Disciplin

3 minuters läsning
Sjöhistoriska museet på Djurgården i Stockholm.

Budgetåret 2017 var kostnaden för statliga museer 1 121 miljoner kronor, enligt näringslivets sajt Ekonomifakta. När Moderaterna och Kristdemokraterna återinför inträdesavgifter gör de därmed näppeligen museerna till självförsörjande enheter som kommer att klara sig för egen maskin på ”kulturmarknaden”. Budgeten innebär en besparing om 80 miljoner kronor per år, som efter massiv kritik slutade på 60 miljoner kronor för 2019 då museerna fick tre månader på sig för att anpassa sig till den nya ordningen. En bibliotekssatsning fick stryka på foten i samband med justeringen. Från och med 1 april är likväl den fria entrén ett minne blott

I sitt budgetsammanhang är museireformen en pusselbit i ett större paket av förändringar i samma riktning som borgerligheten just nu baxar igenom. Även satsningen på gratis kollektivtrafik för ungdomar under sommaren försvinner. Den gemensamma nämnaren är att båda reformerna främst slår mot dem som inte har råd att betala entréavgifter och köpa månadskort.

Givetvis finns det andra inslag i den budget som den konservativa trojkan M, KD och SD röstade igenom som är betydligt brutalare och omedelbara i sina konsekvenser för dem som redan i dagsläget lever under knapra ekonomiska förhållanden. Exempelvis försämringar för de arbetslösa. Anledningen till att jag tar upp just den i sammanhanget marginella frågan om fri entré är för att den illustrerar hur ens de mildaste förändringar i egalitär riktning får konservativa politiker att resa ragg.

Armémuseum, Historiska museet, Moderna museet och Nationalmuseum plus ytterligare ett dussin kulturinstitutioner kommer att införa entréavgift (från visitstockholm.com).

Borttagandet av fritt inträde på statens museer har, som jag ser det, en ideologisk klangbotten. Det handlar om fortsatt disciplinering och avprogrammering av det svenska folket i enlighet med den vision som Fredrik Reinfeldt (”mjukisen”) drog upp riktlinjerna för i ett flertal böcker under 1990-talet och sedermera började genomföra under Nya Moderaterna-flagg mellan 2006 och 2014. Syftet med att ta bort fri entré är som sagt inte att hushålla med pengarna utan att upprätthålla en tydlig gräns mellan dem som har och dem som icke har. Det ska kosta på att vara fattig.

Primärt handlar det om att värna en hierarkisk ordning där position faktiskt betyder någonting. Om inte andlig förplägnad kostar blir det lätt var mans egendom och därmed urholkas dess värde. Varje mindre bemedlad person som träder in i kulturens finrum utan att betala för sig devalverar värdet av alla de frivilligt betalda inträdesbiljetter som de bemedlade kunde ha lagt sina pengar på om de bara hade fått chansen. Fritt inträde minskar värdet av att ha en välfylld plånbok.

Om återinförd inträdesavgift stöter bort många från att besöka de museer som de faktiskt är med och betalar för – vilket är högst troligt – så kommer statens finansiering av dessa institutioner i praktiken innebära en kraftig subvention av de rikas kulturkonsumtion. Likt ett extra rutbidrag, fast inom kulturområdet. En form av antiegalitärt slöseri. Men återigen är det inte en förkärlek för att hushålla med skattemedel eller en ovilja mot subventioner som motiverar borgerligheten till att genomföra den aktuella reformen. I stället handlar det om att sända rätt signaler till befolkningen: Ingenting är gratis och politiska initiativ kan inte ändra på denna grundsats.  

Problemet med fri entré är att den riskerar att uppmuntra allehanda vanföreställningar hos befolkningen om att de via politiken skulle kunna göra vissa samhälleliga nyttigheter allmänt tillgängliga utan extra kostnad. En farlig väg att gå. För vad som väntar härnäst? Avgiftsfri sjukvård? Avgiftsfri kollektivtrafik? Blott fantasin sätter gränserna för hur långt samhället kan sjunka ner i kaosartad vällust när de lägre skikten ger sig ut på samhälleligt plundringståg mot de rika. Men med en prislapp – en entréavgift – kan emellertid disciplinen upprätthållas.

I detta sammanhang är staten både hot och räddning. Trots att den i dess socialdemokratiska eller socialistiska skepnad, ur högerns synvinkel, kan leda in på fel väg är det emellertid samma statsapparat som under borgerlig ledning utgör garanten för att förhindra de avarter av politisk megalomani som vänstern gärna ägnar sig åt. För marknadsdisciplin uppstår inte av sig själv. Statsmakten behöver aktivt odla och främja dess fostrande effekter på medborgarna för att upprätthålla ett samhälle där det inte bara är skillnad på folk och folk i teorin, utan där ojämlikheten är en påtaglig omständighet som de facto reglerar såväl vår självuppfattning som vår uppfattning om vad som är möjligt respektive omöjligt. Statens roll för att upprätthålla en allt genomsyrande marknadsordning är nyliberalismens främsta insikt.

En stark stat är nödvändig för ett samhälle där marknaden skiljer agnarna från vetet; där priset avgör vem som exempelvis kan unna sig ett helgbesök på museet och vem som får stå utanför och titta in.