 2019 då museerna fick tre månader på sig för att anpassa sig till den nya ordningen. En bibliotekssatsning fick stryka på foten i samband med justeringen. Från och med 1 april är likväl den fria entrén ett minne blott

I sitt budgetsammanhang är museireformen en pusselbit i ett större paket av förändringar i samma riktning som borgerligheten just nu baxar igenom. Även satsningen på gratis kollektivtrafik för ungdomar under sommaren försvinner. Den gemensamma nämnaren är att båda reformerna främst slår mot dem som inte har råd att betala entréavgifter och köpa månadskort.

Givetvis finns det andra inslag i den budget som den konservativa trojkan M, KD och SD röstade igenom som är betydligt brutalare och omedelbara i sina konsekvenser för dem som redan i dagsläget lever under knapra ekonomiska förhållanden. Exempelvis försämringar för de arbetslösa. Anledningen till att jag tar upp just den i sammanhanget marginella frågan om fri entré är för att den illustrerar hur ens de mildaste förändringar i egalitär riktning får konservativa politiker att resa ragg.

Armémuseum, Historiska museet, Moderna museet och Nationalmuseum plus ytterligare ett dussin kulturinstitutioner kommer att införa entréavgift (från visitstockholm.com).

Borttagandet av fritt inträde på statens museer har, som jag ser det, en ideologisk klangbotten. Det handlar om fortsatt disciplinering och avprogrammering av det svenska folket i enlighet med den vision som Fredrik Reinfeldt (”mjukisen”) drog upp riktlinjerna för i ett flertal böcker under 1990-talet och sedermera började genomföra under Nya Moderaterna-flagg mellan 2006 och 2014. Syftet med att ta bort fri entré är som sagt inte att hushålla med pengarna utan att upprätthålla en tydlig gräns mellan dem som har och dem som icke har. Det ska kosta på att vara fattig.

Primärt handlar det om att värna en hierarkisk ordning där position faktiskt betyder någonting. Om inte andlig förplägnad kostar blir det lätt var mans egendom och därmed urholkas dess värde. Varje mindre bemedlad person som träder in i kulturens finrum utan att betala för sig devalverar värdet av alla de frivilligt betalda inträdesbiljetter som de bemedlade kunde ha lagt sina pengar på om de bara hade fått chansen. Fritt inträde minskar värdet av att ha en välfylld plånbok.

Om återinförd inträdesavgift stöter bort många från att besöka de museer som de faktiskt är med och betalar för – vilket är högst troligt – så kommer statens finansiering av dessa institutioner i praktiken innebära en kraftig subvention av de rikas kulturkonsumtion. Likt ett extra rutbidrag, fast inom kulturområdet. En form av antiegalitärt slöseri. Men återigen är det inte en förkärlek för att hushålla med skattemedel eller en ovilja mot subventioner som motiverar borgerligheten till att genomföra den aktuella reformen. I stället handlar det om att sända rätt signaler till befolkningen: Ingenting är gratis och politiska initiativ kan inte ändra på denna grundsats.  

Problemet med fri entré är att den riskerar att uppmuntra allehanda vanföreställningar hos befolkningen om att de via politiken skulle kunna göra vissa samhälleliga nyttigheter allmänt tillgängliga utan extra kostnad. En farlig väg att gå. För vad som väntar härnäst? Avgiftsfri sjukvård? Avgiftsfri kollektivtrafik? Blott fantasin sätter gränserna för hur långt samhället kan sjunka ner i kaosartad vällust när de lägre skikten ger sig ut på samhälleligt plundringståg mot de rika. Men med en prislapp – en entréavgift – kan emellertid disciplinen upprätthållas.

I detta sammanhang är staten både hot och räddning. Trots att den i dess socialdemokratiska eller socialistiska skepnad, ur högerns synvinkel, kan leda in på fel väg är det emellertid samma statsapparat som under borgerlig ledning utgör garanten för att förhindra de avarter av politisk megalomani som vänstern gärna ägnar sig åt. För marknadsdisciplin uppstår inte av sig själv. Statsmakten behöver aktivt odla och främja dess fostrande effekter på medborgarna för att upprätthålla ett samhälle där det inte bara är skillnad på folk och folk i teorin, utan där ojämlikheten är en påtaglig omständighet som de facto reglerar såväl vår självuppfattning som vår uppfattning om vad som är möjligt respektive omöjligt. Statens roll för att upprätthålla en allt genomsyrande marknadsordning är nyliberalismens främsta insikt.

En stark stat är nödvändig för ett samhälle där marknaden skiljer agnarna från vetet; där priset avgör vem som exempelvis kan unna sig ett helgbesök på museet och vem som får stå utanför och titta in. 

 

Konservativ ”liberalism”

2 minuters läsningI det föregående inlägget ”Operation äreräddning” kritiserade jag DN:s försök att separera Sverigedemokraterna från den konservativa traditionen. Ledarartikeln jag refererade till innehöll en länk till en krönika av Lena Andersson där hon skriver om Folkhemmet. Hennes text är kanske ett av de tydligaste exemplen på konservativ samhällsanalys och retorik som jag har läst på länge.

Ironiskt nog konservatism från en ”liberal” på en liberal ledarsida. Läs och begrunda.

Åkesson och hans parti har rätt i att det har uppstått ett idémässigt tomrum i samtiden, en existentiell torftighet och ett famlande efter mening. Samtidens tomhet är dock den lagrade erfarenheten av det gångna århundradet, som också var nihilismens och utopismens. Många lever mitt i besvikelsen över allt som uteblev. I själva verket var det människans oföränderlighet som gjorde sig påmind. Det som gick förlorat i framsteget var vissa insikter om eviga värden, evig logik och det orubbliga i varat.

Referensen till ”människans oföränderlighet” och klagosången över förlusten av ”eviga värden” och ”evig logik” låter onekligen som högoktanig reaktionär weltschmerz. Avslutningen går inte heller av för hackor:

[D]et som har drabbat västerlandet är att de nationella rörelserna har återinfört varianter av själsfilosofi och metafysik efter ett århundrade av fåfäng och tämligen arrogant strävan bort från dem. Det slår an, ty människan är och förblir en filosofisk varelse. Men när det görs politik av det blir det direkt farligt.

Sålunda var det moderna projektet en ”fåfäng” och ”arrogant” strävan bort från metafysik. Nyckelmeningen är dock: ”Men när det görs politik av det blir det direkt farligt”. Detta är en stapelvara i konservatismens stridsrop mot modernitet och demokrati. Vad är det som är farligt? Politik! Detta är ett stridsrop som kan användas mot såväl höger- som vänsterpopulister. Men det ändrar inte på det faktum att även så kallade äkta konservativa i demokratins tidevarv försöker vinna gehör för sina idéer hos en bred allmänhet.

Konflikten mellan högerpopulism à la Sverigedemokraterna och längtan efter eviga värden är inte en strid mellan två ideologiska traditioner utan – för att återanvända en fras jag har begagnat tidigare – en storm i ett reaktionärt vattenglas.

Jag misstänker för övrigt att Anderssons samhällsvision skulle kunna sammanfattas med följande omskrivning: Låt tusen privata maktregimer blomma.

Operation äreräddning

5 minuters läsning

DN vill väldigt gärna hålla en rågång mellan ”äkta” konservatism och SD.

Går det att kidnappa sig själv? En nyligen publicerad osignerad ledare i DN med rubriken ”Låt inte Sverigedemokraterna kidnappa konservatismen” fick mig att fundera.

Artikelns resonemang är ett konstfullt stycke försåtlig argumentation som tar sin utgångspunkt i önskad slutsats varpå ledarredaktionen skräddarsyr premisser och snickrar ihop en definition som ofelbart leder fram till just denna slutsats. I det aktuella fallet: SD är inte konservativa.

För att kunna upprätta en brandvägg mellan det sverigedemokratiska skräckkabinettet och de förment belevade vaxdockorna i den ordinarie utställningen gäller det således att beskriva konservatismen på ett sådant sätt att SD omöjligen kan passa in. Därför väljer DN att definiera ideologin som ett ”förhållningssätt”.

Konservatismen som förhållningssätt ryms, och fyller en viktig funktion som broms och regulator, i en lång räcka politiska rörelser och partier, från vänster till höger, också de liberala.

I praktiken innebär det att just denna ism – till skillnad från socialism och liberalism – egentligen inte har någon politisk hemvist. Konservatism är blott beteckningen på en attityd. Det politiska livets ständiga bromskloss.

Dess kärna är försiktighetsprincipen: man ska akta sig för att gå för snabbt och radikalt fram, institutioner och system som varit i bruk under lång tid har ett egenvärde, revolutioner ska undvikas.

Denna skiss över konservatismens kärna gör det omgående uppenbart att vare sig Sverigedemokraterna eller några andra radikala högerrörelser per definition kan passa in i denna anrika tradition. Utifrån sitt resonemang har ledarredaktionen således krattat manegen för sin egen slutkläm:

Sverigedemokraterna är och förblir ett kulturrevolutionärt nationalistparti med sin utopi förlagd till ett fantasiland i det förflutna. […] Jimmie Åkesson vill återskapa ”folkhemmet”. Ulf Kristersson vill föra ”allianspolitik”. Det är två vitt skilda saker.

Följaktligen ställs de rörelser som önskar genomföra radikala och snabba förändringar – SD:s kulturrevolutionärer – mot de som blott önskar värna existerande institutioner och låta tiden ha sin gång – Ulf Kristersson och hans meningsfränder. De sistnämnda är de sanna konservativa, medan de förstnämnda orättfärdigt håller det goda namnet gisslan.

Vad är det för fel på den här bilden?

* * *

Ett uppenbart problem med ledarredaktionens analys är uppdelningen i för respektive emot radikala förändringar. Varför är det ett problem? Till att börja med för att historiens kontrarevolutionärer – såväl teoretiker som praktiker – därmed faller utanför konservatismens hägn. Vare sig Ronald Reagan eller Margaret Thatcher hör således hemma i traditionen. Inte heller Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Däremot skulle förmodligen Leonid Brezjnev, Michail Gorbatjov, Nicolae Caeusescu och alla de andra gamla öststatsledarna platsa i DN:s version av ”konservatism”. De försökte ju trots allt bromsa utvecklingen och förhindra alltför genomgripande förändringar.

Tyvärr är DN långt ifrån ensamma om sin i grunden apolitiska analys. Både statsvetare och debattörer av olika kulörer sprider glatt föreställningen att konservatism är en fäbless för långsamma och stegvisa förändringar. Såväl rörelsens egna företrädare, exempelvis statsvetaren Stefan Olsson (författare till Handbok i konservatism), som filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö – som Svenska Dagbladet intervjuade om ämnet för ett par år sedan och som undertecknad intervjuade om konservatismens återkomst 2006 – skriver i allt väsentligt under på DN:s beskrivning av idétraditionen.

Det är förvisso sant att konservativa – precis som alla andra människor – ibland finner det lämpligt att bromsa utvecklingen; att de ibland vördar hävdvunna institutioner och att de från tid till annan ser ett egenvärde i det förhandenvarande. Frågan är emellertid: Varför passerar dessa banala iakttagelser för politisk analys?

Alla hänvisningar till försiktighetsprincipen och en förment ovilja att genomföra radikala förändringar är i allt väsentligt villospår som motsägs av hur konservativa faktiskt agerar när de har makten. Några exempel från svensk nutidshistoria får illustrera.

  1. Carl Bildts regering drev igenom friskolereformen och införde skolpeng 1992. En radikal nyordning på skolans område. Försiktighetsprincipen lös med sin frånvaro.
  2. Ett drygt decennium senare genomförde Fredrik Reinfeldts nya Moderater en våg av ofta lagstridiga privatiseringar (så kallade avknoppningar). Således ingen respekt för lag och ordning.
  3. Samma regering genomförde vårdval och marknadsanpassning av sjukvården som rev sönder en etablerad ordning och ersatte den med artificiella pseudomarknader. En snabb och radikal förändring.

Listan kan göras betydligt längre, men ovan nämnda punkter torde räcka för att avfärda föreställningen att konservatismen skulle handla om försiktighet och respekt för existerande, hävdvunna arrangemang. Om något ringar in perioden 2006-2014 (under Reinfeldt) så är det snarare genomgripande förändringar. I rasande takt.

* * *

Somliga debattörer försöker hålla en rågång mellan konservatism och reaktion, men det är en falsk uppdelning. Konservatismen är till sin natur reaktionär. Den växte fram i opposition till den franska revolutionen och har sedan dess varit som starkast då den har tagit strid mot utmaningar underifrån och mobilisering från vänster. Anpassning är dess modus operandi.

För att bekämpa dem som önskar omdana samhället i mer egalitär och demokratisk riktning behöver de konservativa ofta ta till just de radikala och revolutionära metoder som de säger sig vilja motverka. Som tumregel är moderna konservativa paradoxalt nog ofta mer förändringsbenägna än sina motståndare. Det går exempelvis inte en dag utan att högern svärmar för nya utopiska visioner presenterade av hyllade entreprenörer som är beredda att satsa miljarder på att skapa nya sätt att leva som mänskligheten aldrig tidigare har skådat.

De mindre spektakulära reformer som jag radade upp här ovan är samma andas barn: Nya system, nya institutioner och nya arrangemang som i ett enda slag ska omvandla samhället i konservativ riktning. Betecknande nog publicerade Reinfeldts högra hand Per Schlingmann en bok med titeln Stå aldrig still!.

Jimmie Åkessons ”kulturrevolutionära nationalism” är därför vare sig mer eller mindre konservativ än Ulf Kristerssons ”allianspolitik”. De tillhör båda den politiska reaktionens styrkor. DN lyfter helt korrekt fram att SD har sina rötter i extremhögern och unghögern, men det separerar dem på intet vis från den konservativa traditionen. Tvärtom. Unghögern var en gren på mellankrigstidens konservativa träd. Nazismen är i sin tur den mest extrema formen av politisk reaktion, men likväl en reaktionär ideologi.

Nationalism, rasism och sexism har varit och är inslag i konservativ teori och praktik, inte marginella företeelser som DN:s ledarsida kan trolla bort bara för att det är partipolitiskt bekvämt i dagsläget. Operation äreräddning kan måhända slå blå dunster i ögonen på somliga, men den kan inte retuschera högerns historia av att blåsa till strid mot varje försök att demokratisera och göra samhället mer jämlikt med avseende på makt och resurser. Att försvara privilegier, elitism och en hierarkisk samhällsordning är inget för flickscouter. Det är en sysselsättning som kräver sina offer. Något som inte minst progressiva och vänstersinnade borde vara väl medvetna om eftersom just de har varit föremål för reaktionär vrede genom historien.

Det vore på tiden att konservativa av alla olika schatteringar fick växa upp och ta ansvar för sin mörka tradition i stället för att bli curlade av välmenande liberaler.


Ladda ner Konservativ revansch eller besök bloggen med samma namn: konservativrevansch.se.