Disciplin

3 minuters läsning
Sjöhistoriska museet på Djurgården i Stockholm.

Budgetåret 2017 var kostnaden för statliga museer 1 121 miljoner kronor, enligt näringslivets sajt Ekonomifakta. När Moderaterna och Kristdemokraterna återinför inträdesavgifter gör de därmed näppeligen museerna till självförsörjande enheter som kommer att klara sig för egen maskin på ”kulturmarknaden”. Budgeten innebär en besparing om 80 miljoner kronor per år, som efter massiv kritik slutade på 60 miljoner kronor för 2019 då museerna fick tre månader på sig för att anpassa sig till den nya ordningen. En bibliotekssatsning fick stryka på foten i samband med justeringen. Från och med 1 april är likväl den fria entrén ett minne blott

I sitt budgetsammanhang är museireformen en pusselbit i ett större paket av förändringar i samma riktning som borgerligheten just nu baxar igenom. Även satsningen på gratis kollektivtrafik för ungdomar under sommaren försvinner. Den gemensamma nämnaren är att båda reformerna främst slår mot dem som inte har råd att betala entréavgifter och köpa månadskort.

Givetvis finns det andra inslag i den budget som den konservativa trojkan M, KD och SD röstade igenom som är betydligt brutalare och omedelbara i sina konsekvenser för dem som redan i dagsläget lever under knapra ekonomiska förhållanden. Exempelvis försämringar för de arbetslösa. Anledningen till att jag tar upp just den i sammanhanget marginella frågan om fri entré är för att den illustrerar hur ens de mildaste förändringar i egalitär riktning får konservativa politiker att resa ragg.

Armémuseum, Historiska museet, Moderna museet och Nationalmuseum plus ytterligare ett dussin kulturinstitutioner kommer att införa entréavgift (från visitstockholm.com).

Borttagandet av fritt inträde på statens museer har, som jag ser det, en ideologisk klangbotten. Det handlar om fortsatt disciplinering och avprogrammering av det svenska folket i enlighet med den vision som Fredrik Reinfeldt (”mjukisen”) drog upp riktlinjerna för i ett flertal böcker under 1990-talet och sedermera började genomföra under Nya Moderaterna-flagg mellan 2006 och 2014. Syftet med att ta bort fri entré är som sagt inte att hushålla med pengarna utan att upprätthålla en tydlig gräns mellan dem som har och dem som icke har. Det ska kosta på att vara fattig.

Primärt handlar det om att värna en hierarkisk ordning där position faktiskt betyder någonting. Om inte andlig förplägnad kostar blir det lätt var mans egendom och därmed urholkas dess värde. Varje mindre bemedlad person som träder in i kulturens finrum utan att betala för sig devalverar värdet av alla de frivilligt betalda inträdesbiljetter som de bemedlade kunde ha lagt sina pengar på om de bara hade fått chansen. Fritt inträde minskar värdet av att ha en välfylld plånbok.

Om återinförd inträdesavgift stöter bort många från att besöka de museer som de faktiskt är med och betalar för – vilket är högst troligt – så kommer statens finansiering av dessa institutioner i praktiken innebära en kraftig subvention av de rikas kulturkonsumtion. Likt ett extra rutbidrag, fast inom kulturområdet. En form av antiegalitärt slöseri. Men återigen är det inte en förkärlek för att hushålla med skattemedel eller en ovilja mot subventioner som motiverar borgerligheten till att genomföra den aktuella reformen. I stället handlar det om att sända rätt signaler till befolkningen: Ingenting är gratis och politiska initiativ kan inte ändra på denna grundsats.  

Problemet med fri entré är att den riskerar att uppmuntra allehanda vanföreställningar hos befolkningen om att de via politiken skulle kunna göra vissa samhälleliga nyttigheter allmänt tillgängliga utan extra kostnad. En farlig väg att gå. För vad som väntar härnäst? Avgiftsfri sjukvård? Avgiftsfri kollektivtrafik? Blott fantasin sätter gränserna för hur långt samhället kan sjunka ner i kaosartad vällust när de lägre skikten ger sig ut på samhälleligt plundringståg mot de rika. Men med en prislapp – en entréavgift – kan emellertid disciplinen upprätthållas.

I detta sammanhang är staten både hot och räddning. Trots att den i dess socialdemokratiska eller socialistiska skepnad, ur högerns synvinkel, kan leda in på fel väg är det emellertid samma statsapparat som under borgerlig ledning utgör garanten för att förhindra de avarter av politisk megalomani som vänstern gärna ägnar sig åt. För marknadsdisciplin uppstår inte av sig själv. Statsmakten behöver aktivt odla och främja dess fostrande effekter på medborgarna för att upprätthålla ett samhälle där det inte bara är skillnad på folk och folk i teorin, utan där ojämlikheten är en påtaglig omständighet som de facto reglerar såväl vår självuppfattning som vår uppfattning om vad som är möjligt respektive omöjligt. Statens roll för att upprätthålla en allt genomsyrande marknadsordning är nyliberalismens främsta insikt.

En stark stat är nödvändig för ett samhälle där marknaden skiljer agnarna från vetet; där priset avgör vem som exempelvis kan unna sig ett helgbesök på museet och vem som får stå utanför och titta in. 

 

Operation äreräddning

5 minuters läsning

DN vill väldigt gärna hålla en rågång mellan ”äkta” konservatism och SD.

Går det att kidnappa sig själv? En nyligen publicerad osignerad ledare i DN med rubriken ”Låt inte Sverigedemokraterna kidnappa konservatismen” fick mig att fundera.

Artikelns resonemang är ett konstfullt stycke försåtlig argumentation som tar sin utgångspunkt i önskad slutsats varpå ledarredaktionen skräddarsyr premisser och snickrar ihop en definition som ofelbart leder fram till just denna slutsats. I det aktuella fallet: SD är inte konservativa.

För att kunna upprätta en brandvägg mellan det sverigedemokratiska skräckkabinettet och de förment belevade vaxdockorna i den ordinarie utställningen gäller det således att beskriva konservatismen på ett sådant sätt att SD omöjligen kan passa in. Därför väljer DN att definiera ideologin som ett ”förhållningssätt”.

Konservatismen som förhållningssätt ryms, och fyller en viktig funktion som broms och regulator, i en lång räcka politiska rörelser och partier, från vänster till höger, också de liberala.

I praktiken innebär det att just denna ism – till skillnad från socialism och liberalism – egentligen inte har någon politisk hemvist. Konservatism är blott beteckningen på en attityd. Det politiska livets ständiga bromskloss.

Dess kärna är försiktighetsprincipen: man ska akta sig för att gå för snabbt och radikalt fram, institutioner och system som varit i bruk under lång tid har ett egenvärde, revolutioner ska undvikas.

Denna skiss över konservatismens kärna gör det omgående uppenbart att vare sig Sverigedemokraterna eller några andra radikala högerrörelser per definition kan passa in i denna anrika tradition. Utifrån sitt resonemang har ledarredaktionen således krattat manegen för sin egen slutkläm:

Sverigedemokraterna är och förblir ett kulturrevolutionärt nationalistparti med sin utopi förlagd till ett fantasiland i det förflutna. […] Jimmie Åkesson vill återskapa ”folkhemmet”. Ulf Kristersson vill föra ”allianspolitik”. Det är två vitt skilda saker.

Följaktligen ställs de rörelser som önskar genomföra radikala och snabba förändringar – SD:s kulturrevolutionärer – mot de som blott önskar värna existerande institutioner och låta tiden ha sin gång – Ulf Kristersson och hans meningsfränder. De sistnämnda är de sanna konservativa, medan de förstnämnda orättfärdigt håller det goda namnet gisslan.

Vad är det för fel på den här bilden?

* * *

Ett uppenbart problem med ledarredaktionens analys är uppdelningen i för respektive emot radikala förändringar. Varför är det ett problem? Till att börja med för att historiens kontrarevolutionärer – såväl teoretiker som praktiker – därmed faller utanför konservatismens hägn. Vare sig Ronald Reagan eller Margaret Thatcher hör således hemma i traditionen. Inte heller Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Däremot skulle förmodligen Leonid Brezjnev, Michail Gorbatjov, Nicolae Caeusescu och alla de andra gamla öststatsledarna platsa i DN:s version av ”konservatism”. De försökte ju trots allt bromsa utvecklingen och förhindra alltför genomgripande förändringar.

Tyvärr är DN långt ifrån ensamma om sin i grunden apolitiska analys. Både statsvetare och debattörer av olika kulörer sprider glatt föreställningen att konservatism är en fäbless för långsamma och stegvisa förändringar. Såväl rörelsens egna företrädare, exempelvis statsvetaren Stefan Olsson (författare till Handbok i konservatism), som filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö – som Svenska Dagbladet intervjuade om ämnet för ett par år sedan och som undertecknad intervjuade om konservatismens återkomst 2006 – skriver i allt väsentligt under på DN:s beskrivning av idétraditionen.

Det är förvisso sant att konservativa – precis som alla andra människor – ibland finner det lämpligt att bromsa utvecklingen; att de ibland vördar hävdvunna institutioner och att de från tid till annan ser ett egenvärde i det förhandenvarande. Frågan är emellertid: Varför passerar dessa banala iakttagelser för politisk analys?

Alla hänvisningar till försiktighetsprincipen och en förment ovilja att genomföra radikala förändringar är i allt väsentligt villospår som motsägs av hur konservativa faktiskt agerar när de har makten. Några exempel från svensk nutidshistoria får illustrera.

  1. Carl Bildts regering drev igenom friskolereformen och införde skolpeng 1992. En radikal nyordning på skolans område. Försiktighetsprincipen lös med sin frånvaro.
  2. Ett drygt decennium senare genomförde Fredrik Reinfeldts nya Moderater en våg av ofta lagstridiga privatiseringar (så kallade avknoppningar). Således ingen respekt för lag och ordning.
  3. Samma regering genomförde vårdval och marknadsanpassning av sjukvården som rev sönder en etablerad ordning och ersatte den med artificiella pseudomarknader. En snabb och radikal förändring.

Listan kan göras betydligt längre, men ovan nämnda punkter torde räcka för att avfärda föreställningen att konservatismen skulle handla om försiktighet och respekt för existerande, hävdvunna arrangemang. Om något ringar in perioden 2006-2014 (under Reinfeldt) så är det snarare genomgripande förändringar. I rasande takt.

* * *

Somliga debattörer försöker hålla en rågång mellan konservatism och reaktion, men det är en falsk uppdelning. Konservatismen är till sin natur reaktionär. Den växte fram i opposition till den franska revolutionen och har sedan dess varit som starkast då den har tagit strid mot utmaningar underifrån och mobilisering från vänster. Anpassning är dess modus operandi.

För att bekämpa dem som önskar omdana samhället i mer egalitär och demokratisk riktning behöver de konservativa ofta ta till just de radikala och revolutionära metoder som de säger sig vilja motverka. Som tumregel är moderna konservativa paradoxalt nog ofta mer förändringsbenägna än sina motståndare. Det går exempelvis inte en dag utan att högern svärmar för nya utopiska visioner presenterade av hyllade entreprenörer som är beredda att satsa miljarder på att skapa nya sätt att leva som mänskligheten aldrig tidigare har skådat.

De mindre spektakulära reformer som jag radade upp här ovan är samma andas barn: Nya system, nya institutioner och nya arrangemang som i ett enda slag ska omvandla samhället i konservativ riktning. Betecknande nog publicerade Reinfeldts högra hand Per Schlingmann en bok med titeln Stå aldrig still!.

Jimmie Åkessons ”kulturrevolutionära nationalism” är därför vare sig mer eller mindre konservativ än Ulf Kristerssons ”allianspolitik”. De tillhör båda den politiska reaktionens styrkor. DN lyfter helt korrekt fram att SD har sina rötter i extremhögern och unghögern, men det separerar dem på intet vis från den konservativa traditionen. Tvärtom. Unghögern var en gren på mellankrigstidens konservativa träd. Nazismen är i sin tur den mest extrema formen av politisk reaktion, men likväl en reaktionär ideologi.

Nationalism, rasism och sexism har varit och är inslag i konservativ teori och praktik, inte marginella företeelser som DN:s ledarsida kan trolla bort bara för att det är partipolitiskt bekvämt i dagsläget. Operation äreräddning kan måhända slå blå dunster i ögonen på somliga, men den kan inte retuschera högerns historia av att blåsa till strid mot varje försök att demokratisera och göra samhället mer jämlikt med avseende på makt och resurser. Att försvara privilegier, elitism och en hierarkisk samhällsordning är inget för flickscouter. Det är en sysselsättning som kräver sina offer. Något som inte minst progressiva och vänstersinnade borde vara väl medvetna om eftersom just de har varit föremål för reaktionär vrede genom historien.

Det vore på tiden att konservativa av alla olika schatteringar fick växa upp och ta ansvar för sin mörka tradition i stället för att bli curlade av välmenande liberaler.


Ladda ner Konservativ revansch eller besök bloggen med samma namn: konservativrevansch.se.

”Förlorarna”

8 minuters läsning

VAL 2018

Det socialkonservativa och rasistiska partiet Sverigedemokraterna har vind i seglen. Troligtvis blir dess valresultat betydligt högre i år än 2014. Frågan är med hur mycket. En än viktigare fråga är varför de når sådana framgångar samtidigt som Sveriges ekonomi går som tåget och mycket verkar röra sig i rätt riktning.

Nyligen lyfte Moderaternas tidigare partiledare Fredrik Reinfeldt fram just alla positiva utvecklingslinjer i såväl Sverige som omvärlden när han blev intervjuad av DN:s Niklas Orrenius. Reinfeldt var optimist och såg positivt på framtiden. Samtidigt varnade han för de mörka nationalistiska och rasistiska krafter som är i rörelse. Deras undergångsvisioner ville han bekämpa med fakta.

Är det då mörka irrläror, eventuellt kombinerade med en underliggande rasistisk ådra hos svenskarna, som förklarar att SD har vuxit sig så stort? De som har analyserat partiets framgångar ger en annan bild. På DN Debatt lyfter forskarna Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne fram hur förändringar på arbetsmarknaden, försämringarna i socialförsäkringarna och en allt skevare inkomstfördelning kan förklara partiets medvind i opinionen. Enligt dem har SD framför allt fångat upp arbetslinjens förlorare. Dessutom fick splittringen av det svenska samhället i ett A- och ett B-lag extra skjuts efter den ekonomiska krisen 2008.

Ökad invandring i sig verkar däremot inte kunna förklara partiets tillväxt.

Man hör ofta att SD:s framgångar beror på ökad invandring. Vi finner dock inga samband mellan SD:s röstandel – vare sig i kommuner eller valdistrikt – och en rad mått på lokal invandring: till exempel andel eller ökningstakt av utomeuropeiskt födda, eller många sysselsatta i yrken eller sektorer med hög andel utlandsfödda.

Inga samband således mellan invandring och SD:s segertåg inom politiken. Det är följaktligen inte ett växande antal utomeuropéer som har knuffat allt fler i famnen på SD. Detta rimmar väl med erfarenheter från andra länder i Europa. Frankfurter Allgemeine Zeitung publicerade nyligen en kartgrafik som dels visar antalet invandrare i tyska valdistrikt, dels stödet för det högerextrema AfD. Det rasistiska partiet är som starkast i fattiga regioner i forna Östtyskland. Områden med få invandrare.

Till vänster: Antal invandrare. Ju mörkare nyans desto fler invandrare. Till höger: Stödet för AfD (Alternative für Deutschland). Ju mörkare nyans desto högre väljarstöd.
Källa: Frankfurter Allgemeine Zeitung

Hetsen mot invandrare, och framför allt mot utomeuropeiska invandrare, är visserligen grundbulten i de rasistiska högerpartiernas politik. Men att lyfta fram invandringen som ett problem är att gå deras ärenden. Det är inte på grund av invandring som SD har växt till nära 20 procent av väljarstödet.

Däremot har SD kapitaliserat på en ekonomisk och social oro som främst har politiska orsaker. Forskarna på DN Debatt delar in befolkningen i tre olika grupper för att illustrera hur samhället sakta men säkert har glidit isär.

  • Säkra insiders – De med fast förankring på arbetsmarknaden
  • Osäkra insiders – De med fast förankring, men i yrken där automatisering och krav på rationaliseringar är som störst
  • Outsiders – De utan fast förankring på arbetsmarknaden

Sedan Alliansen kom till makten 2006 – i synnerhet sedan krisen slog till 2008 – har utvecklingen för så kallade ”insiders”, ”osäkra insiders” och ”outsiders” varit radikalt annorlunda. De två sistnämnda grupperna har fått det påtagligt sämre relativt de förstnämnda.*

Inom SD är osäkra insiders och outsiders överrepresenterade i förhållande till befolkningen i stort. Jämfört med övriga riksdagspartier är skillnaden än större. Omkring 60 procent av alla sverigedemokratiska politiker tillhör de två grupper som har fått se sin sociala och ekonomiska position försämras under det senaste decenniet. Motsvarande siffra för övriga sju partier är omkring 30 procent. Sambandet blir än tydligare när forskarna delar in outsiders i undergrupper. Ju sämre ställt, desto fler representanter i SD.

Stödet för SD har vuxit i takt med genomslaget för arbetslinjens reformer. Montage av Sven-Otto Littorins tavla ”Arbetslinjen” och SD:s blåsippa.

Antalet förtidspensionärer och långtidsarbetslösa är mångdubbelt fler inom SD jämfört med i andra riksdagspartier där det i stället är säkra insiders som är kraftigt överrepresenterade i förhållande till Sveriges befolkning. Om något förefaller SD:s politiker tillhöra ”verklighetens folk” – tidigare KD-ledaren Göran Hägglunds varumärkesskyddade formulering – i större utsträckning än något annat partis ledamöter.

♦ ♦ ♦

SD:s framgångar kan följaktligen ses som ett högerpopulistiskt kvitto på borgerlighetens långsiktiga och framgångsrika arbete med att montera ner den svenska välfärdsstaten. Som tidigare finansminister Anders Borg formulerade saken i boken Generell välfärd – bara magiska ord? från 1992:

Att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken, i syfte att öka den allmänna välfärden, kommer att vara politikens och den politiska ingenjörskonstens viktigaste uppgift åtminstone under de närmaste tre- fyra decennierna. Arbetet kommer att kantas av misstag, bakslag och besvikelser […] men det måste ske.¹

När så det som ”måste ske” har skett har konsekvenserna blivit förfärande. I stället för en ökning av den ”allmänna välfärden” har medborgarna fått vänja sig vid att världens största parti med rötter i nazismen numera sitter i Sveriges riksdag och via Björn Söder innehar posten som riksdagens andre vice talman.

Trots den förfärande utvecklingen är Moderaternas målsättning alltjämt densamma: Fortsatt nedmontering av välfärden. I syfte att underminera samhällets trygghetssystem far de med direkt felaktiga påståenden om ett enormt så kallat ”bidragsberoende” och lanserar förslag om än lägre löner för de som redan lever på marginalen. I framtiden vill de se större skillnader mellan de som jobbar och de som saknar jobb. En fortsatt vandring längs arbetslinjen innebär ytterligare sänkningar av ersättningarna inom såväl socialförsäkringarna som a-kassan, och ett återinförande av den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Det låter i mina öron som ett recept för mer högerpopulism under kommande år.

För SD:s del gäller också en regressiv ekonomisk politik. För trots att deras ledamöter har en skral socioekonomisk status ser partiledningen inte ökade klyftor som ett problem. I stället vill deras ekonomisk-politiska talesperson Oscar Sjöstedt att de ska växa. Precis som tongivande borgerliga debattörer ger han inte mycket för begreppet relativ fattigdom.

Min poäng är att om vi är för fokuserade på den relativa biten så är ett sätt att lösa det att ge sig på höginkomsttagarna. Med exempelvis högre skatt eller andra saker. Då minskar den relativa fattigdomen. Men den här gruppen som vi pratar om med fattigpensionärer eller ensam­arbetande pappor eller mammor blir ju inte lyckligare av det.

De vill alltså inte ”ge sig på höginkomsttagarna”, utan i stället satsa på de ”tio fattigaste procenten” av befolkningen. Vilket förmodligen lär innefatta betydande delar av deras egna politiker. Samtidigt står det sedan tidigare klart att deras politik innebär en omfördelning från ”icke-svenskar” till ”svenskar” utifrån en klassiskt rasistisk föreställning om nationen som en ”folkgemenskap”. Däremot är klassklyftor i sig inte något problem för partiet. De kan gott bli större.

Jag vet inte om Dagens Industris PM Nilsson och Mattias Uvell, tidigare på Timbro, fortfarande vidhåller, som de gjorde 2014, att det är oklart om SD hör hemma till höger eller vänster på det politiska spektrumet. Vid det här laget torde det dock vara tämligen uppenbart att de är ett högerpopulistiskt parti.

För även om ”fotfolket” må vara förtidspensionärer och arbetslösa med låg utbildning är inte partiets ledning det. Kärntruppen bildades när de läste vid universitetet i Lund och flera av de mest framträdande representanterna har examen. Björn Söder är civilingenjör, Rickard Jomshof gymnasielärare och Kent Ekeroth civilekonom. Partiledaren Jimmie Åkesson har läst 220 högskolepoäng, även om han inte har någon examen. De som styr partier som SD, Alternativ för Sverige och Medborgerlig samling är inte förlorare (osäkra insiders eller outsiders). Socialkonservativa och fascistiska partier försöker tygla det ressentiment som Reinfeldts (kontra)revolution skapade. Liknande krafter med liknande ursprung härjar över hela Europa.

♦ ♦ ♦

Trots ”nolltolerans” har SD många rasistiska företrädare. Men det handlar knappast om enskilda rötägg. Rasism är en reaktionär politisk strategi, inte ett symptom på låg utbildning eller en karaktärsbrist hos enskilda individer. Inte heller tror jag att det är en konstant underström i samhället. Xenofobi må vara något som alla samhällen alltid får dras med i högre eller lägre grad, men rasism är politik. Det behövs en politisk kraft som aktivt odlar, utvecklar och göder rasismen; som ger den struktur och mening. I Sverige är SD denna kraft.

Historiskt sett var demokratins genombrott och det moderna massamhället stora utmaningar för den konservativa rörelsen. Det dög inte längre att bara appellera till de välsituerade och högutbildade; till samhällets elit. Enligt statsvetaren Corey Robin tog två huvudstrategier form som svar på denna utmaning:

Massan måste antingen symboliskt kunna placera sig själva i den härskande klassen eller förses med reella möjligheter att själva bli låtsasaristokrater [faux aristocrats] i familjen, fabriken, och på fältet.²

Den förstnämnda strategin tog ofta formen av rasism och nationalism. På detta vis kunde man gjuta en organisk enhet över klassgränserna där alla, från de mest utblottade till de mest välbeställda, kunde identifiera sig som tillhörande samma ”härskarfolk”; en förment solidarisk och harmonisk gemenskap. I SD:s tappning är svenska folket denna enhet. Det är de som måste skyddas från främmande element som riskerar att så split mellan grupper i samhället. Den andra strategin var ”demokratisk feodalism” där även de längst ned på samhällsstegen fick utöva relativ dominans. Som jag ser det är SD:s sexism ett exempel på demokratisk feodalism. Traditionella könsroller återställer mäns makt inom den privata sfären; mannen är herre i huset.

Vad jag menar är att SD är en del av den konservativa rörelsen, inte en apart avvikelse. Det är ett reaktionärt parti som tyglar ett befintligt missnöje hos breda befolkningslager. Men i stället för att förvandla frustrationen till en kraft för förändring och kämpa för en jämlikare fördelning av samhällets resurser – som ett traditionellt vänsterparti hade gjort – riktar de ilskan nedåt. Mot flyktingar och invandrare. SD är borgerlighetens styvbarn.

Konservatismen i bred bemärkelse har en unik fingertoppskänsla: Ingen annan politisk rörelse är så finjusterad till känslan av att ha makt och se den rinna genom fingrarna. Det är hämndens och revanschismens ideologi. En hämndlystnad som i sin ”folkliga” och populistiska tappning får sin legitimitet av växande klyftor och åtföljande förlust av status och respekt för vissa befolkningslager. Men den söker inte återvinna värdighet för alla, utan blott återställa den egna gruppens privilegier. På någon annans bekostnad.

Om SD ska förtvina måste vi andra, det omgivande samhället, sluta att ösa bensin på elden och i stället bygga upp den tillit och sociala trygghet som berövar högerpopulismen dess växtkraft. Svensk borgerlighet har visat sig utomordentligt oförmögen att leda ett sådant arbete.


¹ Citerad i Konservativ revansch, s 70.

² Citerad i Konservativ revansch, s 28.


* Så här skrev jag våren 2015:

SD är varken fascism eller mittemellan blocken, utan just högerpopulism. Deras ”lösningar”: Nationalism, rasism, stängda gränser och drömmen om ett kulturellt enhetligt Sverige är förvisso dödfödda, men de är åtminstone något som ser ut som lösningar för befolkningsgrupper som hamnar i kläm och egentligen inte fyller någon funktion när automatisering och global konkurrens minskar efterfrågan på människor. SD är ett obehagligt svar på en människofientlig utveckling.

”Lika för alla”

6 minuters läsning

VAL 2018

Ulf Kristerssons blick naglar fast mig. På valaffischen står det rättigheter, skyldigheter och möjligheter följt av budskapet ”lika för alla”. Moderaterna gör jämlikhet till en central del av sin kampanj inför valet 2018. Men vad menar de med ”lika för alla”? Det förefaller osannolikt att det nygamla parti som återuppstod när Fredrik Reinfeldt lämnade över till Kristersson har gått och blivit försvarare av egalitära ideal. Så hur ska jag som väljare förstå budskapet?

Moderaterna slår ett slag för jämlikhet i valrörelsen.

Även om jag tror att de flesta i vardagligt tal har ungefär samma förståelse av vad det innebär att vara för respektive emot jämlikhet så är begreppet såväl komplext som omstritt, och därmed öppet för tolkning. Syftar vi på jämlikhet i möjligheter eller jämlikhet i utfall? Dessa två typer av jämlikhet utgör på sätt och vis ändpunkterna på ett kontinuum som överlappar med det politiska spektrumet från höger till vänster.

Givetvis finns det andra sätt att se på jämlikhet, och i verkligheten är det troligtvis få verksamheter som i sin helhet utgår från en renodlad princip. Likväl tycker jag att det kan vara fruktbart att ställa möjligheter och utfall mot varandra och fundera över vad de får för konsekvenser, samt vad de återspeglar för samhällsvision och människosyn.

I ett samhälle präglat av betydande (och växande) skillnader mellan de som har och de som inte har så spelar det en avgörande roll vad vi syftar på när vi säger ”lika för alla”. Om samhället ger alla medborgare lika möjligheter innebär det att ingen blir exkluderad på förhand. I fråga om position, lön, uppdrag etcetera är det endast talang, duglighet och insats som avgör vem som får vad. Samhället har däremot inte någon skyldighet att ge extra stöd till dem som har dåliga förutsättningar för att de ska stå sig i konkurrensen med dem som har det väl förspänt. I stället får alla spela efter samma regler och på samma spelplan. Monthy Python illustrerar hur lika möjligheter kan te sig i praktiken.

Kvarvarande skillnader i system som utgår från lika möjligheter betraktas ibland som ”naturliga”. Följaktligen vore det ”onaturligt” att motverka dem. Men ett alternativ till lika möjligheter är just att med politiska medel utföra ”onaturliga” ingrepp i tingens ordning, nämligen jämlikhet i utfall. (Ett intressant exempel från en traditionell överklassdomän är golf.)

Oavsett vilka förutsättningar enskilda individer har så är tanken med lika utfall att samhället har ett övergripande ansvar för att alla medborgare ska kunna åtnjuta samma livskvalitet. Det är slutresultatet som räknas, inte vägen dit. (Det innebär naturligtvis inte att det är möjligt eller ens önskvärt att uppnå millimeterrättvisa i varje enskilt avseende, i detta sammanhang är lika inte samma sak som identisk.) Enligt detta synsätt har vissa helt enkelt rätt till mer av samhällets resurser än andra. Denna jämlikhetspolitik är tämligen radikal då den förutsätter en ojämlik behandling av enskilda individer, vilket gör att den skulle kunna betraktas som genuint orättvis.

Stora delar av vår svenska välfärdsstat bygger på idén om jämlikhet i utfall. Exempelvis är syftet med åtskilliga insatser som assistans och färdtjänst att främja god livskvalitet, eller åtminstone tillhandahålla de grundläggande förutsättningarna för god livskvalitet. Tanken är att utfallet – ett gott liv – ska bli i stort sett lika för alla. De med särskilda behov har därför rätt till särskilda insatser. Men det innebär att de utan särskilda behov är tvungna att vara med och betala för samhällelig service som de själva inte får ta del av. Således långt ifrån ambitionen om ett samhälle där maximen ”lika för alla” gäller.

Progressiv beskattning är också ett uppenbart brott mot principen om lika möjligheter. De som tjänar mycket pengar betalar mer än de som tjänar mindre. Inte bara i absoluta tal, utan som andel av lönen. För de som önskar en rättvis ordning där alla åtnjuter samma möjligheter vore platt skatt en rimligare lösning då en sådan ordning onekligen blir mer i enlighet med principen ”lika för alla”. Sjukvård är ett annat område där denna form av jämlikhet är satt ur spel eftersom vården enligt svensk lagstiftning ska ges efter behov, oberoende av den enskilda vårdtagarens betalningsförmåga eller förtjänst. Då resurserna är begränsade är det upp till professionen att bedöma vilka patienter som ska prioriteras. Även om alla således kan söka vård på lika villkor och därmed har lika möjligheter i detta avseende så kan de inte påverka vad som händer därefter, det vill säga vilka patienter som får förtur och hur avancerad behandling de blir erbjudna. Varken status, utbildning eller pengar köper företräde (åtminstone inte i teorin).

Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer satte enligt egen utsago ”kaffet i vrångstrupen” första gången han hörde partiets nya slogan. Men sedan dess har han insett att den är i linje med Moderaternas idéer.

Det handlar inte om vänsterns jämlikhet, lika utfall för alla, utan om lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Spelreglerna ska vara lika för alla.

På Sverigemötet i maj förtydligade partiledare Kristersson:

Vi ska ha ett samhälle som bejakar olikheten. Men värnar jämlikheten. Ett land med rättigheter, skyldigheter och möjligheter – lika för alla.

Både Strömmer och Kristersson tar uttryckligen avstånd från vänsterns egalitära ideal. Det handlar således inte om jämlikhet i utfall. Syftar de då på jämlikhet i möjligheter? På valaffischen står det visserligen möjligheter, men det står också rättigheter och skyldigheter. Vad handlar lika rättigheter om? (Skyldigheter lämnar jag därhän i detta inlägg.)

För ett par år sedan gav Timbro ut Bortom missunnsamhetens etik: argument för ett rättighetsbaserat jämlikhetstänkande, en skrift om knappt 30 sidor som går att ladda ner från deras hemsida. Rapporten är författad av Per Bauhn, professor i praktisk filosofi. Han argumenterar för jämlikhet i rättigheter. Konceptet rimmar väl med Moderaternas slogan och det är väl inte alltför långsökt att hans resonemang, torgfört via näringslivets tankesmedja, skulle ha påverkat partiets hållning i frågan. Vad innebär då jämlikhet i rättigheter?

Enligt Bauhn kan alla hävda rätt till frihet och välbefinnande. Exempelvis rätt till utbildning och villkorat understöd om det skulle bli absolut nödvändigt. Detta stöd får emellertid inte leda till så kallat bidragsberoende utan är en form av hjälp till självhjälp för att personen ifråga ska kunna komma på fötter igen. Allas rätt till välbefinnande innebär dock inte något krav på utjämning av inkomstklyftor och förmögenhetsskillnader i samhället. Tvärtom polemiserar Bauhn mot jämlikhet i utfall och varnar för att det i förlängningen kan leda till en missunnsamhetens etik och i värsta fall ett totalitärt samhälle.

Missunnsamhetens etik beskriver Bauhn som principen: ”det inte alla kan få, det ska ingen få”. Det låter onekligen som en missunnsam princip, men vad det egentligen handlar om är att inte dela upp människor i ett A- och ett B-lag inom ramarna för den offentligt finansierade välfärden. Vad Bauhns argumentation syftar till är att välfärden inte längre ska vara generell och lika för alla utan blott utgöra en grundplåt som de välbeställda därefter kan uppgradera med pengar ur egen ficka. Om jag har förstått hans resonemang korrekt förespråkar han ett minimum av välfärd för alla och behovsprövade insatser för de behövande. I så motto avviker hans text inte från traditionell borgerlig kritik av den svenska välfärdsstaten.

Med ovan sagda och Kristerssons förtydligande i åtanke verkar ”lika för alla” i Moderaternas tappning vara föga mer än en ny och djärv språkdräkt för klassiskt konservativ politik. Frasen ”lika för alla” är fullt förenlig med målsättningen att skapa en ordning där alla har rätt att köpa sig det där lilla extra på välfärdsmarknaden. Men Strömmers reaktion visar att slutsatsen är långt ifrån uppenbar. Det är lätt att förledas av den retoriska figuren och bli förförd, alternativt sätta kaffet i vrångstrupen, av Moderaternas ambition att skapa ett jämlikt Sverige.

Jag tror emellertid inte att partiets traditionella kärnväljare behöver oroa sig. Moderaterna har alltjämt siktet inställt på att skjuta den generella välfärden i sank och fortsätta färden mot ett mer stratifierat samhälle. Allt utöver en basnivå är upp till enskilda medborgare att ordna på egen hand. Ett fåtal vinner, många förlorar och några riskerar att, likt boxare i fel viktklass, gå ner för räkning.

Konservativ revansch

2 minuters läsningEfter Anna Kinberg Batras öppna flört med Sverigedemokraterna har några äldre inlägg på Konservativ revansch åter blivit aktuella då de uppmärksammar förhistorien till Moderaternas omsvängning.

Här nedan listar jag de texter som jag fortfarande tycker känns relevanta i ljuset av den senaste tidens utveckling. Inläggen är listade i omvänd kronologisk ordning och jag har lagt till en kort beskrivning av varje text. Kommentera gärna på Konservativ revansch, på Bröms blogg eller på Facebook. God läsning!

  • »Kommunala experiment« — För ett drygt år sedan sanktionerade Moderaternas högsta ledning det då nyligen inledda samarbetet mellan M och SD i Gävle som en testballong för rikspolitiken.
  • »Lyckad fostran« — Svenskt Näringsliv och Moderaterna närstående PR-byråer har länge försökt fostra SD till ett salongsfähigt borgerligt parti.
  • »En ögonblicksbild« — Ekonomisk otrygghet har bäddat för SD och deras ambition att lägga ett rasistiskt raster över hela samhället.
  • »Bristen på hövlighet« — När det efter valet 2014 såg ut som ett extra val stod för dörren identifierade flera skribenter problemet med såväl SD som deras kritiker som brist på politisk vett och etikett.
  • »Föraktet för de svaga« — Den parlamentariska krisen handlade om oviljan att införa ens marginella förbättringar för dem med störst behov. Redan där öppnade borgerligheten dörren för SD.
  • »Borgerlighet & högerextremism« — Ledarskribenten PM Nilsson var en av de första som ville bjuda in SD till samtal och samarbete. Med lite coachning från näringslivet skulle SD förstå nyttan med invandring.

Utöver dessa sex texter finns det ungefär trettio blogginlägg till på Konservativ revansch. Alla på teman som på ett eller annat sätt relaterar till konservativ idétradition och/eller de argument jag framförde i Konservativ revansch som kom ut 2014. Det finns fortfarande möjlighet att inskaffa ett exemplar av boken från mig personligen (150 riksdaler + porto). Använd kontaktformuläret på Konservativ revansch!